The humanists’ nightmare

Hur får man Christer Sturmark, Sara Larsson och alla de andra föreningshumanisterna i Humanisterna (inte att förväxla med riktiga humanister som klarar sig gott och väl utan organiserat hat som föreningen står för) att darra av fasa? Genom att visa upp tre bilder:

Den första är tagen vid en kristen/koptisk julmässa i Egypten där även muslimer deltar (bildkälla). De har gått in i kyrkan i syfte att visa sin avsky mot extremism, att visa sin solidaritet med sina medmänniskor och att utgöra mänskliga sköldar mot nya bomber – vilka det än är som spränger dem. Säkerligen skulle det inte ha spelat någon roll, eftersom bomber knappast skonar folk av olika tro eller livsstil. Detta är dock en demonstration i sann humanism, där landsmän står emot våld, blodstörst och vansinne. Som vi också vet ägde detta rum överallt i Egypten och även utanför Egypten, där tusentals muslimer - civila, aktivister, kändisar, religiösa predikanter etc - gick in med sina kroppar för att försvara andras rätt att leva efter sin livsstil. Vi kanske aldrig får veta vilka det var som gjorde det, men vi vet att det inte kröker på humanismen som föreningshumanisterna endast drömmer om att uppnå.

Den andra bilden är tagen under en av de de frihetsdemonstrationer som ägt rum de senaste veckorna i Egypten (bildkälla). Här var rollerna omvända. Föreningshumanisternas trosfränder, den tvångssekularistiska regimen, har försökt hålla sig kvar vid makten med alla tillgängliga metoder, och tsunamin av folkets vilja säger annat. Nu är det så att när muslimer ber så stänger de ner sina sinnen under böneminuterarna. Man låter alla ens tankar koncentrera sig på det samtal man för just då, för ingen annan samtalspartner kan vara viktigare än den som man talar med. Även om man kan vara med så är man okontaktbar – man svarar inte på frågor och rör sig inte på tilltal. Djupet av kontemplation har enorm effekt. När en av profetens närmaste följeslagare, och senare kalifen, Ali ibn Abu Talib hade fått en pil i sin fot gick den inte att ta bort på grund av stor smärta. Då meddelade han att han skulle be en bön – och bad om att pilen skulle dras bort då. Kalifen Umar ibn Al-Khattab var känd som rättvisans man som alltid var på sin och sin befolknings vakt. Terrorister kunde inte hitta någon lucka att nå honom, förutom under bönen, och det var just när han bad som han blev mördad. Det var säkert med kunskaper om bönen som sårbar stund i muslimens individualism i minnet som Mubaraks bödlar släpptes loss på demonstranterna. Det gick inte deras kristna landsbröder med på, utan man slog en mänsklig ring runt dem. Man skyddade deras religiösa frihet med sina kroppar och slogs för deras rätt att vara det de vill vara. Här ser man ett klipp på hur det bryter ut slagsmål mellan tvångssekularisternas lakejer och kopterna.

Den tredje bilden sammanfattar allt (bildkälla) – vi är alla av samma kött och blod. Vi må tycka annorlunda och leva efter olika regler, men vår gemensamma grund är att vara för varandras rätt att förverkliga vår mänsklighet. Ett liv som levs efter någon annans vilja är inget liv. Man lever inte på andras bekostnad för man är inte född så, och ens mänskliga rättigheter är inga verktyg i händerna på andras nycker. Ett folk är ingen armé där alla ska likadana ut, som ska rankas efter en sluten lednings kriterier och som ska lyda utan att ifrågasätta. Det är i olikheterna som vi blir lika och som vi finner både oss själva och varandra. Att bejaka varandra på detta sätt får mycket att hända, och när man ställer upp för varandra på detta sätt störtar man till och med farao. När vi håller varandra i händerna så stärks våra band och det är som de säger – ingen kedja är starkare än dess svagaste länk. Nu har länkarna förtjockats mot extremister, mot terrorister, mot antidemokrater och mot tvångssekularister. Föreningshumanisterna må uppgradera sina islamofobiska uppkopplingar för att surfa på hatets vilja, men detta är ett av hundratusentals bevis på att deras utopier finns bara i deras föraktfulla huvuden. Gråt, föreningshumanister, gråt – frihetens styrka böjer sig inte för er eller era meningsfränder.