Under den senaste tidens oroligheter i Kurdistan har det kommit varningar från staten om ökad risk för terroraktioner, något som avfärdats av de flesta som ett ynkligt försök att skrämma demonstranterna till lydnad. Under gårdagen uppgav inrikesministeriet vid en presskonferens att kurdiska anti-terrorstyrkor hade lyckats avslöja och angripa en cell bestående av 5 män i utkanten av staden Suleymaniah, den stad det har förekommit flest demonstrationer. Personerna bar ej på några identitetshandlingar och har antagits vara medlemmar ur AlQaida. Idag släppte man filmen från operationen där man följer styrkan i deras räd som resluterar i att 4 personer ur gruppen skjuts ihjäl och den femte spränger sig själv - samtliga militärklädda och bärande på vapen och/eller bomber. Känsliga tittare varnas.
måndag, februari 28, 2011
Tweet tweet!
Världens långsammaste chatt. Medium för folk utan liv eller vänner. Ett sätt att låtsas om att ens toalettbesök är av allmänt intresse. Okära barn har många öknamn. Twitter har många vänner, men uppskattningsvis lika många fiender. Jag har länge varit anti-twitter av bland andra ovanstående anledningar. Jag har dock kommit att se en sida av konceptet som kanske fyller en funktion. Dessutom händer det en hel del där. Därav har jag nu ett konto även där, som är tänkt vara en förlängd arm till bloggen. Vi får se vart det leder – utveckling eller annullering.
Bildkälla
Oh pocket, my pocket or the art of being good enough
Gudmundismen fortsätter att härja på SvD:s ledarsidor. Nu råkar Per Gudmundson bry sig om befolkningar som lever under diktaturer i länder med muslimska majoriteter. Av den anledningen bejakar han ett, av honom, uppfunnet faktum att diktaturerna är befolkningarna och befolkningarna är diktaturerna – och just därför är de pengar som kommer ur fond och enheter, som hjälper till att betala moskéer utomlands, inte folkets pengar, utan snarare medel som plockats rakt ur diktaturernas personliga fickor. Snacka om att värdesätta befolkningar och överföra ägandeskap av nationer till enskilda despoter! Att ta stöd av blodiga händer borde väcka åtminstone betänkligheter hos varenda en som anser sig ha ett samvete. MEN - att det förvrängs till ett hycklande klappjaktsmedel, så pass illa att man silar mygg och sväljer kameler, borde väcka ont blod hos samma samvetskvalande personer.
Jodå, frågan kan ställas men man får vara beredd på returer. I samma ande som att diktaturer inte är sina befolkningar så brukar straffande av länder, för att komma åt despoterna, slå hårdast mot dem som man påstår att man vill hjälpa - befolkningen. Man får hitta en balans, för vilken sida än man väljer att luta sig mot så går man inte skuldfri. Som stat kommer man att stå i skuld – antingen av tacksamhet för despoten eller av skam mot befolkningen, beroende på vad det är för tider som man råkar leva i. Att SvD, och speciellt Gudmundson, är landets mest högerregimtrogna medieproducenter är inget nyhet. Här kommer den egenkära skrupelfriheten in med buller och bång. Despoterna, folkmördarna och förtryckarna är alltid goda nog att göra affärer med och finansiera sin statskassa med. Gränsen för vad som är acceptabelt dras av en fluktuerande moralism, som lägligt nog alltid hamnar strax över sina egna syften och under andras behov. Det är tillräckligt mycket befolkning i saken för att genomföra statsaffärer, men det är alltid för mycket diktatur för att utvalda grupper ska ha ett vettigt ord med i snacket.
Detta är något som knappast startat, stannat eller slutat i Libyen. Den svenska staten har bevisligen haft handelsband med mången skrupelfria despoter spritt ur de politiska regnbågsfärgerna. Under högerregeringen har man byggt ut dessa nät som resulterat bland annat i att Kina har blivit Sveriges tionde största handelspartner i världen och en av de största i Asien. Man åker utan problem och semestrar i länder där staten slaktar antingen sitt eget folk eller andra befolkningar. Det är inte många inre reflektioner om detta som Gudmundson skrivit om och som visar att det finns vissa allomfattande moraliska tankar bakom dem. Å andra sidan så väljer ju folk sina strider, och Gudmundism är en form av kampsport där man lämnar sin heder och sitt samvete i omklädningsrummet. De byggnader som Per stör sig på dömer han ut som Gaddafis och andra despoters hörn. Man kan spekulera i det om man vill, men hörnfakta går före spekulationer. Ett av Gaddafis hörn som är ett faktum är det barnbidrag som hamnar i Gudmundsons ficka. Ett annat är det som betalat det sjukvård som han och hans omgivning använder. Ett tredje är den asfaltering som han går och kör på. Gudmundson föder och göder med den libyska befolkningens blodpengar, och då är det inte längre stulna pengar från fattiga libyer.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8
The day I lost my Kurdish pride
Jag tror inte att jag någonsin haft så mycket smärta i mina öron, inte ens när jag som liten hade öroninfektion. Den här låten utgör en kurdifierad version av en traditionell turkisk låt som har förekommit under många olika titlar. Just den versionen som denna förbannelse till sångare stulit (lyssna så får du höra) heter "icem" som betyder "jag dricker" och den sjungs på turkiska av den kurdiska sångaren Özcan Deniz. Det mest svårsvalda är att det inte är en parodi, utan en helt seriös sångare med publikambitioner!
söndag, februari 27, 2011
I mock, therefore I am
Föreningshumanister tycker om att leka om det sker på andras bekostnad. Lena Andersson dissocierar sig icke från denna klubbmentala exklusivitet utan snarare bekräftar den genom att spela sitt spel kontinuerligt där hon har offentligt utrymme. Denna gång är det en spekulativ mummelmassa där hon leker med innebörden av ett ord, och om man hårdspjälkar det, avsaknaden av en bokstav. Svenska kyrkans kampanj ”Ja till respekt” är störande för Lena eftersom organisationen ännu en gång vägrar infinna sig inom de ramar som hon ställt upp för dem - och dem för vilka man önskar respekt. Något som jag kan förstå – hade jag velat att en viss grupp av människor dansade efter min pipa så jag kunde fördöma dem för det så skulle jag bli mäkta sur om de vände sig om och var fräcka nog att agera annorlunda av egen fri vilja. Nåväl, semantiska hårklyverier och att spela byfåne är metoder som är välanvända av föreningshumanister i tron att andra faller för de vilseledande tankegångarna. Här behöver man inte vara medlem i Svenska kyrkan, eller ens kristen, för att se att Lenas argument surfar på tankar som är förankrade i inget annat den egna fientliga livsåskådningen.
Här härskar nämligen självgodhetens lexikon på ett abnormt sätt. Utifrån ett omnistatiskt (läs fientligt, förvillat och felaktigt) gudsbegrepp, som samtidigt är en extern definition av kärnan hos en heterogen grupp, skapar Lena en bild som hon oproblematiskt pådyvlar gruppen. Man kan klia sig i huvudet och undra om Lena åter kokat soppa på en spik när hennes ordbölja baserar sig på ett antirasistiskt fras. Jag skulle tro att man då förenklar saken bortom dess bästa. Budskapet är sammanflätat med hennes tidigare teser om Gud, religioner och religiösa människor. När de gudstroende rör sig utanför hennes förutbestämda karta beror detta inte på att hennes teologisk-kartografiska brister, utan på spelfigurernas oärlighet. Dem är aldrig vad dem säger och dem säger aldrig vad dem är – antingen ljuger de eller så vet de inte ens själva var de står. Att sådan människosyn kan brukas som receptfritt kräkmedel, oavsett vilka det är som står bakom den, räddas knappast av Lenas raljanta argumentation. I slutändan är detta ett slag inte bara mot svenska kyrkan utan mot alla gudsbegrepp som skiljer sig ifrån vad Lena dikterat. I hennes universum är Gud och Guds följare ett - i mening och handling – som minsta gemensamma nämnare.
Det är onekligen intressant att personer som menar att de inte tror på några Gudar ofta anser sig förfoga över de mest stringenta och praktiska definitionerna av vad Gud är, vad Gud står för och hur Guds arma följare är gisslan i sin egen oförmåga att bryta sig loss ur den. Jag kan förstå aspirationen – man anser sig ha glasögon som stirrar in utifrån och som inte är färgade. Givetvis är detta en önskedröm där föreningshumanismen, med sin historia, är den sämsta kandidaten att yrka på det. Frågan är om det ens är möjligt att argumentera med folk som gör anspråk på att vara neutrala lathundar i debatten. Jag tror raljerandet förklarar mer än syftet att vara litterärt spelfull, nämligen föreningshumanismens människosyn, och då i synnerhet de människor som vägrar infinna sig i att definieras av idéskolan. Diskussioner om gemensamma värderingar, deras sundhet och universalism kan aldrig hållas på lika villkor när någon sida jonglerar med sin egen hederlighet och anser sig ha det moraliska företrädet att definiera och fördöma de andra. När antirasism döms ut som vilseledande fluffighet och kritik mot diskriminering hånas som hyckleri är debatt knappast tidens bordsvatten. Då handlar det om en lek där spelreglerna förutsätter att man säljer sin integritet innan man sätter sig vid bordet. Som föreningshumanist kan man kanske göra det, men äkta humanister har principer där behovet att utgå med argumentativ vinst inte placerar sig högre än sanning och hederlighet.
lördag, februari 26, 2011
Tarantulas mating
Ibland är gamla nyheter lika nedslående som dagsfärska aktualiteter. Här kommer något som jag hade missat men som jag nyligen stötte på i samband med annat. Det handlar om en bok som avslöjar uppgifter som borde chockera även den som har minsta möjliga mängd med vett i sig. Boken heter ”The Unspoken Alliance” (publicerad 2010) och är skriven av Sasha Polakow-Suransky, en judisk-amerikansk forskare (barn till sydafrikanska anti-apartheidaktivister) och tillika medarbetare på den anrika politiska tidskriften Foreign Affairs. Den utgör en studie i relationen mellan Israel och apartheidregimen i Sydafrika ända fram till dess fall och innehållet baseras på tidigare hemligstämplade dokument vid den sydafrikanska underrättelsetjänsten. Avslöjandena är föga överraskande i sin natur men skrämmande i omfattning. Här får man bland annat veta att länderna hade ett nära utbyte av krigs- samt polisiärinformation, alltifrån hur man kuvar demonstrationer och torterar fram uppgifter till hur man kontrollerar getton. Stora vapen- och krigsmaterialaffärer har kunnat bekräftas och involverade diplomater/politiker – en del av dem fortfarande aktiva, såsom Shimon Peres – har identifierats med bland annat underskrifter. Den aktiva vänskapen regimerna emellan beskrivs i detalj och av det som framkommer verkar samarbetet ha varit av djup karaktär.
Det mest upprörande avslöjandet tordes ändå vara uppgifterna om Israels erbjudande om att sälja kärnvapen av olika storlekar till Sydafrikas apartheidregim i syfte att stärka dess diplomatiska position på det internationella planet. Uppenbarligen var det Sydafrika som avböjde handeln, dels på grund av det höga priset och dels på grund av att landet själv höll på att utveckla teknik som kunde leda till egen produktion av kärnvapen. Att detta ännu en gång bekräftar faktumet att Israel förfogar över kärnvapen (första gången världen fick bevis på det var via Vanunu Mordechai) är en del av avslöjandet. Det andra är dess vänskap och reciproka samverkan med en av den moderna tidens värsta rasistiska stater. Det är kanske i skuggan av detta som landets regim, som väntat, förnekar alla uppgifter – inte genom direkta dementier, utan genom anmärkningar på detaljer i dokumenten – underförstådd att de faktiskt vet vilka dokument det är som saken handlar om. Det är fascinerande att den Israeliska regimen aldrig upphör att överraska med sin smutsiga terrornatur, och de som ändå tar sig till ett erkännande menar att man faktiskt inte hade något val. Eller som en av dess militära hade uttryckt det ”när man är ensam i en öken så stiftar man vänskap med taranteln”. Om alla ändå kunde lägga sin humanism åt sidan och förenkla livet till denna nivå. Valet står inte och har aldrig stått mellan ett dåligt alternativ och inga alternativ, utan mellan ett bra alternativ som fordrar att man beter sig mänskligt – rättvist – hederligt och ett alternativ där man beter sig som en tjuvaktig terrorist och folkmördare. Regimen vet mycket väl som om sina val, och just därför har man valt i sitt förflutna valt att samarbeta med regimer som har varit rasistiska – som Sydafrika och Turkiet. Se denna intressanta intervju med författaren och gör som jag - utöka din hög av böcker att läsa med ännu en intressant bok.
Det mest upprörande avslöjandet tordes ändå vara uppgifterna om Israels erbjudande om att sälja kärnvapen av olika storlekar till Sydafrikas apartheidregim i syfte att stärka dess diplomatiska position på det internationella planet. Uppenbarligen var det Sydafrika som avböjde handeln, dels på grund av det höga priset och dels på grund av att landet själv höll på att utveckla teknik som kunde leda till egen produktion av kärnvapen. Att detta ännu en gång bekräftar faktumet att Israel förfogar över kärnvapen (första gången världen fick bevis på det var via Vanunu Mordechai) är en del av avslöjandet. Det andra är dess vänskap och reciproka samverkan med en av den moderna tidens värsta rasistiska stater. Det är kanske i skuggan av detta som landets regim, som väntat, förnekar alla uppgifter – inte genom direkta dementier, utan genom anmärkningar på detaljer i dokumenten – underförstådd att de faktiskt vet vilka dokument det är som saken handlar om. Det är fascinerande att den Israeliska regimen aldrig upphör att överraska med sin smutsiga terrornatur, och de som ändå tar sig till ett erkännande menar att man faktiskt inte hade något val. Eller som en av dess militära hade uttryckt det ”när man är ensam i en öken så stiftar man vänskap med taranteln”. Om alla ändå kunde lägga sin humanism åt sidan och förenkla livet till denna nivå. Valet står inte och har aldrig stått mellan ett dåligt alternativ och inga alternativ, utan mellan ett bra alternativ som fordrar att man beter sig mänskligt – rättvist – hederligt och ett alternativ där man beter sig som en tjuvaktig terrorist och folkmördare. Regimen vet mycket väl som om sina val, och just därför har man valt i sitt förflutna valt att samarbeta med regimer som har varit rasistiska – som Sydafrika och Turkiet. Se denna intressanta intervju med författaren och gör som jag - utöka din hög av böcker att läsa med ännu en intressant bok.
söndag, februari 20, 2011
Party scholars
Den numera befriade arabvärlden festar så det ryker. Förhoppningsvis får även resten lika mycket anledning att ansluta sig till megafesten. Revolutions- och glädjesångerna, fantastiska sådana, avlöser varandra:
Fester och konserter stora nog att få Woodstock att skrumpna av avundsjuka:
Ja, till och med Qaradawi har anledning att sjunga allsång:
Fester och konserter stora nog att få Woodstock att skrumpna av avundsjuka:
Ja, till och med Qaradawi har anledning att sjunga allsång:
lördag, februari 19, 2011
Is this Kurdistan?
Det är mycket som händer i världen just nu, och frågan är om världen så redo för så mycket förändring på en gång. Händelserna i mellanöstern och norra Afrika ligger i fokus och ju fler resningar vi ser desto större roll verkar våldet få - tyvärr. En av de senaste platserna att få sin dos av aktivism är Kurdistan i norra Irak. I staden Suleymaniyah, som är under KRG:s styre och som domineras av PUK i den kurdiska koalitionen, fick en studentdemonstration i veckan digra konsekvenser. Officiellt hade demonstrationen organiserats av oberoende organisationer och man kallade för ett slut på korruptionen i landet. Enligt uppgifter bröt en grupp sig ur huvuddemonstrationen och begav sig till KDP:s högkvarter i staden. KDP är fö partiet där presidenten Masoud Barzani hör hemma. Protesterna, som inledningsvis var fredliga, blev snabbt våldsamma när demonstranterna började slänga stenar på byggnadens glasrutor, sparka ner grindarna runt den och dra i portarna samtidigt som folk ropade saker som ”nu tar vi över den”. Det är i samband med det som man börjar höra skottsalvorna avlösa varandra.
Inledningsvis ser det ut som att de skjuter i luften, för att sedan vända vapnen mot demonstranterna. Rapporterna kring vem som har gjort vad är fortfarande dunkla: enligt uppgifter har 1-2 personer dödats (en är den 17-årige Rezhwan) och 33-57 personer sårats. Oberoende kurdisk media har tenderat skriva upp dödstalen med hänvisning av statistisk förskjutning – allvarligt sårade som dött senare – men inget har bekräftats ännu. Kritiken har inte väntat på sig utan protesterna har spridit sig till andra städer samtidigt som KDP-lojalister reagerat tillbaka. Bland annat har det största oppositionella partiet Förändring fått sitt högkvarter nedbrunnet i huvudstaden Hawler samt regionen Soran. Detta sker i skuggan av partiets provokation i slutet av januari, där man krävde bland annat att de största partierna KDP och PUK ledning skulle förbjudas från politiska aktiviteter, att deras säkerhetsorgan skulle förbjudas och att det nuvarande parlamentet skulle upplösas inför utlysning av nyval. Kurdistans president och KDP:s partiledare, liksom partiets vice ordförande Necirwan Barzani, har fördömt våldsamheterna och lovat utredning. Likväl har identiteten på de som var inne i partihögkvarteret avslöjats, inklusive de säkerhetspoliser som pekats ut som ansvariga för attacken/mordet på en av de dödade. När jag ser på filmsnuttarna blir jag ganska konfunderad. Det är bara KDP:s högkvarter som attackeras, trots att de styr ihop med PUK. Kravallpolisen, som är väl de som ska hålla ordning, står vid sidan om och gör absolut – ingenting! De står och ser på och när skotten börjar springer de iväg! Sen går det inte att förneka att skotten dröjer, ganska länge. Med kravallpolisens impotens och våldsamheternas stegring så är det lätt att se utvecklingen tar den form den tar.
Det är trots allt ett partikansli och inte en statlig myndighet som attackeras.
Därför blir det fånigt när hycklare som alltid anser sig veta vad som är rätt och fel i andra konflikter (palestinier reagerar = terrorism, Israeler reagerar = självförsvar) spelar dumma och sänder ut fel information. Det är en tragedi som har hänt och vi får vänta på utredningen för att se de avgörande detaljerna.
Inledningsvis ser det ut som att de skjuter i luften, för att sedan vända vapnen mot demonstranterna. Rapporterna kring vem som har gjort vad är fortfarande dunkla: enligt uppgifter har 1-2 personer dödats (en är den 17-årige Rezhwan) och 33-57 personer sårats. Oberoende kurdisk media har tenderat skriva upp dödstalen med hänvisning av statistisk förskjutning – allvarligt sårade som dött senare – men inget har bekräftats ännu. Kritiken har inte väntat på sig utan protesterna har spridit sig till andra städer samtidigt som KDP-lojalister reagerat tillbaka. Bland annat har det största oppositionella partiet Förändring fått sitt högkvarter nedbrunnet i huvudstaden Hawler samt regionen Soran. Detta sker i skuggan av partiets provokation i slutet av januari, där man krävde bland annat att de största partierna KDP och PUK ledning skulle förbjudas från politiska aktiviteter, att deras säkerhetsorgan skulle förbjudas och att det nuvarande parlamentet skulle upplösas inför utlysning av nyval. Kurdistans president och KDP:s partiledare, liksom partiets vice ordförande Necirwan Barzani, har fördömt våldsamheterna och lovat utredning. Likväl har identiteten på de som var inne i partihögkvarteret avslöjats, inklusive de säkerhetspoliser som pekats ut som ansvariga för attacken/mordet på en av de dödade. När jag ser på filmsnuttarna blir jag ganska konfunderad. Det är bara KDP:s högkvarter som attackeras, trots att de styr ihop med PUK. Kravallpolisen, som är väl de som ska hålla ordning, står vid sidan om och gör absolut – ingenting! De står och ser på och när skotten börjar springer de iväg! Sen går det inte att förneka att skotten dröjer, ganska länge. Med kravallpolisens impotens och våldsamheternas stegring så är det lätt att se utvecklingen tar den form den tar.
Det är trots allt ett partikansli och inte en statlig myndighet som attackeras.
Därför blir det fånigt när hycklare som alltid anser sig veta vad som är rätt och fel i andra konflikter (palestinier reagerar = terrorism, Israeler reagerar = självförsvar) spelar dumma och sänder ut fel information. Det är en tragedi som har hänt och vi får vänta på utredningen för att se de avgörande detaljerna.
torsdag, februari 17, 2011
The Network
Jag har precis sett klart på en ny och mycket intressant dokumentär av de flerfaldigt prisbelönade nederländska filmarna Joost van der Valk och Mags Gavan. Dokumentärfilmen, som heter Geert Wilders: Europe’s most dangerous man?, följer Wilders I hans kampanj inför det senaste valet I Holland. Samtidigt är det en exposé på hur han har kommit att bli en av de europeiska symbolerna för ett internationellt organiserat nätverk vars mekanism består av djupt hat mot muslimer och islam. Här talar nätverkets galningar samma språk oavsett var de bor – USA, Holland eller Israel. Här får man höra om deras vision om de kommande stegen, framförallt det bagatelliserade hotet om ”krig mot muslimerna på hemmaplan”. Här följer van der Valk och Gavan pengaspåret som finansierar Wilders aktiviteter och produktioner, och föga förvånande handlar det om utländska organisationer - samma organisationer i nätverket från USA till Israel - som betalar honom med gigantiska summor för att bedriva sin verksamhet. Det skulle vara mycket intressant att se hur mycket pengar från SD - skattebetalares pengar som partiet godtyckligt styr över - som åkt ner i Wilders ficka. Det är min fulla övertygelse att det inte är en fråga om ifall det har skickats pengar utan om hur mycket det är som har skickats. Bara någon orkar forska i det.
Del 1
Del 2
Del 3
Del 4
onsdag, februari 16, 2011
Embodiment of your prejudices
Att kalla honom för Hollywoodskadad räcker inte. Att kalla honom för Guds gåva till svinasläktet räcker inte. Den här killen badar i sitt eget testosteron och det machoideal han tror sig upprätthålla blir en parodi av sig själv. Problemet är att det är just sådana psykfall med för stora hakar som ser krig som ett spel som de njuter av. Risken är mycket stor att om han irriteras så sätter han en kula i någon där.
tisdag, februari 15, 2011
måndag, februari 14, 2011
Deep shallow thought #2
Blir ateister/antiteister förnärmade om man ber dem att dra åt helvete, och i så fall – varför?!
söndag, februari 13, 2011
3Xje t'aime
Så länge Svarten inte anklagar mig för rubrikplagiat så anser jag mig vara på torr mark. Och gör han det så tänker jag förneka allt. I alla fall: je t’aime är en av mina favoritsånger på det franska språket. Nej, jag pratar inte franska. Kan några ord här och där. Vet t ex att je t’aime betyder sur häst *host*. Här är 3 versioner av den. Den första är originalen från 1997 och den sjungs av den belgiske sångerskan Lara Fabian:
I den andra videon är det någon snubbe vid namnet Steeve som jag tror sjunger den i en Idol-liknande tävling. Hur som helst så gör han ett bra RnB-inspirerat jobb och med lite guidat övande borde han bli hur stor som helst:
Den tredje versionen är en annorlunda variant. Den sjungs av flera deltagare i den arabiska talangjaktsprogrammet Star Academy som också är en kopia av Idol och som sänts i den libanesiska satellitkanalen LBC. Den är några år gammal och samtliga deltagare i låten är idag stjärnor som står på egna ben. Låten har extra tjusning eftersom man har gett den österländsk prägel och den libanesiska frankofilin genomsyrar låten:
I den andra videon är det någon snubbe vid namnet Steeve som jag tror sjunger den i en Idol-liknande tävling. Hur som helst så gör han ett bra RnB-inspirerat jobb och med lite guidat övande borde han bli hur stor som helst:
Den tredje versionen är en annorlunda variant. Den sjungs av flera deltagare i den arabiska talangjaktsprogrammet Star Academy som också är en kopia av Idol och som sänts i den libanesiska satellitkanalen LBC. Den är några år gammal och samtliga deltagare i låten är idag stjärnor som står på egna ben. Låten har extra tjusning eftersom man har gett den österländsk prägel och den libanesiska frankofilin genomsyrar låten:
Was the church bombing a government plot?
I dagarna har en nyhet spridits ut i media som behöver uppmärksamhet och uppföljning. Enligt nyheten har Egyptens motsvarighet till riksåklagare inlett en förundersökning mot landets nyligen sparkade inrikesminister Habib Al Adly angående anklagelser om delaktighet i nyårsbombningen mot koptiska kyrkan i Alexandria 2011. Enligt uppgiften ska Al Adly ha varit hjärnan bakom attacken och beställt det som politiskt incitament. Enligt en delaktig jurist ska anklagelserna bygga på ”allvarliga” uppgifter. Al Adly har sedan tidigare, som en av 3 fd ministrar, fått sina tillgångar frysta samt förbjudits att lämna landet i väntan på stabilitet samt diverse juridiska utredningar.
Enligt vissa är nyhetens ursprung ett anonymt mail som cirkulerat utan att något som helst bevis kunnat ses. Andra menar att den spreds först via Ikhwanweb, som tillhör muslimska brödraskapet och som på grund av politisk partiskhet bör betraktas med tvivelaktig trovärdighet. Det påstås också att huvudkällan till uppgifterna är de 2 personer som utfört attacken och som greps kort tid efter dess genomförande. Dessa ska ha flytt i samband med ett av de fängelsebrotten som ägde rum och tagit raka vägen till Storbritanniens ambassad i Kairo. I nuläget ska de vara i brittiskt förvar på ambassaden och informationen som spridits via media och som lett till förundersökningen ska komma från MI5-förhör med männen.
Många frågetecken kommer upp, både gällande förundersökningens verklighet och gällande de uppgifter som står i nyhetsförmedlingen. Informationen om förundersökningen är några dagar gammal – varför så lite uppmärksamhet, och bara via politiska konkurrenter? Varför brittiska ambassaden och inte tillbaks till dem egna? Hur enkelt är det att verifiera/falsifiera uppgifterna från utförarna? Å andra sidan är det knappast ovanligt med stater som gör sina egna befolkningar eller andra befolkningar illa via andrahandsmetoder för att vinna politiska poäng. Det ska bli intressant var förundersökningen landar.
Enligt vissa är nyhetens ursprung ett anonymt mail som cirkulerat utan att något som helst bevis kunnat ses. Andra menar att den spreds först via Ikhwanweb, som tillhör muslimska brödraskapet och som på grund av politisk partiskhet bör betraktas med tvivelaktig trovärdighet. Det påstås också att huvudkällan till uppgifterna är de 2 personer som utfört attacken och som greps kort tid efter dess genomförande. Dessa ska ha flytt i samband med ett av de fängelsebrotten som ägde rum och tagit raka vägen till Storbritanniens ambassad i Kairo. I nuläget ska de vara i brittiskt förvar på ambassaden och informationen som spridits via media och som lett till förundersökningen ska komma från MI5-förhör med männen.
Många frågetecken kommer upp, både gällande förundersökningens verklighet och gällande de uppgifter som står i nyhetsförmedlingen. Informationen om förundersökningen är några dagar gammal – varför så lite uppmärksamhet, och bara via politiska konkurrenter? Varför brittiska ambassaden och inte tillbaks till dem egna? Hur enkelt är det att verifiera/falsifiera uppgifterna från utförarna? Å andra sidan är det knappast ovanligt med stater som gör sina egna befolkningar eller andra befolkningar illa via andrahandsmetoder för att vinna politiska poäng. Det ska bli intressant var förundersökningen landar.
The ones you don’t hear about
En muslimsk man har gripits (den 24:e januari) för att ha kört en bil fylld med sprängämnen till USA:s största synagoga i syfte att spränga upp den med hundratals människor inne i den. Denna person förnekar givetvis att han skulle ha haft sådana intentioner utan menar att han var förvirrad och inte visste vad han gjorde. Det tordes vara en usel bortförklaring med tanke på personens bakgrund. Tidigare har han dömts för att ha när på bombat en flygplats samt för att ha placerat ut bomber på flera olika platser i syfte att orsaka skador. Dessutom är han skyldig till att ha orsakat ett flertal mordbrand samt till att ha hållit gisslan med skjutvapen. Utöver det har han vid ett tillfälle kidnappat sin egen son och flugit iväg med honom på ett privat flygplan, bara för att krascha det en stund senare. På hans långa meritlista återfinns även fängelsevistelse för att vid flera tillfällen ha hotat folk, inklusive den amerikanska presidenten GWB. Hans bekantskapskrets är chockad över de senaste anklagelserna och de beskriver honom som "vänlig" och "inte våldsam". Han är inte okänd varken för polisen eller FBI utan man har tittat till honom då och då och sett bland annat att han går ut på nätet under fejkade judiska namn och låtsas vara jude med hatiska åsikter om saker och ting. Hur han, med hans förflutna, kunde tillåtas gå runt bland civila och gång på gång orsaka dessa skador är ett mysterium. Som om det inte vore nog har han inför rättegången avvisat advokaten som initialt hade utnämnts som hans försvarare, eftersom advokaten var ”en jude”. Dessutom har han i polisförhör sagt att Osama Bin Laden är hans förebild.
Känner du hur pulsen stegrade? Känner du hur ilskan och frustrationen slog till? Känner du hettan från islamofoberna i deras bloggar/ledarsidor/krönikor/magasin/politikermunnar? Tänkte du – järnspikar, inte nu igen? Fjöl av, min kära läsare! Jag kan lugna ner dig med att säga att historien ovan inte är sann. Eller den är en sanning med modifikation, beroende på hur man vill tolka det. Verkligheten är att du behöver ersätta muslimsk med vit amerikansk, synagoga med moské, Osama Bin Laden med Timothy McVeigh och jude med muslim. Då får du den osminkade sanningen, och det förklarar givetvis varför det som kunde ha blivit den värsta terroristattacken mot muslimer på amerikansk mark inte fick någon som helst medial uppmärksamhet i Schweden. Om han hade gömt en bomb i skon eller kalsongerna, ja då hade det varit något annat. Man kanske hade till och med sagt något om det. Journalistisk blindhet? How dare you??!
Känner du hur pulsen stegrade? Känner du hur ilskan och frustrationen slog till? Känner du hettan från islamofoberna i deras bloggar/ledarsidor/krönikor/magasin/politikermunnar? Tänkte du – järnspikar, inte nu igen? Fjöl av, min kära läsare! Jag kan lugna ner dig med att säga att historien ovan inte är sann. Eller den är en sanning med modifikation, beroende på hur man vill tolka det. Verkligheten är att du behöver ersätta muslimsk med vit amerikansk, synagoga med moské, Osama Bin Laden med Timothy McVeigh och jude med muslim. Då får du den osminkade sanningen, och det förklarar givetvis varför det som kunde ha blivit den värsta terroristattacken mot muslimer på amerikansk mark inte fick någon som helst medial uppmärksamhet i Schweden. Om han hade gömt en bomb i skon eller kalsongerna, ja då hade det varit något annat. Man kanske hade till och med sagt något om det. Journalistisk blindhet? How dare you??!
lördag, februari 12, 2011
The magic of the question mark
*PANG PANG PANG* Who dareth to enter our chamber of self-righteousness? Thou shall pay with thy puny reason of existence! *PANG PANG PANG*
Japp, föreningshumanisternas egen DN-Polyfemos är i farten igen. I samband med lanseringen av deras sanslösa satsning, med det ironiska namnet Sans, tog man till en gammal beprövad metod som kombinerar kommersialism med ideologisk landvinning. Det är uppenbart att föreningen vill flytta fram sina fronter och att det finns ett behov att attrahera betalande åskådare som inte utgörs av samma gamla manchester- och Birkenstock-gäng. De dubbelvikta A3-kopiorna har bytts ut mot glassigt papperstryck, man använder uttryck som ”unik”, ”förnuft”, ”kritiskt tänkande” och ”försvarar den fria tanken” i beskrivningen av den egna produktionen och den ska gå att få tag på i din närmsta pressbyrå. Just det, man behövde också ett tema för allmänheten. Man begriper att folk vill borda scenen med att fälla en bomb, och denna organisation är väl inget undantag. Därför blev islam, muslimer och de associerade visuella/auditiva triggerpunkterna på samhällskroppen ett utmärkt början att starta harklet på. Omslaget blev en bild på en burkaklädd kvinna med den tillhörande texten (Resa i Sharialand – en Gud för kvinnor?) Omgivningen reagerade, Sturmark&co slog ut med armarna och spelade dumma igen, bolldribblandet fortsatte.
Det är i kölvattnet av detta som Lena Andersson vaknar ur sin pausade föreningsaktivism och slår ner på den kritik som riktats mot föreningstidningens smaklösa taktik. Och det är ett slag som heter duga. Medan de övriga satsat det mesta av sin tid på att fylla sina skrifter med frågetecken för att så ett unilateralt tvivel (menar de verkligen vad de skriver eller ställer de provokativa men intelligenta frågor som ska få fria tanken att flyga självvalda vägar) tar Lena klivet fram och klyver kritikerna efter många geometriska divisioner. För henne är dem inte bara intellektuellt labila människor med oproportionerliga mängder med förlegade koloniala skuldkänslor, utan de utgör samtidigt ett aktivt hinder för vad som är rätt. De förnärmas i andras platser (för mycket Stuff white people like för Lena?) över saker de egentligen borde allierat sig med föreningshumanisterna för att bekämpa. I sak svingar de, som Lena dömer ut som svikare, sina smockor i luften för en pseudokamp som bara får oskyldiga förlorare. Den vite mannens börda är begravd och ska inte återupplivas utan istället ska dess plats fyllas ut med en ny börda för den vita mannen, i ny sekulär klädsel där ansvar, förakt och skuld är neutrala begrepp - om de yttras av föreningshumanister. Allt detta till försvar för att deras tidning valt att gå på grafisk skrämselpropaganda. Nej, Lena tolererar inte en fluga landar på ett för dem felaktigt sätt på föreningshumanisternas aura.
Det är egentligen inget nytt som hon spottar ur sig, bara mera aggressivt. Än en gång behandlar Andersson sina bundsförvanters produktioner som varumärkta facit för mänskligheten – frälsning sker endast genom honom, det stora vita H:et. Än en gång behandlar hon kritikerna som en rektor behandlar studenten som brutit sig in i kontoret och stulit svaren till det kommande nationella provet. Alternativ görs om till antagonister och deras syften är i bästa fall felriktade och i normala fall – som i exemplet ovan – vapen i händerna på fiender till genuin humanism. Därför skiljer sig Lenas attack i ton och färg när den vänder sig mot svikarna. Här riktas kritiken mot de egna såsom familjemedlemmar skäller ut varann – ömsom över ”misstaget”, ömsom över brist på familjär lojalitet. Helle Klein och de andra borde sälla sig till den unifierade marschen, och inte ifrågasätta eller bryta upp linjerna. Detta inte bara på grund av att föreningshumanisterna är facit för korrekthet och att kritikerna totalt missat att de gör sin egen ställning en björntjänst utan på grund av att de borde veta att samhällsanalys går till på detta sätt. Det ä sant, Lena jämför sina och de övriga föreningshumanisternas exklusivism, deras spjutspetsförakt mot alternativa åskådningar och deras antiteistiska hybris med Edward Said antirasistiska förklaringsmodell.
Jag skulle vilja skämmas i hennes plats, men jag skulle smälta bort då. När islamofobi försäkras med stora ord ur respekterade munnar i stora tidningar lyssnar tyvärr folk som om det vore sanningen. Just därför verkar deras ord ta ny törn samtidigt som beundrarskaran ökar i storlek. Då kan man köra ett helt race på guilt-by-association och ändå nedvärdera motståndarens ord för att vara det. Lena har sedan tidigare kapitulerat inför idén att hon samåker med rasister och islamofober, för enligt henne ”kan det inte hjälpas” att det är så. Sturmark skämmer ut sig med pseudoargument och virrar bort från ämnet när han ska debattera mot Helle Klein. Chefredaktören för Sans, Sara Larsson, gnider på redaktionsstolen och menar att hon borde få säga vad hon vill – utan att hon blir bemött. Det är bara att prata högt, skriva stora rubriker och föra diskussioner om diskurser på forum för inbördes beundran, och vågar någon peka på att man högg för hårt, på fel person och av fel anledning så kan man alltid spela ett ovetande offer och göra bov av opponenten. Den som tycker att det finns mer i att prata än att lyssna tillhör skaran för oss närmare globalt fördärv, men det kan man knappast säga till den som har facit i bakfickan. Är inte det ironi att slå sig på bröstet för så det hörs långt utanför grottan?
Japp, föreningshumanisternas egen DN-Polyfemos är i farten igen. I samband med lanseringen av deras sanslösa satsning, med det ironiska namnet Sans, tog man till en gammal beprövad metod som kombinerar kommersialism med ideologisk landvinning. Det är uppenbart att föreningen vill flytta fram sina fronter och att det finns ett behov att attrahera betalande åskådare som inte utgörs av samma gamla manchester- och Birkenstock-gäng. De dubbelvikta A3-kopiorna har bytts ut mot glassigt papperstryck, man använder uttryck som ”unik”, ”förnuft”, ”kritiskt tänkande” och ”försvarar den fria tanken” i beskrivningen av den egna produktionen och den ska gå att få tag på i din närmsta pressbyrå. Just det, man behövde också ett tema för allmänheten. Man begriper att folk vill borda scenen med att fälla en bomb, och denna organisation är väl inget undantag. Därför blev islam, muslimer och de associerade visuella/auditiva triggerpunkterna på samhällskroppen ett utmärkt början att starta harklet på. Omslaget blev en bild på en burkaklädd kvinna med den tillhörande texten (Resa i Sharialand – en Gud för kvinnor?) Omgivningen reagerade, Sturmark&co slog ut med armarna och spelade dumma igen, bolldribblandet fortsatte.
Det är i kölvattnet av detta som Lena Andersson vaknar ur sin pausade föreningsaktivism och slår ner på den kritik som riktats mot föreningstidningens smaklösa taktik. Och det är ett slag som heter duga. Medan de övriga satsat det mesta av sin tid på att fylla sina skrifter med frågetecken för att så ett unilateralt tvivel (menar de verkligen vad de skriver eller ställer de provokativa men intelligenta frågor som ska få fria tanken att flyga självvalda vägar) tar Lena klivet fram och klyver kritikerna efter många geometriska divisioner. För henne är dem inte bara intellektuellt labila människor med oproportionerliga mängder med förlegade koloniala skuldkänslor, utan de utgör samtidigt ett aktivt hinder för vad som är rätt. De förnärmas i andras platser (för mycket Stuff white people like för Lena?) över saker de egentligen borde allierat sig med föreningshumanisterna för att bekämpa. I sak svingar de, som Lena dömer ut som svikare, sina smockor i luften för en pseudokamp som bara får oskyldiga förlorare. Den vite mannens börda är begravd och ska inte återupplivas utan istället ska dess plats fyllas ut med en ny börda för den vita mannen, i ny sekulär klädsel där ansvar, förakt och skuld är neutrala begrepp - om de yttras av föreningshumanister. Allt detta till försvar för att deras tidning valt att gå på grafisk skrämselpropaganda. Nej, Lena tolererar inte en fluga landar på ett för dem felaktigt sätt på föreningshumanisternas aura.
Det är egentligen inget nytt som hon spottar ur sig, bara mera aggressivt. Än en gång behandlar Andersson sina bundsförvanters produktioner som varumärkta facit för mänskligheten – frälsning sker endast genom honom, det stora vita H:et. Än en gång behandlar hon kritikerna som en rektor behandlar studenten som brutit sig in i kontoret och stulit svaren till det kommande nationella provet. Alternativ görs om till antagonister och deras syften är i bästa fall felriktade och i normala fall – som i exemplet ovan – vapen i händerna på fiender till genuin humanism. Därför skiljer sig Lenas attack i ton och färg när den vänder sig mot svikarna. Här riktas kritiken mot de egna såsom familjemedlemmar skäller ut varann – ömsom över ”misstaget”, ömsom över brist på familjär lojalitet. Helle Klein och de andra borde sälla sig till den unifierade marschen, och inte ifrågasätta eller bryta upp linjerna. Detta inte bara på grund av att föreningshumanisterna är facit för korrekthet och att kritikerna totalt missat att de gör sin egen ställning en björntjänst utan på grund av att de borde veta att samhällsanalys går till på detta sätt. Det ä sant, Lena jämför sina och de övriga föreningshumanisternas exklusivism, deras spjutspetsförakt mot alternativa åskådningar och deras antiteistiska hybris med Edward Said antirasistiska förklaringsmodell.
Jag skulle vilja skämmas i hennes plats, men jag skulle smälta bort då. När islamofobi försäkras med stora ord ur respekterade munnar i stora tidningar lyssnar tyvärr folk som om det vore sanningen. Just därför verkar deras ord ta ny törn samtidigt som beundrarskaran ökar i storlek. Då kan man köra ett helt race på guilt-by-association och ändå nedvärdera motståndarens ord för att vara det. Lena har sedan tidigare kapitulerat inför idén att hon samåker med rasister och islamofober, för enligt henne ”kan det inte hjälpas” att det är så. Sturmark skämmer ut sig med pseudoargument och virrar bort från ämnet när han ska debattera mot Helle Klein. Chefredaktören för Sans, Sara Larsson, gnider på redaktionsstolen och menar att hon borde få säga vad hon vill – utan att hon blir bemött. Det är bara att prata högt, skriva stora rubriker och föra diskussioner om diskurser på forum för inbördes beundran, och vågar någon peka på att man högg för hårt, på fel person och av fel anledning så kan man alltid spela ett ovetande offer och göra bov av opponenten. Den som tycker att det finns mer i att prata än att lyssna tillhör skaran för oss närmare globalt fördärv, men det kan man knappast säga till den som har facit i bakfickan. Är inte det ironi att slå sig på bröstet för så det hörs långt utanför grottan?
Blockbuster about Halabja massacre under production
Bra och roliga nyheter! Den kurdiske sångaren, skådespelaren och regissören Mahsun Kirmizigul, som har sitt säte i Turkiet och som är känd för bland annat den Hollywood-inspirerade filmen Fem minareter i New York, har ett nytt viktigt projekt på gång. Denna gång ska han göra en film om den irakiska regimens gasbombning av den kurdiska staden Halabja 1988, där över 5000 civila i den egna befolkningen massakrerades och runt 10000 skadades. Kirmizigul har efter 3 filmer gjort sig ett namn inte bara i Turkiet utan även internationellt och hans andra film, Gunesi Gördum (jag såg solen), var 2009 Turkiets bidrag till Oscarsnomineringarna.
Spekulationerna om vilka som får spela de politiska huvudkaraktärerna är i full gång och enligt den turkiska skvallerpressen ska Kirmzigul, via ombud, ställt förfrågan till den arabisk-kurdiske sångaren (också med sitt säte i Turkiet) Ibrahim Tatlises att spela rollen som Saddam Hussein. Tatlises, som under perioder haft gnistande relation till Kirmizigul, ska ha chockats och avspisat frågan med ett stort och tjockt NEJ. Det är synd, för Ibo är en bra skådespelare. Jag tror ändå inte att Kirmizigul kommer att ha problem att hitta en Saddam look-a-like. Den typen av muskulärfläskiga ansikten med mustasch och krulligt hår är inga rariteter i mellanöstern, speciellt Irak. Jag har flera släktingar som utseendemässigt skulle kunna misstas för Saddam, men jag är osäker på ifall de kan spela en roll.
Hur som haver – ett intressant projekt som skapar förväntningar. Hoppas att han gör något bra av det som också får den uppmärksamhet massakern fordrar.
Bildkällor 1 och 2
Spekulationerna om vilka som får spela de politiska huvudkaraktärerna är i full gång och enligt den turkiska skvallerpressen ska Kirmzigul, via ombud, ställt förfrågan till den arabisk-kurdiske sångaren (också med sitt säte i Turkiet) Ibrahim Tatlises att spela rollen som Saddam Hussein. Tatlises, som under perioder haft gnistande relation till Kirmizigul, ska ha chockats och avspisat frågan med ett stort och tjockt NEJ. Det är synd, för Ibo är en bra skådespelare. Jag tror ändå inte att Kirmizigul kommer att ha problem att hitta en Saddam look-a-like. Den typen av muskulärfläskiga ansikten med mustasch och krulligt hår är inga rariteter i mellanöstern, speciellt Irak. Jag har flera släktingar som utseendemässigt skulle kunna misstas för Saddam, men jag är osäker på ifall de kan spela en roll.
Lika som bär?
Hur som haver – ett intressant projekt som skapar förväntningar. Hoppas att han gör något bra av det som också får den uppmärksamhet massakern fordrar.
Bildkällor 1 och 2
Advanced mathmatics
Titta noga på hur Ekeroth sitter bredvid och nickar. Jag håller klaffen så jag inte dör av skratt.
Ps. Det gick inte att hålla sig, och jag tror att jag väckte grannarnas barn med mina skrattsalvor. Detta speciellt efter att ha tittat noga på Ekeroth när hon släpper sin bomb - hur kul som helst - han verkar viska NEJ för sig själv. Undrar vad mer som flög runt i hans huvud då, förutom bananflugor? Jag kiknar efter att ha läst hur partiets pressansvarige talesman försökt städa efter henne. Hans ord:
Ps. Det gick inte att hålla sig, och jag tror att jag väckte grannarnas barn med mina skrattsalvor. Detta speciellt efter att ha tittat noga på Ekeroth när hon släpper sin bomb - hur kul som helst - han verkar viska NEJ för sig själv. Undrar vad mer som flög runt i hans huvud då, förutom bananflugor? Jag kiknar efter att ha läst hur partiets pressansvarige talesman försökt städa efter henne. Hans ord:
- Jag tycker det är djupt oseriöst att ni ska göra er lustiga av en felsägning vilka inträffar i varje debatt.Fair enough, felsägningar drabbar även dem bästa bland oss. Hur var det tänkt att det skulle vara då?
- Detta handlar inte om en felräkning utan om att hon sa fel. Vad hon egentligen menade var 4000 miljarder.Säg mig, hur kan man överleva ett sådant skratt??! Denna kvinna är unikt förevigad nu, hon har fått en hemsida döpt efter ett citat av henne!
tisdag, februari 08, 2011
The day is in the past
Jag tänker inte kommentera nyheten i artikeln eller dess värde. Jag tror att många av de frågor, som den med visst förmåga till analys ställer sig, besvaras subtilt av själva texten. Det anmärkningsvärda är hur Dagen glömmer att det har ögon på sig och istället förlorar sig själv i sitt prematura gottande och festande. I förtexten läser man:
Allt fler muslimer i Danmark upptäcker en kärleksfull Gud och omvänder sig till kristen tro.
Ynkligt och förlegat, Dagen. SD är inte dom enda som tror sig leva på "raffinerade" demoniseringar, men de har oftast vettet att inte hoppa och dansa så fort något går deras väg. Hur ska man bedöma trovärdigheten för och seriositeten hos Dagens redaktion när det verkar se konversioner som tävling i muskelstyrka där doping är tillåtet? Kvantitet som mått på godhetens företräde, mycket moget och modernt av en kristen tidning i dagen.
Allt fler muslimer i Danmark upptäcker en kärleksfull Gud och omvänder sig till kristen tro.
Ynkligt och förlegat, Dagen. SD är inte dom enda som tror sig leva på "raffinerade" demoniseringar, men de har oftast vettet att inte hoppa och dansa så fort något går deras väg. Hur ska man bedöma trovärdigheten för och seriositeten hos Dagens redaktion när det verkar se konversioner som tävling i muskelstyrka där doping är tillåtet? Kvantitet som mått på godhetens företräde, mycket moget och modernt av en kristen tidning i dagen.
måndag, februari 07, 2011
Death in Baghdad
Jag är uppväxt med sagor, berättelser och narrativa historieskildringar. Speciellt den sista formen av återgivning blev något som fastnade hos mig och som väckte mitt intresse för böcker inom genren. Återgivanden av händelser, epok, omvälvande brytningar eller prominenta personligheter – jag slukar allt (när jag får tid till det) med hull och hår. Det finns så många subtila detaljer och lärdomar för både barn och vuxna att hämta i dessa skrifter. Vissa berättelser är favoriter som jag njuter av även i vuxenålder. En av dessa är det korta berättelsen som kommer härnedan. Den har funnits i olika versioner genom litteraturhistorien och den äldsta versionen har spårats till att vara skriven i babyloniska Talmud, där ena samtalspartnern utgör profeten Suleyman. Versionen jag hörde som barn är närmare populärversionen som återgivits i en av den engelske författaren William Somerset Maughams teaterspel och som i sin tur blivit titeln till John O’Haras kända bok Appointment in Samarra. i sin senaste krigsfilm Redacted har den amerikanska regissören låtit denna historia få uppmärksamhet i dess moderna variant. Det är viss tragedi i att originalversionerna har slocknat till förmån för en omskrivning, men det är knappast första gången det händer. Här är min barndomsversion, hoppas ni får likadana rysningar som mig:
Det var en gång en rik köpman i Baghdad som bodde i ett flott slott och hade många tjänare i huset. Bland dessa fanns hans favorit, som alltid var redo att göra det hans husherre ville och som ordnade med önskemålen snabbt och berömvärt. Det var just denna egenskap som förnöjde köpmannen och som hade gjort honom till hans favorit.
En morgon sände köpmannen ut honom i stadsbasaren för att handla saker han behövde. Med lätta språngsteg tog sig tjänaren till basaren och började handla de varor hans husherre ville ha, en efter en. Mitt i plikten lyfte han blicken upp och såg något som fick hans blod att frysa fast i hans ådror. Han tappade sin säck och stod i en kort stund med uppspärrade ögon och stirrade in en bit framför sig. Framför honom stod döden som stirrade tillbaka, fast och kall i blicken. Tjänaren ryckte till, vände på sig och sprang allt vad han kunde hem till sin husherre.
Andfådd och skärrad slängde han sig inför sin husherres fötter och lät skräcken tala:
”Min herre! Jag ber om förlåtelse för jag har tappat bort varorna jag skulle köpa åt er. Något hände i basaren och jag är oförmögen att berätta det utan att gråta av rädsla!”
Köpmannen knäade vid sin tjänare, rörde vänligt vid hans axlar och såg in i hans skräckslagna ögon. ”Vad har hänt, min son? Varför är du så uppjagad?”
”När jag befann mig i basaren såg jag döden där. Han tittade på mig och ingen annan än mig. Jag är mycket rädd att han är ute efter mig. Snälla herre, jag ber er att låna mig en häst som jag kan rida på till Basrah. Om jag börjar rida nu är jag där om 3 dagar. Jag kan gömma mig där utan att döden hittar mig!”
Köpmannen förstod sin tjänares fruktan och befallde de andra tjänarna att ordna med den starkaste hästen i stallet. Dessutom gav han honom några extra mynt för hans uppehälle i Basrah tills han kom tillbaka. Fort som vinden hoppade tjänaren upp på hästen, fick med sig en liten säck med förnödenheter och red av allt vad hästen kunde mot Basrah.
Trumpen över situationen begav sig köpmannen ut till basaren för att se om döden var kvar där. Och visst, mitt bland alla handlare stod döden med sin ståtlighet. Med vredgade raska steg gick köpmannen fram till döden och tryckte hårt på dess axel:
”hörrudu! Vad håller du på med? Varför skrämmer du upp min tjänare genom att jaga honom med din blick?”
Döden, oberörd av köpmannens ilska attityd, tittar vänligt på honom och svarar:
”Det var aldrig meningen att jag skulle skrämma honom, min goda herre. Jag blev bara så förvånad över att se honom här. Det var meningen att vi skulle ha vår slutliga träff först om 3 dagar – I Basrah…”
Det var en gång en rik köpman i Baghdad som bodde i ett flott slott och hade många tjänare i huset. Bland dessa fanns hans favorit, som alltid var redo att göra det hans husherre ville och som ordnade med önskemålen snabbt och berömvärt. Det var just denna egenskap som förnöjde köpmannen och som hade gjort honom till hans favorit.
En morgon sände köpmannen ut honom i stadsbasaren för att handla saker han behövde. Med lätta språngsteg tog sig tjänaren till basaren och började handla de varor hans husherre ville ha, en efter en. Mitt i plikten lyfte han blicken upp och såg något som fick hans blod att frysa fast i hans ådror. Han tappade sin säck och stod i en kort stund med uppspärrade ögon och stirrade in en bit framför sig. Framför honom stod döden som stirrade tillbaka, fast och kall i blicken. Tjänaren ryckte till, vände på sig och sprang allt vad han kunde hem till sin husherre.
Andfådd och skärrad slängde han sig inför sin husherres fötter och lät skräcken tala:
”Min herre! Jag ber om förlåtelse för jag har tappat bort varorna jag skulle köpa åt er. Något hände i basaren och jag är oförmögen att berätta det utan att gråta av rädsla!”
Köpmannen knäade vid sin tjänare, rörde vänligt vid hans axlar och såg in i hans skräckslagna ögon. ”Vad har hänt, min son? Varför är du så uppjagad?”
”När jag befann mig i basaren såg jag döden där. Han tittade på mig och ingen annan än mig. Jag är mycket rädd att han är ute efter mig. Snälla herre, jag ber er att låna mig en häst som jag kan rida på till Basrah. Om jag börjar rida nu är jag där om 3 dagar. Jag kan gömma mig där utan att döden hittar mig!”
Köpmannen förstod sin tjänares fruktan och befallde de andra tjänarna att ordna med den starkaste hästen i stallet. Dessutom gav han honom några extra mynt för hans uppehälle i Basrah tills han kom tillbaka. Fort som vinden hoppade tjänaren upp på hästen, fick med sig en liten säck med förnödenheter och red av allt vad hästen kunde mot Basrah.
Trumpen över situationen begav sig köpmannen ut till basaren för att se om döden var kvar där. Och visst, mitt bland alla handlare stod döden med sin ståtlighet. Med vredgade raska steg gick köpmannen fram till döden och tryckte hårt på dess axel:
”hörrudu! Vad håller du på med? Varför skrämmer du upp min tjänare genom att jaga honom med din blick?”
Döden, oberörd av köpmannens ilska attityd, tittar vänligt på honom och svarar:
”Det var aldrig meningen att jag skulle skrämma honom, min goda herre. Jag blev bara så förvånad över att se honom här. Det var meningen att vi skulle ha vår slutliga träff först om 3 dagar – I Basrah…”
söndag, februari 06, 2011
Who awards the despicable?
Det som kommer nu har fått mig att ställa några frågor som jag inte finner svar på. Den 26:e november 2010 registreras en förening med namnet ”Security & human development”. Bakom den står 4 personer, varav 2 är kända vid namn – David Eriksson och Mohammed Elias Belkouche. Dessa 2 är enligt egna uppgifter släktingar med marockanskt ursprung. De har en föreningsblogg och dess domän är registrerad under Davids namn. Det är inte speciellt mycket mer föreningsinformation som finns tillgängligt, mer än det lilla som står i föreningsbloggen. På Newsmill har duon skrivit några artiklar, som främst riktar in sig på ta ställning för Marocko i frågan gällande landets relation till Västsahara. Denna bild förstärks väsentligt när man läser duons privata blogg, som är pro-marockansk inte bara av uppenbart patriotiska skäl utan även av rent politiska och intresserelaterade skäl.
Tekniken för informationsflödet på sidan är bekant: ockupation rättfärdigas med ensidiga detaljskildringar där enkla onda och goda karaktärer läggs fram och läsaren antas utifrån denna enkla formel förstå det självklara i moralismen. På bloggens youtube-sida läggs textade videon upp som visar hur ”fejksaharier” ber självaste marockanska kungen om ursäkt för att förrått hans storhet och hur dessa förledare används i en bred komplott av västsaharastödjande organisationer och personligheter. Har man betraktat några av deras alster så blir deras bild av saken rätt så klar: terrorister, extremister och islamister (läs västsaharier) är ett hot mot det suveräna Marocko (läs dess politiska etablissemang) och dessa ingår i ett globalt nätverk, vilket i ett bredare perspektiv innebär att vi i Sverige står inför samma hot – den goda världen mot den onda. De som stödjer den fejkade nationen Västsahara och dess terroristiska rörelser är extremvänstern. I bästa fall är de nyttiga idioter i händerna på rörelserna och grannländernas girighet. I dess normala läge är dessa promotorer av terrorister, extremister och islamister med eget socialistiskt intresse.
Sound bites, sound bites, sound bites. I sammanhanget är det kanske inte speciellt förvånande att föreningen gör som de gör, men fortfarande återstår det frågor. De främsta gäller instiftandet av deras stipendium ”En humanare värld” – och deras första stipendiat – Per Gudmundson. En förening som inte har besvärat sig med en ordentlig presentation av sig själv, som det inte går att hitta systematisk information om och som uppges drivas av 4 privatpersoner hostar den 12:e januari 2011 upp hela 40 000 svenska kronor som belöning för en högerjournalist som älskar att kalla alla möjliga politiskt medvetna muslimer för islamistiska terrorister. Pengarna uppges komma ur grundarnas egna fickor och motivationen lyder enligt följande haktappande ord:
Gudmundson är trots allt en av SvD:s klättrande och högst rankade opinionsbildare. Samtidigt börjar Marockos långvariga ockupation av Västsahara få alltmer uppmärksamhet i världsopinionen. Med den gemensamma nämnaren att orden terrorist/islamist/vänsterextremist missbrukas bortom igenkännlighet undrar jag om det är just det som fogar samman föreningen och Gudmundsons aktiviteter. Det låter svagt ifall denna prisutdelning var ett sätt att attrahera uppmärksamhet kring den nyförlösta verksamheten. Är det väntat att Gudmundson gengäldar det monetära tacket med att uppmärksamma föreningssläktens akilleshäl, och det kanske med viss favör? Är det så den gravt överdrivna flörten med hans högeralster ska tolkas? Skapas det en språngbräda in i en medial högerattityd där kungadiktatur kramas och ockupation rättfärdigas med hustrumisshandlarargument? Gudmundson må vara slug nog att inte ta pengarna i handen, utan istället skända dess direkt till välgörande ändamål, men det fråntar inte honom ansvaret för vilka det är han fraterniserar med. Jag vill läsa sanningen i klarspråk, för motivationen gör en parodi av sig själv som lämnar alla frågor obesvarade – vilka är personerna som belönat Gudmundson för saker han knappast uppfyller och varför görs egentligen det?
Tekniken för informationsflödet på sidan är bekant: ockupation rättfärdigas med ensidiga detaljskildringar där enkla onda och goda karaktärer läggs fram och läsaren antas utifrån denna enkla formel förstå det självklara i moralismen. På bloggens youtube-sida läggs textade videon upp som visar hur ”fejksaharier” ber självaste marockanska kungen om ursäkt för att förrått hans storhet och hur dessa förledare används i en bred komplott av västsaharastödjande organisationer och personligheter. Har man betraktat några av deras alster så blir deras bild av saken rätt så klar: terrorister, extremister och islamister (läs västsaharier) är ett hot mot det suveräna Marocko (läs dess politiska etablissemang) och dessa ingår i ett globalt nätverk, vilket i ett bredare perspektiv innebär att vi i Sverige står inför samma hot – den goda världen mot den onda. De som stödjer den fejkade nationen Västsahara och dess terroristiska rörelser är extremvänstern. I bästa fall är de nyttiga idioter i händerna på rörelserna och grannländernas girighet. I dess normala läge är dessa promotorer av terrorister, extremister och islamister med eget socialistiskt intresse.
Sound bites, sound bites, sound bites. I sammanhanget är det kanske inte speciellt förvånande att föreningen gör som de gör, men fortfarande återstår det frågor. De främsta gäller instiftandet av deras stipendium ”En humanare värld” – och deras första stipendiat – Per Gudmundson. En förening som inte har besvärat sig med en ordentlig presentation av sig själv, som det inte går att hitta systematisk information om och som uppges drivas av 4 privatpersoner hostar den 12:e januari 2011 upp hela 40 000 svenska kronor som belöning för en högerjournalist som älskar att kalla alla möjliga politiskt medvetna muslimer för islamistiska terrorister. Pengarna uppges komma ur grundarnas egna fickor och motivationen lyder enligt följande haktappande ord:
[…]Per Gudmundsson som i både nya och gamla medier gett oss både breda perspektiv och djupare analyser av hur terrorismen i Afrika och mellanöstern kunnat länkas till Sverige. Per har bland annat gång på gång visat hur islamistiska terrorister i princip obehindrat kunnat använda Sverige som bas för sina operationer i länder såsom exempelvis i Mellanöstern, Nordafrika och Asien. Detta detektiv- och upplysningsarbete har Per kunnat förmedla utan att någon gång falla i den Islamofoba fällan. För oss är det glädjande att kunna belöna en svensk journalist som lyckats med denna delikata balansgång.[…]I en Newsmill-artikel ställer David Eriksson upp punkter för vad det är för globala farhågor och drömmar som föreningen anser sig ha gemensamt med Gudmundson och utifrån det skriver han:
Per har exempelvis som få andra journalister i världen(!) lyckats genomlysa den globala islamistiska terrorismen utan att någon gång förfalla till Islamofobi. Per är en frisk fläkt i en debatt som alltför länge dominerats av kulturrelativister eller islamofoba krafter.Man baxnar över diskrepansen mellan punkterna, verkligheten och det som Gudmundson hyllas för. Att friskförklara Gudmundson från den islamofobi han självmant har blivit posterpojke för är då inte bara en vilseledande grovhet, utan en medveten sådan också. Gudmundson? Ett balanserat mittenräcke? Vad röker killarna? Att motivationen inte kan tas seriöst av folk med insyn i hans skrifter och argument är kanske det minsta av problemet. Vad gör att 4 privatpersoner betalar den stora summan på 40 000 svenska kronor ur egen plånbok till en journalist och debattör bara 6 veckor efter att man organiserat upp sig? ”Här har du pengar för att du är som du är och för att du ska förbli som du är”. Jag köper inte detta så enkelt, även om det finns folk/kommentatorer som kommer på de mest okloka spekulationerna.
Gudmundson är trots allt en av SvD:s klättrande och högst rankade opinionsbildare. Samtidigt börjar Marockos långvariga ockupation av Västsahara få alltmer uppmärksamhet i världsopinionen. Med den gemensamma nämnaren att orden terrorist/islamist/vänsterextremist missbrukas bortom igenkännlighet undrar jag om det är just det som fogar samman föreningen och Gudmundsons aktiviteter. Det låter svagt ifall denna prisutdelning var ett sätt att attrahera uppmärksamhet kring den nyförlösta verksamheten. Är det väntat att Gudmundson gengäldar det monetära tacket med att uppmärksamma föreningssläktens akilleshäl, och det kanske med viss favör? Är det så den gravt överdrivna flörten med hans högeralster ska tolkas? Skapas det en språngbräda in i en medial högerattityd där kungadiktatur kramas och ockupation rättfärdigas med hustrumisshandlarargument? Gudmundson må vara slug nog att inte ta pengarna i handen, utan istället skända dess direkt till välgörande ändamål, men det fråntar inte honom ansvaret för vilka det är han fraterniserar med. Jag vill läsa sanningen i klarspråk, för motivationen gör en parodi av sig själv som lämnar alla frågor obesvarade – vilka är personerna som belönat Gudmundson för saker han knappast uppfyller och varför görs egentligen det?
Uppdatering 110211: börjar Gudmundsons tackande nu?
The humanists’ nightmare
Hur får man Christer Sturmark, Sara Larsson och alla de andra föreningshumanisterna i Humanisterna (inte att förväxla med riktiga humanister som klarar sig gott och väl utan organiserat hat som föreningen står för) att darra av fasa? Genom att visa upp tre bilder:
Den första är tagen vid en kristen/koptisk julmässa i Egypten där även muslimer deltar (bildkälla). De har gått in i kyrkan i syfte att visa sin avsky mot extremism, att visa sin solidaritet med sina medmänniskor och att utgöra mänskliga sköldar mot nya bomber – vilka det än är som spränger dem. Säkerligen skulle det inte ha spelat någon roll, eftersom bomber knappast skonar folk av olika tro eller livsstil. Detta är dock en demonstration i sann humanism, där landsmän står emot våld, blodstörst och vansinne. Som vi också vet ägde detta rum överallt i Egypten och även utanför Egypten, där tusentals muslimer - civila, aktivister, kändisar, religiösa predikanter etc - gick in med sina kroppar för att försvara andras rätt att leva efter sin livsstil. Vi kanske aldrig får veta vilka det var som gjorde det, men vi vet att det inte kröker på humanismen som föreningshumanisterna endast drömmer om att uppnå.
Den andra bilden är tagen under en av de de frihetsdemonstrationer som ägt rum de senaste veckorna i Egypten (bildkälla). Här var rollerna omvända. Föreningshumanisternas trosfränder, den tvångssekularistiska regimen, har försökt hålla sig kvar vid makten med alla tillgängliga metoder, och tsunamin av folkets vilja säger annat. Nu är det så att när muslimer ber så stänger de ner sina sinnen under böneminuterarna. Man låter alla ens tankar koncentrera sig på det samtal man för just då, för ingen annan samtalspartner kan vara viktigare än den som man talar med. Även om man kan vara med så är man okontaktbar – man svarar inte på frågor och rör sig inte på tilltal. Djupet av kontemplation har enorm effekt. När en av profetens närmaste följeslagare, och senare kalifen, Ali ibn Abu Talib hade fått en pil i sin fot gick den inte att ta bort på grund av stor smärta. Då meddelade han att han skulle be en bön – och bad om att pilen skulle dras bort då. Kalifen Umar ibn Al-Khattab var känd som rättvisans man som alltid var på sin och sin befolknings vakt. Terrorister kunde inte hitta någon lucka att nå honom, förutom under bönen, och det var just när han bad som han blev mördad. Det var säkert med kunskaper om bönen som sårbar stund i muslimens individualism i minnet som Mubaraks bödlar släpptes loss på demonstranterna. Det gick inte deras kristna landsbröder med på, utan man slog en mänsklig ring runt dem. Man skyddade deras religiösa frihet med sina kroppar och slogs för deras rätt att vara det de vill vara. Här ser man ett klipp på hur det bryter ut slagsmål mellan tvångssekularisternas lakejer och kopterna.
Den tredje bilden sammanfattar allt (bildkälla) – vi är alla av samma kött och blod. Vi må tycka annorlunda och leva efter olika regler, men vår gemensamma grund är att vara för varandras rätt att förverkliga vår mänsklighet. Ett liv som levs efter någon annans vilja är inget liv. Man lever inte på andras bekostnad för man är inte född så, och ens mänskliga rättigheter är inga verktyg i händerna på andras nycker. Ett folk är ingen armé där alla ska likadana ut, som ska rankas efter en sluten lednings kriterier och som ska lyda utan att ifrågasätta. Det är i olikheterna som vi blir lika och som vi finner både oss själva och varandra. Att bejaka varandra på detta sätt får mycket att hända, och när man ställer upp för varandra på detta sätt störtar man till och med farao. När vi håller varandra i händerna så stärks våra band och det är som de säger – ingen kedja är starkare än dess svagaste länk. Nu har länkarna förtjockats mot extremister, mot terrorister, mot antidemokrater och mot tvångssekularister. Föreningshumanisterna må uppgradera sina islamofobiska uppkopplingar för att surfa på hatets vilja, men detta är ett av hundratusentals bevis på att deras utopier finns bara i deras föraktfulla huvuden. Gråt, föreningshumanister, gråt – frihetens styrka böjer sig inte för er eller era meningsfränder.
Intoxicated Sweden democrat MP in jail
Den Svärjedetonantiske riksdagsledamoten William Petzäll fick enligt uppgifter efter att ha blivit omhändertagen spendera natten i fyllecell i Malmö. Enligt polisen hade han varit "kraftigt berusad på sprit och tabletter", till den grad att poliserna var osäkra på om han skulle föras tilll "sjukhus eller arresten". Dessutom misstänks han för att ha "slagit sönder inredning och ägodelar" i lägenheten som han befann sig i och som tillhörde en ex-flickvän till honom. Det har inte lämnats in någon anmälan mot hans beteende, vilken man i nuläget bara kan spekulera om. Det luktar ändå mycket "locket på" från de inblandade.
Givetvis förnekar han själv allting och gör sig till ett offer för omständigheterna. Nej, han dricker inte han, det är mjölk han håller i på bilden. Av partiet har han nu beordrats att ta en "time-out". Väluppfostrat och sansat, SD, att en riksdagsledamot gör som Petzäll gör. Så patriotiskt, så föredömligt, så....Svärjedetonantiskt...
torsdag, februari 03, 2011
Defamation
Årets hittills mest intressanta doumentär har precis gått på STV och den går att se på nätet fram till den tredje mars. Den heter Defamation (hemsida) och är gjord av den flerfaldigt prisbelönade judiske filmaren Yoav Shamir. Den väcker många tankar samtidigt som den skrämmer ända in i benmärgen. Hyckleri är inget som går att vifta av så lätt. Dokumentären går att se här.Bildkälla
tisdag, februari 01, 2011
Decoy muslims
Jag vet inte vad som är roligare och skrämmande samtidigt - att rasisterna sammanfattas så bra (de är kopior av varandra överallt), eller att detta kunde lika gärna ha varit ett verkligt inslag från Fox News...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)