Ramadan behaviour - part 6 (final part)

Idag deklarerades det att det var den sista fastedagen och att imorgon, tisdag, är det firandets dag. Firandet sker i 3 dagar varav den första anses vara den viktigaste. När den sista fastedagen har avslutas vid fastebrytningen så har firandets dag inletts. Då gratulerar man varandra. Samtidigt är den sociala biten en tung del i det hela och att det är 3 dagar förklaras för att den biten ska kunna hinna uppfyllas. Vikten av officiellt dekret om firandets inledande kommer av att det markerar att fasteperioden är över men också av att firandet är på en av fem dagar där den islamiska teologin förbjuder fastande (de övriga är offerhelgsfirandet och de 3 efterföljande dagarna).

På firandedagen brukar de som vill gå på en frivillig helgdagsbön i moskén som liksom många böner sker i grupp. Därefter skiljer det sig från kultur till kultur hur firandet går till men vissa grundläggande saker återfinns: besök och gästande, god mat och särskilda rätter som måste finns på bordet då, belönande av de små på olika sätt (pengar, utflykter, tivolibesök, biobesök, presenter etc). På många platser så är det också kutym att man köper helt nya kläder för både barnen och sig själv. Detta med att belöna dom små är på många platser inte begränsad till sina egna utan även till andras småttingar vilket har gjort helgdagarna till förväntansfulla dagar.

Samtidigt finns det djupare mening och syfte med firandet. Eftersom det är glädjens, försoningens och brödraskapets firande som har sin roll i det personliga och det sociala så är dagen då det tas tillfälle att bestiga förment omöjliga berg. Uppmaningen är att ovänner ska försöka försonas och att gamla tvister läggs åt sidan. I denna funktion finns det en aspekt – i muslimsk tradition anses det som ett grovt övertramp och brott mot en skyldighet att avvisa någons hälsning. Detta kombinerat med firandet stämning gör att man beskådar många personliga unioner som man inte trodde var möjliga. Därefter finns det en frivillig tradition att fasta 6 dagar i den efterföljande månaden. Detta är som en nedtrappning och ”överkurs” i spiritualism för de som fastat hela ramadanmånaden.

Crying with laughter

Jag vet inte om detta klipp träffade en ramadan-sensivitiserad nerv eller att det skulle ha samma effekt oavsett - jag skrattade så att tårarna rann, och det gör jag varje gång jag tittat på det igen. Klippet är ur en Saudisk satirserie, med namnet Tash ma Tash, som driver med allt och alla och deras manus brukar vara sylvassa. I detta fall är det bara ren komedi när en person blir ertappad med att tjuvkika på en nyanställd hushållerska. Jag tror att man måste vara muslim för att se det hysteriskt roliga, men alla andra är välkomna att titta på det i alla fall.

Ramadan behaviour - part 5

Nu befinner vi oss i den sista veckan av ramadan. Fastandets rutiner har kommit in i kroppen och vardagens rytm har fått bra fäste. Då brukar vemodet komma över en pga att fastemånaden faktiskt är över. Under den senare tredjedelen brukar man också verbalt ta farväl av månaden mellan tarawih-bönerna, som utförs på kvällarna varje ramadandag. Dessa böner är på frivillig basis och traditionen går tillbaka till profeten själv som utförde sådana böner. Den allmänna meningen med dessa böner är att nyttja ramadanatmosfären och fördjupa sig i sin Gudskännedom i den funktion som böner i allmänhet har. Hur länge dessa böner pågår (på kvällen) är upp till var och en. Ber man i grupp är detta något som imamen ofta i samråd med församlingen beslutar om i förväg men som oftast följer traditionen (och kan handlar om någon timmes bön). Sedan varvar regelrätta muslimska böner med spirituella böner. Liknande böner kan givetvis utföras under årets övriga månader. Dessa är då på eget bevåg och inte traditionsenliga.

En annan unik händelse som inträffar under den tredje delen av ramadan är Laylatul Qadr, som betyder maktens och ödets natt. Natten markerar nedkomsten av de första verserna av koranen år 610 och därmed inledandet av koranens fulländande och islams födelse. Relevansen av denna natt beskrivs kort och gott av en surah av koranen - surah nummer 97. När denna natt inträffar vet man faktiskt inte. I profetens tradition finns det delar som beskriver relevanta delar. När profeten hade fått uppenbarelse om natten och dess relevans till sina anhängare stötte han på 2 anhängare som hade en häftig diskussion – andra har beskrivit det som bråk. Profeten rusade till att komma mellan dem och lugna ner situationen och när det hade lagt sig kunde han inte minnas exakta datumet men visste att det var under ett av de udda talen, dvs någon av dagarna 21 – 23 – 25 – 27 - 29. Teologiska analyser har fört fram olika teorier om betydelsen och relevansen av detta – att tanken är att den ramadanpraktiserande ska göra det bästa av sin ramadantid för att nära sin relation till Gud med böner.

Andra tar andra källor till hand för att specificera datumet, och samtliga av dessa är från tiden efter profetens frånfälle. Bland annat från en närstående följare av honom som ska ha varit så säker på att det var den 27:e dagen att han ska ha sagt ”om jag har fel i detta så vill jag att folk som går förbi min grav pekar på den och säger - här ligger en lögnare.” Andra följare av profeten har uppgett att de har fått datumet 27:e i drömmen efter att han avlidit. Därav har den 27:e blivit det datum som man utgår ifrån som sannolikast och som de flesta lägger trycket på. Under denna natt ägnas tiden åt regelrätta böner, koranläsning och odlandet av den personliga relationen till Gud. Eftersom välsignelserna är tusenfaldigt värda under denna natt är bedjande muslimer extra måna om att fördjupa sig i sin andlighet och dyrkan av Gud. Det är inte ovanligt att bönerna pågår i timmar och i grupper. Efter avklarandet av denna natt handlar det om 2-3 dagar till innan ramadan är över. Det är också under den sista perioden av ramadan som man uppfyller en annan plikt – iftar-skatten.

Denna skatt är summan av en måltid som varje fastande måste skänka till fattiga/behövande och är oberoende av skatten som den muslimska grundpelaren. Summan bestäms från plats till plats och i Sverige ligger den i år på 75 kronor. Viktigt att veta är att ens ramadan kommer teologiskt sett ej vara fulländad om man ej betalat sin iftar-skatt.

Bildkälla

Who do you think you are, God Believer?

Gudstroende och religiösa får ganska mycket skit på sig i tid och otid av en del glatt volonterande frivilliga. Många har nog själva stött på det på ett eller annat sätt – somliga kritiska personer finner nöje i att göra dem till, vad de tror sig vara, allmänt åtlöje. Basen till detta utgår ifrån vad jag tolkar som ensidig polarisering gällande skiljepunkter och förvärvade tolkningsföreträden om förnuft, logik och rationalitet. Med många av dessa tolkningsföreträden följer flaggskepp med seglande slagord. Fritänkare - humanist – skeptiker. Även om begreppen inte är synonymer så finns det teoretiska överlappningar och det är vid dessa korsningar som jag ofta tycker mig se tonårsfnissarna – dvs personer som för allt kol i Kolsva inte kan se hur en del anammar idéer som inte klassificeras av vad de ser som solitära byggstenar i de egna flaggskeppen.

Detta är ju naturligtvis omhuldad av en orimlig och absurd absolutism – den gudstroende eller religiöse kan vara fritänkande skeptisk humanist inför den perceptionella världen utan att behöva urskulda eller dissociera sig från sin övriga identitet. Tankesättet förutsätter en antingen-eller situation som appliceras på gudstro och religiositet och som man kan ha många synpunkter på, framförallt gällande dess komplett svepande form. Det är inte en inhumant orimlig tanke att utmana denna absolutism och förvänta sig att folk faktiskt lever som de lär i dess enklaste form. Så när en skeptiker satte sig bakom ratten på en asfaltmaskin och det gick lite vilt till så kände jag att jag måste luska i detta.

På bloggen skepchick skriver skeptikern Charmkvark en ganska hård avhyvling av en krönika skriven av Marcus Birro som, i mitt tycke, sträckte sig väl mycket in på honom som person. Med det raljanta om tro åt sidan så fastnade mina ögon för en sak – Charmkvark menar att ego är en absolut nödvändighet för att en person ska vara religiös – till synes oberoende av hur personen definierar sin religiositet och vad personen själv anser om slutsatsen. Jag frågade personen om det och fick ett inlägg som förklaring där skribenten går cyklopsteg längre. Den här skeptikern demonstrerar sitt flaggskepp genom att uppge att religiösa människor i allmänhet är megalomaniska. Det epifaniska stoffet till inlägget ska ha inhämtats från en kristen dokusåpa-deltagare men enligt skribenten var detta bara ett exempel. Det handlar alltså inte bara om bibliskt inducerat storhetsvansinne, utan om generell sådan hos alla som anser sig vara religiösa.

Hur Charmkvark motiverar sin generösa pandiagnostisering av ett medicinpsykologiskt tillstånd, som innebörden av begreppet megalomani innebär, finns i inlägget och det är generella åsikter om de religiösa, religiositet och gudsbegrepp. Detta, givetvis, efter hennes egen definition av alla tre begreppen. Man kan tycka att vetenskapsälskande skeptiker kanske borde föregå med gott exempel - när det gäller - och demonstrera sin fasthet för induktiva slutsatser med äkta stöd. Det är ju det saken i detta fall faktiskt handlar om. Å andra sidan finns det inget hinder för att de kan vara lika hycklande som religiösa kan vara i sin livsstil – säga något och göra annat. Sanningsenligt är Charmkvark, och jag tror inte att hon bestrider detta, lika berättigad representant för hela skepticismen som idé som jag är det för hela islam som livsstil – och båda är vi kanske likvärdigt lite kvalificerade att uttala oss om alla religiösa i alla religioner.

Jag kan ändå det som är mitt – som person och som livsstil som jag har gemensamt med många andra - och som drabbas av skeptikerns hammare. Därför är detta ett tankemanifest från mig om hennes tankemanifest. Detta handlar ju givetvis inte om en semantisk baisse utan om tankesättet som obehindrat begjuter ordets innebörd globalt över folk (såvida Skepchick inte överser med skrivstilistiska missbruk och kränkningar a la DAMP- och cp-unge). Det handlar om delar av världen som förmodligen aldrig träffats och som, uppenbarligen, inte ens anses vara i behov av att undersökas för att man ska kunna uppdaga den megalomaniska sidan av dem. Att bevisbördan ligger på den som drar slutsatsen brukar räcka som uppdagare av falsarier. I detta fall går skribentens åsikter i en kedja.

I texterna handlar det inte om storhetsvansinne kontra dess motsats mindervärdighetskomplexitet, som också är medicinskt begrepp, utan om storhetsvansinne kontra verklighetsförankring. Det manifesteras av gudsberoende oproportionell ockupation av en tid, rum, plats och sinnen. Den religiöse skapar en värld för sig själv där denne utmålar sig som främsta ledet för det största möjliga vi kan tänka oss. Gud har inget att säga till om detta utan får, i sin begränsning, finna sig i att ha sin fokus uppslukad av uppmärksamhetstörstiga megalomaner. I detta sammanhang utvecklas resonemanget som skiljer megalomanen i fråga från Charmkvark – ju mindre jag ser mig själv desto större blir religiöse i mina – och därmed även deras egna - ögon.

Att jag inte känner igen tillståndet megalomani i mig själv, i de islamiska källornas teologi, eller de flesta religiösa människor (oavsett religion) som jag har kommit nära inpå för att se sådant, är en av mina observationer. Att generaliseringen fallerar då det inte presenterats 3-stjärnigt signifikant korrelation eller kausalitet är en annan observation – hey, vetenskap mot vetenskap. Dödsstöten mot skribentens dom är för mig ändå den generaliserande synen på gudomlighet och den religiöses förhållande till det, där åter ett antingen-eller scenario får spela ut. Muslimens religiösa leverne handlar om ett individuellt förhållande och förhållningssätt till Gud. Det ses som en ömsesidig relation med personlig uppmärksamhet. Man talar inte i det öppna i hopp om att något av Guds slumpmässigt flytande öron ska uppfatta en. Men att ses som en del i allsmäktighetens medvetenhet, på lika villkor och öppenhet, som alla andra och allt annat, innebär inte en sjuklig självcentriskhet. Man har inte lyft sig ut ur världen eller världen ur sin uppfattning.

Man har inte gjort sig bättre, märkvärdigare eller mer av att man ser sig som ett faktum, precis som att stenar, valar och planeter är faktum. Man har inte favoriserat sig för att man hoppas på vägledning ur dörrar utan passerkort. Lika lite gör mina tankar mig och den uppfattning jag har om de flesta jag träffat dem till megalomaner som handsprit gör en till alkoholist. Hur man än resonerar så kan jag inte låta bli att tänka att nödbrosmen är viktigt även om man finner intresse i att trycka in sina ideologiska jaktnaglar i revbenen på folk. Övergivande av djupare reflektioner innan slutsats vore en plåga i mina enkla ögon – såvida det inte har förbuffrats med egenmäktighet i frågan. Det är så jag upplever Charmkvarks resonemang såsom hon presenterar det. Eller om man vill hårddra det så undergrävs den skeptiska imagen genom att skribenten sänker (eller höjer?) sig till den religiöses nivå och tror saker och ting som annars verifieras eller falsifieras av fakta – det är ändå en smiley här .

Att erkänna okunskap och fel kan i vissa fall vara jobbigt, och jag ska vara den sista att förneka det. Generellt är det upp till ens vilja och ödmjukhet ifall man önskar revidera sig och bli en kunskap rikare. Man kan spekulera i om en generell pseudoobservation kan i sig vara ett uttryck för megalomanisk människosyn. En öppen dissektion av gudsbegreppet och religiositet för och om dem religiösa efter vårdens rutiner över de inblandades syn. Det kanske indikeras av hennes opposition mot Birro vad anbelangar dikotomin hon spelar ut mellan sig själv (och de hennes) och honom. Den religiöse Birro får personifiera feghet, verklighetsflykt och förnekelse inför det oundvikliga medan skeptikerna personifierar den motstående tankevärlden som är den optimala mänskligt DNA har hittills åstadkommit.

Kanske är det ett sätt att söka kontroll över de uppfattningar som lever fria, även om det i slutändan blir kränkande attacker mot religiösa. Kanske är det den mänskliga gudstrons icke-atomistiska beskrivning som gör den förkastlig och stenad, eller att en gudstro överhuvudtaget blir lättare att hantera om man dömer ut anhängare till megalomaniska, men att det i detta fall så sker det i skuggan av ”definitiv kunskap om världen”. Jag lämnar all diagnostik till legitimerade professionella men det sista är, fan i mig, flera steg bättre än Birro.

New Gallup: Muslim Americans - nightmare of hatemongers

Jag har tidigare skrivit om Dalia Mogahed och hennes forskning om muslimers attityd runtom i världen. Nu har hon och hennes forskningscenter släppt resultaten från en ny storstudie gjort i USA bland muslimer och icke-muslimer. Rapporten, som givits namnet Muslim Americans: Faith, Freedom, and the Future, går genom flera aspekter I den amerikanska muslimens liv och relaterar dessa till attityder från andra amerikanska grupper – kristna (protestanter/katoliker/mormoner), judar och agnostiker/ateister/utan religion (kallas i denna text för AAU). Det är i det sammanhanget som studien ska läsas och tolkas. Själva rapporten kan läsas i sin helhet här och jag presenterar några av de mest intressanta resultaten:

• AAU är den grupp (75%) efter muslimerna själva (93%) som anser att muslimerna är lojala mot sitt land - USA.

• Judar är den grupp (66%) där flest anser att de flesta amerikanare är fördomsfulla mot muslimer. Samma statistik bland muslimerna var 60%.

• AAU är den grupp (75%) efter muslimerna själva (92%) där flest inte anser att muslimerna sympatiserar med AlQaida.

• Alla grupper (55-68%) anser att muslimerna ej tar tillräckligt tydligt avstånd från terrorism, i jämförelse med muslimerna (28%).

• Muslimerna är den grupp där största andelen (48%) uppger att de har diskriminerats. Näst är mormoner (31%).

• Muslimerna är den grupp där största andelen (63%) anser att de ej respekteras när de praktiserar sin tro i det offentliga.

• Muslimska kvinnor är de enda i grupperna där de upplever att de visas mindre respekt i jämförelse med männen (32%).

• Muslimer är objektivt bedömd den mest integrerade gruppen i samhället och i absoluta toppen gällande tolerans mot andra religiösa och icke-religiösa grupper.

Det kanske mest intressanta men föga förvånande resultatet tordes vara gruppernas attityd gällande rättfärdigande av våld och riktade attacker mot samt mord av civila. Undersökningen visar – åter en bekräftelse från tidigare gjorda undersökningar – att muslimer är den grupp där den i särklass största andelen tar avstånd från sådana akter.

Ramadan behaviour - part 4

När ramadan börjar så gratulerar man varandra för det. Det skiljer sig från kultur till kultur hur man uttrycker det men generellt så är gratulationen prospektiv och man önskar personen och deras nära en välsignad ramadan. Att delta i ramadan är på ett sätt att byta livsstil till en livsstil som man borde lära av och leva efter. Sedan är det tid för reflektion och inre rensning, som jag beskrev i del 3 av serien. Det är normalt att man drar sig undan på fikarasten och lunchen. Detta handlar inte om att man skulle bli frestad att äta eller dricka – även om det kanske finns folk som påverkas av det – utan det handlar mera om den atmosfär som sådana samlingar innebär. Tal drar med sig tal och det är ingen hemlighet att det pratas en hel del om saker som vid objektiv rannsakan skulle ses som mindre folkvänliga.

Detta är inget unikt för svenska samlingar och undandragandet är vanligt förekommande på många platser. Dessutom är den kontemplativa sidan av fastnandet något som behöver enskildhet. Sen finns det en annan aspekt – andedräkten. Under tiden man fastar så får man rätt så illaluktande andedräkt. Orsaken är främst att man blir muntorr. Att borsta tänderna, något som majoriteten undviker att göra, kan hjälpa för stunden men effekten är ej långvarig. Även sköljmedel undviker de flesta och detta beror liksom borstningen på sväljrisken. I och med att det tillhör muslimskt etikett att inte störa omgivningen med negativa attribut, som att lukta illa, så undviker folk massorna.

Det är också normalt att personen visar mindre energi och är fysiskt trött de första dagarna tills kroppen har ställt in sig på fastandets rutiner. Sedan är det upp till var och en vilka aktiviteter i ens vanliga rutiner man väljer att lägga åt sidan. En del använder sin tid för meditation och religiösa studier och fördjupningar, andra fortsätter som vanligt – tränar, åker skateboard eller spelar i band. Det är vanligt att man planerar inför projekt som man ska ägna den större lediga tiden åt under denna månad. En vanligt förekommande sån är reciterandet av hela koranen. Här handlar det om disciplin och skärpa och det är vanligast att man delar upp sidorna över de kommande dagarna rakt av.

När det är dags att bryta fastan så gör man som tidigare informerat som man vill. Det finns dock traditionella metoder som rekommenderas och dessa baseras sig på kunskap och beprövad erfarenhet. Enligt denna rutin så bryter man fastan med en dadel och den brukar ge ganska omedelbar men mild uppiggande effekt. Min personliga erfarenhet är också att dadeln är bäst att använda pga sin konsistens och form – fastandet ger inte bara torr mun men också torr hals och en dadel ger bra och lenande hjälp. Vatten går också bra att bryta fastan med. I regel rekommenderas man bryta fastan med något som inte är tillagad eller iordninggjord utan det ska helst vara rumstempererat och rånaturligt.

Sen brukar många, tyvärr, bryta övriga rutinen. För att inte anstränga kroppen så ska man ta liten paus – kanske göra sin kvällsbön – och ta något lättare. Kroppens rytmik behöver ändå komma i fas igen. Därför rekommenderas man att dra ut på måltiden istället för att vräka i sig allt på en gång. Detta är något som många misslyckas med gång på gång, även om man vet hur man borde göra. Det är också rekommenderat att äta innan man gör sin kvällsbön just för att mattankarna inte ska ta över alltför mycket. Erfarenheten har även bidragit med kunskaper om hur man ska förhålla sig till sorten mat under månaden. Rätter som man vet fordrar mycket vatten och kan skapa långvarig törst – salta, kryddstarka, feta – försöker man undvika så gott det går.

Utöver vanliga kosten så finns det en rekommenderad tradition som många håller, och det är att man vaknar kort innan fastedagen börjar för att ta en lättare måltid. Ofta brukar det vara i form av frukost och detta har funnits sedan profetens tid på hans rekommendation. Personligen föredrar jag att inte göra det eftersom jag inte tycker att det påverkar på något sätt, men åsikterna är delade. Den nya fastedagen inleds efter det med en specifik uttalad intention att fasta under den kommande dagen och det är något man måste göra inför varje ny fastedag.

I nästa avsnitt går jag genom erfarenheten av det svenska fastandet.

1 2

Ramadan behaviour - part 3

Att sammanfatta syftet med fastan är att förenkla det, hur mycket än man skriver om det. Det är inte att det är en komplicerad process, tvärtom är tanken att det ska vara så enkelt som möjligt. Det är snarare dess karaktär som personligt förlopp som gör den unik för alla. Det är en spirituell resa där man skalar av sig sina mänskliga drifter och behov och behåller det allra nödvändigaste. Det är tid och läge att rannsaka sig själv där man har endast sig själv som arbetsmaterial och Gud som coach och mentor. För muslimen är det en del av tron där man låter förnuftet dra nytta den nakenhet som man skapar inom sig själv. Den asketism som tillämpas under ramadan innebär avhållsamhet från medvetet oralt intag av annat än luft.

Detta innebär inte bara förtäring a föda och vätskor utan även rökning. Dessutom ska man inte idka någon form av sexuellt/sensuellt umgänge. Samtidigt innebär det avhållsamhet från huvudets mörkare sidor och dessa är inga saker som vi alla inte känner till och kan ta ansvar för – tänk gott, tala gott, gör gott. Ramadan är ej tid att blossa upp konflikter utan det gäller att kyla ner allt, vakta tungan och sprida det bästa som man har. Det är nu som tålamodet ska tränas upp och temperamentet ska tämjas. Kort och gott rensa sig till god karaktär inom sig själv och utanpå. Med tanke på den personliga resans är mat- och dryckbiten den enklaste delen av fastan.

Dessutom har fastan ett syfte att väcka tankar om omgivningen och främja medmänskligheten. Även om fastans främsta syfte är effekten på det egna jaget så är det grundläggande för synen på samhället för övrigt. Därav uppmuntras man och känner för välgörenhet och hjälpande av behövande människor. Det finns även vissa monetära rutiner kopplade till fastandet som jag kommer att återkomma till när de blir aktuella.

En fasta kan man bryta självmant av mat, dryck, sex och rökning och det finna inga hinder att använda något av dessa för att bryta sin fasta (för den nyfikne – ja, det har funnits framstående teologer som brutit sin fasta med just sex. Det var tider då inga diskussioner eller frågor var för jobbiga att ta och motivationen var att driften fanns där och de ville hantera den så kunde de ägna sig åt annat resten av tiden.) Inget annat annullerar fastandet som så. Om man råkar av misstag och omedvetet göra något som bryter fastan och upptäcker det så innebär det inte något särskilt. Tex - äter man när man fastar så bryter det inte fastan – har man ätit så fortsätter man sin fasta som vanligt. Är man mitt i maten så lägger man det åt sidan och sköljer ur munnen – sedan är det bara att fortsätta som vanligt.

Sen finns det oavsiktliga saker som kan eller måste hända utan att det medför särskilda följder. Om man kräks, blir tvungen av viktiga skäl (såsom medicinska) att oralt bryta fastan/få blodtrasfusion eller annat nödvändigt skäl så kan fastan tas igen en annan dag. Man kan även skjuta upp fastan under speciella förhållanden – om man är tillfälligt sjuk, om man ammar eller menstruerar, om man är på resande fot på längre sträcka (beräknats enligt ursprungligt modell till resor över 80 km), om man är gravid, om man är inom militären/säkerheten och man befinner sig i krigssituation/aktiverad situation - eller om man har annat giltigt skäl som man kan diskutera med skriftlärda för rådgivning. Helt enkelt – nödsituationer som behöver prioritering för att man inte ska riskera allvarliga konsekvenser.

Sedan finns det skäl där man kan låta bli att fasta helt och hållet, oberoende av ålder. Här återfinns permanent sjukdom och/eller fysisk status som inte klarar av fastandets ordning. Här behöver jag påminna om en sak – intentioner, intentioner och intentioner. Man kan inte lura fastan. Bryter man fastan utan giltigt skäl (buffén såg för god ut, man vill inte fasta även om man anser sig vara troende muslim etc) så fordrar varje ramadan dag 60 dagars fastande som kompensation. I detta finns det en viktig fråga gällande fasteetikett: man frågar inte varför en person inte fastar. Det har ingen teologisk grund utan mera en fråga om att inte pressa personen om det råkar finnas ett personligt skäl till det. Samtliga rutiner är oberoende av geografisk placering, kulturell bakgrund eller syn och tolkning.

I nästa avsnitt går jag mer in på hur det svenska fastandet fortlöper genom vardagen.

Pssst! Vill även rekommendera annan läsning – har nämligen gästbloggat på Torbjörn Jerlerups blogg!