lördag, april 02, 2011

Tea with a holy mission


Kjell och Soheila Fors i full kurdisk mundering


Årets Wendela är ett pris som delas ut av Aftonbladet och som enligt beskrivning går till ”en hjälte inom kvinnofrågor och/eller jämställdhetsfrågor”. Förutom utnämningen så får personen/enheten en summa med pengar som ska användas i utsedd verksamhet. Detta har man gjort i några år och årets korande av vinnare har precis avgjorts som gick till rättviseförmedlingen. Jag har läst om detta i efterhand, och det var i samband med en artikel i dagens Aftonbladet som jag varseblev om att en av de nominerade stack ut lite, och det ska jag berätta varför.

Den iögonfallande nomineringen gällde kvinnotehuset i Karlskoga, som är en verksamhet som startats och bedrivs av dess ordförande Soheila Fors. Enligt eget utsago är Soheila en kurdisk fd gerillasoldat som landade i Sverige med 2 barn och sargat inre. Ganska snart fann hon Jesus och för att göra en lång historia kort så konverterade hon till kristendom, gifte sig med prästen Kjell Fors och inledde en serie med projekt samtidigt som hon deltog i kyrkoarbetet där maken var präst. Församlingen som de är bundna till är baptistförsamlingen i Karlskoga och Kjell har varit delaktig i flera projekt i Kurdistan, bland annat genom att stå bakom uppförandet av den svenska skolan Alfred Nobel school i huvudstaden Hawler. Ett av de projekt som Soheila arbetat med är föreningen Khatoon center och det nominerade tehuset kan, i sin form och färg, anses vara en del underordnad föreningen.

Föreningen har ett gott syfte som fördunklas av dess märkliga självbild. Verksamheten går ut på att hjälpa invandrarkvinnor i nöd samt bedriva liknande verksamhet för kvinnor i Kurdistan. Föreningens ord är ”hedersbrott”, något som verkar pressas in överallt där det finns tomma förklaringsglipor. Detta är något som leder till att man motiverar sin verksamhet med en text om hedersproblematik som innehåller många felaktigheter och felslut. Man hänvisar bland annat till 2 undersökningar – ena är en akademisk avhandling och den andra är Sabunis beställningsjobb. Förvånande är inte bara att man hänvisar till en numera förskjuten och misslyckad utredning utan att man i det första fallet drar helt andra slutsatser än vad doktoranden gjort i sin egen avhandling – något som borde ses som inget annat än kvasiakademisk vilsenhet.

Ändå är det bländande förvirrande att läsa en del utlåtanden från ordföranden Soheila Fors. På verksamhetsbloggen skriver hon bland annat att om en kvinna börjar ”bära religiösa medaljonger eller huvudduk” så ska det vara ett varningstecken som personal i ”alla människovårdande yrken” ska utbildas i känna igen och som ska leda till att familjerna ska hållas under ”uppsikt och larma när situationen förvärras”. På verksamhetssidan gör man hedersproblematiken i Kurdistan till en fråga som upprätthålls – och drabbar – i princip bara kvinnor. Här växlar man friskt mellan att diskutera kurder, Kurdistan och invandrargrupper i Sverige. I intervjun med Aftonbladet uppger hon att hennes tehus är exklusivt för kvinnor där männen är helt portade – i alla former – för att kvinnornas män krävt det. Detta föranleder hennes hutlösa slutkläm ”Jag önskar att man skulle informera män om kvinnors rättigheter innan de får uppehållstillstånd”.

Att organisationer, och personerna bakom dem, kan göra ogenomtänkta uttalanden är ofta ett tecken på vilket inflytande den mänskliga faktorn har. Tillbakadraganden, ånger eller vidhållanden blir uppföljningar som i sin tur orsakar reaktioner. I Soheila Fors fall undrar jag om det inte är ett paket för allt. Vi går genom saken: i bloggen för Khatoon center är det rätt mycket prat om att föras till ”Gud” och ”Jesus” – något som går emot hemsidans utlåtande om att föreningen är religiöst obunden. Soheila är kommunpolitiker för KD i Karlskoga och är med sin familj aktiv inom baptistförsamlingen. Indicier som inte behöver ha något med något att göra. Samtidigt finns det saker som inte är lika lätta att avfärda.

Soheilas arbete har följts till viss del på en prästblogg tillhörande Bengt Sjöberg där han har dokumenterat hennes religiösa verksamhet. Denna verksamhet innebär missionsarbete där hon bland annat visar upp, av henne konverterade baptister, med sitt ursprung i mellanöstern. Samtidigt är hon en ambulerande kyrklig föreläsare och hon har deltagit i missionsmöten och utbildningar och där man går genom ”vikten av multikulturella möten och vida språkkunskaper i diskussioner om Gud och andlighet”. Att det rör sig om en religiös familj, där maken och även sonen predikar i kyrkor och där båda uppvisar en stereotyp av islam- och muslimfientlighet, kvarstår inte som en enkel serie av indicier när Soheilas egna missions- och föreläsningsaktiviteter kommer in i bilden.

Jag tror inte att jag slänger mig i förhastade gropar när jag ställer den naturliga följdfrågan om hur mycket missionsarbete det pågår inom ramen för tehuset och hur involverade parter ställer sig till att ekonomiskt stödja detta. Det har framkommit att förutom privata donatorer så har arbetsförmedlingen och länsstyrelsen finansierat verksamheten. Det är inget tal om att idén bakom är ömmande och att hjälpa människor i nöd är inget annat än en mänsklig plikt. Jag tror inte heller att kvinnorna som besöker caféet är dumma fiskar som blir själsligt sålda på te, bullar och sykurser. Detta är inte en fråga om vad besökarna gör och inte gör utan snarare om ifall de involverade vet vad de har gett sig in på när skaparehar som mål att bedriva evangelism bland människor av mellanöstern-ursprung. Har de garantier på att detta inte är täckmantel för något annat? Var Aftonbladet verkligen inne på att belöna kristet missionsarbete?

4 kommentarer:

Anonym sa...

Det här är ändå det bästa:

"På verksamhetsbloggen skriver hon bland annat att om en kvinna börjar ”bära religiösa medaljonger eller huvudduk” så ska det vara ett varningstecken som personal i ”alla människovårdande yrken” ska utbildas i känna igen och som ska leda till att ha familjerna under ”uppsikt och larma när situationen förvärras”."

Borde inte detta tillämpas på henne själv? Började hon bära kors när hon blev kristen? I sådana fall är det nog bäst att människovårdsinstitutet, psyket, omedelbart kontaktas så att de kan vidta åtgäder.

THE Banana sa...

Det som är sed för en själv är väl skam för en annan...

Kjell Fors sa...

Detta var knappast årets scoop i grävande journalistik! Sedan urkyrkan när de första kristna öppnade "lasarett" för att ta hand om romare som dog på gatan utan att någon brydde sig, till Wilberforce som stoppade slaveriet i England, till Booth som stoppade superiet i samma land, till Moder Teresa och Sta Clara kyrka i Stockholm har kristna sökt hjälpa andra. De har haft ett starkt kristet patos men deras arbete har kommit alla till nytta - även dem som inte alls delar deras värderingar. När jag läser inlägget och kommentarerna så funderar jag ju över vad ni gör? Redogör gärna för hur du/ni hjälper andra? Vårt samhälle bygger på att vi stöttar varandra och du får mycket gärna uppmuntra mig genom att berätta vad du/ni gör. Sedan kan vi ta en debatt under våra egna namn!Dessa kvinnor som får hjälp i Tehuset har en sådan svår situation att alla goda krafter behövs. Vi välkomnar också dina! I en stab med tre huvudreligioner och en rad samfund från respektive religion, samarbetande i god och glad sämja är också du välkommen.
Med vänlig hälsning!
Kjell Fors

THE Banana sa...

Hej Kjell,

om min text är ”ett scoop i grävande journalistik” eller inte är upp till läsaren att betrakta. Detta är en enkel blogg som skrivs av en enkel människa och om din tumme ner kan ses som en hyllning eller en förolämpning bekommer mig inte - jag tackar iaf för den.

Till saken – eftersom du kategoriskt undviker att bemöta fakta i inlägget och går på en stympad version av min huvudfråga så får du vara tydligare – har du nu sagt att verksamheten är i grund och botten kristen och att den genomför kristen mission? Det är en enkel fråga där sanning – en av Jesus stötestenar – kan besvara den med ett par småord. Vad du väljer att tränga in gällande dina åsikter om glädje och sårbarhet har inget med syftet med mitt inlägg att göra. Goda gärningar får beröm i den oavsett ursprung. Fö är jag inte intresserad av teopraktiska muskelflexioner och min Gud är inte intresserad av att jag stoltserar med de gärningar jag gör för andra. Så – nej – du kommer inte höra ett ord om vad jag gör för andra, eller ens om jag gör något. Guds behag över min tystnad i denna fråga väger tyngre än vad någon människa vill lura mig in i.