Hail to the burning mosque

Jag gillar CGI-marinerade filmer, särskild scifi-filmer, men det finns en kategori som inte faller mig i smaken. Det är den totalt överdoserade varianten som riktar sig till den övermätta amerikanska publiken. Klimax utspelar sig nästan alltid på hemmaplan och det åtföljs av hela världen, det vill säga pyramiderna, Eiffeltornet och Big Ben, lär sig rädda sin sega bakdel med den oumbärliga lösningen som amerikanarna klurat ut. Det är maximal fart ända från första minuten och när filmen är över förväntas tittaren ha lärt sig ett par sensmoraliska självklarheter mellan explosionerna. Dock ska jag villigt att erkänna att det kommer att komma en film i den kategorin som jag med glädje kommer att besöka bio för, och det är Transformers 3. Inte för att jag är imponerad av dess talande megarobotar, story som kan skrivas på en servett eller pompösa CGI, utan för en enda enkel sak, och det är detta:

Ni som har följt bloggen minns kanske mitt inlägg om Robert Emmerichs antimuslimska hållning i sin film 2012 och varför jag bojkottade den just på grund av det. I den kommande robotfilmens trailer få vi se en kort men ändå slående scen som gör det som Emmerichs muslimförakt hindrade honom att göra. Vi får se en gigantisk moské med minareter i hjärtat av Chicagos panorama, där filmen utspelar sig, på en vacker konstgjord udde ute till havs. Med metropolen som bakgrund och en förgrund av amerikanska flaggor är moskén lika sönderbombat och brinnande som några av landets övriga symbolik – kapitalism, industrialism och framgång – inte mer, inte mindre. Michael Bay och producenterna är modiga på en plats och i en tid då USA kryper mer och mer in i ett ruttet dinosaurieskal. Det är mer än en förstörd moské på film, för ur lågorna kommer uppbyggandet av en reviderad syn.

Här väljer man att skänka en hedersvärd position av stadsbilden till något som numera uppfattas så kontroversiellt och främmande att man gör allt för att förhindra uppförandet av det. Det får utgöra ett monument – inte i periferin av samhället – utan i fronten till dess tvenne minaretprydda möte med omvärlden, med landets fana som stängsel och övriga folket i ryggen. Detta kan ses som inte bara ett finger till alla park 51-protestanter då man ger en viktig del av sitt sceneri till muslimerna, utan jag ser det även som att gänget drar sitt strå för att försvara landets (och i allmänhet) religionsfrihet. Man delar på lyckor och misär vare sig man gillar det eller inte och allt som sker i hemmet drabbar familjens medlemmar. Det finns folk med mediemakt som verkar ha fått nog av splittring, rasism och isolationism. De finns folk som säger nej till att andra exkluderas från sina rättigheter pga hat och förakt.

Frågan blir om moskén blir kvar i riktiga filmen eller om man tvingas kompromissa av diverse skäl, och enda sättet att ta reda på det blir att titta på det. Kanske läser jag in mer i denna korta snutt än vad som var tänkt med den, men om något så bör mina ord ses som hedersbetygelse. Jag har försökt leta efter information om ifall detta är en fiktiv eller en riktig moské men jag har inte stött på något. Oavsett dess verklighet så är betydelsen densamma. Det finns en tragisk underton i att jämlikhet ska behöva få sin främsta symbolik i form av kristider för att folk ska förstå. Det är kanske är bara i smärtans union som människan kan komma förbi sina fördummande fördomar, men det behöver definitivt inte vara så. Det är en förolämpning av vår intelligens. Tillsvidare får vi låta bli saliga av sådana subtila inslag. Tänk att en brinnande moské faktiskt kan skänka glädje.

The unexpected truth

Bara så att ingen storknar så är titeln ironisk med tanke på innehållet. Det verkar som att en av de mest potenta Allians-promotoriska tankesmedjorna, Timbro, kapitulerat inför idén med en växande rasism i Sverige. Eller kanske handlar det om känslor som kommer fram först nu när det kan ses som säkert, med ett växande högertokeri i Europa? Nåväl, VD:n och ärkemoderaten - Markus Uvell - slänger ur sig ovanstående rad om Svärjedetonanternas konstanta hatspridning och demonisering, om deras inkompetens att skilja på människa och sak, om deras inkompetens att se saker i dagsljus och om deras patologiska vilja att alltid välja rasistiska förklaringsmodeller. Detta är, enligt herr Uvell, rationellt.

Updatering: efter att ha diskuterat saken med Uvell på Twitter har han nyanserat bilden av vad han menar med citatet och även om jag inte håller med helt i hans resonemang så välkomnar jag faktumet att det inte var så illa som det framgick. Ordväxlingen kan ni läsa på min och hans twitter.

Some good ol' racism in Tel Aviv

Israeliska aktivister som dokumenterar israeliska rasister i full mundering. Det skulle kunna skrivas flera inlägg om innehållet, men ibland så talar tystnaden de viktigaste argumenten. Kan man göra detta så är allt möjligt. Se och förstå.

Lots of Islam this weekend

Japp, en hel del har det varit. Först – läs denna artikel som liberalfascisters och extrema stollars gnäll om att islam inte kan kritiseras. Saknar man förmågan att hålla 2 separata tankar i huvudet samtidigt så kommer innehållet svida som svavelsyra i ögat. I annat fall så begriper man via artikeln varför IQ-befriad hatpropaganda får en del att reagera. Det andra gäller diskussionerna som har föregått och följt Bilal Philips besök i Sverige. GT hade sänt två ”infiltratörer” och efter besöket skrev en av dem en artikel som utgjorde alla rasisters och islamofobers våta dröm. Idag har 2 personer ur föreningen som arrangerade tillställningen gett replik på uppgifterna som journalisten hade publicerat. Av svaret att döma så framstår artikelförfattarens text som illvillig misstolkning och förledande klippande och klistrande. Det ska bli intressant att se om hon skriver replik på det. Kanske kan föreningens egen inspelning, något de säkerligen har gjort, också tilläggas för att styrka saken? En kuriosa är att en mupp från sidan ”Politiskt Inkorrekt” var tydligen där under en dag och filmade folk. Denna mupp begråter hur ”illa” han blev behandlad och hur ”hatiska” de andra var genom sina videor på nätet, och det lustiga är att just dessa videor visar att han visst har ett brutalt offerkomplex. Intressant är att jag ser flera personer ta bild på honom, men inga bilder har kommit upp någonstans. Om han lägger upp bilder på folk så har andra lika rätt att göra det på honom (och enligt lag så kan man göra det). Så om det är någon som har kort på honom och vill ha det publicerat så kan jag hjälpa till med det här.

Worthy of a King

Grattis, Skärholmen – Stockholm – Sverige! Äntligen en moské värdig det land som Sverige är och de muslimer som bor i det. Utseendet är helt ok. Går man in på designstudions sida så ser man att man har bollat med några andra intressanta utseenden. Färgvalet står sig på godkänt. Jag hade hellre sett en faluröd fasad. Det föreslagna färgvalet verkar vara inspirerat av den Seldjukiska arkitektoniska traditionen, och det går det med.

Protesterna har varit många och av flera slag, och redan river sig en hel del människor i håret över att detta får byggas. Att byggplanerna fortsätter är hedersamt och en pungspark på islamofobin. Ja, den göms under alla möjliga täcken – alltifrån öppet hat till snack om privat andlighet och statsarkitektur. Dessa är dock otvivelaktiga tecken på att det i grund och botten handlar om att det finns muslimer i Sverige, som är svenskar och som har mänskliga rättigheter. Jag hoppas att bärare av hat lider för varje minut som moskén reser sig. Vore det inte det ultimata att kungen var där för att inviga den?

Bildkälla

If you can't beat them, replace them

Lördagen har börjat så härligt. Jag har fått ett så starkt invärtes skratt att diafragmans sendrag lär hålla i sig i en vecka. Anledningen är något som ändå måste vara årets, eller kanske årtiondets, alltför försenade 1:a april skämt. Det är det ovanstående citatet från principessa Azzurro Della Marrone. Japp, gott folk! Nu tillkännager hon att hon är muslim och att ”vi” har några av vänsterns medieprofiler att tacka för att folk föraktar oss för vår oförmåga att behärska våra temperamentsfulla känslor. Allt kommer tydligen efter en händelse som har ägt rum på Kulturhuset i Stockholm där man har ställt in en dansföreställning eftersom en person har reagerat mot att man har haft koranrecitation som bakgrundsljud till höftvickandet. Detta sker ju givetvis i den tidsöverlappande skuggan som orsakats av den galne terrorprosten Terry Jones och eftersom jag inte vet mer än det som står i länkarna så tänker jag inte kommentera det. Det är ändå ej särskilt intressant i jämförelse med vad principessan släpper på allmänheten då händelsen låter som att det är en i mängden liknande idioter (om den nu stämmer).

Min första tanke var att något måste ha gått fel här. Hennes konto måste ha blivit hackat, eller så är det laggande från 1:a april som orsakat fadäsen. Nej, så var definitivt inte fallet, för uttalandet hade sin plats i sitt sammanhang. Med sammanhang menar jag då hennes sedvanliga anti-vänsterhysteri och fixeringen hon manifesterar vid intellektuella som är svenska och modiga nog att nyansera bilden av muslimen och islam som något annat än ondskans hantlangare. För att förstå detta behöver man dela upp det i flera beståndsdelar, som alla utgör samma skrot och korn vi läser i alla texter principessan skrivit. Uppfattningen av muslimer kommer, i detta fall, av att de utpekade tuttat i allmänheten en bild som är skev, och detta vet hon eftersom hon får lida för denna bild. Att muslimer själva kan tänka och förklara sina ståndpunkter blir irrelevant för henne. Lika irrelevant som faktumet att allt som muslimen säger och som inte följer den angivna lådan man tilldelat deras intellektualism stämplas som terrorvänligt gruvmentalitet. Så antingen förstör vi bilden av oss själva eftersom vi beter oss som vildar eller så förstör vänstern bilden av oss eftersom de försvara vår vildhet. Här kommer det unika muslimska offer-principessan in och nyper till medan hon kan.

Alla med en lunga förstår hur stor diskrepansen är i detta nya utspel. Förklaringen, såvida det inte är så att hon verkligen menar att hon blivit muslim – och bryter med alla påståenden om sin egen ateism a la föreningshumanisterna, kan vara att även om hon per definition inte är en muslim så gör hennes geografiska bakgrund så att hon (ofrivilligt) associeras med dem. Därmed får hon dras med muslimism och betala samma intellektuella pris. Den naturliga följdfrågan blir – är det någon som läst något av henne och som vid sina sinnens fulla bruk gjort det? Bland hennes ståndpunkter finns det två sammantvinnade: utpekandet av hur en äkta muslim är/tänker/gör och varför denna varelse är så outlandish och farlig – samt ilskan över att människor kallas för muslimer när de själva inte har sagt det. Ska det nya uttalandet tolkas som att hon gav in för trycket och accepterade läget? Det låter inte som hat-Dilsa, inte på ljusårslånga vägar. Kanske gäller det snacket om ”kulturella muslimer” – en patetisk etikett, som människor som vill äta kakan och ha den kvar, klistrar på sig själva. Det skulle inte vara en omöjlighet, om det inte vore för den debuterande annonseringen som sker i syfte att demonisera meningsmotståndare. Man är väl så pass mycket muslim att man kan använda det för att tysta folk, eller?

Hur som helst så tänker jag inte låta mig förledas av hennes vedertagna opportunism och falskspel. Det brukar vara på tapeten bland debattörerna tillhörande falanger att periodvis plagiera varandras emotionalism och kanalisera argumenten utmed samma känslor. Att vara förutsägbar i mening är något att respektera eftersom ens tydlighet håller sig konstant och ärligt. Att samma förutsägbarhet kan användas i hatisk mening är precis det omvända, och förutsägbarhet är det som visar mönstret. I veckan såg vi Gudmundson med sin Gudmundism där han menar att oavsett beteende eller reaktion så är accepterandet av att muslimer reagerar en rasism mot dem. Lena Andersson och Paulina Neuding har följt samma linje och nu kläcker principessan ur sig det största ägget. Att hantera muslimer som kollektiv och som individer verkar vara en ytterst besvärlig handling när man inte vill ta i dem ens med tång, som trion visat. Därför är det nya sättet att berätta hur muslimer är och tänker som direkta/indirekta representanter, och de som faller utanför denna låda gör det för att de är extremister och terrorister. Inte kan muslimen gnälla när man faktiskt försvarar dem, som i själva verket inte alls är ett försvar utan ett instiftande av demonisering. En intressant strategi där man går in och leker ambassadör när man strax innan varit fradgatuggande kritiker. Vilken utveckling - först talade man om muslimerna och nu har man tillfört att man talar för muslimerna – men aldrig skulle man komma på tanken att tala med muslimerna.

Ambassadeur of hair

Det sägs att frisören är den arme mannens psykolog. De får höra och se mycket utan att för den delen ha något med sakerna att göra. Folk lättar sitt hjärta och talar ut om allt möjligt medan frisörernas uppmjukade öron absorberar det. Så om jag ska låta torr saklighet ta över analysen så kan det kanske ändå ligga något i förklaringen som vederbörande gett till sitt agerande. Jag talar givetvis om det nyligen publicerade fallet där chefen för en frisörsalong (Vicky Sjöberg - bilden) valde att, vid första anblick, slänga ut en elev (Rayan Abdel Rahman) som hade gått dit för att göra praktik. Anledningen var att eleven hade sjal på sig och det skulle, enligt chefen, skrämma iväg kunderna. Så för att betona sin position nöjde chefen sig inte med detta - det blev inte bara utslängning utan även ett tjog med billiga ord, hotfullt beteende och utskällning inför kunderna. Kanske gjorde hon det bästa av situationen. Hon är nog medveten om vilka kunder det är som kommer till hennes salong. Hon känner dem väl och hon vet hur hon ska behaga dem. En förödmjukad besjalad tonåring, det kittlar väl många sinnen hos folk.

Sen tänkte jag om, och hornen växte ut. Jag har lärt mig att acceptera dem och därför tänker jag fatta mig kort – torr saklighet kan ta sig i kånkelbärbusken. Det finns inte ens en skugga till saklighet, rationalism eller hederlighet när det kommer till rasism, så varför ska jag unna denna händelse den energin? Hur många gånger har vi inte stött på detta? Sjöberg, en för övrig sönderblekt tant med white trash-frisyr och tonårskomplex (jorå, sök hennes namn och se sidorna där hon ”hänger” som ungdomarna säger), pinkar sitt revir som många innan henne gjort. Samtidigt är detta den fegaste formen av ideologiskt outande man kan tänka sig, om det nu överhuvudtaget är ett sådant. Sjöberg slänger över det yttersta ansvaret för sitt beteende på sina kunder – det är på grund av dem och för deras skull jag gör detta – de är så pass rasistiska att de får krupp bara av att se henne här och då kommer inte hit något mer! Vore jag kund hos henne (med en åsikt som var annorlunda än vad hon hade – om sin salong om mig som hennes kund) så skulle jag slå ett litet ping till henne och berätta varför hon har tagit ord i mun som är större än vad hon kan stå för.

Ändå – är folk så vansinnigt insnöade? Jag menar, det är ju Malmö – Skåne, trotsallt. Kan de inte lyfta blicken från sitt våta hår för att se personen? Att bära upp och hylla fördärvande ideal med fokus på barbarellism, att specialisera sig på att skapa osäkerhet hos folk och att slå mynt av just denna osäkerhet, att profilera sig som representant för kollagenförstärkt våpaktighet är en hel del att skämmas för, men Sjöbergs argument blir då att hon inte tvingar någon. Fanns inte denna möjlighet till val även för denna muslimska flicka? Eller kanske ansåg hon att hennes fall var så betydelselös att det inte värt risken, även om det innebar en enda kund. Tänk att ett barn blir en ekonomisk och emotionell riskfaktor så potent att det får svarta vingar att växa ur ryggen på fullvuxna människor. Rasismen och islamofobin är djupt inne i folk att värdet i det värdelösa håret som klipps och slängs blir mer än flickans framtid och integritet. Sjöberg kan inte beklaga sig över en bitter verklighet hon måste anpassa sig till. Hon talar inte om systemet, hon ÄR systemet. Detta kan ni meddela henne via hennes hemsida, som hittas här. Salongen heter Emesuell. Hälsa från mig att hon nu, efter genus- och homo-certifiering, har startat en ny och föga smickrande trend i näringslivet – svin-certifiering.

Annika Borg: depression is a sin within Islam

När argumenten tryter så brukar de flesta ta till offensiva eller defensiva mekanismer vars solitära syfte är att slå tillbaka med något som bedöms ha kraft i nivå med ett propert svar på tal. Det säger ju sig självt att hela idén är ett misslyckat plåster på sitt eget sargade ego och istället för att erkänna misstaget, eller ens pausa situationen för djupare reflektion, väljer personen en enkel väg ut. Styrka brukar ligga i förmågan att medge fel och därmed bli snäppet bättre än stunden innan, men det är väl upp till var och en. Jag har haft en mindre ordväxling med prosten och författaren Annika Borg, ja – DEN Annika Borg, på hennes blogg om ett uttalande hon gjort. Jag kan för all snålhet i smörland inte förstå varför mina frågor inte besvaras då jag ställer dem, med förtydliganden, om och om igen. Har argumentationsmekanismen brutit samman? Du får bedöma fallet själv.

I ett inlägg återger hon axplock ur en diskussion hon haft med en person som arbetar inom psykvården med inriktning på asylsökande. Här beskrivs arbetet i korthet, och däri kommer ett utlåtande som fick mig att reagera med detsamma. Såhär skriver Borg på sin blogg:

Många av de kvinnan möter har skilda typer av psykologiska problem. Och även om till exempel depression hos en flicka skulle kunna öka chanserna att få stanna i Sverige, är det inte alltid familjen vill ha ett sådant intyg. Inom vissa religioner ses depression i det närmaste som en synd och ett intyg om att en flicka är deprimerad, kan göra att hon har svårt att bli "bortgift" (ordvalet är inte mitt).

Irriterande vetgirig som jag är blev jag givetvis nyfiken på vilka religioner det rör sig om för dessa flyktiggrupper. Man skulle kunna tro att en teologie doktor har lite insyn i frågan. Så jag ställde frågan. Till svar får jag veta att uttalandet baserar sig på erfarenheter från 2 irakiska ungdomar. Som de flesta av oss vet så är den irakiska nationaliteten inte en samtidig trosuppfattning. Jag påpekar detta och då uppger Borg att ungdomarna hade uppgivit muslimsk religiös tillhörighet. Samtidigt ställer hon frågor om vilka typer av religiösa tillhörigheter som är tillåtna eller återfinns i Irak. Jag försöker för tredje gången att ta reda på om det är hon som påstår att psykisk ohälsa ses som en synd inom islam eller om hon citerar personen hon har talat med. Det är här som Borg som skär av allting:

Om du vill diskutera religionsfrihetsbegreppet och dess tillämpning i Irak, synen på psykisk ohälsa inom islam och andra religioner är du välkommen att ge dig till känna och mejla mig. Min mejladress finner du på min hemsida. Jag är öppen med vem jag är och mina åsikter, vill du fortsätta den här diskussionen får du acceptera samma öppenhet vad gäller dig själv.

Om man tar bort sidospåren som hon själv tar upp och som är helt irrelevanta för den ursprungliga frågeställningen så är det 2 saker som behöver adresseras. Det är två saker som desarmerar styrkan i utlåtandet som hon tror att det innehåller. Det första gäller konklusionen som leder till påståendet att depression är som en synd inom islam. Alla som vet något om islams principer vet hur dumprovokativt påståendet är. Att pinpointa en sjukdom, en ohälsa, ett morbitt tillstånd som är ofrivilligt och okontrollerat, som är skapar lidande och fördärv, på islam som en frivillig och medveten akt av andlig uppstudsighet och synd är inte bara fel per definition utan en vidrig akt av demonisering. Jag ska vara den första att säga att inom alla religioner, livssyn och förhållningssätt finns det människor som driver saker in absurdum. Borgs påstående är dock inte en enkel sak. Att beskriva depression som hon gör betyder inte bara att den sjuke enligt islamisk teologi drar på sig Guds vrede så länge personen är sjuk utan även att personen väljer av fri vilja, i otakt med Guds budskap, att vara sjukligt deprimerad. Hon kunde lätt ha nyanserat sitt påstående med en 2 rader lång insyn, men väljer att inte göra det.

Den andra saken som behöver adresseras är Annikas fixering vid min anonymitet. Det intressanta är att detta inte är något problem, förrän hon har fått samma fråga 3 gånger och i samtliga fall undvikit att svara på den. Plötsligt ska diskussionen ske bakom kulisserna, och för att hon ska kunna ge närmare förklaring så vill hon veta vem jag är. Det är underligt på flera vis: tråden är ju redan öppen för alla, och den obesvarade frågan gäller ett påstående i den. Det kan väl inte vara världens grej att förklara sin syn just där? På vilket sätt ändrar min identitet saken när alla faktiskt kan diskutera det hon skriver på hennes blogg?

Det är ad hominem för hela slanten. Istället för att vara uppriktig kryper hon in i sitt skal och armerar det med taggar. Istället för att stå för åsikten i det öppna ska det ske i det privata och då ska jag visa vem jag är. För Gud vet att hon vet om identiteten på alla hennes läsare och som hon diskuterat med online och offline. Präster ljuger inte. Detta luktar mer och mer hetsjakt och demonisering på hög prästnivå a la medeltid. Att vikten av min identitet kommer in som avgörande för att ett påstående, som inte längre är ett frågetecken, ska utvikas är inget annat än en ytterst svagt undanflykt. Frågan om min person har kommit till även i andra sammanhang och då kommer jag att besvara det: det som började med en karaktär på nätet blev snart en säkerhetsfråga. De väldigt få personer som vet vem jag är på riktigt gör det av mycket speciella anledningar. Jag väljer själv att när och varför personen får veta min identitet. Därför kommer jag att skriva detta denna gång och bara denna gång:

jag kommer aldrig att bryta min bloggkaraktär eller på något annat sätt avslöja min identitet rent allmänt – särskilt inte för att ge hallucinerad trovärdighet på begäran vid en diskussion. En tydlig och saklig argumentation står på egna ben och inga nätdiskussioner är värda de risker som hoten mot mig skulle innebära. Så nej Annika, jag kommer inte att ge upp min anonymitet. Min säkerhet och vikten av budskapets neutralitet väger mer för min än vad din kärlek eller ditt hat någonsin kan göra. Att du inte kan förklara dig ur en intellektuell koma är inget som din offentlighet räddar.

Bildkälla

Uppdatering 110404: nu har Annika Borg svarat på sin blogg, och vilket "svar" det är minsann! Jag har lagt min slutreplik där. Om ni tittar noga på mitt nick så ser ni att det inte är som tidigare, och det är för att Borg uppenbarligen har blockerat min blogg och bloggbundna nick. När jag försökte att lägga in repliken på vanligt sätt sa systemet ifrån om att jag var klassad som "spam" och att jag använde "otillåtna ord". Jag togt bort bloggen och ett mellanrum och vips var det ok att lägga in samma kommentar. Snacka om att var öm, pateti ch dålig förlorare - och fortfarande är det hon som vägrar stå för sina ord!

Tea with a holy mission

Kjell och Soheila Fors i full kurdisk mundering

Årets Wendela är ett pris som delas ut av Aftonbladet och som enligt egen beskrivning går till ”en hjälte inom kvinnofrågor och/eller jämställdhetsfrågor”. Förutom utnämningen så får personen/enheten en summa med pengar som ska användas i verksamheten. Detta har man gjort i några år och årets nomineringar och korande av vinnare har precis avgjorts som gick till rättviseförmedlingen. Jag har läst om detta i efterhand, och det var i samband med en artikel i dagens Aftonbladet som jag varseblev om att en av de nominerade sticker ut lite, och det ska jag berätta varför.

Den iögonfallande nomineringen gällde kvinnotehuset i Karlskoga, som är en verksamhet som startats och bedrivs av dess ordförande Soheila Fors. Enligt eget utsago är Soheila en kurdisk fd gerillasoldat som landade i Sverige med 2 barn och sargat inre. Ganska snart fann hon Jesus och för att göra en lång historia kort så konverterade hon till kristendomen, gifte sig med prästen Kjell Fors och inledde en radda med projekt samtidigt som hon deltog i kyrkoarbetet där maken är präst. Församlingen som de är bundna till är baptistförsamlingen i Karlskoga och Kjell har varit delaktig i flera projekt i Kurdistan, bland annat genom att stå bakom uppförandet av den svenska skolan Alfred Nobel school i huvudstaden Hawler. Ett av de projekt som Soheila arbetar med är föreningen Khatoon center och det nominerade tehuset får i sin form och färg anses vara en tentakel underordnad föreningen.

Föreningen har ett gott syfte som fördunklas av dess slammiga självbild. Verksamheten går ut på att hjälpa invandrarkvinnor i nöd samt bedriva liknande verksamhet för kvinnor i Kurdistan. Föreningens ord är ”hedersbrott”, något som verkar pressas in överallt där det finns tomma förklaringsglipor. Detta är något som leder till att man motiverar sin verksamhet med en text om hedersproblematik som innehåller många felaktigheter, felslut och där man hänvisar till 2 undersökningar – ena är en akademisk avhandling och den andra är Sabunis beställningsjobb. Förvånande är inte bara att man hänvisar till en numera förskjuten och misslyckad utredning utan att man i det första fallet drar helt andra slutsatser än vad doktoranden gjort i sin egen avhandling – något som borde ses som inget annat än kvasiakademisk vilsenhet.

Ändå är det bländande förvirrande att läsa en del utlåtanden från ordförande Soheila. På verksamhetsbloggen skriver hon bland annat att om en kvinna börjar ”bära religiösa medaljonger eller huvudduk” så ska det vara ett varningstecken som personal i ”alla människovårdande yrken” ska utbildas i känna igen och som ska leda till att ha familjerna under ”uppsikt och larma när situationen förvärras”. På verksamhetssidan gör man hedersproblematiken i Kurdistan till en fråga som upprätthålls – och drabbar – i princip bara kvinnor. Här växlar man friskt mellan att diskutera kurder, Kurdistan och invandrargrupper i Sverige. I intervjun med Aftonbladet uppger hon att hennes tehus är exklusivt för kvinnor där männen är helt portade – i alla former – för att kvinnornas män krävt det. Detta föranleder hennes hutlösa slutkläm ”Jag önskar att man skulle informera män om kvinnors rättigheter innan de får uppehållstillstånd”.

Att organisationer och personerna bakom dem kan göra korkade och ogenomtänkta uttalanden är ofta ett tecken på vilket inflytande den mänskliga faktorn har. illbakadraganden, ånger eller vidhållanden blir uppföljningar som i sin tur orsakar reaktioner. I Soheila Fors fall undrar jag om det inte är ett paket för allt. Vi går genom saken: i bloggen för Khatoon center är det rätt mycket snack om att föras till ”Gud” och ”Jesus” – något som går emot hemsidans utlåtande om att föreningen är religiöst obunden. Soheila är kommunpolitiker för KD i Karlskoga och är med sin familj aktiv inom baptistförsamlingen. Indicier som inte behöver ha något med något att göra. Ok. Då finns det saker som inte är lika lätta att avfärda.

Soheilas arbete har följt till viss del på en prästblogg tillhörande Bengt Sjöberg där han har dokumenterat hennes religiösa verksamhet. Denna verksamhet innebär missionsarbete där hon bland annat visar upp av henne konverterade baptister med sitt ursprung i mellanöstern. Samtidigt är hon en ambulerande kyrklig föreläsare och hon har deltagit i missionsmöten och utbildningar och där man går genom ”vikten av multikulturella möten och vida språkkunskaper i diskussioner om Gud och andlighet”. Att det rör sig om en religiös familj, där maken och även sonen predikar i kyrkor och där båda uppvisar en stereotyp av islam- och muslimfientlighet, kvarstår inte som en enkel serie av indicier när Soheilas egna missions- och föreläsningsaktiviteter kommer in i bilden.

Jag tror inte att jag slänger mig i förhastade gropar när jag ställer den naturliga följdfrågan om hur mycket missionsarbete det pågår inom ramen för tehuset och hur involverade parter ställer sig till att ekonomiskt stödja detta. Det har framkommit att förutom privata donatorer så har arbetsförmedlingen och länsstyrelsen finansierat verksamheten. Det är inget tal om att idén bakom är ömmande och att hjälpa människor i nöd är inget annat än en mänsklig plikt. Jag tror inte heller att kvinnorna som besöker caféet är dumma fiskar som blir själsligt sålda på te, bullar och sykurser. Detta är inte en fråga om vad besökarna gör och inte gör utan snarare om ifall de involverade vet vad de har gett sig in på när skaparehar som mål att bedriva evangelism bland människor av mellanöstern-ursprung. Har de garantier på att detta inte är täckmantel för något annat? Var Aftonbladet verkligen inne på att belöna kristet missionsarbete?

Can you imagine vice versa?

All seriös forskning som gjorts inom området har visat att kvinnor är lika våldsamma, eller mer våldsamma, mot manliga partner i jämförelse med det omvända. Vi lever i en värld där kvinnligt våld mot män vanligtvis ses som oskyldigt, obetydligt och/eller rättfärdigat. Liksom gällande sjukliga attityder inom pedofilifrågan vet forskare att verkligheten är något helt annat än vad allmänheten tror sig veta - det är jämt fördelat och svagheter kompenseras med tillbörliga medel. Man skulle kunna skriva kilometervis med texter om detta och hur hela systemet perverterar sanningen. Nedanstående sammanfattar allmänhetens bild. När rollerna var omvända så reagerade folk, men knappt någon i det rådande fallet. Mest irriterar jag mig på den arabiska svinet. Nog skulle hon tjöta om en om någon bar hand på henne, eller om aktörerna bytte plats. Det bör vara en ögonöppnare att en hel del folk faktiskt försökte finna förklaringar till varför hon gjorde som hon gjorde för att - i sitt eget huvud - återbekräfta att hon aldrig kan vara en bov.