Oh pocket, my pocket or the art of being good enough

Gudmundismen fortsätter att härja på SvD:s ledarsidor. Nu råkar Per Gudmundson bry sig om befolkningar som lever under diktaturer i länder med muslimska majoriteter. Av den anledningen bejakar han ett, av honom, uppfunnet faktum att diktaturerna är befolkningarna och befolkningarna är diktaturerna – och just därför är de pengar som kommer ur fond och enheter, som hjälper till att betala moskéer utomlands, inte folkets pengar, utan snarare medel som plockats rakt ur diktaturernas personliga fickor. Snacka om att värdesätta befolkningar och överföra ägandeskap av nationer till enskilda despoter! Att ta stöd av blodiga händer borde väcka åtminstone betänkligheter hos varenda en som anser sig ha ett samvete. MEN - att det förvrängs till ett hycklande klappjaktsmedel, så pass illa att man silar mygg och sväljer kameler, borde väcka ont blod hos samma samvetskvalande personer.

Jodå, frågan kan ställas men man får vara beredd på returer. I samma ande som att diktaturer inte är sina befolkningar så brukar straffande av länder, för att komma åt despoterna, slå hårdast mot dem som man påstår att man vill hjälpa - befolkningen. Man får hitta en balans, för vilken sida än man väljer att luta sig mot så går man inte skuldfri. Som stat kommer man att stå i skuld – antingen av tacksamhet för despoten eller av skam mot befolkningen, beroende på vad det är för tider som man råkar leva i. Att SvD, och speciellt Gudmundson, är landets mest högerregimtrogna medieproducenter är inget nyhet. Här kommer den egenkära skrupelfriheten in med buller och bång. Despoterna, folkmördarna och förtryckarna är alltid goda nog att göra affärer med och finansiera sin statskassa med. Gränsen för vad som är acceptabelt dras av en fluktuerande moralism, som lägligt nog alltid hamnar strax över sina egna syften och under andras behov. Det är tillräckligt mycket befolkning i saken för att genomföra statsaffärer, men det är alltid för mycket diktatur för att utvalda grupper ska ha ett vettigt ord med i snacket.

Detta är något som knappast startat, stannat eller slutat i Libyen. Den svenska staten har bevisligen haft handelsband med mången skrupelfria despoter spritt ur de politiska regnbågsfärgerna. Under högerregeringen har man byggt ut dessa nät som resulterat bland annat i att Kina har blivit Sveriges tionde största handelspartner i världen och en av de största i Asien. Man åker utan problem och semestrar i länder där staten slaktar antingen sitt eget folk eller andra befolkningar. Det är inte många inre reflektioner om detta som Gudmundson skrivit om och som visar att det finns vissa allomfattande moraliska tankar bakom dem. Å andra sidan så väljer ju folk sina strider, och Gudmundism är en form av kampsport där man lämnar sin heder och sitt samvete i omklädningsrummet. De byggnader som Per stör sig på dömer han ut som Gaddafis och andra despoters hörn. Man kan spekulera i det om man vill, men hörnfakta går före spekulationer. Ett av Gaddafis hörn som är ett faktum är det barnbidrag som hamnar i Gudmundsons ficka. Ett annat är det som betalat det sjukvård som han och hans omgivning använder. Ett tredje är den asfaltering som han går och kör på. Gudmundson föder och göder med den libyska befolkningens blodpengar, och då är det inte längre stulna pengar från fattiga libyer.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8