söndag, april 03, 2011

Annika Borg: depression is a sin within Islam


När argumenten tryter så brukar de flesta ta till offensiva eller defensiva mekanismer vars solitära syfte är att slå tillbaka med något som bedöms ha kraft i nivå med ett propert svar på tal. Det säger ju sig självt att hela idén är ett misslyckat plåster på sitt eget sargade ego och istället för att erkänna misstaget, eller ens pausa situationen för djupare reflektion, väljer personen en enkel väg ut. Styrka brukar ligga i förmågan att medge fel och därmed bli snäppet bättre än stunden innan, men det är väl upp till var och en. Jag har haft en mindre ordväxling med prosten och författaren Annika Borg, ja – DEN Annika Borg, på hennes blogg om ett uttalande hon gjort. Jag kan för all snålhet i smörland inte förstå varför mina frågor inte besvaras då jag ställer dem, med förtydliganden, om och om igen. Har argumentationsmekanismen brutit samman? Du får bedöma fallet själv.

I ett inlägg återger hon axplock ur en diskussion hon haft med en person som arbetar inom psykvården med inriktning på asylsökande. Här beskrivs arbetet i korthet, och däri kommer ett utlåtande som fick mig att reagera med detsamma. Såhär skriver Borg på sin blogg:


Många av de kvinnan möter har skilda typer av psykologiska problem. Och även om till exempel depression hos en flicka skulle kunna öka chanserna att få stanna i Sverige, är det inte alltid familjen vill ha ett sådant intyg. Inom vissa religioner ses depression i det närmaste som en synd och ett intyg om att en flicka är deprimerad, kan göra att hon har svårt att bli "bortgift" (ordvalet är inte mitt).

Irriterande vetgirig som jag är blev jag givetvis nyfiken på vilka religioner det rör sig om för dessa flyktiggrupper. Man skulle kunna tro att en teologie doktor har lite insyn i frågan. Så jag ställde frågan. Till svar får jag veta att uttalandet baserar sig på erfarenheter från 2 irakiska ungdomar. Som de flesta av oss vet så är den irakiska nationaliteten inte en samtidig trosuppfattning. Jag påpekar detta och då uppger Borg att ungdomarna hade uppgivit muslimsk religiös tillhörighet. Samtidigt ställer hon frågor om vilka typer av religiösa tillhörigheter som är tillåtna eller återfinns i Irak. Jag försöker för tredje gången att ta reda på om det är hon som påstår att psykisk ohälsa ses som en synd inom islam eller om hon citerar personen hon har talat med. Det är här som Borg som skär av allting:


Om du vill diskutera religionsfrihetsbegreppet och dess tillämpning i Irak, synen på psykisk ohälsa inom islam och andra religioner är du välkommen att ge dig till känna och mejla mig. Min mejladress finner du på min hemsida. Jag är öppen med vem jag är och mina åsikter, vill du fortsätta den här diskussionen får du acceptera samma öppenhet vad gäller dig själv.

Om man tar bort sidospåren som hon själv tar upp och som är helt irrelevanta för den ursprungliga frågeställningen så är det 2 saker som behöver adresseras. Det är två saker som desarmerar styrkan i utlåtandet som hon tror att det innehåller. Det första gäller konklusionen som leder till påståendet att depression är som en synd inom islam. Alla som vet något om islams principer vet hur dumprovokativt påståendet är. Att pinpointa en sjukdom, en ohälsa, ett morbitt tillstånd som är ofrivilligt och okontrollerat, som är skapar lidande och fördärv, på islam som en frivillig och medveten akt av andlig uppstudsighet och synd är inte bara fel per definition utan en vidrig akt av demonisering. Jag ska vara den första att säga att inom alla religioner, livssyn och förhållningssätt finns det människor som driver saker in absurdum. Borgs påstående är dock inte en enkel sak. Att beskriva depression som hon gör betyder inte bara att den sjuke enligt islamisk teologi drar på sig Guds vrede så länge personen är sjuk utan även att personen väljer av fri vilja, i otakt med Guds budskap, att vara sjukligt deprimerad. Hon kunde lätt ha nyanserat sitt påstående med en 2 rader lång insyn, men väljer att inte göra det.

Den andra saken som behöver adresseras är Annikas fixering vid min anonymitet. Det intressanta är att detta inte är något problem, förrän hon har fått samma fråga 3 gånger och i samtliga fall undvikit att svara på den. Plötsligt ska diskussionen ske bakom kulisserna, och för att hon ska kunna ge närmare förklaring så vill hon veta vem jag är. Det är underligt på flera vis: tråden är ju redan öppen för alla, och den obesvarade frågan gäller ett påstående i den. Det kan väl inte vara världens grej att förklara sin syn just där? På vilket sätt ändrar min identitet saken när alla faktiskt kan diskutera det hon skriver på hennes blogg?

Det är ad hominem för hela slanten. Istället för att vara uppriktig kryper hon in i sitt skal och armerar det med taggar. Istället för att stå för åsikten i det öppna ska det ske i det privata och då ska jag visa vem jag är. För Gud vet att hon vet om identiteten på alla hennes läsare och som hon diskuterat med online och offline. Präster ljuger inte. Detta luktar mer och mer hetsjakt och demonisering på hög prästnivå a la medeltid. Att vikten av min identitet kommer in som avgörande för att ett påstående, som inte längre är ett frågetecken, ska utvikas är inget annat än en ytterst svagt undanflykt. Frågan om min person har kommit till även i andra sammanhang och då kommer jag att besvara det: det som började med en karaktär på nätet blev snart en säkerhetsfråga. De väldigt få personer som vet vem jag är på riktigt gör det av mycket speciella anledningar. Jag väljer själv att när och varför personen får veta min identitet. Därför kommer jag att skriva detta denna gång och bara denna gång:

jag kommer aldrig att bryta min bloggkaraktär eller på något annat sätt avslöja min identitet rent allmänt – särskilt inte för att ge hallucinerad trovärdighet på begäran vid en diskussion. En tydlig och saklig argumentation står på egna ben och inga nätdiskussioner är värda de risker som hoten mot mig skulle innebära. Så nej Annika, jag kommer inte att ge upp min anonymitet. Min säkerhet och vikten av budskapets neutralitet väger mer för min än vad din kärlek eller ditt hat någonsin kan göra. Att du inte kan förklara dig ur en intellektuell koma är inget som din offentlighet räddar.



Uppdatering 110404: nu har Annika Borg svarat på sin blogg, och vilket "svar" det är minsann! Jag har lagt min slutreplik där. Om ni tittar noga på mitt nick så ser ni att det inte är som tidigare, och det är för att Borg uppenbarligen har blockerat min blogg och bloggbundna nick. När jag försökte att lägga in repliken på vanligt sätt sa systemet ifrån om att jag var klassad som "spam" och att jag använde "otillåtna ord". Jag togt bort bloggen och ett mellanrum och vips var det ok att lägga in samma kommentar. Snacka om att var öm, pateti ch dålig förlorare - och fortfarande är det hon som vägrar stå för sina ord!

5 kommentarer:

Ehsan sa...

Sista paragrafen om anonymitet var en fullträff!

Anonym sa...

Det är för att hon är en ond demagog! Demagoger får det alltid svårt när de konfronteras och i synnerhet när de måste förklara vad deras demagogiska rabbel egentligen betyder.

Hon umgås troligtvis också bara med likasinnade "teologer" och i deras kretsar kan man säga i princip vad som helst, förutsatt att det är liberalteologiskt korrekt.

Hon och hennes likar är ideologer snarare än teologer och för dem är synd frikopplat från Gud. Att synda är att gå emot deras ideologi. Därav förvirringen av begreppets anvädning.

Bra att du håller oss informerade om dessa tokstollar!

THE Banana sa...

Ehsan:

tack!

Anonym:

intressant kommentar! Det finns mången forum för inbörde beundran. Där tror de sig kunna kasta skit på andra utan att för den delen behöva stå tillsvars för det.

Dikotom sa...

Stå på dig. Go Bananas på folk, det rör upp lite i grytan. Diskussioner om kontexten Islam, etnicitet och demokrati är så stigmatiserad här att man måste nästan vara blond, blåögd, heta Svensson i efternamn och vara ultrakonservativ för att kunna få rättvis exponering i media utan att bli nedröstad som extremist eller dylikt om man ska röra sig på allmänna plattformar. Jag är iofs både blond och blåögd, men jag tar sällan dessa diskussioner offentligt. Ibland känns det som man försakar ett ansvar, men samtidigt är fördomarnas förtecken oerhört avskräckande, som en gigantisk mur, att man knappt vågar öppna munnen innan hela debatten blir infekterad med känslor och ensidiga föreställningar istället för sunt förnuft och logisk deduktion.

THE Banana sa...

Tack, Dikotom! Det värmer att läsa att det finns folk som kan hålla 2 saker i huvudet om muslimer och båda behöver inte vara fördomar om hur onda de är. Man försöker röra om i grytan, om inget så för att folk ska för ett ögonblick rannsaka sina tankar. Det är inte det lättaste, det vem man tom om sig själv, men jag kan ändå stoltsera med att viljan finns där och att jag har reviderat mina tankar om ett och annat genom åren.