Fake Girl in Damascus

Jaha, då var vi där igen. Revolution och bråk där nere….bla bla……..folk mörd…….bla bla…….slakt på öppen ga….bla bla…….OJ! Stopp och belägg! En HOMOSEXUELL KVINNA vid namn Amina Al Omari har kidnappats av myndigheterna! För sin aktivism för HOMOSEXUELLA I SYRIEN! Just det, hon var också en sån där aktivist som bloggat/twittrat om politiska situationen. Hur ska vi rädda henne?

Nåja, vi vet ju hur västerländsk media svalde allt med hull och hår. Det var dock en hel del som inte stämde med henne och ett par duktiga skribenter på electronic intifada tog på sig ansvaret att gräva i det. De vände upp och ner på varenda ledtråd som fanns: stulna personbilder, källan till bilder, gamla adresser, IP-adresser etc. Till det kommer att ingen någonsin hade träffat henne i person och att inga släktingar eller vänner kunde spåras. Det blev inte bättre när personen bakom bilderna trädde fram och visade sig vara en brittiska med sydeuropeiskt ursprung som aldrig varit i Syrien. Allt pekade på en plats långt bort från Syriens oroligheter och det tog inte lång tid innan de kunde lokalisera en plats och två personer som det mest troliga ursprunget för bloggen.

Personerna ifråga förnekade all inblandning i anklagelserna ända tills idag då mannen erkände att det var han som skrivit bloggen hela tiden. A Gay Girl in Damascus är en amerikansk medborgare vid namn Thomas MacMaster som bor i Edinburgh i Skottland. Med sig har han troligen haft sin fru Britta Froelicher. Även om texterna som MacMaster har skrivit inte är saker som hört till ovanligheter så var det just hans bloggprotagonist i sig som blev världskändis. MacMaster kan med detta ha sänkt trovärdigheten i den rapportering som kommer från civila i områden med tvivelaktig yttrandefrihetslagstiftning. Verkligen är lika tragisk, ofta mer tragisk, och man behöver inte en fejkidentitet för att skriva fritt.


Samtidigt, och särskilt på Twitter, håller man nu på att slita MacMaster i stycken. Huruvida det är för att det han har gjort kan göra mer skada eller för att han rev ner en illusion som de hade tillbedjat låter jag vara osagd. Straff och fängelse skriker före-detta beundrare. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på hur detta drog ner byxorna på dem som trodde sig ha mest offentlig mänsklighet att flasha med. Journalister och aktivister spelar ut sin ilska över honom för att han har vilselett dem. In i vad? Att livet som homosexuell är svårt i Syrien? Att staten är fascistisk? Att människor mördas på ogrundade anklagelser? Det är kanske det som tänt upp folk, att han har vilselett dem in att konfronteras med sig själva och sina föreställningar om var sympatier bör ligga. Därför kan jag inte hata Tom, när han själv beskriver hur det ligger till:

This experience has sadly only confirmed my feelings regarding the often superficial coverage of the Middle East and the pervasiveness of new forms of liberal Orientalism.

Bildkälla