*PANG PANG PANG* Who dareth to enter our chamber of self-righteousness? Thou shall pay with thy puny reason of existence! *PANG PANG PANG*
Japp, föreningshumanisternas egen DN-Polyfemos är i farten igen. I samband med lanseringen av deras sanslösa satsning, med det ironiska namnet Sans, tog man till en gammal beprövad metod som kombinerar kommersialism med ideologisk landvinning. Det är uppenbart att föreningen vill flytta fram sina fronter och att det finns ett behov att attrahera betalande åskådare som inte utgörs av samma gamla manchester- och Birkenstock-gäng. De dubbelvikta A3-kopiorna har bytts ut mot glassigt papperstryck, man använder uttryck som ”unik”, ”förnuft”, ”kritiskt tänkande” och ”försvarar den fria tanken” i beskrivningen av den egna produktionen och den ska gå att få tag på i din närmsta pressbyrå. Just det, man behövde också ett tema för allmänheten. Man begriper att folk vill borda scenen med att fälla en bomb, och denna organisation är väl inget undantag. Därför blev islam, muslimer och de associerade visuella/auditiva triggerpunkterna på samhällskroppen ett utmärkt början att starta harklet på. Omslaget blev en bild på en burkaklädd kvinna med den tillhörande texten (Resa i Sharialand – en Gud för kvinnor?) Omgivningen reagerade, Sturmark&co slog ut med armarna och spelade dumma igen, bolldribblandet fortsatte.
Det är i kölvattnet av detta som Lena Andersson vaknar ur sin pausade föreningsaktivism och slår ner på den kritik som riktats mot föreningstidningens smaklösa taktik. Och det är ett slag som heter duga. Medan de övriga satsat det mesta av sin tid på att fylla sina skrifter med frågetecken för att så ett unilateralt tvivel (menar de verkligen vad de skriver eller ställer de provokativa men intelligenta frågor som ska få fria tanken att flyga självvalda vägar) tar Lena klivet fram och klyver kritikerna efter många geometriska divisioner. För henne är dem inte bara intellektuellt labila människor med oproportionerliga mängder med förlegade koloniala skuldkänslor, utan de utgör samtidigt ett aktivt hinder för vad som är rätt. De förnärmas i andras platser (för mycket Stuff white people like för Lena?) över saker de egentligen borde allierat sig med föreningshumanisterna för att bekämpa. I sak svingar de, som Lena dömer ut som svikare, sina smockor i luften för en pseudokamp som bara får oskyldiga förlorare. Den vite mannens börda är begravd och ska inte återupplivas utan istället ska dess plats fyllas ut med en ny börda för den vita mannen, i ny sekulär klädsel där ansvar, förakt och skuld är neutrala begrepp - om de yttras av föreningshumanister. Allt detta till försvar för att deras tidning valt att gå på grafisk skrämselpropaganda. Nej, Lena tolererar inte en fluga landar på ett för dem felaktigt sätt på föreningshumanisternas aura.
Det är egentligen inget nytt som hon spottar ur sig, bara mera aggressivt. Än en gång behandlar Andersson sina bundsförvanters produktioner som varumärkta facit för mänskligheten – frälsning sker endast genom honom, det stora vita H:et. Än en gång behandlar hon kritikerna som en rektor behandlar studenten som brutit sig in i kontoret och stulit svaren till det kommande nationella provet. Alternativ görs om till antagonister och deras syften är i bästa fall felriktade och i normala fall – som i exemplet ovan – vapen i händerna på fiender till genuin humanism. Därför skiljer sig Lenas attack i ton och färg när den vänder sig mot svikarna. Här riktas kritiken mot de egna såsom familjemedlemmar skäller ut varann – ömsom över ”misstaget”, ömsom över brist på familjär lojalitet. Helle Klein och de andra borde sälla sig till den unifierade marschen, och inte ifrågasätta eller bryta upp linjerna. Detta inte bara på grund av att föreningshumanisterna är facit för korrekthet och att kritikerna totalt missat att de gör sin egen ställning en björntjänst utan på grund av att de borde veta att samhällsanalys går till på detta sätt. Det ä sant, Lena jämför sina och de övriga föreningshumanisternas exklusivism, deras spjutspetsförakt mot alternativa åskådningar och deras antiteistiska hybris med Edward Said antirasistiska förklaringsmodell.
Jag skulle vilja skämmas i hennes plats, men jag skulle smälta bort då. När islamofobi försäkras med stora ord ur respekterade munnar i stora tidningar lyssnar tyvärr folk som om det vore sanningen. Just därför verkar deras ord ta ny törn samtidigt som beundrarskaran ökar i storlek. Då kan man köra ett helt race på guilt-by-association och ändå nedvärdera motståndarens ord för att vara det. Lena har sedan tidigare kapitulerat inför idén att hon samåker med rasister och islamofober, för enligt henne ”kan det inte hjälpas” att det är så. Sturmark skämmer ut sig med pseudoargument och virrar bort från ämnet när han ska debattera mot Helle Klein. Chefredaktören för Sans, Sara Larsson, gnider på redaktionsstolen och menar att hon borde få säga vad hon vill – utan att hon blir bemött. Det är bara att prata högt, skriva stora rubriker och föra diskussioner om diskurser på forum för inbördes beundran, och vågar någon peka på att man högg för hårt, på fel person och av fel anledning så kan man alltid spela ett ovetande offer och göra bov av opponenten. Den som tycker att det finns mer i att prata än att lyssna tillhör skaran för oss närmare globalt fördärv, men det kan man knappast säga till den som har facit i bakfickan. Är inte det ironi att slå sig på bröstet för så det hörs långt utanför grottan?
Japp, föreningshumanisternas egen DN-Polyfemos är i farten igen. I samband med lanseringen av deras sanslösa satsning, med det ironiska namnet Sans, tog man till en gammal beprövad metod som kombinerar kommersialism med ideologisk landvinning. Det är uppenbart att föreningen vill flytta fram sina fronter och att det finns ett behov att attrahera betalande åskådare som inte utgörs av samma gamla manchester- och Birkenstock-gäng. De dubbelvikta A3-kopiorna har bytts ut mot glassigt papperstryck, man använder uttryck som ”unik”, ”förnuft”, ”kritiskt tänkande” och ”försvarar den fria tanken” i beskrivningen av den egna produktionen och den ska gå att få tag på i din närmsta pressbyrå. Just det, man behövde också ett tema för allmänheten. Man begriper att folk vill borda scenen med att fälla en bomb, och denna organisation är väl inget undantag. Därför blev islam, muslimer och de associerade visuella/auditiva triggerpunkterna på samhällskroppen ett utmärkt början att starta harklet på. Omslaget blev en bild på en burkaklädd kvinna med den tillhörande texten (Resa i Sharialand – en Gud för kvinnor?) Omgivningen reagerade, Sturmark&co slog ut med armarna och spelade dumma igen, bolldribblandet fortsatte.
Det är i kölvattnet av detta som Lena Andersson vaknar ur sin pausade föreningsaktivism och slår ner på den kritik som riktats mot föreningstidningens smaklösa taktik. Och det är ett slag som heter duga. Medan de övriga satsat det mesta av sin tid på att fylla sina skrifter med frågetecken för att så ett unilateralt tvivel (menar de verkligen vad de skriver eller ställer de provokativa men intelligenta frågor som ska få fria tanken att flyga självvalda vägar) tar Lena klivet fram och klyver kritikerna efter många geometriska divisioner. För henne är dem inte bara intellektuellt labila människor med oproportionerliga mängder med förlegade koloniala skuldkänslor, utan de utgör samtidigt ett aktivt hinder för vad som är rätt. De förnärmas i andras platser (för mycket Stuff white people like för Lena?) över saker de egentligen borde allierat sig med föreningshumanisterna för att bekämpa. I sak svingar de, som Lena dömer ut som svikare, sina smockor i luften för en pseudokamp som bara får oskyldiga förlorare. Den vite mannens börda är begravd och ska inte återupplivas utan istället ska dess plats fyllas ut med en ny börda för den vita mannen, i ny sekulär klädsel där ansvar, förakt och skuld är neutrala begrepp - om de yttras av föreningshumanister. Allt detta till försvar för att deras tidning valt att gå på grafisk skrämselpropaganda. Nej, Lena tolererar inte en fluga landar på ett för dem felaktigt sätt på föreningshumanisternas aura.
Det är egentligen inget nytt som hon spottar ur sig, bara mera aggressivt. Än en gång behandlar Andersson sina bundsförvanters produktioner som varumärkta facit för mänskligheten – frälsning sker endast genom honom, det stora vita H:et. Än en gång behandlar hon kritikerna som en rektor behandlar studenten som brutit sig in i kontoret och stulit svaren till det kommande nationella provet. Alternativ görs om till antagonister och deras syften är i bästa fall felriktade och i normala fall – som i exemplet ovan – vapen i händerna på fiender till genuin humanism. Därför skiljer sig Lenas attack i ton och färg när den vänder sig mot svikarna. Här riktas kritiken mot de egna såsom familjemedlemmar skäller ut varann – ömsom över ”misstaget”, ömsom över brist på familjär lojalitet. Helle Klein och de andra borde sälla sig till den unifierade marschen, och inte ifrågasätta eller bryta upp linjerna. Detta inte bara på grund av att föreningshumanisterna är facit för korrekthet och att kritikerna totalt missat att de gör sin egen ställning en björntjänst utan på grund av att de borde veta att samhällsanalys går till på detta sätt. Det ä sant, Lena jämför sina och de övriga föreningshumanisternas exklusivism, deras spjutspetsförakt mot alternativa åskådningar och deras antiteistiska hybris med Edward Said antirasistiska förklaringsmodell.
Jag skulle vilja skämmas i hennes plats, men jag skulle smälta bort då. När islamofobi försäkras med stora ord ur respekterade munnar i stora tidningar lyssnar tyvärr folk som om det vore sanningen. Just därför verkar deras ord ta ny törn samtidigt som beundrarskaran ökar i storlek. Då kan man köra ett helt race på guilt-by-association och ändå nedvärdera motståndarens ord för att vara det. Lena har sedan tidigare kapitulerat inför idén att hon samåker med rasister och islamofober, för enligt henne ”kan det inte hjälpas” att det är så. Sturmark skämmer ut sig med pseudoargument och virrar bort från ämnet när han ska debattera mot Helle Klein. Chefredaktören för Sans, Sara Larsson, gnider på redaktionsstolen och menar att hon borde få säga vad hon vill – utan att hon blir bemött. Det är bara att prata högt, skriva stora rubriker och föra diskussioner om diskurser på forum för inbördes beundran, och vågar någon peka på att man högg för hårt, på fel person och av fel anledning så kan man alltid spela ett ovetande offer och göra bov av opponenten. Den som tycker att det finns mer i att prata än att lyssna tillhör skaran för oss närmare globalt fördärv, men det kan man knappast säga till den som har facit i bakfickan. Är inte det ironi att slå sig på bröstet för så det hörs långt utanför grottan?
7 kommentarer:
hej, aha det hade jag ingen aning om:S tack för infon iaf:)
"Fler ord gör inte en krönika bättre" -Okänd 1900-talspublicist
*Ansiktshandflata*
Så många ord, så lite substans! Är du liberalteolog månntro?
Att du tjurar över Lena Anderssons utmärkta och fullt berättigade tillrättavisning av världens kulturrelativister får mig att misstänka att du själv tillhör denna förhatliga skara, som, kanske utan att riktigt begripa det själva, hjälper till att upprätthålla ett religiöst motiverat kvinnoförtryck genom att reflexmässigt gapa om islamofobi och rasism så fort religionen ifråga är en variant av islam. Således befinner du dig, ironiskt nog, på ungefär samma moraliska nivå som en rasist (kulturrelativism kan nästan ses som en form av rasism). Därför är det i själva verket så, förstår du, Banarne, att det är L. Andersson som skall skämmas för dig, inte tvärtom.
Ok bananen, nu har du recenserat Lenas artikel ur din ideologiska synvinkel, men vad har du att säga i sakfrågan? Det artikeln faktiskt handlar om?
Anonym:
”att vara okunnig är inte lika skamligt som att vara ovillig att lära sig” – Benjamin Franklin
Matilda The Cow:
Haha, kul med dramatiseringar i en kommentar när påstådda gester skrivs ut och ska accentuera reaktionen. Jag har alltid tyckt att det är för lite av sådant i bloggtexter.
I ditt fall följs det av något som inte krävt 2 samarbetande hjärnceller för att producera, tyvärr. Det är förståeligt att i vissa kretsar är det nyttigt och populärt att tala nyanslöst och svepande om islam och muslimer, och att kalla kritiker av denna pseudopolemik för svikare och kulturrelativister, men det blir ingen sanning för det. Tangentbordsrebeller finns det gott om, skådespelare med förkärlek för kostymfilmer likaså, och kombinationen – folk som du och Andersson, utgör det som gjort denna planet så illa som det är. För du ser, under kostymen kan vad som helst dölja sig – religiös extremism, rasism, sexism, ja, alla ideologiska gifter som får en att tro att man är så pass mycket bättre än andra bara genom att tänka det – men utåt agerar ni på samma sätt för att hävda er. Förhatlighet, som du vittnar för, fordrar inte alltid bomber för att frodas utan historien har visat att sammansättningen av ett kluster med ord i riktat hat spränger liv och samhällen kraftfullare än vad någon bomb klarar av. Stå och stampa med ditt hedrande av hat och rasism, täck över andras kullsprutor och kallar det för bönpipor. Det brukar vara sådana som du som i slutet av dagen står vid kanten av massgraven och försöker komma på förklaringar till varför de har sig själva att skylla och hur du – även som du var delaktig i deras död – hade rätt.
Varg:
Sakfrågan är behandlad däri, och om du har gått miste om den så rekommenderar jag att du läser texten ännu en gång. Du kan alltid göra en sökning i bloggen på Sturmark/Andersson/föreningshumanisterna för att få bättre överblick.
Vet inte om jag ska skratta eller gråta åt din aggressiva och ordrika tirad, Bananen. Bara för att du lyckas få ihop ett antal avancerade ironier och komplicerade meningsbyggnader betyder det inte att du vinner argumentationen. Tvärtom tyder det på att du hellre briljerar och förtrycker dina meningsmotståndare än presenterar en rak och tydlig tanke, utan påhopp och hämndlystnad.
Det dunkelt sagda är det det dunkelt tänkta.
Helvete Settergren:
I vissa mentalkulturer är argumentationers främsta syfte att vara tävlingar istället för verktyg för utbyte av idéer. Det går ut på att vinna ett pris – rätten att äga sanningen - såsom man vinner ett lopp istället för att polemiseras. Detta är oberoende av i vilken fas man kommer in, om man har förförståelse eller om man ens är insatt. Man sätter sig i publiken där man känner sig hemma och hejar på slakt. I samma mentalkultur anses det vara en onödighet och ”aggressivt” om orättvist och orättfärdigt överkörda ger sina förhävda attackerare en dos av sin egen medicin. Det anses vara en produkt av självförhävelse om den sidan som hamnat på andra sidan av dem som man valt som sitt lag trycker tillbaka självgodheten och omringar hatet. Det är ”aggressivt” och ”förtryckande” att inte tolerera förakt och att bli trampad på, det är ”påhopp” och ”hämndlystnad” att inte låta sig styras av andras hybris och god tycke, att inte låta andras förvirrade och egotrippade livsordning bli det som man ska anpassa sig efter. I dessa kretsar är man gott bra på att missbruka härskartekniker som dessa för att skyla över sin egen oförmåga att uppfatta argument och för att försöka tysta kritiker. Så du ska nog gråta – för din egen skull, för i detta läge är det inte speciellt mycket mer som anstår dig i denna diskussion. Tänk att den ende kommentatorn som åtminstone ansträngde sig med att förstå och bemöta innehållet i texten är den som öppet deklarerat sin rasism. Vad säger det om bland andra dig?
Skicka en kommentar