What Women Want – in Egypt

På den internationella kvinnodagen den 8:e mars var det tänkt att det skulle hållas en megademonstration, döpt till Million Woman March, på frihetstorget i den egyptiska huvudstaden Kairo. Den antiklimax som följde konfunderade många – antalet firare/demonstranter som dök upp var en handfull, och dessa lyckades – medvetet och omedvetet – provocera en del (män men även kvinnor) till att demonstrera mot dem, till och med att attackera dem. Ett stort fiasko med andra ord. Varför gick det som det gick? Dalia Mogahed har sina teorier och hon baserar dem på resultat hon fått via Gallupundersökningar bland egyptier. För dem som inte är bekanta med Mogahed så är hon egyptisk-amerikansk forskare och direktör för Abu Dhabi Gallup Center samt för Gallup Center for Muslim Studies. Bland alla uppdrag hon har så är hon rådgivare till president Barack Obama och dessutom har hon, tillsammans med professor John Esposito, gett ut den uppmärksammade boken ”Who speaks for Islam?” Med andra ord - ingen liten en som är våt bakom öronen.

I en artikel som publicerats i Foreign Affairs presenterar Mohaged den statistik som hon anser förklarar de indikationer som bland annat ledde till att torgdemonstrationen föll platt på sitt ansikte. För att sammanfatta en del av statistiken som är från 2005-2011:

• I post-Mubarak-eran anser den absoluta majoriteten av egyptierna (78.7%-84.8%) att kvinnor och män ska ha samma rättigheter. Ingen signifikant skillnad sågs mellan könen.

• I post-Mubarak-eran anser den absoluta majoriteten (90%) att kvinnor och män ska ha lika tillgång och möjligheter till utbildning. Ingen signifikant skillnad mellan könen.

• Den absoluta majoriteten (81.8%-87.4%) ansåg att shariahsyn skulle vara enda källan (övervikt) eller en av källorna till landets lagstiftning. En liten minoritet (1.4%-2.1%) ansåg att den inte skulle ha någon roll. Ingen signifikant skillnad mellan könen.

• Absoluta majoriteten av egyptierna vill ha religiös (75%) samt yttrandefrihet (96%).

• Absoluta majoriteten (86%-97%) ansåg att shariahsyn skapar rättvisa för kvinnor, skyddar minoriteter och mänskliga rättigheter, gynnar ekonomisk jämlikhet, vetenskapliga framgångar samt juridisk rättvisa. En liten minoritet (1.5%-2.3%) ansåg att den förtrycker kvinnor och en större minoritet (34%-38%) ansåg att den begränsar individens frihet. Ingen signifikant skillnad mellan könen.

• Signifikant fler religiösa/praktiserande män (52%) var för lika rättigheter för kvinnor och män än icke-religiösa/icke-praktiserade män (39%). Ingen signifikant skillnad mellan kvinnorna (67%-69%).

• Absoluta majoriteten av egyptierna ansåg att ökad demokratisering (88%) samt vidhållande vid tro samt moraliska värderingar (90%) banade väg för utveckling. Endast 26% ansåg att övergång till västerländska värdering skulle skapa samma möjligheter.

Utifrån dessa resultat och en del observationer drar Mogahed en del intressanta slutsatser. Inför demonstrationen hade arrangörerna delat ut flygblad där man bland annat krävde strykandet av artikel 2 i den egyptiska konstitutionen som uppger att islam är statsreligion i landet samt att shariahsyn ska vara den främste källan för lagstiftning. Folkets åsikt indikerar att det kan ha lett till det knappa deltagandet. Att säkerhetsfrågan eller rädsla för motdemonstranter skulle vara avgörande ger Mogahed inte så mycket för. Tidigare år har stora demonstrationer hållits på samma dag och kvinnors enorma deltagande i de frihetsdemonstrationer som avsatte Mubarak är 2 faktorer som indikerar att rädsla och konfliktargumentet är av svag karaktär. Det är också intressant att studien är utförd på en population egyptier oberoende av deras religiösa bakgrund.

De indicier som framkommer konkluderar att den egyptiska befolkningens intressen är tydliga med egna liv. Den konfliktbild som västvärlden är så sugen på att avrapportera i befolkningens plats överensstämmer inte alls med verkligheten. Det är ett klassiskt fall med att kunna hålla 2 tankar i huvudet – det som är en verklighet för dig begränsas av dina erfarenheter och uppfattning, men så behöver det inte vara för alla andra. I Egypten ser vi en befolkning som menar att det socioreligiösa inflytandet är deras garant för universala fri- och rättigheter. Med förankring i en demokratisk process är det just den befolkningen som ser till att det också blir så. Konflikt uppkommer när man ser över deras huvuden om vari deras intressen egentligen ligger, och detta är knappast något unikt för den egyptiska befolkningen. Den viktigaste slutsatsen blir att de ser på saker utanför den låda som västvärlden vill tilldela dem – både gällande definitionen av vad shariah innebär samt vad den omfattar. Inom ramen för sin egen vilja så väljer de att stödja det som förverkligar deras drömmar och förkasta det som hotar dem. Liksom alla nationer förtjänar de att smida sitt eget öde utan att de berövas sans och värdighet.
Bildkälla, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5