Gud vad folk pratar.....
Girls:
Black girls:
Asian girls:
Black guys:
Gay guys:
Southern gay guys:
Det finns fler, men de är så inne på att sticka ut att de blir bara fräcka och osmakliga.
onsdag, december 28, 2011
fredag, december 16, 2011
It's the Barba family! (Part 1)
All litteratur kan inte ha fel. Det mesta, kanske. Halveringstiden för medicinsk-vetenskapliga sanningar brukar ligga på 5-10 år. Skönlitteratur skyltar med egen osanning. Men ALL litteratur kan inte ha fel, och i den finns det en ständig uppmaning till förnyelse. Gårdagens sanningar kan vara dagens trivialiteter eller producenter av skrattsalvor. Paralleller kan dras med nöje, men samtidigt finns det ett allvar i bakgrunden när man uppdaterar gamla exempel efter nutida kriterier. I slutändan är vi alla människor och vi tenderar att upprepa gårdagens misstag, kanske så vi har något att ångra oss för i framtiden. Det här är ett försök till förnyelse av en gammal känd favorit. Det finns gott om exempel i nutida termer som skulle passa in som kompletterande helhetsbild. Vare sig om det handlar om faktiska fynd eller fördomar om andra så motsvarar de en verklighet för en eller annan. Utåt ser det ut på ett visst sätt, men inåt är det andra vågor som rör sig. Många vardagar är dystra, men hur ska vi komma förbi dysterheten om vi inte gör narr av den? Här är första delen av min modernisering av en älskad barndomsfavorit med nya namn – Barbapapa.
Barbabruk (barbapapa) – alla känner till den där typen som de facto är Guds gåva till kvinnosläktet genom hela skolgången. Det trånas och spånas på håll och allt han gör är perfektionen själv i deras ögon. Han HAR snyggaste moppen, han ÄR den bäst klädde, han MÅSTE vara den som har störst…hjärta. Killarna får i bästa fall hänga i närheten av honom och har man tur stänker hans charmferomoner på en och man blir attraktiv pga hans sociala status. Det vanliga var väl att han valde ut sin kompiskrets med omsorg, och med omsorg menar jag vinstintresse. Alla andra muckades omkull i korridorerna eller, om de hade tur, blev de behandlade som luft. Vet ni vad det är för typ jag talar om? Ja, fast nu var inte Barbabruk den omnämnda skolsnyggingen. Snarare var han den som gänget älskade att terrorisera och mobba utan att någon reagerade. Hans skinkrosa fläskiga kropp, något han lyckats behålla hela livet, bad om det - speciellt efter gympan när ihopsnurrade handdukar kunde snärtas mot hans ömma daller. Han var ju inte den enkelt greppbare, tyckte de vuxna. Kanske för att han var lite ”speciell”, som de sa. Det var vad man förr i tiden kallade barn och ungdomar med obskyra problembilder och svårigheter.
Idag är Barbabruk en medelålders arbetare med studentexamen från ett yrkesgymnasium som staten hellre preskriberar är validerar. Med närmare 30 år på samma förvaltning, och position, ser hans löneutveckling lika plan ut som hans karriäravancemang. Förståeligt att han är dövslagen av frustrationer. Han vet att det kunde ha varit sämre, men så illa tror han sig inte ha förtjänat. Nu står han där med kärlkramp, höga blodfetter och två utslitna och ständigt värkande höftleder – pendlande från fot till fot. Inte fick han gå före i vårdkön inte, utan han får vara åsnefolket som drar lasset medan han knaprar Naproxen som om de är Non Stop. Det här samhället är på väg åt helvetet, brukar han ryta till inför familjen och de fåtal vännerna. Det är därför han röstar på SD, för Sverige måste åter bli det hans föräldrar (pappa jordbrukare, mamma hemmafru och ibland mjölkerska) en gång byggde upp. Och hans skolnemesis? Jo, han är fortfarande snygg. Har hunnit avverka en lyxig utbildning på Handels samt gå genom 2 fruar - är inne på sin tredje flamma. Ja, just det – han är förvaltningschef för hela avdelningen Barbabruk jobbar på.
Barbautbränd (barbamama) – precis som det låter. Har redan opererat båda handlederna pga Carpal-Tunnel-syndrom och varit hemma de senaste två åren eftersom blotta synen av ålderdomshemmet hon jobbar på vållar fram panikångest. I bakgrunden finns det också kvar en depression över den misslyckade behandlingen ”solbränna på burk” som fick för 4 år sen. Den blev dålig, och den går inte över! Tragiskt är det också att efter någon månad blev kontakten med arbetskamraterna slentrianmässig. Numera ringer administratören var 3:e månad och undrar om hon ska förlänga sin sjukskrivning eller påbörja en rehabilitering. Lusten till det mesta har försvunnit och de två timmar som är helt barnfri i hemmet vet hon inte vad hon ska göra av. Bakning var inte speciellt kul, eller lika ointressant som allt annat, kan man säga. En period fick hon för sig att det kanske gömde sig en Camilla Läckberg i henne och skulle skriva böcker. När en av ungarna hade tankar hem ett ordbehandlingsprogram till henne var det bara att sätta sig och skriva, tänkte hon. Men det fanns ingen Läckberg i Barbautbränd, såvida hon inte hade ätit upp författaren. Hon kom aldrig förbi sidan 2 i hennes tilltänkta storsäljare.
Det vart ju fog för att sjunka ännu djupare i sig själv. Numera ser familjen det som ett framsteg om hon har orkat fixa middag, även om det mestadels består av halvfabrikat. Det blir knappast bättre av att hennes ständigt nyfikna åsiktstorped till morsa generöst måste dela med sig hur lyckade hennes två andra systrar är. Hon brås ju på sin fars släkt, brukar mamman mena. Det, med en krävande familj och en make som blir som flytande kvicksilver på soffan så fort han tar sig hem, blir livsbördan oumbärlig. Ja, du har värk karlslok – men det har ALLA! Han behöver ju inte mer vila än någon annan, ryter Barbautbränd. Ty, hon är ju den sjuke i hushållet och alla andra ska kompensera det. Hur det ser ut framåt vet ingen, minst av dem hon själv. Det finns en klump i magen som vägrar lämna stället och ju längre tid det går desto mindre social upplever hon sig bli. De två husdjuren, hunden och katten, dog med kort mellanrum och lägenhetens kala väggar har blivit kilgiltiga. Numera är TV:n och diverse internetforum de bästa vännerna och det främsta känslan hon kan investera i en nätvän är en smiley. Det är ju ingen idé med mer, tycker hon. I veckan fick hon ett brev från försäkringskassan om att hon har 2 veckor på sig att inleda sin arbetsträning, annars blir det inga fler pengar. Alltid något att gråta över: siffran två verkar följa henne som en demon. Eller två demoner, om man vill se det så.
Bildkällor: Barbapapa, Barbamama
Barbabruk (barbapapa) – alla känner till den där typen som de facto är Guds gåva till kvinnosläktet genom hela skolgången. Det trånas och spånas på håll och allt han gör är perfektionen själv i deras ögon. Han HAR snyggaste moppen, han ÄR den bäst klädde, han MÅSTE vara den som har störst…hjärta. Killarna får i bästa fall hänga i närheten av honom och har man tur stänker hans charmferomoner på en och man blir attraktiv pga hans sociala status. Det vanliga var väl att han valde ut sin kompiskrets med omsorg, och med omsorg menar jag vinstintresse. Alla andra muckades omkull i korridorerna eller, om de hade tur, blev de behandlade som luft. Vet ni vad det är för typ jag talar om? Ja, fast nu var inte Barbabruk den omnämnda skolsnyggingen. Snarare var han den som gänget älskade att terrorisera och mobba utan att någon reagerade. Hans skinkrosa fläskiga kropp, något han lyckats behålla hela livet, bad om det - speciellt efter gympan när ihopsnurrade handdukar kunde snärtas mot hans ömma daller. Han var ju inte den enkelt greppbare, tyckte de vuxna. Kanske för att han var lite ”speciell”, som de sa. Det var vad man förr i tiden kallade barn och ungdomar med obskyra problembilder och svårigheter.
Idag är Barbabruk en medelålders arbetare med studentexamen från ett yrkesgymnasium som staten hellre preskriberar är validerar. Med närmare 30 år på samma förvaltning, och position, ser hans löneutveckling lika plan ut som hans karriäravancemang. Förståeligt att han är dövslagen av frustrationer. Han vet att det kunde ha varit sämre, men så illa tror han sig inte ha förtjänat. Nu står han där med kärlkramp, höga blodfetter och två utslitna och ständigt värkande höftleder – pendlande från fot till fot. Inte fick han gå före i vårdkön inte, utan han får vara åsnefolket som drar lasset medan han knaprar Naproxen som om de är Non Stop. Det här samhället är på väg åt helvetet, brukar han ryta till inför familjen och de fåtal vännerna. Det är därför han röstar på SD, för Sverige måste åter bli det hans föräldrar (pappa jordbrukare, mamma hemmafru och ibland mjölkerska) en gång byggde upp. Och hans skolnemesis? Jo, han är fortfarande snygg. Har hunnit avverka en lyxig utbildning på Handels samt gå genom 2 fruar - är inne på sin tredje flamma. Ja, just det – han är förvaltningschef för hela avdelningen Barbabruk jobbar på.
Barbautbränd (barbamama) – precis som det låter. Har redan opererat båda handlederna pga Carpal-Tunnel-syndrom och varit hemma de senaste två åren eftersom blotta synen av ålderdomshemmet hon jobbar på vållar fram panikångest. I bakgrunden finns det också kvar en depression över den misslyckade behandlingen ”solbränna på burk” som fick för 4 år sen. Den blev dålig, och den går inte över! Tragiskt är det också att efter någon månad blev kontakten med arbetskamraterna slentrianmässig. Numera ringer administratören var 3:e månad och undrar om hon ska förlänga sin sjukskrivning eller påbörja en rehabilitering. Lusten till det mesta har försvunnit och de två timmar som är helt barnfri i hemmet vet hon inte vad hon ska göra av. Bakning var inte speciellt kul, eller lika ointressant som allt annat, kan man säga. En period fick hon för sig att det kanske gömde sig en Camilla Läckberg i henne och skulle skriva böcker. När en av ungarna hade tankar hem ett ordbehandlingsprogram till henne var det bara att sätta sig och skriva, tänkte hon. Men det fanns ingen Läckberg i Barbautbränd, såvida hon inte hade ätit upp författaren. Hon kom aldrig förbi sidan 2 i hennes tilltänkta storsäljare.
Det vart ju fog för att sjunka ännu djupare i sig själv. Numera ser familjen det som ett framsteg om hon har orkat fixa middag, även om det mestadels består av halvfabrikat. Det blir knappast bättre av att hennes ständigt nyfikna åsiktstorped till morsa generöst måste dela med sig hur lyckade hennes två andra systrar är. Hon brås ju på sin fars släkt, brukar mamman mena. Det, med en krävande familj och en make som blir som flytande kvicksilver på soffan så fort han tar sig hem, blir livsbördan oumbärlig. Ja, du har värk karlslok – men det har ALLA! Han behöver ju inte mer vila än någon annan, ryter Barbautbränd. Ty, hon är ju den sjuke i hushållet och alla andra ska kompensera det. Hur det ser ut framåt vet ingen, minst av dem hon själv. Det finns en klump i magen som vägrar lämna stället och ju längre tid det går desto mindre social upplever hon sig bli. De två husdjuren, hunden och katten, dog med kort mellanrum och lägenhetens kala väggar har blivit kilgiltiga. Numera är TV:n och diverse internetforum de bästa vännerna och det främsta känslan hon kan investera i en nätvän är en smiley. Det är ju ingen idé med mer, tycker hon. I veckan fick hon ett brev från försäkringskassan om att hon har 2 veckor på sig att inleda sin arbetsträning, annars blir det inga fler pengar. Alltid något att gråta över: siffran två verkar följa henne som en demon. Eller två demoner, om man vill se det så.
Bildkällor: Barbapapa, Barbamama
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)