Muslamic Ray Gums

Stress-nedgnisslade framtänder på nazister kan vålla de mest udda fonetiska omtolkningarna - ja, till och med då! Eller om de ens finns där - gud vet hur många anledningar det kan finnas för en EDL-pundare att få sina framtänder utknockade. Jag förstår åndå killen i hans vilja att bevara det brittiska brittiskt. Alla dessa muslamiker med sina irakiska regler, flerrasiga lagar och radioaktiva tandkött...eller....vänta nu. Tandkött som sänder ut farliga strålar? Muslamic ray gums? Muslamic ray guns? Muslamic rape gangs? Vette f-n vad det är typen menar...

Bunch of kids

Den här musikvideon är nog den bästa jag någonsin sett produceras för en kurdisk låt – ja, i nivå med att konkurrera med de allra bästa i världen. Den är producerad i Iran och artisten är en för mig tidigare okänd person – Abbas Weisi – som förutom sjungandet och spelandet av flera rollfigurer i videon även har skrivit, tonsatt och producerat själva låten. Den heter Brri Menal och betyder på ett ungefär ”högen med ungar”. Låten är en satir om en man som beskriver sin stora, eklektiska, krävande och oproduktiva familj och hur svårt det är att leva upp till allt ansvar. Han gör allt som han kan göra och ändå räcker han inte till. Många munnar att mätta och många drömmar att förverkliga. Storyn levereras med en frisk dos samhällskritik gällande fattigdom och ekonomiska problem samt självdistans genom att leka med kurders fixering vid saker som åsnor och stora näsor. Att producenterna försökt höja produktionen ett par snäpp med scenografin är bara positivt. Titta och njut.

Ibrahim Tatlises has woken up

Dagens utveckling: Ibrahim Tatlises har lyfts ur sitt koma och han har vaknat upp. Enligt läkarna har han kunnat röra sina lemmar och även prata. Dessutom uppger media att mellan 15-20 personer har arresterats samt att man har hittat både attentatsvapnet samt flyktbilen. Samtidigt har man släppt övervakningsfilmen på själva attacken (se klippet). Det hetaste spåret bedöms vara en person som släpptes ur fängelse för en månad sedan efter en lång tids vistelse. Personen ifråga hade för över 10 år sen i en tv-intervju deklarerat en blodskuld mellan hans sida/grupp och Tatlises-sida. I den intervjun uppger han att det råder en blodshämnd över Tatlises efter en konflikt med våldsamt utgång med hans son och att de kommer att göra ”allt” på ”obestämd tid” för att jämna ut denna hämnd. Fortsättning följer.

Development in the Ibrahim Tatlises case

Mer om fallet Tatlises: även om de ansvariga läkarna har uppgett att det finns positiva tecken i utvecklingen så har han hållits kvar på intensiven med risk för påtaglig livsfara. Under tiden klarnar bilden om hur det kunde hända. Rekonstruktioner fyller upp de turkiska tidningarna och nyheten om attacken var en av de mest noterade nyheterna på gårdagens Google news. Landets president och premiärminister har engagerat sig i fallet och i hans hemstad Urfa har det hållits demonstrationer med kurdiska tillrop. En megateam bestående av 30 stycken poliser och utredare har tillsatts i utredningen och hittills har över 110 personer förhörts. Det finns också uppgifter på att de skyldiga har fångats på bild, en inte alltför gången gissning eftersom media redan släppt bilder från övervakningskameror på området (bilden nedan är från en sådan kamera minuterar innan Tatlises blir skjuten). Samtidigt har PKK gett ut ett pressmeddelande där man fördömer dådet i hårda ordalag och uppger att man har bevis på att det är ”regeringen som står bakom attentatet”.

Ibrahim Tatlises severely shot and struggling for his life

Tidig måndag morgon utsattes den folkkäre sångaren Ibrahim Tatlises, som är av kurdiskt ursprung och uppträder generellt på turkiska, för ett attentat. Enligt Istanbuls guvernör utfördes attentatet av en skytt och en chaufför i en flyktbil med turkiskt registreringsnummer. Tatlises hade precis kommit ut ur TV-kanalen Beyaz TV-hus när händelsen ägde rum: 11 skott avfyrades under den snabba attacken, 4 träffade Tatlises bil varav 1 honom i huvudet. Under natten och dagen har han opererats 3 gånger och sjukhusets talesman har beskrivit läget som ”kritiskt men stabilt”. Senare under dagen har man meddelat viss försämring i hans status och kommenterat att med hänsyn till den hjärnskada som vållats Tatlises så är det stor risk att han vid ett eventuellt uppvaknande har blivit gravt förlamad/paralyserad. Man har valt att hålla honom under inducerad koma i ytterligare 24 timmar för att stabilisera honom.

Spekulationerna kring gärningsmännens motiv är i full gång. Som ett brev på posten kom anklagelser från turkisk media om att PKK låg bakom dådet. En TV-kanal har gått ut med obekräftade uppgifter att de två förövarna redan har gripits och att de är irakiska medborgare – något som spätt på ryktena om att det också kan handla om en affärsuppgörelse länkad till alla tunga investeringar Tatlises gjort i Kurdistan. Tillsvidare har polisen vägrat kommentera de nämnda påståendena. Fiender har han bevisligen, men även vänner och älskare. Enligt uppgifter har sjukhuset som han befinner sig i omringats av fans och folkströmmen har tilltagit under hela dagen. Vare sig man känner honom eller känner till honom, vare sig man var anhängare av eller fiende till hans musikstil, vare sig man var likgiltig inför hans engagemang eller aktiv älskare/motståndare så är det svårt att hitta någon som inte berörts av händelsen. I sin sista föreställning i sitt TV-program, stunder innan han skulle bli skjuten, tar sig Tatlises en kort stund att gå ifrån sång och dans till ett seriöst tema – dödens ständiga närvaro och behovet av ödmjukhet. Det är med ett kusligt vemod som jag tittar på klippet.

Elixir and poison in the Church of Sweden

Ibland hinner man knappt kyla ner sin penna förrän man stöter på skrivelser som återaktiverar garden i en. Det opportuna islamofobiska elementet är numera lika självklar i svenska enheter som ledarskapskurser och sura kaffetanter. Sossarna har Suhonen, miljöpartiet har Arrospide, regeringen har folkpartiet, föreningshumanisterna har sin styrelse och medieprofilerna, pingströrelsen har Stanley Sjöberg och Svärjedetonanterna har….ja….för enkelt. Jag trodde, i min naivitet, att det ändå fanns undantag som bekräftade regeln, i alla fall när det gällde politiseringen och neutraliseringen av islamofobin. Tji fick jag. Idag publicerar två kristna gudskvinnor en artikel i SvD med en åsiktspott som borde oroa alla som ser humanism som en del av sin andlighet. Båda är präster inom svenska kyrkan med starka och tydliga åsikter om var det kristna skåpet ska stå och vem som får röra vid den. Triggern är att en muslim har för första gången släpps in som anställd i svenska kyrkan. Sådant svenskt-kristet revirpinkande med argument om ljus och mörker har jag inte sett sedan Stanley Sjöberg deklarerade i svensk TV att islams och dess närvaro betydde ondska.

Johanna Andersson, som är en av skribenterna, finns det inte så mycket om/av för övrigt. Annika Borg däremot har en gedigen bakgrund i antiislamisk argumentföring, och då oftast i Kyrkans tidning. Från tummen ner till DO:s försvar av multikulturalism och Svenska kyrkans kampanj mot rasism till tummen upp för föreningshumanisternas spjutspetsattacker på muslimers mänskliga rättigheter och muslimsk kollektivistisk skuld vidare till långfingret upp till folk som nyanserar bilden av muslimer och islam. Det senaste tillskottet till den islamofobiska kunskapsregimens bibliotek signerat Borg torgför en grundsyn som inte bara stympar hennes farhågor om muslimsk närvaro under kristet tak utan samtidigt är de en bekräftelse på högerlojalitetens återkomst där man trodde att man hade gjort upp med den. Annikas obeveklighet i vad muslimers islam är drivande tema som skapar hennes jag och den identitetskris som hon menar vållats i den svensk-kristna själen. Här är den kristna identiteten personifierad av att vara opponent till islam och därmed muslimen och eventuella fraterniseringar innebär en fördärvande kompromiss med den egna moralismen och värdegrunden.

Att det är just en kulturkonservativ och nyansfientlig vind som drar genom svenska kyrkans portar råder det inget snack om. Medan Borgs kristenhet finner sig själv i den plana sagolika rollen som ljusets enda furste och mörkrets enda antagonist i en tvedelad värld är det fritt fram att jonglera med både det ena och det andra inom kristenheten själv. Med andra ord kan kristenheten skifta inbördes bäst den vill – form, färg, fasad – utåt står korsborgen enad mot folks, läs islams, dementorer. Frågorna som hon ”ställer till imamen” blir då retoriska eftersom hon ändå ansett att hon redan vet svaren. Det är en institutionaliserad islam med en statisk form som ryms inom de multikulturella, multinationella och multietniska sfären som Borg förkastar och som hon anser infiltrerat den rena kristna svenskheten. ”Vi avgör vad islam är och behöver inte en muslim för att veta det. Vi kan inte så eller odla fördomar eftersom den mekaniken inte finns för islam och muslimer.” Låter förresten detta unikt?

Nej, för det många som sagt det och som upprepar det, och Borgs och kollegans upprepning av samma islamofobiska budskapskedja sällar dem till det föga smickrande sällskapet som utgör den islamofobiska kunskapsregimen. Är jag för häftig nu? Tja, du kan ju läsa vad den kyrkofarlige imamen har att säga och vad det är som han ska göra. Sedan kan man själv värdera om prostduons angrepp är så rimlig. Vad det är för bräcklig värld och andlighet som hotas av en persons deltagande i antirasistiskt arbete som Borg pekar på har säkert en hel del kristna synpunkter på. Den skarpa dualismen har fått skribenterna att se imamen som en karaktärsfördärvande infiltratör som i sin existens inte hör hemma där han trängts in. Detta är för övrigt knappast bästa reklamen för den kyrklighet de poserar där uppdelningen av tro är uppdelning av människors samarbetsvärde, där neutraliserad rasism framhålls som sakighet och där Gud och Jesus konkurrerar med likvärdiga krafter om att frälsa.

Att paret, och då framför allt Borg, blir med detta nya symboler för den gammelkyrkliga islamofobin räddas knappast av att det samtidigt förskansar sig bakom akademisk välsignelse. Akademiker förväntas vara just de som presenterar nyanserna och poängterar deras roll i helheten – knappast högställda krav. Ironiskt nog tror jag att deras reaktion, och de som de anser sig andligt företräda, motiverar behovet av anställningen. Då kan det snarare vara en fråga om hans placering, för ibland kan greppandet av tjuren vid hornen vara så galet att det funkar. Rätt man på fel plats. Han kanske ska börja med att motverka fördomarna inom svenska kyrkan, med Borglogin som startexempel. Islamofobi kan inte försvaras eller skyddas med geometriska analogier om tak och kristallkronor. Svenska kyrkan är i behov av att se upp med debattörer som skramlar med sina meriter under dess paraply och använder det för att fräta sönder det som man menar att man byggt upp. Vore jag medlem skulle jag bli mäkta orolig över talare med sådana åsikter och människosyn under prostrocken.

What Women Want – in Egypt

På den internationella kvinnodagen den 8:e mars var det tänkt att det skulle hållas en megademonstration, döpt till Million Woman March, på frihetstorget i den egyptiska huvudstaden Kairo. Den antiklimax som följde konfunderade många – antalet firare/demonstranter som dök upp var en handfull, och dessa lyckades – medvetet och omedvetet – provocera en del (män men även kvinnor) till att demonstrera mot dem, till och med att attackera dem. Ett stort fiasko med andra ord. Varför gick det som det gick? Dalia Mogahed har sina teorier och hon baserar dem på resultat hon fått via Gallupundersökningar bland egyptier. För dem som inte är bekanta med Mogahed så är hon egyptisk-amerikansk forskare och direktör för Abu Dhabi Gallup Center samt för Gallup Center for Muslim Studies. Bland alla uppdrag hon har så är hon rådgivare till president Barack Obama och dessutom har hon, tillsammans med professor John Esposito, gett ut den uppmärksammade boken ”Who speaks for Islam?” Med andra ord - ingen liten en som är våt bakom öronen.

I en artikel som publicerats i Foreign Affairs presenterar Mohaged den statistik som hon anser förklarar de indikationer som bland annat ledde till att torgdemonstrationen föll platt på sitt ansikte. För att sammanfatta en del av statistiken som är från 2005-2011:

• I post-Mubarak-eran anser den absoluta majoriteten av egyptierna (78.7%-84.8%) att kvinnor och män ska ha samma rättigheter. Ingen signifikant skillnad sågs mellan könen.

• I post-Mubarak-eran anser den absoluta majoriteten (90%) att kvinnor och män ska ha lika tillgång och möjligheter till utbildning. Ingen signifikant skillnad mellan könen.

• Den absoluta majoriteten (81.8%-87.4%) ansåg att shariahsyn skulle vara enda källan (övervikt) eller en av källorna till landets lagstiftning. En liten minoritet (1.4%-2.1%) ansåg att den inte skulle ha någon roll. Ingen signifikant skillnad mellan könen.

• Absoluta majoriteten av egyptierna vill ha religiös (75%) samt yttrandefrihet (96%).

• Absoluta majoriteten (86%-97%) ansåg att shariahsyn skapar rättvisa för kvinnor, skyddar minoriteter och mänskliga rättigheter, gynnar ekonomisk jämlikhet, vetenskapliga framgångar samt juridisk rättvisa. En liten minoritet (1.5%-2.3%) ansåg att den förtrycker kvinnor och en större minoritet (34%-38%) ansåg att den begränsar individens frihet. Ingen signifikant skillnad mellan könen.

• Signifikant fler religiösa/praktiserande män (52%) var för lika rättigheter för kvinnor och män än icke-religiösa/icke-praktiserade män (39%). Ingen signifikant skillnad mellan kvinnorna (67%-69%).

• Absoluta majoriteten av egyptierna ansåg att ökad demokratisering (88%) samt vidhållande vid tro samt moraliska värderingar (90%) banade väg för utveckling. Endast 26% ansåg att övergång till västerländska värdering skulle skapa samma möjligheter.

Utifrån dessa resultat och en del observationer drar Mogahed en del intressanta slutsatser. Inför demonstrationen hade arrangörerna delat ut flygblad där man bland annat krävde strykandet av artikel 2 i den egyptiska konstitutionen som uppger att islam är statsreligion i landet samt att shariahsyn ska vara den främste källan för lagstiftning. Folkets åsikt indikerar att det kan ha lett till det knappa deltagandet. Att säkerhetsfrågan eller rädsla för motdemonstranter skulle vara avgörande ger Mogahed inte så mycket för. Tidigare år har stora demonstrationer hållits på samma dag och kvinnors enorma deltagande i de frihetsdemonstrationer som avsatte Mubarak är 2 faktorer som indikerar att rädsla och konfliktargumentet är av svag karaktär. Det är också intressant att studien är utförd på en population egyptier oberoende av deras religiösa bakgrund.

De indicier som framkommer konkluderar att den egyptiska befolkningens intressen är tydliga med egna liv. Den konfliktbild som västvärlden är så sugen på att avrapportera i befolkningens plats överensstämmer inte alls med verkligheten. Det är ett klassiskt fall med att kunna hålla 2 tankar i huvudet – det som är en verklighet för dig begränsas av dina erfarenheter och uppfattning, men så behöver det inte vara för alla andra. I Egypten ser vi en befolkning som menar att det socioreligiösa inflytandet är deras garant för universala fri- och rättigheter. Med förankring i en demokratisk process är det just den befolkningen som ser till att det också blir så. Konflikt uppkommer när man ser över deras huvuden om vari deras intressen egentligen ligger, och detta är knappast något unikt för den egyptiska befolkningen. Den viktigaste slutsatsen blir att de ser på saker utanför den låda som västvärlden vill tilldela dem – både gällande definitionen av vad shariah innebär samt vad den omfattar. Inom ramen för sin egen vilja så väljer de att stödja det som förverkligar deras drömmar och förkasta det som hotar dem. Liksom alla nationer förtjänar de att smida sitt eget öde utan att de berövas sans och värdighet.
Bildkälla, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5

A demon in Japan - sky footage

Vilken skrämmande syn! Plågan sprider ut sig monsteröst över land och rike. Om jag inte misstolkar bilden så ser man även ett tåg som försöker göra sitt bästa för att komma undan men som ändå sväljs av dödens gap. Det är smärtsamt att titta på detta med vetskapen att det inte är en fiktiv medieproduktion. Mina tankar går ut till alla som förlorat nära och kära och som fått lida så oerhört. Må Allah lindra deras smärta.

Eating your own flesh

Någon fluga måste ändå ha trasslat in sig i denna nysta. Nu har Spiegel Online publicerat en artikel som går in på samma minerade område som jag skrivit om tidigare – Mubaraks säkerhetstjänst och dess delaktighet i terrordåd i landet. Dokument har börjat läcka ut och många publiceras på nätet. Bland dessa återfinns en hel del fejkade papper. Det för dock inte blicken ifrån vad som kan vara autentiska dokument som visar att underrättelsetjänstens skrupelfria strategier. Det senaste i raden av stora uppmärksammanden är dokument som pekar på att den blodiga attacken i turistorden Sharm al Sheikh, som ägde rum 23:e juli 2005, var arrangerat av – just det – säkerhetstjänsten. Man kan spekulera ihjäl sig – varför skulle staten slå till mot turismen som är landets ryggmärg? Är det inte alltid risk för kontraproduktivitet – och är då risken värd att ta? Bla bla bla. En enkel motvikt är ändå att en apparatur som haft stryptag på sitt eget kött och blod i 30 år kan inte förväntas förfoga över mycket barmhärtighet. De vet ändå att de återkommer. Men det är bara spekulationer, tillsvidare. Det är inte det enklaste att röra sig i huvudet på en demon.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5

1 of 5 SDU member has a white dark side

Att gå ur askan i elden kallas det. I en undersökning som utförts i regi av Expo har man sett att 17% av SDU:s medlemmar rör sig eller har rört sig i vit makt-miljöer. Samtidigt var föreningens medlemmar flerfaldigt överrepresenterade inom brottslighet i relation till åldersgrupp och till hela befolkningen. SDU:s ledning verkar ta associationerna med ro och spelar förvirrade katter. Precis vad man kan förvänta sig av pseudoevolverade ni-vet-vad.

Bildkälla, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5

Lara Logan=Jessica Lynch?

Fallet Lara Logan i Egypten engagerade en hel värld. En ung vacker kvinna hade attackerats, slagits och förnedrats av hundratals vilda araber. Jo, vilda var ordet: i början hade hon våldtagits summariskt av ena araben efter den andra på öppet torg med hundratusentals människor som passivt stirrande publik. En dag senare slog rubrikerna om från våldtäkt till ”brutalt” och ”sexuellt” övergrepp. Men vildheten kvarstod, för enligt anonyma källor hade hon ”bitskador på onämnbara kroppsdelar”, ”märken efter allt ifrån nyp till örfilar, smockor, sparkar, piskor och påkar” och hade dessutom ”dragits i håret så det hade ryckts ut” och ”rivits av alla sina kläder”. Pöbelgänget jagade den nakne Logan skrikandes arabiska/muslimska krigsord som ”Israel!” och ”jude!”. Ingen man var man nog att hjälpa henne utan de som till slut gav in för äkta systerskap var ett gäng kvinnor som slet ut den nakna och sexuellt förnedrade kvinnan ur händerna på hårpöbeln och lämnade över henne till armén. Egyptier, som liksom världen äcklades av denna händelse, dränkte USA i ursäkter och man drog paralleller med alla möjliga statistiska figurer för att förklara varför den egyptiske mannen är ett vilddjur. Hillary Clinton kände att hon var tvungen att kommentera saken. Rasisterna använde stoffet till ännu en av deras svinfester. I efterhand har det kommit fram uppgifter om händelsen som i minsta läge kan ändra bilden av saken, och om de stämmer helt och hållet, ställer mången låtsasheder i skamvrån.

Vi backar bandet för ett ögonblick. Huvuddelen av informationen som allmänheten känner till kommer från en och samma källa – en kommuniké som släpptes av Logans arbetsgivare, TV-kanalen CBS. Den andra delen, som utgör de flesta av de saftiga detaljerna, finns det inte några källor för. Länkar hänvisar till allt ifrån polisrapporter till vänner i hennes omgivning, utan att man hittar någon källa till påståendena. Logan själv har ännu inte uttalat sig. Inte heller har CBS följt upp med andra kommunikéer. Allmän medial hänsyn har tagits till att Logan behöver en återhämtningsfas som måste få ta den tid den behöver – en självklarhet, om det inte vore för uppgifter från ögonvittnen som direkt bestrider CBS version av händelsen. Vi börjar med den mexikansk-spanske journalisten Témoris Grecko. Med sig har han en egyptisk aktivist (1) och en amerikansk student – båda namngivna - när alla tre blir ögonvittnen till en del av händelsen. Dessa ser en fullt påklädd Logan förföljas och puttas av ett gäng män – 50-100 st – för att försvinna in i mängden med folk. Den egyptiska aktivisten lämnar sällskapet för att följa efter och han och Grecko kommer ifrån varandra. Senare talar Grecko med 2 andra namngivna egyptiska aktivister (2 och 3) som båda vittnar om att ha sett Logan samt deltagit i skyddandet av henne. Ett sjätte vittne, en amerikansk turist som fastnat i revolutionssmeten och valt att stanna kvar för att följa händelserna på plats, ser sin del av händelsen – nämligen att en grupp med män tar den fullt påklädda Logan och lämnar över henne till armén.

Senare kommer Grecko i kontakt med aktivisterna 1 och 2 och frågar om deras vittnesmål. Uppgifterna följer samma mönster – det är folk som följer efter henne, men ingen ser att hon blir eller några tecken på att hon har blivit slagen, dragen, antastad, strippad eller våldtagen. Det finns inga kvinnor i närheten, utan det är 10-15 unga egyptiska män som slår en skyddsring runt henne och för henne till armén. Greckos text är inte problemfri och konspirationerna/spekulationerna kokar åt alla möjliga håll (se kommentarerna under hans text). Händelsen har påståtts ha pågått i 20-30 minuter – uppgifter som ej har bekräftats från något håll. Om vi utgår ifrån den så vet vi inte i vilket läge Greckos personliga vittnesmål kommer in. Av allt att döma så vittnar de övrigas berättelser om den senare delen av händelseperioden. Samtidigt var Tahrirtorget då kanske en av de mest kameratäta platserna på vår planet, och då handlar det inte bara om mobilkameror utan direktsändande kameror som täckte torgets alla hörn. Lika lite som det råder tvekan om att något (vad det än är) som inte borde ha hänt faktiskt har hänt, lika lite tvekan råder om att det saknas vitala svar på konkreta, lättbesvarade och viktiga frågor.

CBS har kategoriskt undvikit att kommentera saken ytterligare och det finns inga uppgifter om att händelsen utreds – i Egypten eller någon annanstans. När kommunikén fortblir det enda uttalandet om saken så kommer frågorna att hopa sig, varav den främste kvarstår om ifall kanalens officiella version (som tills motsatsen bevisats får antas som Logans version till sin arbetsgivare) stämmer eller om den har överdrivits bortom sans. Vittnesmålen står i direkt konflikt med avgörande uppgifter. Råkade hon för allt som påstås? Råkade hon ut för något värre än vad många andra, både manliga och kvinnliga reportrar – utländska och inhemska, gjorde? Hur pass bra stämmer den uppskärande officiella versionen? Kan fallet Logan ha överdrivits mest just för att den har fått mest uppmärksamhet? Kanske får vi aldrig veta sanningen, kanske är alla iakttagelser summan av en serie med olyckliga sammanträffanden och att hon blev så illa tilltyglad om det påstås. Kanske är allt ett PR-trick. En sak är säker - vittnesmålen är för många och detaljerade för att lättvindigt avfärdas, och för var dag som går hyvlar tysta Logan och CBS bort trovärdigheten i hennes version, lager för lager. Om något så borde amerikansk media ha erfarenhet i vad sådant kostar dem i anseende.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6

Love n XTC in USA

Så jag höll precis på att tvätta min hals med stulet helgat vatten – fråga inte varför – när jag fick se denna länk. I Orange County skulle en muslimsk hjälporganisation, ICNA Relief, hålla en galamiddag, något de gör varje år, för att samla pengar till olika projekt. Äkta amerikanska patrioter, så vitt det är känt kristna och judiska sådana, menade att de skådade rakt genom organisationens flaska slöja. Jadå, de var där som terrorister och de samlade pengar för sin terroristiska terrorism – kvinnojourer, hjälp för hemlösa etc. På plats fanns kongressledamöter som piskade upp hatet och ledamot ur stadens fullmäktige som flagrant talade för mord på amerikanska muslimer (samtliga republikanska nötter, givetvis). Det skreks, det svors, omringandes, det hatades, det jagades och man blåste i krigshorn. Jag är så fylld av deras kärleksbudskap att alla kommentarer blir överflödiga – se filmerna själva.

Civil disobedience on the football field

Järnspikar alltså, nu ska varenda kotte protestera med passiv-aggressiva metoder och civil olydnad. Här är en av de mer ovanliga platserna som jag sett på sistone:
Fotbollslaget Pontevedra CF, som spelar i den spanska division 3-ligan, verkar vara i ekonomisk kris. Den är så pass illa att spelarna inte har fått någon lön på 4 månader. Detta protesterar de emot, och de slår mot ledningen där det är ömmast – på matchtid. Av vad jag förstår så pågår manifestationen i 5 minuter, och det andra laget är så pass sportsmannamässiga att de håller bollen på egen planhalva tills den är över. Om det blev någon effekt av saken återstår att se.

Love em' and loathe em'

Det är underbart att beskåda den kristna pro-israeliska anti-muslimska amerikanska högerns yttersta försök att visa Jesus kärlek genom sina aktioner.

En längre version av händelsen:

Really - how old are you, Muslim?

Ok, detta är en undersökning som är intressant för att se hur åldersfördelningen ligger till bland muslimska bloggare och bloggbesökare. Jag har mina teorier, och det tror jag att ni också har. Vi får se om vi har rätt eller fel. Och gott folk (läs damer) - var ärliga nu, ok? :p

The eccentric autocrat

Muammar Qaddafi har varit känd för rätt så mycket. Sin hänsynslösa diktatur, makalösa utspel, de bjärta traditionella kläderna. Faktorerna kan ställas på en lång rad. En sådan faktor är han sinne för gnistrande provokationer. Vid ett arabiskt toppmöte deklarerade han att anledningen till att palestinier och israeler inte kom överens var helt enkelt att båda parter var ”idioter”. Mitt framför honom satt en Abu Mazen som kiknade av skratt. 2009 reste han för första gången till USA till ett FN toppmöte där han också höll ett tal. Under det passionerade talet, som gissningsvis också är bland de längsta som har hållits av ett statsöverhuvud där, lyckades han med följande: nästan hamra sönder podiet med sin bankande betonande hand, oavsiktligt trycka på knappar som höjde/sänkte podiet, riva sönder och kasta FN-stadgan i FN-golvet, tappa bort sig i sina papper, återlansera den åh så unika idén med en enstatslösning ”Isratin” på Palestina-Israel-konflikten som han har skrivit om i sin pamflett ”den vita boken” – och slänga upp den till ordföranden, kalla Obama för ”vår (som i Afrikas) pöjk” och en hel drös med andra saker. En praktfull stjärna med andra ord.

Man skulle kunna säga att i många fall har reaktionerna inte motsvarat förväntningarna, i alla fall inte om man ser det ut ett statspolitiskt perspektiv. Kanske har folk haft överseende med hans egenheter. Kanske beror det på att han inte har varit särskild inflytelserik. Jag är ändå av åsikten att man aldrig ska säga aldrig, för det finns gränser överallt som när de väl passeras leder till kraftfulla reaktioner. Vid sitt statsbesök till Italien år 2009 ställde han till med något som under andra omständigheter skulle ha fått allvarliga konsekvenser. Se först på nedanstående video. Lägg först märke till hur den urfalske Berlusconi slår ut armarna och omfamnar honom i en broderlig kram. Titta sedan på Qaddafis kläder, och här är han på väg till ett möte med Italiens president och premiärminister:

Ser Du något utmärkande, förutom att det är en extravagant uniform värdig en ultraläderbög med Caesarkomplex? Han har klistrat på sig ett helt skyltfönster till amulett med en bild i, och det är inte vilken bild som helst, utan denna:

Den är tagen 1931 och personerna i den berättar ett stycke avgörande historia för den libyska nationen. I mitten ses nationalhjälten Omar Al Mukhtar som precis har gripits av italienska kolonialstyrkor, fascisterna. Al Mukhtar ledde en effektiv motståndsverksamhet mot den fascistiska ockupationen, som blev alltmer frustrerad över att gång på gång ha duperats av dåligt utrustade och beväpnade gerillagrupper i kraftigt numerärt underläge. Det tog Mussolini äkta fascistmetoder för att kuva motståndet som ledde till att Al Mukhtar kunde gripas i ett bakhåll. Stridssårad fördes han av den ansvarige officeren Graziani, som också är med på bilden och som senare skulle bli Mussolinis sista försvarsminister, till fängelset och 3 dagar senare var han dömd och offentligt avrättad. Det skulle dröja 20 år till innan Libyen kunde befria sig från italienarnas hegemoni.

Nå, den kupp som Qaddafi uppenbarligen ställer till med skulle ha varit svår att svälja för alla stater som försökt dissociera sig från portioner av sitt förflutna. Medan jag inte har någon negativ anmärkning på påminnelsen – den italienska fascismen fortsatte under annan skepnad – så undrar man ju vilken grad av diplomati kuppen kvalificerar sig till. Det är lika subtilt som ett Israeliskt statsbesök till Tyskland där Israelen klistrar på sig bilder med lägerjudar omgivna av nazister, eller varför inte palestinskt statsbesök till Israel där de har bilder på ett av Israels många folkmordsövningar på palestinskt territorium. Qaddafi kan vara det enda statsöverhuvudet som i egen person är galen nog att göra de mest udda sakerna – och komma undan med dem. Det kan vara att italienarna inte lät sig provoceras och agerade gästfria värdar, eller så höll de käften så att oljan och gasen fortsatte strömma in.

BIldkälla1, bildkälla2, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6