Jag är uppväxt med sagor, berättelser och narrativa historieskildringar. Speciellt den sista formen av återgivning blev något som fastnade hos mig och som väckte mitt intresse för böcker inom genren. Återgivanden av händelser, epok, omvälvande brytningar eller prominenta personligheter – jag slukar allt (när jag får tid till det) med hull och hår. Det finns så många subtila detaljer och lärdomar för både barn och vuxna att hämta i dessa skrifter. Vissa berättelser är favoriter som jag njuter av även i vuxenålder. En av dessa är det korta berättelsen som kommer härnedan. Den har funnits i olika versioner genom litteraturhistorien och den äldsta versionen har spårats till att vara skriven i babyloniska Talmud, där ena samtalspartnern utgör profeten Suleyman. Versionen jag hörde som barn är närmare populärversionen som återgivits i en av den engelske författaren William Somerset Maughams teaterspel och som i sin tur blivit titeln till John O’Haras kända bok Appointment in Samarra. i sin senaste krigsfilm Redacted har den amerikanska regissören låtit denna historia få uppmärksamhet i dess moderna variant. Det är viss tragedi i att originalversionerna har slocknat till förmån för en omskrivning, men det är knappast första gången det händer. Här är min barndomsversion, hoppas ni får likadana rysningar som mig:
Det var en gång en rik köpman i Baghdad som bodde i ett flott slott och hade många tjänare i huset. Bland dessa fanns hans favorit, som alltid var redo att göra det hans husherre ville och som ordnade med önskemålen snabbt och berömvärt. Det var just denna egenskap som förnöjde köpmannen och som hade gjort honom till hans favorit.
En morgon sände köpmannen ut honom i stadsbasaren för att handla saker han behövde. Med lätta språngsteg tog sig tjänaren till basaren och började handla de varor hans husherre ville ha, en efter en. Mitt i plikten lyfte han blicken upp och såg något som fick hans blod att frysa fast i hans ådror. Han tappade sin säck och stod i en kort stund med uppspärrade ögon och stirrade in en bit framför sig. Framför honom stod döden som stirrade tillbaka, fast och kall i blicken. Tjänaren ryckte till, vände på sig och sprang allt vad han kunde hem till sin husherre.
Andfådd och skärrad slängde han sig inför sin husherres fötter och lät skräcken tala:
”Min herre! Jag ber om förlåtelse för jag har tappat bort varorna jag skulle köpa åt er. Något hände i basaren och jag är oförmögen att berätta det utan att gråta av rädsla!”
Köpmannen knäade vid sin tjänare, rörde vänligt vid hans axlar och såg in i hans skräckslagna ögon. ”Vad har hänt, min son? Varför är du så uppjagad?”
”När jag befann mig i basaren såg jag döden där. Han tittade på mig och ingen annan än mig. Jag är mycket rädd att han är ute efter mig. Snälla herre, jag ber er att låna mig en häst som jag kan rida på till Basrah. Om jag börjar rida nu är jag där om 3 dagar. Jag kan gömma mig där utan att döden hittar mig!”
Köpmannen förstod sin tjänares fruktan och befallde de andra tjänarna att ordna med den starkaste hästen i stallet. Dessutom gav han honom några extra mynt för hans uppehälle i Basrah tills han kom tillbaka. Fort som vinden hoppade tjänaren upp på hästen, fick med sig en liten säck med förnödenheter och red av allt vad hästen kunde mot Basrah.
Trumpen över situationen begav sig köpmannen ut till basaren för att se om döden var kvar där. Och visst, mitt bland alla handlare stod döden med sin ståtlighet. Med vredgade raska steg gick köpmannen fram till döden och tryckte hårt på dess axel:
”hörrudu! Vad håller du på med? Varför skrämmer du upp min tjänare genom att jaga honom med din blick?”
Döden, oberörd av köpmannens ilska attityd, tittar vänligt på honom och svarar:
”Det var aldrig meningen att jag skulle skrämma honom, min goda herre. Jag blev bara så förvånad över att se honom här. Det var meningen att vi skulle ha vår slutliga träff först om 3 dagar – I Basrah…”
Det var en gång en rik köpman i Baghdad som bodde i ett flott slott och hade många tjänare i huset. Bland dessa fanns hans favorit, som alltid var redo att göra det hans husherre ville och som ordnade med önskemålen snabbt och berömvärt. Det var just denna egenskap som förnöjde köpmannen och som hade gjort honom till hans favorit.
En morgon sände köpmannen ut honom i stadsbasaren för att handla saker han behövde. Med lätta språngsteg tog sig tjänaren till basaren och började handla de varor hans husherre ville ha, en efter en. Mitt i plikten lyfte han blicken upp och såg något som fick hans blod att frysa fast i hans ådror. Han tappade sin säck och stod i en kort stund med uppspärrade ögon och stirrade in en bit framför sig. Framför honom stod döden som stirrade tillbaka, fast och kall i blicken. Tjänaren ryckte till, vände på sig och sprang allt vad han kunde hem till sin husherre.
Andfådd och skärrad slängde han sig inför sin husherres fötter och lät skräcken tala:
”Min herre! Jag ber om förlåtelse för jag har tappat bort varorna jag skulle köpa åt er. Något hände i basaren och jag är oförmögen att berätta det utan att gråta av rädsla!”
Köpmannen knäade vid sin tjänare, rörde vänligt vid hans axlar och såg in i hans skräckslagna ögon. ”Vad har hänt, min son? Varför är du så uppjagad?”
”När jag befann mig i basaren såg jag döden där. Han tittade på mig och ingen annan än mig. Jag är mycket rädd att han är ute efter mig. Snälla herre, jag ber er att låna mig en häst som jag kan rida på till Basrah. Om jag börjar rida nu är jag där om 3 dagar. Jag kan gömma mig där utan att döden hittar mig!”
Köpmannen förstod sin tjänares fruktan och befallde de andra tjänarna att ordna med den starkaste hästen i stallet. Dessutom gav han honom några extra mynt för hans uppehälle i Basrah tills han kom tillbaka. Fort som vinden hoppade tjänaren upp på hästen, fick med sig en liten säck med förnödenheter och red av allt vad hästen kunde mot Basrah.
Trumpen över situationen begav sig köpmannen ut till basaren för att se om döden var kvar där. Och visst, mitt bland alla handlare stod döden med sin ståtlighet. Med vredgade raska steg gick köpmannen fram till döden och tryckte hårt på dess axel:
”hörrudu! Vad håller du på med? Varför skrämmer du upp min tjänare genom att jaga honom med din blick?”
Döden, oberörd av köpmannens ilska attityd, tittar vänligt på honom och svarar:
”Det var aldrig meningen att jag skulle skrämma honom, min goda herre. Jag blev bara så förvånad över att se honom här. Det var meningen att vi skulle ha vår slutliga träff först om 3 dagar – I Basrah…”
2 kommentarer:
Mycket intressant, jag har hört historien ofta,och visste inte att det fanns i en babylonisk version:-(. Min barndom var full av grekisk mytologi och den finns en liknande berättelse där om Perseus som dödade kungen av Argos, sin egen morfar, utan att veta.
Tycker du att Maugham samt O’Hara var medvetna om den babylonska varianten? Eller läser jag för mycket i din formulering?
Anonym:
Båda författarna tillhörde generationen som dels blev bibliskt skolade tidigt i åldern och som dels befann sig mitt inne i den orientalistiska litteraturexplosionen. Med tanke på likheterna mellan versionerna så råder det ingen tvekan hos mig om att åtminstone Maugham hade läst den dessförinnan. Berättelsen kan ses som en klassiker med historisk förankring.
Skicka en kommentar