Son of sunrise

Mina damer och herrar – han är tillbaka. För dem som är bekanta med klassisk kurdisk musik behöver Bahjat Yahya ingen introduktion. Nu har han släppt sin senaste skiva och så långt låter det som om han har överträffat sig själv – igen. Albumet har samma namn som en av de starkaste låtarna i skivan – Min kuri rojhalatim = jag är soluppgångens son. Här kommer en simpel översättning av dess av mig uppfattade mening:

Det är en känsla som inte går att beskriva

Mitt främlingskap

Stenar fällde tårar när de hörde mitt lidande

Jag är här för jag flydde av ångest

Ta hem mig, jag är soluppgångens son

Jag offrade alla mina år i tjänst för vår kärlek

Var är din ömma famn nu, fosterland?

För dig gick jag in i dödens kärleksnäste

Döden svek mig, den kom aldrig

När jag brann skrek jag ändå sånger för dig

Varför blir du som snö, kall och bedövad, när du ser mig?

Kliv över mitt lik när du ska till friheten

Jag förlåter dig alltid, för allt

Passion of a copt

Att medlemmar i och representanter för samma parti spelar ut sina kort mot varandra tillhör inte ovanligheterna. Det kan finnas många anledningar till detta och generellt sett bör det ses som ett positivt tecken att det finns plats för olika åsikter under samma tak. Mig veterligen finns det samtidigt gränser för vad man får säga och hur långt toleransen sträcker sig när det gäller folks egenheter. Idag har jag bevittnat en av de märkligaste kontrasterna som ägt rum de senaste månaderna.

KD:s utrikespolitiske talesperson och tillika riksdagsledamot Désirée Pethrus uppger i ett uttalande att man kräver Mubaraks avgång. Hennes partikollega – Upplands Väsby-politikern, EU-parlamentskandidaten och fd riksdagsledamoten Magda Ayoub försvarar Mubarak. Intressant i detta är att Magda själv har Egyptiskt-koptiskt ursprung och arbetat inom organisationer med nära band till Mubaraktrogna ambassaden i Sverige. Att man kan tycka olika om olika saker är helt ok, men att försvara en diktator kan väl inte vara annat än huvudspinnande? Sättet som hon gör det på lyfter upp saken flera snäpp.

I Magdas försvarstal görs basen av Mubaraks diktatur till småbeklagliga detaljer som ändå inte står sig mot att Mubarak ”gjort mycket bra landet” eftersom i hans Egypten var ”folk trygga på gatorna” och att klassklyftorna var för honom ett statiskt arv, inte ett problem att lösa. Hur motiverar Magda sin anstötliga styrkning av den egyptiska diktaturen? Genom ett överdådigt missbruk av islamofobiska regimens ordbruk med siktet inställt på muslimska brödraskapet.

Mubaraks regim blir motsatsen till vad brödraskapet står för, enligt Ayoub. Och vad är det? Det gamla vanliga:

1 – Konspirationsteorier – arresteringen av dess sympatisörer, senaste tidens våld mot de kristna, förstörelse av historiska artefakt är alla symtom på att de ”mycket farliga politiska” moosleemerna inlett sin muslimisering i olika faser. De är regissörerna bakom nuvarande revolutionen, och just därför dömer Ayoub ut den som instabil, farlig med avsaknad av demokratisk legitimitet.

2 – Läskiga soundbites – med ovanstående agenda kommer moosleemerna att tvinga upp sig till makten och göra om Egypten till Iran. TEOKRATI! SHARIALAGAR! KVINNOFÖRTRYCK! MEDIA/UTBILDNING/KULTUR FÖRBJUDS! FÖRTRYCK AV KRISTNA! EKONOMIN KRASHAR = MASSFATTIGDOM!

Partipolitik får man tala om tills man storknar och att peka ut rätt och fel är en intellektuell skyldighet som på intet sätt fordrar att man samtidigt sympatiserar med ena eller andra parten. Det är banne mig ändå höjden av vidrighet att en politiker sjunker så lågt, att hon tar till grovt islamofobisk argumentation, för att försvara en hemsk, repressiv och dogmatisk diktatur. Jag har sänt frågan till partiets kansli, och det ska bli intressant att se om de svarar på det.

Bildkälla

3 minutes of your time

Egyptiska folket till Mubarak: du har förrått, förtryckt och förslavat oss i 30 år. Det är dags att säga adjö!

Mubarak till egyptiska folket: Jasså? Vart har ni tänkt flytta?

DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4

Sweden of pigs - part 2

Vår otäcka resa genom det, av SD, nyförlösta Sverige fortsätter. Det som fanns i några blickar har förökat sig till tradition i många andra ögon och svineriets befrielse lockar många idéer ur skuggorna. Låt oss se över vad den gula farbrorn har i sin säck den här gången:

1 – Högsta hönsen med hönshjärnan:

Under den gångna perioden har jag deltagit i en aktivitet som innebar att jag, tillsammans med ett gäng kollegor, fick vara vår organisations ansikte utåt i en större tillställning. Det får vi göra ett par gånger per år för att visa upp vår verksamhet. Vi, vanliga dödliga, arbetar med kontakten och ledningen, som också är på plats, tar de djupa diskussionerna. Detta innebär några dagars intensivt arbete och nära kontakt med de övriga i gruppen. Detta har vi gjort i några år och jag har kommit att lära känna de inblandade rätt så väl, särskilt vår högsta chef. Eller jag trodde att jag gjorde det, ända tills vi hade ett evenemang för några veckor sen. Oundvikligen kom politik och SD:s framgångar upp när vi stod och småpratade. Min chef frågar, märkbart intresserad:

- Låt mig fråga, vad tycker DU om att SD har kommit in i riksdagen? Du brukar ha tydliga åsikter om saker.

Kul att han säger så, tänker jag för mig själv. Att han betonar ordet du beror nog på att jag är den ende i sällskapet som är av utländsk börd. Jag länkar ihop några ord i mitt huvud och ska precis yttra dem när han fortsätter:

- Själv tycker jag att det är så mycket struntprat om att väljarna skulle vara rasister eller ha rasistiska sympatier. 5.7% av Sverige är inte rasister. Man är inte rasist om man motsätter sig hur invandrare beter sig i Rosengård och i Malmö. Man är inte rasist om man är emot självmordsbombning.

En förvånad jag tittar på karln och undrar för mig själv - ställde han inte en fråga där i början? Var det bara för att ge sig själv ett startskott att börja rabbla? Jag är i dessa tankar när han visar att han inte alls var intresserad av mina åsikter, utan hade mer på sitt hjärta att tömma ut på en blatte:

- Jag tror inte att jag har sagt för mycket när jag säger att invandrare drar på sig mycket avsky. Om man bara inte gjorde som man gör och sa ifrån när de andra gör det så tror jag att SD skulle försvinna. Folk är inte rasister.

Note to self - lova att ta upp chefens synpunkter nästa gång vi har vår topphemliga invandrarkonferens. Hittills har våra möten bara gått ut på att hitta metoder för hur vi ska göra livet surt för den etniske svensken.

2 – En busschaufför med kass humör:

Tonåringar är från planeten Hormonis Apocalyptica. Under åldersspannet 12-19 år är deras kroppar besatta av onda andar från denna fjärran klot, vilket förklarar alla egenheter de säger/gör/har för sig. Därför bör vi, inom rimliga gränser, begripa detta och se mönstret. En del av dem är ute efter att provocera, andra njuter av sitt barnsliga fåneri. En transient fas in i vuxenlivet brukar det kallas. Jag är egentligen inte främmande för idén att sända tillbaks dem till deras förbaskade hemplanet under denna känsliga tid, för att låta dem komma tillbaka först när deras kroppar har rensats från det som liknar ett uppror av franska revolutionens magnitud. Dessvärre är detta inte helt möjligt, och nu sitter vi i klistret med alla deras påfund. Man kommer inte undan heller, utan det är sak samma om man är hemma eller ute. Det är bara att gilla läget. En som inte gillade läget var en busschaufför som reagerade på att ett par tonåringar hade ockuperat bussens coolaste sits – längst bak – och var alltför tonåriga av sig. De satt på var sin ände, med ryggen mot glasrutan, och ena benet på sätena – en inte alltför ovanlig syn på bussen. Denna busschaufför hade dock sin egen förklaring till varför just dessa två ungdomar, tillsynes av afrikanskt ursprung, gjorde som de gjorde, och han skulle lära dem ett och annat om svenskhet. I högtalaren hör vi:

- Ni längst bak, ni som har era ben uppe på sätena. Gör ni så i era hemländer också?

Jag tittar bakåt och ser två halvfnittriga tonåringar med uppspärrade ögon titta generat på varandra och dra ner sina ben. Det dög dock inte för chauffören, en medelålders man med kroppsvolym som skrek diabetes och höga blodfetter. Han tar sig ur sin chaufförsspärr och tar tunga, hastiga och ilskna steg bakåt mot sina etnomoraliska monster:

- Gör ni så där också? Va? VA? Har ni ens sett en j-a buss någon gång? Sådär beter man sig inte här! Fattar ni det? Folk ska sitta DÄR! I Sverige SITTER MAN PÅ STOLARNA!

Ungdomarnas tysta rädsla var kanske ett uttryck för deras okunskap gällande något som bredvid Linné, Nobelpriset och köttbullar blivit Sveriges internationella varumärke. Den världskända svenska bussetiketten – att rumpan är den enda kroppsdelen som passagerarsätet är byggt för. Och jag som under alla dessa år trott att det unika i Sverige var att man sprider ut sig från folk så gott det går och att man inte sätter sig bredvid någon annan förrän det är absolut nödvändigt. Jag har kontaktat bussbolaget för en förklaring men ännu inte fått något svar.

3 – Att vara missfosterlig:

Jag har bott under en period i Stockholm och erfarit storstadsvibrationen. Något som är både på gott och ont är att i en storstad får man se det mesta. Man får även vara med om mycket. Jag har haft okända personer tala glatt med mig under långa stunder, bjuda mig på lunch och vara trevligt sällspakliga men också sådana som hoppat på mig från ingenstans och slagit till mig. Det hör liksom till storstaden att knäppheter händer, även om det är chockerande vid själva tillfället. På min tid (usch, är jag redan i den åldern?) fanns det några kända karaktärer som ofta sågs i tunnelbanan. En som sjöng för sig själv, en annan som ständigt såg ut att vara bakfull (och var säkert det också) och som folk höll distans till, några som pratade bara en massa osammanhängande babbel. Mest var de harmlösa som troligen led av flera problem och åkommor. För några veckor sedan var jag tillbaks i Fjollträsk, ursäkta Stockholm, på ett ärende och åkte i en vagn med bland annat en herre trodde sig veta vart skåpet skulle stå. Klädd i en alltför liten ljusblå kostym i sammet, en knallgul halsduk och armékängor stod han i gången och försedde oss andra under den 20 minuterar vi åkte tillsammans med dittan och dattan. Jag ångrar att jag inte spelade in lite med min mobil, men kanske hade han upptäckt det och smällt till mig. Ett axplock ur hans mun:

- Det var Carl Bildt som under 80-talet tog bort alla jobb i Sverige. Han och kungen. De tog allt som var vår och sålde det till kommunisterna. *gäll röst-imitation* Kommunisterna, kommunisterna *av med röstimitationen* som mamma alltid sa.

- Det går inte att äta kött idag, för man får lädersjukan (??!?) på en gång! I Australien dör de som loppor av det. Ät inget kött om ni älskar era jobb.

- Här i landet får man säga som man vill, och säpo ska ge fan i det. Vill man inte ha det så får man flytta till Albanien som Billy Butt.

På den nivån var det. Jag höll mig för skratt, men en del av det han sa var faktiskt rätt kul. Sen kom det roligaste av allt, som visar den tragikomiska situationen vi befinner oss i:

- Till alla vill jag bara säga, var inte oroliga. Ni som kommer från utlandet ska inte vara rädda. Det är inte vi som vill er illa. Det är muslimerna. De jagar er som råttor, förtrycker era kvinnor och vill göra Sverige till Saudi. Var inte oroliga, vi gör allt för att göra oss av med dem.

Woopsie! Gick han från att vara lite speciell till klarsynt bara sådär? Eller ska detta ses som det ultimata beviset på att Svärjedetonanteri är produkten av genuint dårskap? Går man orden så omvandlades hans rantande plötsligt till en diatrib a la SD. Om det finns någon fog någonstans för konspirationsteorier om Bildt och 80-talets tillväxt, lädersjukan i Australien eller Billy Butts tjusning för den albanska yttrandefrihetslagstiftningen kan jag inte uttala mig om. Däremot är hans ord om de otäcka muslimerna något som vanligen hittas i valfri SD-blogg, exemplar av SD-kuriren eller SD-politikermun. Det är så jädra intressant, till och med knäppisen anser sig ha anledning att klaga på muslimer och ropa efter deras rensning…

Bildkälla

When death becomes beautiful

Du skulle ha satsat på att bli en c-skådis istället för att ta dig an något varken du eller några av dina bundsförvanter var kapabla att genomföra rättvist och solidariskt. Du kunde inte motstå att göra en Raegan, din mördare...

Världens diktatorer: om det fanns en enda lärdom ni skulle ha tagit till er på när Ben Ali föll, och som upprepats varje gång en diktator har fallit, så var det att ni inte har några vänner. Det har ni aldrig haft och det kommer ni aldrig att ha. På sin höjd handlar det om ömsesidigt utnyttjande när större makter, tusentals kilometrar bort, slinker in sedelbuntar under era hårda kuddar. Ni vet att er grymhet mot den egna befolkningen inte är gratis, och att anledningen till att ni lyckas stå på egna ben är att det finns starka armar som håller i era hängslen. När det krisar så är ingen på er sida. Varken de forna vännerna, eller de forna herrarna som hjälpte er med allt. Ni duger bara så mycket som de kraftdemonstrationer ni kan göra.

Därför funkar det enklaste bäst, och det vet ni. Dom enda som kan utgöra en stadig ryggrad, som ni kan förvänta sympatier ifrån och som kan förbli lojala mot er är dom som ni egentligen ska tjäna – folket. Ni har sålt ut dem för utländska valutor och gjort dem till orättmätiga herrars slavar. Make your peace, som det heter, med era befolkningar, för de är er enda familj. Folket är ändå det som är er närmaste allierade. Det är inte bara att ni tar ifrån dem vad som är rättmätigt deras, utan ni förväntar er också att de ska acceptera det. Försök, för en gångs skull, att lyssna till de inre rösterna och gör det rätta innan ödet slår ner på era huvuden som en hammare. Annars riskerar ni, som många andra av era liksinnade, att fly hals över huvud, bli hemlösa vagabond i skyarna för att begravas i fjärran jord.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, Newsmill, SVT

Iraqi president vs Turkish provoker

Han borde kanske inte ha tänt till, men hellre det än tunghäfta...

A moment in Ben Ali's end

Så går det, förr eller senare, med despotins hantlangare på denna planet. Åren må gå sakta och med smärta, men slutet kommer sso. Det finns inget mer värdigt att göra än att sända modets gratulationer till det tunisiska folket och hoppas på en snabb återhämtning och folkstödd stabilisering. Nedanstående video innehåller 2 klipp som påstås vara presidentens flykt ur landet. Fler klipp cirkulerar på nätet. Om det stämmer är fortfarade osäkert. Klippen är olika tider på dygnet med olika mängd med moln i skyarna. Tiden på dygnet verkar stämma för båda klippen, så det är möjligt att någon av dem är den autentiska flykten fångad på bild.

Detta klipp är en sketch som ponerar hur Ben Ali's sökande efter tillflyktsort bör ha gått till. Det är textat men för bonusroande fordras arabiska kunskaper. Må vi se alla despoter, diktaturer och fötryckande mördare rökas ut ur sina hålor.

Om ni undrar över låten i första videon så sjungs den av den stora tunisiska artisten Lotfi Boushnaq och heter kort och gott- Leila:

Those pesky detail munchers

Jag ville ha en bil, en tredje bil. Jag har reda två, även om jag kan ta en promenad till jobbet, handeln och allt jag behöver. Egentligen står de mest och samlar damm, men de är mina bilar. Ena har jag fått av storebror, en röd Ferrari. Den andra har jag köpt för andras pengar. Jag ville ändå ha en tredje bil, bara för att. Jag såg bilen jag ville ha, men det var något konstigt med den. Det fanns liksom folk i den, som menade att eftersom de har betalat för bilen så tillhör den helt plötsligt dem och ingen får ta den. Jag vet inte vart ifrån folk får sådant svineri, men det är inget jag tänkte acceptera i alla fall. Jag visade dem hur vad jag kunde göra för att skydda det inte tillhör dem. What’s yours is mine and what’s mine is really mine, så heter talesättet, tror jag. Det är så jag och mina vänner tillämpar det.

Det hände något hemskt när jag ville leva efter den ordning världen tillägnat mig. Jag blir upprörd bara jag tänker på det. När jag hade sparkat ut bäbisen med mina grova stövlar så landade den flera meter bort, och av en outgrundlig anledning blev fruntimmern helt hysterisk. Saklighet verkar inte vara andras bästa sida, så jag var tvungen att göra något åt det. Det var nu som jag var tvungen att erfara detta hemska beteende. Medan jag med ena handen drog i dotterns hår och med den andra kramade ett hårt strypgrepp på mamman sprang pappan fram och puttade till mig! Det var HAN som puttade till MIG! Så jag sköt ihjäl honom i självförsvar.

En del undrar om jag har rätt att behålla bilen efter allt detta, och till dem säger jag bara – corpses are not hard to make, they are hard to walk on – so do try walking a mile on them in my military boots…

XIII:XI = why muslims s*ck, big time!

Principfasthet är alltid berömvärt. Principfasthet innebär ärlighet, och ärlighet skapar sann kommunikation. Att vara ärlig innebär inte samtidigt att alla ens ord lyfts upp i relevans och värde, eller att de automatiseras till sanningens mekanism. Det är bara att göra en sökning på Sakine Madon här i bloggen för att läsa om alla de gånger jag kritiserat hennes texter och ståndpunkt. Något varken jag eller andra kan klandra henne för är tvetydighet och ideologisk ambivalens. Madons texter har visat att hon är en sann liberal, på gott och ont. Politiska rättssnören är enkla att skåda utifrån, särskilt när man sett att åskådningen inte är vad man ser som optimalt sätt att styra ett samhälle på. Saken med principfasthet är att det inte bara innebär ställning och tydlighet mot opponenter, utan även kritik mot hedersförlupna meningsfränder. Dubbla måttstockar är uttrycket som Madon väljer att använda för att manifestera principfasthet mot meningsfränderna. Jag har ingen oro för ömma liberala tår, så jag kallar det för vad det är – dubbelmoral.

I en ledare skriver Madon om liberalers hyckleri när det kommer till en av de principiella ståndpunkterna som liberalismen anser sig stå för – yttrandefrihet. Det passar sig att avregistrera alla ”om”, ”men” och ”och” när utvalda grupper ska tuktas, men när liberalerna själva ska rannsakas efter samma rutiner så står de med förvånade min och skriver – vi är diktarna, inte lyssnarna. I sin artikel exemplifierar hon liberalernas självgoda bomskott med 2 lysande exempel, som fått sina upphovsmän och påhejare att reagera så häftigt att de styrker skickligheten i Madons anmärkningar till att bli självlysande. Repliken mot Madon, eller rättare sagt försvaren av hyckleriet, visar precis det som många av oss tidigare skrikit, och som Madon systematiserat i Expressen. Att exemplen är anknutna till muslimer och mellanöstern är ingen slump, eftersom brunliberalernas hyckleri har briljerat som mest där. Det är också så som dem dubbla måttstocken, förlåt dubbelmoralen, ses i sitt rätta sammanhang: det är nämligen så i dessa människors världsuppfattning att yttrandefriheten är ett verktyg i deras egna händer att utvärdera alla andras färdigheter med. Det går alltså att göra anspråk på åtgärder och bedöma företeelser på olika sätt utifrån en inbyggd mekanism som är osynlig för alla än dem själva.

Av exemplen är fallet med Paula Neuding det extra intressanta. Hennes ställning, som jag inte kan bedöma som annat än selektivt utpekande av muslimer, har jag skrivit om här. Det finns så mycket att säga om det floskel som hon använder för att försvara något som i bästa fall hade kunnat vara ett förlåtligt klavertramp. Jag väljer dock att ta ett stycke ur hennes text och ändra ett par ord i det:

Tydliga ställningstaganden från moderata judar kan göra skillnad i kampen mot israelisk extremism. Detta konstaterade jag bland annat på Twitter efter kriget i Gaza, och underströk att av detta på inget sätt följer att judar ska beläggas med kollektiv skuld för israeliska extremisters handlingar. I det finner **** **** stoff till ännu en krönika i Expressen där jag beskylls för grumliga värderingar (8/1). Tidigare har **** spårat ****, denna gång anklagas jag för antisemitism. Låt mig vara mycket tydlig: Kampen mot Israels extremism står inte mellan pro-israeliska judar och andra, utan mellan moderat och extrem pro-Israelism. I den kampen är avståndstaganden och protester från moderata judar av avgörande betydelse. Det innebär inte att judar skulle vara kollektivt ansvariga för andras brott – två tankar som jag är övertygad om att begåvade människor kan hålla i huvudet samtidigt.

Vem tror att anklagelser om kollektivt skuldbeläggande/ansvarstagande samt antisemitism hade flugit omkring av folk som Neuding? Det hjälper därför inte att hon förvränger sina tidigare ord för att påvisa att hat som drabbar judar är så mycket värre än hat som drabbar andra (läs muslimer). När hon, och de andra liberalerna, plötsligt finner rimlig fog för att samma detaljer som de tidigare avfärdat som osakliga hinder, så byter de hederns glasögon. Liberalismens värderingar gällande frihet vet inga gränser om tid, rum eller offentlig verksamhet, brukar det sägas. Bäst har man varit på att läxa upp muslimer och i denna kamp har man övergått i produktion av misstänksamhet mot muslimer och ren islamofobi. Madon uppmärksammar en problematik inifrån och kritiken av islamofobins försvarare har inte varit nådig. Kanske beror det på tiden, platsen, eller personen. Kanske uppfattas Madons text om ett svek. Välskrivet är att hon har träffat flera nerver. Det råder dock en sorg i detta, och det är mer välförtjänt än vad jag vill erkänna.

Det klagas, gnälls och begråts ständigt över att muslimers argument i media är så vriden och svag. Ingen tar oss i munnen till hederligt rannsakan, sägs det. Påståendet är en sanning som inte behöver upprepas. Nu händer dock något, nu fick vi en ledare som faktiskt pekar på orättvisan i våra hatares dubbelseende. Och vad händer? Ingenting! Den muslimska bloggosfären och intelligentian är som lamslaget, pillandes på sin egen navelludd. Ingen (inklusive mig själv) uppmärksammar att det faktiskt kom korrekta påståenden om liberalernas falskhet mot muslimer, och att uppmärksammaren nu korsfästs på interna forum. Ingen visar sitt stöd för att Madon bryter en azurliberal norm med att visa dess rätta sida. Var är ni, uppkäftiga muslimer, som annars gärna skriver spaltmeter med inlägg om era barns kläder, känslan i klacken på de senaste skorna, eller hur en imam med 1000-årig hybris hade rätt om en kättersk ryttare som steg av sin häst med vänster ben först? Finns det en lucka i era scheman för lite sådant också? Nuet skriker nu i era öron - var är ni alla som söker visst hopp om rättvis skildring i media, varför är ni förstummade nu är tillfället kommer? Är det mot varandra som ni käftar bäst? Var är stödet för detta tillfälliga fönster i liberalernas mörka hus? Varför uppmärksammas inte detta genom bloggarna? Varför får inte Madon vet att vi ser hennes ärlighet, och att vi uppskattar det? Om inte ens den slöa bloggosfären klarar av att reagera på detta, särskilt när det handlar om landets ärkemuslimföraktare, så kan det kanske vara ett tecken ovanifrån. Vi förtjänar väl inte bättre, det gör ingen som inte lever upp till sina principer.

Bildkälla

How ethnicity becomes truth

Lite nytt om fallet Tariq Aziz, aka Mikhail Yuhanna, aka närsynt svin. Som bekant dömdes han för sina brott till döden, och nu har en del reaktioner kommit. I Kurdistan vill uppenbarligen de flesta kristna ha domen annullerad, eftersom man anser att det han ”som kristen är oskyldig” och det har gjort under sin makttid måste ha gjorts ”under press”. Att han döms till döden menar man beror bara på att ”han är kristen”. Spännande logik och religiös-etnisk kåranda måste jag säga…

Bildkälla

Eyes Wide Shut

Globalisering och marknadsekonomi är 2 begrepp som uppenbaras när man betraktar utvecklingen i Kurdistan i norra Irak. Att utvärdera progressen skalenligt vore att skriva en bok som ändå skulle behöva revideras om 1 år. Det finns ändå fakta som ger vägledning. Det semiautonoma landet, som separat från resten av Irak antas vara världens sjätte oljerikaste stat, har blivit ett kommersiellt centrum. Extravaganta köpcentrum, lyxhotell och gigantiska nöjessatsningar ändrar statsbilden i varje ort som vågar kalla sig för stad. Företagsamheten gynnas med både medel och plats, och med säkerhetsfrågan som avgörande faktor väljer många utländska företag att så rot i den delen av Irak. Tillväxten sväller som en ballong och staten gör det mesta i sin makt för att blåa in ännu mer luft i den. Att det har gått som det har gjort är inte så konstigt. Kurdistans före detta statsminister Necirvan Barzani implementerade en ekonomisk strategi för att göra om huvudstaden Hawler, och även resten av Kurdistan, till ”nästa Dubai”. Folket har inget emot detta, som förutom rejäl trötthet på all osäkerhet, hopplöshet och förtryck från gångna herrar, visat fallenhet för vad (väst-)världen har för sig och utbildning som viktig framstegsnyckel. Intresset för internationell utbildning har varit explosionsartat och antalet privata utländska skolor och universitet växer stadigt. 2001 var analfabetismen i regionen 37%, något som år 2010 hade sjunkit till 16%. Antalet miljonärer i regionen har skjutit i höjden och av allt att döma så håller läget på att förbättras för allmänheten. Dock är det en lång sträcka kvar. Samtidigt som regionen har högre BNP än resterande Irak så råder det inte särskilt stor skillnad gällande andelen fattiga. Korruptionen inom statliga verk är fortfarande ett stort problem och folkets skepsis och politiker verkar hålla sig.

Likväl har globaliseringen och klyftornas skarpa definiering inneburit uppkomst av fenomen som ej varit lika uttalade tidigare, men som nu kommer som ett brev på statens välstånds post. Gamla problem försvann, nya problem uppstår. Många kurder har reagerat negativt, inte på att problemen finns, men på att de uppmärksammas. Man menar att det inte tjänar till något att demonisera egna befolkningen och att det tar bort fokus från det som räknas. Ständigt denna fokus! Hos folk, som kan hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt, finns det utrymme för att tala om ämnen utan att de nödvändigtvis behöver äta av varandras existensberättigande. Att uppmärksamma ett problem är inte ett tecken på förräderi, om något så är förnekandet det ultimata förräderiet. Att hellre sopa saken under mattan än att ta upp det för diskussion och söka lösningar efter dem är falskhet i alla världens lexikon. Det är den som vill gå ifrån bra till bättre som manifesterar sin sanna kärlek, så låt oss se hur bra ser ut i dagens Kurdistan.

Organhandel – enligt lag är detta förbjudet, men liksom i många andra platser så hindrar inte några skrivna blad folk från att köpa liv. Mestadels är det från fastlandets Irak som folk kommer och ”donerar” sina kroppsdelar till rika kurder, men saken har pågått under längre tid även i omgivande länder. Detta är ett ämne som ännu inte är utstuderat. Jag antar att det kan bero på att ingen ser det som ett problem, eller så blundar man för det. Låt oss ponera att vanligt folk inte bryr sig, och att myndigheterna inte anser sig ha så mycket att gå på för att utreda saken. Läkarna då? Att spela dum annullerar inte den medicinska etiken, eller humanismen för den delen. Tyvärr tenderar sådant bli ett helt industri, som vi har sett i andra länder, innan staten reagerar med kraft.

Prostitution och trafficking – år 2007 publicerade författaren Khandan Hama Jaza en bok om prostitution och människohandel i Kurdistan. Enligt uppgifter ledde detta till hot, trakasserier, misshandel, försök till kidnappning av hennes dotter samt kidnappning av maken. Idag bor hon i Tyskland och fortsätter skriva om ämnet. I hennes studie har det framkommit uppgifter som har fått en del av den parlamentariska oppositionen, den Kurdisk-Islamiska unionen, att reagera. Sedan tidigare är prostitution olagligt, men kritiken riktar sig mot lagens tandlöshet och att det inte finns större satsningar på att få de sociala faktorerna bakom prostitution att lösa sig. Enligt Khandan har hon intervjuat 1300 prostituerade och av dessa hade endast 3 uppgett att de gör jobbet frivilligt. Många är av kurdiskt ursprung men en betydande del är flickor som kommit, eller sålds, från sydliga Irak. Dessutom menar hon att det finns mer än 1000 (!) bordeller/nöjeshus var i storstäderna Hawler och Suleymaniah, uppgifter som har ifrågasatts av såväl statsorgan som oberoende kvinnoorganisationer. Det finns nog en del som vrickar på Khandans slutsatser och förtroende, som också uppger att hon hare studerat ämnet lika ingående i Europa och kommit fram till att ”90% där gör jobbet frivilligt”. Dessa förklarar ändå inte varför saken bokstavligen förnekas från politikernas håll som ett ”arabiskt problem” och att försöken att få genom vassare lagar röstats ned – 2 gånger.

Rasism – tänk att detta vidriga virus får alla majoriteter att göra livet surt för de minoriteter de kommer åt. Att hacka på araber och beskylla varenda en för de olyckor som drabbat kurderna har blivit en sport. Vänner har blivit ovänner eftersom ena har hejat på Iraks fotbollslandslag. I vissa kretsar har man börjar använda sig av uttryck som är arabers motsvarigheter till ”n*gger lover”. Bloggar och sidor upprätthållna av kurder ploppar upp som svampar ut jorden, där regelrätt rasism – i vissa fall med nazistisk människosyn, spelas ut med alla tillgängliga fjädrar och den mediala kritiken består i bästa fall av bortförklaringen – detta är en reaktion på vad araber utsatt oss för under så lång tid (ni som har facebook kan flagga denna sida, som menar att ”Varje kurd som är muslim är samtidigt en åsna och en förrädare för araber”). Fenomenet ”reaktion” som tvättmedel för rasism är lika berättigad, och logisk, överallt. Dessutom förklarar det inte de senaste årens ”nyuppkomna” problem, som drabbar gästarbetare. Kurdistan är numera plats för tiotusentals gästarbetare från Afrika och Asien. Människor som lämnat sina hem och familjer, människor som lagt sina öden i händerna på skrupelfria människohandlare, för att söka det lilla lycka som en periods arbete i ett rikare land kan innebära. Nu har baksidan visat sig. Människor utnyttjas, förslavas och förnedras. Trots att inget företag kan enligt lagen anställa mer än 25% utländsk arbetskraft anklagas de för att ”ta jobben” – jobb som ingen ändå ville ha innan de kom till landet. Trots brist på folk inom vissa yrken vill ändå ingen ha tillgängliga afrikaner, eftersom de anses vara ”för fula med sina svarta ansikten”. Bangladeshiska gatustädare fick tas bort från gatorna, eftersom de fick motstå mobbning och trakasserier på grund av sin hudfärg.

Inget, jag upprepar mig – INGET kan vara fulare än ett lands blundande när självbeundran övergår i en sjukdom. Det finns fulhet i landet, men det finns även grannhet. Kombinationen kommer alltid att finnas, det är upp till oss att se till att balansen är till grannhetens favör. Här är ett exempel på kurdisk grannhet, och jag ber om ursäkt i förväg för alla fula ord som flyger ur munnen på tanten:

A bomb for a bomb makes the whole world dead

Tack, Allah, för ännu en av dina fantastiska skapelser – ödet. Indien är ett land som liksom många andra länder lider av interna konflikter. Slitningarna har kommit i många skepnader och bland de starkaste motsättningarna tordes extremister av olika slag vara huvudaktörer. Periodvis får världen vissa favoriter på vilka de kan beskylla alla sina bekymmer. Muslimerna i Indien är lika utmärkta slagpåsar som på andra platser och smäller det på ett hörn har man haft lätt för att dra några i nackskinnet. Nu har det kommit nyheter som ändrar lite på läget. Förhoppningen är att denna härva öppnar upp ögonen på folk samt att det snarare förenar än splittrar mot extremismen.

Nyligen har ett avslöjande kommit i ljuset som fyller igen gapet efter många pusselbitar i utredningar av terrordåd i landet. Efter arrestering och förhör av Swami Aseemanand (bilden), en efterlyst hinduisk nationalist och religiös aktivist, har det framkommit att han och andra extremistiska hinduiska aktivister legat bakom en rad uppmärksammade terrorattentat mot muslimska mål i landet. Bland dessa finns bombningarna i Malegaon 2006 och 2008, tågbombningen i Samjhauta 2007, bombningen av Mecca-moskén i Hyderabad 2007 samt attacken mot sufi-templet i Ajmer 2007. Till saken hör att Aseemanand är ett toppnamn inom landets hindunationalistiska aktivism, hindutva, och han är känd för att leda religiösa och hjälporienterade verksamheter underordnade den kontroversiella megaorganisationen RSS. RSS i sin tur är en del av ett nätverk av hindutva-organisationer och är faderorganisation till landets största oppositionella parti, det hindunationalistiska partiet BJP.

Det intressanta i detta är att i samtliga av de nämnda fallen hände det som världen vant sig vid – ett gäng muslimska greps, de torterades och förhördes, de fick lösa ord här och där av vettskrämda fångar, en del släpptes, andra slängdes i burar och sitter fortfarande där. Det vittnas om systematiskt motstånd inom landets polis- och underrättelseväsen att överhuvudtaget följa upp hindutva-spår i terrorutredningar och att Aseemanand precis börjat tala lär inte göra saken bättre. FN, USA och EU hör till de enheter som dementerat hinduisk extremism som makare av de nämnda aktionerna, eller saffranterror som fenomenet döpts till. Enligt Aseemanand har hans team av terrorister och finansiärer bestått av aktivister inom RSS och att dessa attacker var hämndaktioner på grund av attacker utförda av muslimska extremister. Eller som han själv uttryckt strategin inom saffranterrornätverket – a bomb for a bomb. Troligtvis kommer fler erkännanden att sippra ut och med tanke på den hittills kända verksamheten så lär indisk terrorbekämpning ha en hel del att göra framöver.

Tack, äpplet, för tipset!

Bildkälla

Well Well Well

Erik Ullenhag kan, om han vill. Det var länge sen som jag läste en vettig artikel av en liberal, och ännu längre sen av en folkpartist. Jag skönjer visst hopp om att det kanske inte kommer att härjas på arbetsmarknadsdepartement, åtminstone inte från Ullenhags sida. Eller så masserar han folket innan han nyper till. Eller så ser vi på den förste ministern att lämna regeringen, eftersom högerns linje bryts. Time will tell. Under tiden kan ni titta på en skräckslagen Brad Pitt som försöker mysa med en fullvuxen björn. Jag kunde inte sluta skratta åt hans fobiska ticks, speciellt när han pussa upp bjässen när den har gapet i hans ansikte. Som om det är en liten hund han försöka locka till sig…

Apology not accepted!

Den abstrakte hjärtkirurgen Per Gudmundson är en produktiv man. Hans reaktionsförmåga i frågor som rör hans professionella passion går om de flesta kollegors och idag bevisar han detta ännu en gång genom att presentera en fallstudie där han tillämpar sitt patenterade Gudmundism i nyrevision. Denna gång är det en av hans mest studerade moralpatienter, Helena Benaouda, som får sitt hjärta analyserat till allmän beskådan. Med bergsstabila kirurghänder och en höks fasta blick dissekerar han sig trubbigt genom lager och rum i hennes moraliska hjärta och därmed visar oss hur hans raffinerade Gudmundism ger svar på annars svårbesvarade frågor. Istället för att gräva inifrån kan man betrakta studiefallen utifrån och efter egen förmåga plocka isär beståndsdelarna för att hitta svaren. Man behöver inte personens medgivande eller godkännande. Man behöver inte heller motivera svaren utifrån vedertagna kriterier får ett svar ska utformas för att det ska vara fullkomligt. Använder man sig av Gudmundism får man flera saker på köpet: annullering av bevisbörda, annullering av fortledning och utveckling, skuld på baksidan av anklagelse.

Den som ansåg att jag överdrev mina tankar om stackaren Gudmundson kan be ursäkt nu så att jag kan avvisa den. Huruvida hela uppmärksamheten kring Helena Benaoudas eventuella delaktighet stämmer eller inte får tiden utvisa. I Gudmundsons kretsar är tiden, liksom bevis, faktorer för mesar. Att han ser henne som medveten vilseledande samt beskyddare av terroristmisstänkta/extremister är påståenden som vi andra sett föga bevis för, och ska man objektivt hårddra det så är det lika sannolikt att de stämmer som att de inte stämmer. Gudmundson är dock inte en man som hellre friar än fäller. Sådana positiva tvivelaktigheter skänker han inte till muslimer. Det är, tyvärr, mäktiga islamofobiska demoner som dansar bakom hans panna och att bejaka bilden av monstermuslimer är en grundinställning. Är det i egenskap av svärmor till den terrormisstänkte Awad som Helena blir en högintressant måltavla för Gudmundsons spekulationer? Är det just detta i kombination med hennes position inom SMR som gör det ok för honom att öppna hennes tankar för oss? Eller är det av omsorg för SMR och dess trovärdighet som Gudmundson höjer sitt glas?

Något säger mig att en hel hundflock är begravd under Gudmundsons syften. Under parollen för landets mest regeringstrogna tidning och på sin egen blogg har han gjort stor sak av att attackera islamiskt föreningskap på svensk mark. Allt från enkla moskéföreningar till stora riksorganisationer får se sig pekas ut som innehavare av förmenta ställningstaganden som suspekta störare av samhällsharmoni, människofientliga samt stödjare av terror. Uppenbarligen är muslimsk organisering för Gudmundson vad vitlök är för vampyrer. Finns de i en avlägsen låda någonstans – utan bild, lukt, sinnesnärvaro eller ljud – så går det för sig. Ute i allmänheten försvagar de samhällsorganen. Mantrat om hotet från insidan är ämnad att verifieras på många nivåer, via enskilda personer – via föreningsaktiva – och via organisationer. Med Gudmundism skjuter man först och frågar aldrig – beviset finns i att man valde att skjuta.

Dagen1, Dagen2, DN1, SvD1, SvD2, SvD3

Bildkälla

Uppdatering 110111: DN stannar till en dag, men klarar ändå inte av att behålla sin heder, när det kan säljas för en sånt fin guldpeng. Enligt tidningens anammande av Gudmundism är den muslim, organiserad eller inte, som inte kan peka ut blivande, potentiella och faktiska extremister (läs terrorister), en vilseledande mytoman. Överförstådd är det, en formulering som Gudmundson var tydligare med i sin text, att personen i bästa fall är aktiva beskyddare av dessa terrorister. Det ska inte råda någon tvekan om vilka det är DN tar till när tidningen sällar sig till SvD:s mening om att göra Benaouda och SMR till hopplösa lögnare. Gudmundson hatar det när muslimer organiserar sig, och DN talar till svärdottern när det egentligen är svärmoderns öron den vill åt. Det blir så tydligt att Wolodarski inte längre besvärar sig med att dölja sin uppväckta folkpartistiska sympati på arbetsplatsen. partiet talar via Wolodarskis mynning och samtidigt som redaktionen pekar på Sveriges muslimska befolkning så slår man ett slag för brunliberalernas krav på civilpolisiär verksamhet Stasi-style. Alla mot alla i angiveri, men speciell blick för muslimen. För nog vet muslimerna vilka de labila är bland dem, men de tiger – av lojalitet och solidaritet för sina trosfränder. Sannerligen har vi nu i två dagar fått läsa stora ord från små elaka huvuden. Jag tycker alltid att det är småkul när min chef kommer in med arbetsansökan från folk som skrivit ”ursprungligen från Irak/Iran/Turkiet” och frågar om jag ”känner dem”. En vacker dag kommer jag att knäcka hans hjärta genom att ersätta mitt vanliga ”nej” (under mina 10 år på arbetsplatsen har jag inte känt en enda person innan de börjat där) med ”jag har inte varit på Svenska mellanöstern-stormötet på några år, där alla hundratusen invandrarättlingar lär känna varandra personligen, så jag känner inte igen namnet”. Sen vet jag att min chef inte gör detta för att ha mig som angivare, något som går stick i stäv med Wolodarskis packs tankar. Det meningslösa slöseriet på pixlar som dessa kläckta ledare utgör vore bäst om det stannade där. Risken är dock ändå att DN talar från kulisserna, på samma regeringstrogna plattfrom som SvD. Vi vet inget mer än, och vi får låta oss hunsas av opinionsbildare – från att ha framställts som aningslösa till att framställas som ”aningslösa”. En avslutande sak, och nu vänder jag på pipan på enklast möjliga vis: det mycket snack om omhändertagande av avhopp, men knappt något som förbyggande av inträde. För att det senaste, som är det effektivaste botmedlet mot växande extremism, ska låta trovärdig ur munnen på DN så behöver hon redovisa sina skelett i garderoben. Wolodarski – du teg när din Peter Mangs sköt som bäst.

Love, hate and sex in Turkey

En småtrevlig uppdatering om hur turkisk nationalism fungerar. Hemsidan tillhörande nättidningen Kurdish Herald har blivit hackad. När detta skedde vet jag inte, men tydligen har det inte lösts ännu eftersom sidan är fortfarande uppe. Att kurdiska hemsidor hackas, och då främst av turkiska hackare, är ingen nyhet. Själva meddelandet (se skärmdump) i detta fall är intressant och det är skrivet av två hackare som kallar sig för Atess och H@kan och som uppger sig tillhöra något vid namnet ”Turkiets Islamiska Hackare”. De engelska bitarna kan ni läsa själva. De turkiska är följande:

Atess säger: glöm aldrig detta härliga slagord – landet som vi kn****de finns inte längre, mina öppet chanslösa/mållösa småttingar.

H@kan säger: den bästa kurden är en död kurd, era kn****de Apoister och oäktingar.

Språkbruket och den morbida sexfixeringen i formuleringarna talar för låg mognadsålder, något som inte nödvändigtvis behöver sammanfalla med låg faktisk ålder. Det är ändå rätt härligt att skåda hur väl de islamiska lärorna fallit på plats hos dessa unga herrar, och hur goda ambassadörer de är för islamiskt uppträdande. De rår inte för det, de är ju ”nationalistiska”. Man behöver inte extrema exempel för att uppdaga den mörka själen i nationalismens inre. Att vara vän av sitt hemland och att önska det sitt bästa är inte bara hedersvärt utan även ett tecken på lojalitet, barmhärtighet och sinne för gemenskap. Detta ska inte förväxlas med nationalism, som är att betrakta som dess onda tvilling, eller en malign tumör som tappat all kontroll och som äter kroppen från insidan. Nationalism kan smaka lika gott som hemlandskärlek, men väl inne i en så fräter den sönder ens mänsklighet till något morbid med kall blick, vittrad logik och lamslagen empati. Det sägs att skillnaden mellan dessa är att den förste säger ”mitt land behöver inte vara den bästa och främsta för att jag ska älska det som jag gör nu” medan nationalisten nöjer sig inte med mindre än ”mitt land ÄR den bästa och främsta, och jag älskar det för det”. Att drivkraften i den andra kärleksförklaringen kan leda till offensiv aggressivitet bevisas av vår historia och dagens värld. Steget till vansinne är litet och att turkiska nationalister med samma åsikter som Atess och H@kan tagit just detta fasansfulla steg fick världen ännu ett bevis på i veckan.

I en serie av funna massgravar har man i veckan lyckats lokalisera och gräva upp ännu en massgrav i den kurdiska Bidlis-provinsen i sydöstra Turkiet. Benen, som bedöms tillhöra 12 personer, är under undersökning och de detaljer som hittills läckt ut uppger att 9 av dem var civila ungdomar samt att de resterande 3 var obeväpnade och gerillaklädda. Veckan fynd är den 31:a massgraven som grävts upp och som utreds, men det är väldigt mycket hysch hysch som cirkulerar fynden. Denna aktivering och massiva letande efter brottsbevis begångna av turkiska armén och skuggmilitanta är en del av den nuvarande regeringens försök att rensa statsrören på alla oönskade odemokratiska obstruktioner och maktutövare – något jag skrivit om här. Enligt representanter för den turkiska människorättsorganisationen HRA har man bara i Bitlis-provinsen markerat ut ytterligare 38 platser för misstänkta massgravar att undersöka, men att man har uppgifter om så många som 350-400 massgravar spridda över turkiska Kurdistan. I det stora handlar det om svaret på 17500 kurdiska personers försvinnanden sedan 80-talet, men utredningen har gått mycket långsamt. Redan 1988 slog en turkisk journalist larm om en massgrav och året därpå var det en kurdisk journalist som publicerade skrifter om andra massgravar. Av allt att döma så har brotten pågått under hela 80- samt 90-talen fram till 2003 när Ergenekons krig mot den kurdiska frihetskampen var som hetast.

Att personerna i de funna massgravarna är av i huvudsak kurdiskt ursprung, att de är offer för summariska och utomrättsliga avrättningar och att den turkiska statsapparaturen har styrt massmorden bör det råda få tvekan om. För att ta några detaljer att illustrera saken: personernas kläder, skor och övriga utstyrsel har varit traditionella kurdiska. I en del fall har identitetskort/andra dokument överlevt i fickorna och verifierat deras identitet. Vittnen har trätt fram, bland annat kommunarbetare som beordrats till att befinna sig på olika platser (bland annat där man har funnit massgravarna och ofta på armékontrollerade ytor) med sina maskiner för att gräva upp hål enligt anvisningar och sedan försvinna därifrån. Ja, just ja – veckans massgrav råkade bara befinna sig i bakgården för en gendarmstation. I sammanhanget framstår det etniska hatet på nätet och hemsidor som obetydliga cyberrökare. Då ska man komma ihåg – det ena finns inte utan det andras närvaro och när nationalismen är gudfadern för alla så är alla lika invigda i skuld. Att berättiga brott är att begå brott och nationalism är ingen självevident brandvägg. Från det ena hackandet till det andra, från det ena kn*****det till det andra...

Mr. Black has a black conscience

Kurdisk poet har blivit dödshotad av århundradets skällsord – islamister – för att han har skrivit en dikt om kvinnans ställning i den muslimska världen. Poeten, som går under pseudonymen ”Hama Kaka Rash”(Hama är en kurdisk förkortning av namnet Muhammed, och kaka Rash betyder Herr Svart” – en titulering oftast är ett smeknamn från barndomen för att man har mörk hudfärg) har enligt egen uppgift blivit hotad via telefonsamtal och på nätet av islamister. Svensk media uppger att SäPO har blivit inblandad i ärendet samt att Kaka Rash begärt skyddat boende på grund av hoten.

Huruvida uppgifterna om direkt personliga hot om våld och död stämmer är upp till polisen att utreda och bedöma. Ingen förtjänar sådan behandling på grund av det skrivna ordet, oberoende av dess aggressivitet. Alla som kan skilja år sin a fingrar från motorsport vet att man kan diskutera publicistiskt ansvar utan att för den delen stödja våld, attacker, mord eller terrorism. Om något så kan man säga att illa skrivna provokationer, som syftar till att skapa snabba vägar till oförtjänt berömdhet, återge intellektuell, litterär, ideologisk samt konstnärlig futilitet hos skribenten. Det är just den uppfattningen jag får när jag läser dikten på kurdiska. Givetvis är mycket föremål för Lost in Translation och det märks tydligt i den översättning som återgetts i svenska tidningar. De bitar, som enligt media ska ha fått utpekade imamen att reagera med hot och död, läser imamen upp själv i sitt tal och här kommer en översättning av själva dikten (återpublicerad i den marxistisk-nationalistiska tidningen Dengekan):

Titel: Gör inte kvinnan ledsen, hon är självaste Gud

Inatt drömde jag en dröm
Som jag inte hade drömt för tre år sen
*
Slå inte kvinnan
Gör inte kvinnan ledsen/Säg inte emot kvinnan
Gud kommer att bli ledsen
*
Kvinnan är en bok med blad
Bläddra i henne med hjärtats fingrar
Läs henne med själens ögon
*
Titta inte på havets vågor
Se dem i kvinnans ögon
De är fyllda av kärlekens vågor
*
Lyssna inte på vattnets rus
Lägg örat mot kvinnans hjärta
Du kommer att slukas av kärlekens fantasi
*
Eld kommer inte att värma upp dig
Täck dig med kvinnans andedräkt
Så att längtans sveda inte gör om ditt hjärta till en kolbit
*
Det är en stor synd
Att du vänder kvinnan ryggen
Och istället vänder dig mot Mecka
*
Kvinnan är ju paradiset, men män är tyvärr så blinda
Att de ber Gud om paradiset
*
Jag ställer mig i regnet
Och öppnar munnen mot skyn
För att regndropparna
Liknar kvinnans bröstvårtor
*
Kvinnan och snön liknar varandra
Även om det är i nattens mörkaste stund som det snöar
Så lyser det upp världen
Och även om det är i ett mörkt rum som kvinnan klär av sig
Så blir rummet en eldlampa
*
Gud ångrade att Gud slängde ut Adam och Eva ur paradiset
Eftersom paradiset blev tom utan Eva
Av ilska och ångest la Gud tusentals konflikter och problem på jorden
*
Det finns inget mer värdelöst som mannen
I paradisets ensamhet är han kvinnas partner
Och han mördar henne
Och Gud som inte ens har setts i drömmar
dyrkas
*
Ingen vill ha något åldrat
Men Gud är äldre än Åldrat
Och ännu dyrkas Gud
*
När jag ser en naken kvinna
Då börjar jag fundera
Att denna värld har skapare
*
Gud Gud Gud
Går inte att se någonstans
Med finns överallt
Det är så Gud föreställs vara

Det som framgår tydligast är den billiga provokationen som finns i texten. Det som menas har skrivits i ett språkligt sammanhang och dess mening determineras av mer än torr semantik. Detta faller över såväl som dikten som talet från imamen, som kan ses här. Talet är hetsigt, eldfängt med ett språkbruk som många anser inte hör hemma i en moské eller i en imams mun. Mycket är förbannelser som är typiska i det kurdiska språket, och det är en del invektiv mot Kaka Rash och den publicerande tidningen. Däremot hör man inte ett enda hot om (!) eller uppmuntran till (!) – vare sig attack, våld eller mord. Mycket är analogier för att en person med besked ska ångra sina misstag, andra är rena förolämpningar. Vad som gömmer sig i olika hjärtan kan bara personerna berätta, men orden i sina sammanhang berättar annat. Detta borde en litterärt kunnig begripa med all enkelhet. Om det finns någon annan video så framkommer det så småningom, men med tanke på mediernas uppmärksamhet av just denna video betvivlar jag att det just nu finns några andra.

Gällande diktens innehåll så är den lika illa skriven på kurdiska som på svenska – dumambitiöst skriven med gap för unicitet men som faller platt på sin pekorala rumpa. På kurdiska går det inte att missuppfatta passagens meningar, även om Kaka Rash själv verkar dumförklara kritikerna genom att mena att diktens mening ligger på nivå som är onåbar för gemene man. Så enigmatiska är definitivt inte orden, snarare är de pinsamt avslöjande om syfteutnyttjandet av religiositet och kvinnofrågor. Patetiskt blir det när Kaka Rash, som framstår som rätt så arrogant, slår till med en av islamofobins främsta fantasifigurer för att ge värde åt sin dikt – i den muslimska kulturen har kvinnan inga rättigheter. Man kan inte vara så okunnig i vuxenålder. Då är man troligen omyndigförklarad. Kaka Rash strimlar sin trovärdighet och sin litterära heder när han avslöjar sina hatiska tankar på ett så rått sätt. Hade jag varit poet hade jag känt mig nedvärderad av att han associeras med mig, något som hans andra pekoraler vittnar om.

Det är inom samma ram som det blir suspekt att media underrättades om media med ett annat förlopp och innehåll än hur saken verkar ha gått till. Kurdistans organisation för religiöst lärda var först att reagera, och då kontaktade man chefsredaktören för den publicerande tidningen Aso, Arif Qurbani, den 22:a december – dagen efter publikationen. Ett möte ägde rum där representanter för organisationen ”uttryckte sin besvikelse” och man diskuterade ”publicistiskt ansvar”. I samband med detta bad Qurbani om ursäkt för publiceringen och kallade det för ”ett misstag”, något som också publicerades i tidningen den 23:e december. Därmed slogs ärendet igen, man tackade för ansvarstagandet och betraktades som avslutat. När det ovanstående och förmenta youtube-hotet ska ha spelats in framgår inte, men dess tidigaste publikation på youtube är nyårsdagen, vilket knappast stämmer överens med Kaka Rash polisanmälan som skett i december med hänvisning till just youtube. Givetvis finns det utrymme för att andra hot ska ha förekommit som har varit direkt personliga. Det råder dock föga tvekan om att Kaka Rash har ett visst intresse med sitt språk. Det publiceras väldigt mycket i det åsiktsanrika Kurdistan, och det är ej sällan som religions-/islamkritiska texter återfinns bland dessa. Vad Kaka Rash verkar aspirera är att genom dumpublicistik provocera fram en position som Kurdistans litterära yttrandefrihetshjälte med priser och höga föreläsningsarvoden som belöning. Att göra en Vilks tjänar ju politiska syften – både i akten själv och i att galningar kan provoceras följa ens fingervink. Därför är du inte så oskuldsfylld i dina syften som du påstår, Kaka rashi roo rash.

Bildkälla

Kurds murdered on the Gaza flotilla?

Detta publicerades för ett tag sen, men det är först nu jag ser artikeln. Enligt Ali Qaradaghi, generalsekreterare för International Union for Muslim Scholars (IUMS), har det framkommit att 7 av de 9 passagerarna som mördades på MV Mavi Marmara-båten var av kurdisk etnicitet. Om uppgifterna verkligen stämmer så är det en sensationell nyhet. Uppgifterna bestrids dock av chefsredaktören för den kurdiska pro-israeliska tidningen Israel-Kurd – Dawood Baghstani. Tidningen har sitt säte i den kurdiska huvudstaden Hawler och vid första anblick ger dess budskap ett naivt och oseriöst intryck. Dawood uppger att hans tidning arbetar för vänskap mellan judar och kurder samt för fredliga lösningar på regionens konflikter. En av de förslag som han har skrivit om är judars rätt att återvända till sina ursprungliga länder i den arabiska världen – på så sätt skulle det finnas 1,5 miljoner människor mindre i Israel och därmed skulle det finnas plats för palestinier att återvända till sina hem (!). Vid närmare titt på texterna framgår en annan bild av innehållets motion. Tidningens beskrivning av sig själv (varför säger man Israel om man menar judar?) stämmer inte särskilt överens med dess intressen. Faktum är att det mesta framstår som lobbyistisk och opinionsbildande – inte för det judiska folket – utan för terrorstaten Israels politik. Till råga på det är innehållet rätt så hänsynslöst i sitt utdömande av vad den kallar för ”de omgivande fiendenationerna” att det kan kallas för smårasistiskt i sina bästa stunder. Att Baghstani bara slår ifrån utan att precisera eller motivera sina tankar är suspekt. Hans ord skulle i alla fall jag ta med en näve salt. Mer behövs för att bekräfta nyheten. Gör er själva en tjänst och läs de spännande kommentarerna under respektive länk – visst är det spännande att kurdiska och arabiska rasister är lika hemska och explosivt neurotiska som på alla andra platser?

Bildkälla

Hollywood Warfare

In the wonderful world of maqams

Maqam är en konstform som har sina ekvivalenter i många delar av världen och den ges plats i musiken på olika sätt. Den åsyftade består av rytmobunden fri tolkning av en skala med fokus på texten. Den är svårare än beskrivningen. Faktum är att maqam är en av de mest avancerade sångformerna att behärska. Även om det inte finns någon rytm i traditionell mening så följer sågformen, som ofta ackompanjeras av en enkel/några enkla instrument, av en rytmik som dels ska måla ut styrkan i texten och dels spela ut den som en audiologisk teater. Som om det inte nog så finns det olika typer av maqam. Om jag ska begränsa detta till den kurdiska musiken så finns det lika många maqam-sorter som det finns skalor, regioner, dialekter och subkulturer – jag skulle inte ens våga mig på att försöka kategorisera dessa. Det jag tänker göra är att exemplifiera 3 sorter som är iögonfallande för oss i södra delen av Kurdistan. Något som är säkert är att ingen som börjar presentera sig för publiken med denna konstform slänger ut sig med eget material. Enda sättet att undkomma utan att göra en rumpa av sig själv sker genom att man imiterar någon och får därmed publikens acceptans (om man nu gör bra ifrån sig). Publiken är inte nådig när det gäller denna känsliga och kultursäregna form, särskilt med tanke på de förgångna mästare som plägrat skolan. Lyckas man att få med sig publiken, och det gör man genom att se gnidande händer, svajande överkroppar/huvuden eller tåriga ögon – eller samtliga kännetecken, så har man fått en trogen skara oavsett vad man än gör.

Reguljär maqam kan ses som den mest konventionella. Här nedan följer en originalinspelning från 50-talet som sjungs av den framlidne legenden Mshko, och en nyinspelning av samma sång från 2010. Texten är som i de flesta maqam-fall om olycklig kärlek. Personligen tycker jag inte att Chopy har gjort ett bra jobb. Hon brukar vara bra på maqam, men i detta fall föredrar jag originalversionen.

En annan typ som jag håller kär är hayran (uttalas 7airan). Denna form har sin födelseplats i och runt min hemstad, Hewler, och brukar ofta kallas för just Hewler-trakternas sång. Där är det en annan betydligt snabbare rytmik som gäller. En del brukar likna den vid en snabb rap-sång. Oftast berättar texterna en händelse med långa passager av poetisk dialog mellan karaktärer i berättelsen. Det är ej sällan texterna också innehåller en frisk dos med erotik och ungdomligt bus. Som kontrast finns det även religiösa hayran som skildrar historiska händelser/lärdomar. För att upplevelsen ska vara maximal så brukar publiken säga "ta3oooo" mellan passagerna, som är ett uttryck för bekräftande av någon annans smärta/glädje och det kan höras i bakgrunden i en av inspelningarna (ungefär som "herreguuuuuud"). En påtaglig sak är – kalla det vad du vill – att väldigt få kvinnor har sjungit hayran och ingen av dem har gjort bra ifrån sig med en hayran på läpparna. Jag har lyssnat på många artister som försökt sig på denna ytterst svåra praktik, och det är få som klarar av det såsom det ska vara. Min åsikt överensstämmer med iakttagandet (som också innehas av majoriteten av de som jag diskuterat med) - jag är fullt beredd att ompröva min uppfattning om jag får anledning till det. Till dess får ni avnjuta 2 stycken olik hayran, ena av traditionell mästare – Arab Usman, och den andra av en av mina personliga favoriter – Ziad Asaad.

Den tredje och kanske mest fascinerande typen är en så kallad hora (släng ut valfritt opassande skämt här, men det uttalas ”håra” ungefär som ett djur hårar med å:t kommer inte nerifrån halsen utan formas längst fram i munnen). Det specifika för horan är vibraton som både bär upp sången och som är av kraftigt gluttal typ (dvs från strupen). Joddlande är det som kanske kommer närmast i allmän beskrivning, men en hora går inte att beskriva då den är mycket specifik både till form samt gång, utan den måste upplevas. Så varsågod – och aldrig voro ni som ni var innan…

Rays of Gudmundism

Allas julfirande har inte sin kulmen den 24:e december. Faktum är att de flesta kristna har sitt firande dagen efter, det vill säga den 25:e. Det finns också en del som är av andra åsikter och istället firar de i någon gång januari. Att ha julafton är ju som bekant även en metafor för glädjens tid då man kan frossa i godsaker och sinnesstämning. Så att ha julafton kan ske även av okristna skäl. Det finns folk som har julafton när ondskan i dem får respons och deras skadeglädje stegrar till oanade höjder. Chefsislamofob Per Gudmundson gottar sig i att folk har gripits med anklagelser om att ha planerat terrordåd. Han gör snöänglar på ledarsidorna, fast i islamofobi och förakt för oliktänkare. Hans infantila lyckofnatt får honom att glömma att täcka upp för sin hatiska sida, eller så är det just det som var poängen – att inför 2011 annonsera att en skrupelfri sk*tstövel skulle göra entré.

Nu säger chefsislamofoben öppet att de som har talat i andra termer än folkhetsarna, såsom han själv och hans liksinnade, har förlett folket. Folk borde ha lyssnat på dem som ser terrorister och deras apologeter/anfäktare under varje sten. För att bevisa sin tes samlar han på sig uttalanden från människor från sidor som Gudmundson älskar att hata: vänstern, muslimer, människorättsorganisationer. Dessa smetar han ihop till kladdmassa som ska föreställa dessas otrovärdighet samt skuld. För Gudmundson hör dynamiska faktorer som tidpunkt, sammanhang samt riskbedömning till struntsaker som bara mentala dvärgar och överhormonella gravida kvinnor sysslar med. Med hans unika perceptionsförmåga kan han veta vad folk vet, tycker och tänker innan de själva kläckt sina idéer för sig själva. Därför är förgångna uttalanden vid specifika tillfällen relevanta för att Gudmundson ska tillåta sig göra ”vad var det jag sa”-dansen.

Vad Gudmundsons hybris verkar viska i hans öron stegrar i fara för varje artikel karl’n skriver. Förr var han en trumslagare som pangade på hattrumman mot muslimer i samklang med publicister som Lars Åberg, Dilsa Demirbag-Sten, Paulina Neuding och Lisbeth Lindeborg. Nu duger inte mänskliga rättigheter eller humanism som hinder längre. Det är nämligen så att herr Gudmundson ser sig själv som en terrorskanner. Han menar sig veta var och hur terrorismen föds, närs, växer till sig och får tak över huvudet. Det är inte bara misstänkliggörande av muslimer och människor som inte ser muslimer som odjur som vår chefsislamofob lovar att fortsätta med i sin årskrönika. Nästa steg är uppenbarligen utsuddande av oskuld, åtminstone så länge man bedöms vara på en annan sida än Gudmundsons hathysteriska kår. Som om tokeriet inte är nog så utvecklar han sin idé till en nivå inte ens Bush vågade sig på. Man kan nämligen inte välja sida själv utan den väljer Gudmundson åt en, och råkar man vara muslim/till vänster/för upprätthållande av mänskliga rättigheter/genuint humanistisk/ – eller flera av de nämnda kategorierna, så får man stå sitt kast, eller som han själv uttrycker det ”vilka ska vi lyssna på nästa år?”

Att schemalägga folks ideologiska och personliga förflutna, nutid och framtid kan endast en ofrivillig eller frivillig galning försöka sig på att göra. Världen har råkat ut för flera varianter av denna galenskap. Nu sätter Gudmundson manken till och ämnar gå i fronten för vad han ser som en batalj – de utvalda ska märkas ut som eviga riskgrupper med mål att förleda alla andra, och ju mer de talar desto större skuld försöker de att gömma – en självevident mekanism. Därför blir rörelserna så naturliga när han delger alla som inte har hållit med honom – i nuet och i det förflutna – skuld och ansvar för det som pågår och framtidens åkommor. Det kallas för kollektiv hetsjakt och Gudmundson vill på allvar aktivera förföljande demoner på svensk mark. McCarthyism kallades skräckpropagandan som såg troll och monster i varje hörn, som associerade kritiker till fienden och som attackerade och ruinerade människor baserad på de självutnämnda experternas usla luktsinne. Nu verkar chefsislamofoben göra en friserad nylansering där ovanstående mönster publiceras under begjutning av mänger av ointelligenta samt tragikomiska influenser. Mina damer och herrar – här har ni toppen av absurdism – Gudmundismen.

Bildkälla

Uppdatering 110102: mer om ämnet, och en folkpartist råkar av en slump hålla med Gudmundson i hans neutraliserade muslimhat.....gud, så ovanligt!