Gudstroende och religiösa får ganska mycket skit på sig i tid och otid av en del glatt volonterande frivilliga. Många har nog själva stött på det på ett eller annat sätt – somliga kritiska personer finner nöje i att göra dem till, vad de tror sig vara, allmänt åtlöje. Basen till detta utgår ifrån vad jag tolkar som ensidig polarisering gällande skiljepunkter och förvärvade tolkningsföreträden om förnuft, logik och rationalitet. Med många av dessa tolkningsföreträden följer flaggskepp med seglande slagord. Fritänkare - humanist – skeptiker. Även om begreppen inte är synonymer så finns det teoretiska överlappningar och det är vid dessa korsningar som jag ofta tycker mig se tonårsfnissarna – dvs personer som för allt kol i Kolsva inte kan se hur en del anammar idéer som inte klassificeras av vad de ser som solitära byggstenar i de egna flaggskeppen.
Detta är ju naturligtvis omhuldad av en orimlig och absurd absolutism – den gudstroende eller religiöse kan vara fritänkande skeptisk humanist inför den perceptionella världen utan att behöva urskulda eller dissociera sig från sin övriga identitet. Tankesättet förutsätter en antingen-eller situation som appliceras på gudstro och religiositet och som man kan ha många synpunkter på, framförallt gällande dess komplett svepande form. Det är inte en inhumant orimlig tanke att utmana denna absolutism och förvänta sig att folk faktiskt lever som de lär i dess enklaste form. Så när en skeptiker satte sig bakom ratten på en asfaltmaskin och det gick lite vilt till så kände jag att jag måste luska i detta.
På bloggen skepchick skriver skeptikern Charmkvark en ganska hård avhyvling av en krönika skriven av Marcus Birro som, i mitt tycke, sträckte sig väl mycket in på honom som person. Med det raljanta om tro åt sidan så fastnade mina ögon för en sak – Charmkvark menar att ego är en absolut nödvändighet för att en person ska vara religiös – till synes oberoende av hur personen definierar sin religiositet och vad personen själv anser om slutsatsen. Jag frågade personen om det och fick ett inlägg som förklaring där skribenten går cyklopsteg längre. Den här skeptikern demonstrerar sitt flaggskepp genom att uppge att religiösa människor i allmänhet är megalomaniska. Det epifaniska stoffet till inlägget ska ha inhämtats från en kristen dokusåpa-deltagare men enligt skribenten var detta bara ett exempel. Det handlar alltså inte bara om bibliskt inducerat storhetsvansinne, utan om generell sådan hos alla som anser sig vara religiösa.
Hur Charmkvark motiverar sin generösa pandiagnostisering av ett medicinpsykologiskt tillstånd, som innebörden av begreppet megalomani innebär, finns i inlägget och det är generella åsikter om de religiösa, religiositet och gudsbegrepp. Detta, givetvis, efter hennes egen definition av alla tre begreppen. Man kan tycka att vetenskapsälskande skeptiker kanske borde föregå med gott exempel - när det gäller - och demonstrera sin fasthet för induktiva slutsatser med äkta stöd. Det är ju det saken i detta fall faktiskt handlar om. Å andra sidan finns det inget hinder för att de kan vara lika hycklande som religiösa kan vara i sin livsstil – säga något och göra annat. Sanningsenligt är Charmkvark, och jag tror inte att hon bestrider detta, lika berättigad representant för hela skepticismen som idé som jag är det för hela islam som livsstil – och båda är vi kanske likvärdigt lite kvalificerade att uttala oss om alla religiösa i alla religioner.
Jag kan ändå det som är mitt – som person och som livsstil som jag har gemensamt med många andra - och som drabbas av skeptikerns hammare. Därför är detta ett tankemanifest från mig om hennes tankemanifest. Detta handlar ju givetvis inte om en semantisk baisse utan om tankesättet som obehindrat begjuter ordets innebörd globalt över folk (såvida Skepchick inte överser med skrivstilistiska missbruk och kränkningar a la DAMP- och cp-unge). Det handlar om delar av världen som förmodligen aldrig träffats och som, uppenbarligen, inte ens anses vara i behov av att undersökas för att man ska kunna uppdaga den megalomaniska sidan av dem. Att bevisbördan ligger på den som drar slutsatsen brukar räcka som uppdagare av falsarier. I detta fall går skribentens åsikter i en kedja.
I texterna handlar det inte om storhetsvansinne kontra dess motsats mindervärdighetskomplexitet, som också är medicinskt begrepp, utan om storhetsvansinne kontra verklighetsförankring. Det manifesteras av gudsberoende oproportionell ockupation av en tid, rum, plats och sinnen. Den religiöse skapar en värld för sig själv där denne utmålar sig som främsta ledet för det största möjliga vi kan tänka oss. Gud har inget att säga till om detta utan får, i sin begränsning, finna sig i att ha sin fokus uppslukad av uppmärksamhetstörstiga megalomaner. I detta sammanhang utvecklas resonemanget som skiljer megalomanen i fråga från Charmkvark – ju mindre jag ser mig själv desto större blir religiöse i mina – och därmed även deras egna - ögon.
Att jag inte känner igen tillståndet megalomani i mig själv, i de islamiska källornas teologi, eller de flesta religiösa människor (oavsett religion) som jag har kommit nära inpå för att se sådant, är en av mina observationer. Att generaliseringen fallerar då det inte presenterats 3-stjärnigt signifikant korrelation eller kausalitet är en annan observation – hey, vetenskap mot vetenskap. Dödsstöten mot skribentens dom är för mig ändå den generaliserande synen på gudomlighet och den religiöses förhållande till det, där åter ett antingen-eller scenario får spela ut. Muslimens religiösa leverne handlar om ett individuellt förhållande och förhållningssätt till Gud. Det ses som en ömsesidig relation med personlig uppmärksamhet. Man talar inte i det öppna i hopp om att något av Guds slumpmässigt flytande öron ska uppfatta en. Men att ses som en del i allsmäktighetens medvetenhet, på lika villkor och öppenhet, som alla andra och allt annat, innebär inte en sjuklig självcentriskhet. Man har inte lyft sig ut ur världen eller världen ur sin uppfattning.
Man har inte gjort sig bättre, märkvärdigare eller mer av att man ser sig som ett faktum, precis som att stenar, valar och planeter är faktum. Man har inte favoriserat sig för att man hoppas på vägledning ur dörrar utan passerkort. Lika lite gör mina tankar mig och den uppfattning jag har om de flesta jag träffat dem till megalomaner som handsprit gör en till alkoholist. Hur man än resonerar så kan jag inte låta bli att tänka att nödbrosmen är viktigt även om man finner intresse i att trycka in sina ideologiska jaktnaglar i revbenen på folk. Övergivande av djupare reflektioner innan slutsats vore en plåga i mina enkla ögon – såvida det inte har förbuffrats med egenmäktighet i frågan. Det är så jag upplever Charmkvarks resonemang såsom hon presenterar det. Eller om man vill hårddra det så undergrävs den skeptiska imagen genom att skribenten sänker (eller höjer?) sig till den religiöses nivå och tror saker och ting som annars verifieras eller falsifieras av fakta – det är ändå en smiley här .
Att erkänna okunskap och fel kan i vissa fall vara jobbigt, och jag ska vara den sista att förneka det. Generellt är det upp till ens vilja och ödmjukhet ifall man önskar revidera sig och bli en kunskap rikare. Man kan spekulera i om en generell pseudoobservation kan i sig vara ett uttryck för megalomanisk människosyn. En öppen dissektion av gudsbegreppet och religiositet för och om dem religiösa efter vårdens rutiner över de inblandades syn. Det kanske indikeras av hennes opposition mot Birro vad anbelangar dikotomin hon spelar ut mellan sig själv (och de hennes) och honom. Den religiöse Birro får personifiera feghet, verklighetsflykt och förnekelse inför det oundvikliga medan skeptikerna personifierar den motstående tankevärlden som är den optimala mänskligt DNA har hittills åstadkommit.
Kanske är det ett sätt att söka kontroll över de uppfattningar som lever fria, även om det i slutändan blir kränkande attacker mot religiösa. Kanske är det den mänskliga gudstrons icke-atomistiska beskrivning som gör den förkastlig och stenad, eller att en gudstro överhuvudtaget blir lättare att hantera om man dömer ut anhängare till megalomaniska, men att det i detta fall så sker det i skuggan av ”definitiv kunskap om världen”. Jag lämnar all diagnostik till legitimerade professionella men det sista är, fan i mig, flera steg bättre än Birro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar