Elixir and poison in the Church of Sweden

Ibland hinner man knappt kyla ner sin penna förrän man stöter på skrivelser som återaktiverar garden i en. Det opportuna islamofobiska elementet är numera lika självklar i svenska enheter som ledarskapskurser och sura kaffetanter. Sossarna har Suhonen, miljöpartiet har Arrospide, regeringen har folkpartiet, föreningshumanisterna har sin styrelse och medieprofilerna, pingströrelsen har Stanley Sjöberg och Svärjedetonanterna har….ja….för enkelt. Jag trodde, i min naivitet, att det ändå fanns undantag som bekräftade regeln, i alla fall när det gällde politiseringen och neutraliseringen av islamofobin. Tji fick jag. Idag publicerar två kristna gudskvinnor en artikel i SvD med en åsiktspott som borde oroa alla som ser humanism som en del av sin andlighet. Båda är präster inom svenska kyrkan med starka och tydliga åsikter om var det kristna skåpet ska stå och vem som får röra vid den. Triggern är att en muslim har för första gången släpps in som anställd i svenska kyrkan. Sådant svenskt-kristet revirpinkande med argument om ljus och mörker har jag inte sett sedan Stanley Sjöberg deklarerade i svensk TV att islams och dess närvaro betydde ondska.

Johanna Andersson, som är en av skribenterna, finns det inte så mycket om/av för övrigt. Annika Borg däremot har en gedigen bakgrund i antiislamisk argumentföring, och då oftast i Kyrkans tidning. Från tummen ner till DO:s försvar av multikulturalism och Svenska kyrkans kampanj mot rasism till tummen upp för föreningshumanisternas spjutspetsattacker på muslimers mänskliga rättigheter och muslimsk kollektivistisk skuld vidare till långfingret upp till folk som nyanserar bilden av muslimer och islam. Det senaste tillskottet till den islamofobiska kunskapsregimens bibliotek signerat Borg torgför en grundsyn som inte bara stympar hennes farhågor om muslimsk närvaro under kristet tak utan samtidigt är de en bekräftelse på högerlojalitetens återkomst där man trodde att man hade gjort upp med den. Annikas obeveklighet i vad muslimers islam är drivande tema som skapar hennes jag och den identitetskris som hon menar vållats i den svensk-kristna själen. Här är den kristna identiteten personifierad av att vara opponent till islam och därmed muslimen och eventuella fraterniseringar innebär en fördärvande kompromiss med den egna moralismen och värdegrunden.

Att det är just en kulturkonservativ och nyansfientlig vind som drar genom svenska kyrkans portar råder det inget snack om. Medan Borgs kristenhet finner sig själv i den plana sagolika rollen som ljusets enda furste och mörkrets enda antagonist i en tvedelad värld är det fritt fram att jonglera med både det ena och det andra inom kristenheten själv. Med andra ord kan kristenheten skifta inbördes bäst den vill – form, färg, fasad – utåt står korsborgen enad mot folks, läs islams, dementorer. Frågorna som hon ”ställer till imamen” blir då retoriska eftersom hon ändå ansett att hon redan vet svaren. Det är en institutionaliserad islam med en statisk form som ryms inom de multikulturella, multinationella och multietniska sfären som Borg förkastar och som hon anser infiltrerat den rena kristna svenskheten. ”Vi avgör vad islam är och behöver inte en muslim för att veta det. Vi kan inte så eller odla fördomar eftersom den mekaniken inte finns för islam och muslimer.” Låter förresten detta unikt?

Nej, för det många som sagt det och som upprepar det, och Borgs och kollegans upprepning av samma islamofobiska budskapskedja sällar dem till det föga smickrande sällskapet som utgör den islamofobiska kunskapsregimen. Är jag för häftig nu? Tja, du kan ju läsa vad den kyrkofarlige imamen har att säga och vad det är som han ska göra. Sedan kan man själv värdera om prostduons angrepp är så rimlig. Vad det är för bräcklig värld och andlighet som hotas av en persons deltagande i antirasistiskt arbete som Borg pekar på har säkert en hel del kristna synpunkter på. Den skarpa dualismen har fått skribenterna att se imamen som en karaktärsfördärvande infiltratör som i sin existens inte hör hemma där han trängts in. Detta är för övrigt knappast bästa reklamen för den kyrklighet de poserar där uppdelningen av tro är uppdelning av människors samarbetsvärde, där neutraliserad rasism framhålls som sakighet och där Gud och Jesus konkurrerar med likvärdiga krafter om att frälsa.

Att paret, och då framför allt Borg, blir med detta nya symboler för den gammelkyrkliga islamofobin räddas knappast av att det samtidigt förskansar sig bakom akademisk välsignelse. Akademiker förväntas vara just de som presenterar nyanserna och poängterar deras roll i helheten – knappast högställda krav. Ironiskt nog tror jag att deras reaktion, och de som de anser sig andligt företräda, motiverar behovet av anställningen. Då kan det snarare vara en fråga om hans placering, för ibland kan greppandet av tjuren vid hornen vara så galet att det funkar. Rätt man på fel plats. Han kanske ska börja med att motverka fördomarna inom svenska kyrkan, med Borglogin som startexempel. Islamofobi kan inte försvaras eller skyddas med geometriska analogier om tak och kristallkronor. Svenska kyrkan är i behov av att se upp med debattörer som skramlar med sina meriter under dess paraply och använder det för att fräta sönder det som man menar att man byggt upp. Vore jag medlem skulle jag bli mäkta orolig över talare med sådana åsikter och människosyn under prostrocken.