Shrine of shame

Denna film bar en smärre chock för mig. Jag visste att han hade blivit begravd i sina hemtrakter, men jag hade ingen aning om att graven hade omvandlats till vallfärdspunkt för rasister och idioter. Tydligen har man gjort om Saddam Husseins grav till ett mausoleum värt namnet samtidigt som han själv befinner sig på ”grillfest”. Tilläts dem verkligen göra så? Vem har betalat för allt? Jag förstår att Tikrit är för baathismen vad Vellinge är för rasismen men detta är ju ändå oacceptabelt! Nåja, finns det folk som reser och hedrar monument över demoner, massmördare och vampyrer så finns de överallt.

Women are evil!

Ett enkelt "Du är i fel vagn, det spelar ingen roll om du kommer för sent till jobbet/studierna. Du ska inte vara här i alla fall" var visst för mycket begärt...

3 positive emotions in a post

Glädje:

Allas vår egen Bouhamza har skrivit ännu en bokrecension i tidskriften Kulturen. Denna gång är det Mohamad Omars bok ”Islamisten” som grillas och det är ingen överdrift om jag skriver att Omars nedskrivna tankar åker på en sju-våningars-omgång på en smäll. Att Mohamad Omar visade sig vara en nitlott var lika svikande som smärtsamt. Allt har dock sin lärdom och lärdomen av detta var hur patetisk och opålitlig svensk media egentligen är. Mohamads medieberömmelse kom först i samband med att han valde att gå i linje för redaktörernas intressen. Det producerades texter om alla fel som muslimerna gjorde, och det gillade man på redaktionerna. Sedan kom en mittenperiod där han surfade på tidigare rykte. Sen gick allt som det gjorde. Mycket intressant och analytisk recension av saknad röst i den muslimska bloggosfären. Kom igen, broder – platsen för dina texter är tom som bara den.

Skratt:

Föreningshumanisterna tycker synd om muslimer. Så pass mycket att de valde att ge ut ett pressmeddelande efter självmordsbombningen i Stockholm där de skriver att ”[…]vi får aldrig hemfalla åt kollektiviseringen eller kategoriseringen av människor[…]” och att ”[…]vi känner stor medkänsla och sympati för alla de muslimer som riskerar att oförskyllt drabbas av människors dömande generaliseringar och förenklingar efter denna terroristattack[…]”. Att detta kommer från just denna förening, och särskilt när texten är signerad Patrik Lindfors, en av föreningens mest inbitna islamofober, bör ses som ett opassande skämt. Man behöver knappast gå längre än att läsa kommentarerna för att se hur labil herr Lindfors är i sina åsikter. Eller så kan man läsa andra inlägg och diskussioner för att se hur hemskheten i det hat och förakt som kokar i många föreningshumanister. Det är för övrigt samma Lindfors som 3 dagar efter pressmeddelandet kategoriserar Koranen med Mein kampf och kallar dessa för Världens farligaste böcker. "Eller vänta, han har ju ett frågetecken där, det betyder väl att han ställer en fråga och inte påstår något?" Tja, om man vill acceptera att en fullvuxen, könsmogen och disputerad karl spelar idiot och gömmer sig bakom ett skiljetecken så får man göra det. Jag tror att det faktiskt är mer till Lindfors och hans föreningskollegor än vad som ryms i hans filmande. Man ska vara ärlig – säger någon annan samma sak, särskilt om det är en Sverigedemokrat, så sprängs alla i anklagelser om rasism. Föreningshumanisterna är en av landets främsta opinionsbildare när det gäller skapandet av islamofobi och förakt mot den religiösa människan. Seriositeten i och värdet av pressmeddelandet ligger på samma nivå om rödluvan stukar foten och vargen twittrar ”Det är synd om henne. Hoppas hon tar en tom skogsstig hem så hon kan gå….i fred….”.

Hopp:

Mänskligheten har många otroliga hemskheter på sitt samvete. Hemskheter som får en att tappa all hopp. Samtidigt är mänskligheten oförutsägbar, vilket skapar rädsla – men också hopp. Det är när hoppet förverkligas som man erfar härligheten av att vara människa. När godheten övervinner hatet och man ser tecken på känslomässig generositet. Här är ett: i Birmingham i England finns landets största muslimska population. Det är också en stad som drabbats av motsättningar och rena konflikter mellan grupperingar. Att islamofobin har slagit hårdast där är inget fenomen. Detta är också fokuset för det lilla dokumentärklippet härnedan. En grupp har självmant höjt rösten för muslimers rättigheter och varnat för riskerna med hatet som sprids mot muslimer. Denna grupp talar ur egen erfarenhet. Det fanns en tid då irländarna var hatade som pesten. De hatades, diskriminerades och attackerades pga konflikten i Nordirland. De greps på måfå, torterades och dömdes till brott de aldrig hade begått. Nu har de tagit ett steg framåt och skriker – gör inte med dem som ni gjorde med oss.

More of the same guy

Jag vet inte om man kan uttrycka det så, men på något sätt verkar alla som känner till Mattias Gardell ha en åsikt om honom och det som han skriver. Det är mycket med honom som politiska antagonister och proffstyckare älskar att bitcha om. Han är till vänster, han sväljer inte pro-israelisk propaganda med hull och hår, han har mod nog att tala om och stå upp för det som är rätt. Man skulle kunna säga att i dessa dagar är han en av få genuina auktoriteter inom den vänsterintellektuella akademin. Kanske håller denna klassiska skola på att försvinna, kanske tillhör han en utdöende art. Det absoluta i detta är att han är en tung del av en opposition som behövs på alla fronter och höjder och i alla former. Att han gör som han gör retar gallfeber på hans meningsmotståndare som förenas under samma ord och argument, och det är en bekräftelse på hur rätt han har. De nya tillskotten till diskussionen om hans bok är samtidigt bekräftelser på att det inte är bara den islamofobiska kunskapsregimens inflytande som styr hatvågorna, utan att det även ligger något i teorin om en maktordning.

En recension av boken, som jag tyvärr hade missat men som borde ha ingått i den ursprungliga texten, är den föga överraskande negativa texten i SvD, skriven av Karl Steinick. Tidigare har recensenten hyllat Per Bauhns och Dilsa Demirbag-Stens antimultikulti-bok ”Till frihetens försvar” och fokuset i den recensionen var ondskan i den multikulturella anden som den hälsosamma monolitismen långsamt utsattes för. I recensionen uppvisar Steinick en attityd som skrämmande nog börjat ta över som en konsekvens av normaliseringen av islamofobin. Det är en gäckande tröttsamhet som beklagar sig över att boken överhuvudtaget finns. Det budskap som boken förankrar i nutidens samhälle ses som gammalt skåpmat som överdrivs i sin mening och som belyses i onödan. ”Du har redan sagt ditt blaha *gäsp*, kan vi gå vidare nu till sanna diskussioner”. Denna oreflekterade verifiering av en normaliseringsprocess är allvarligt, särskilt allvarligt när det förekommer i ett forum som egentligen borde skapa friktion för dess trubbiga kanter. Att Steinick, liksom de förekommande och kommande recensenterna, sett förbi boken som en historieskildring visar bara tragedin av hur politiska åsikter förblindar logiken.

I dagarna har man på DN också republicerat en artikel skriven av Björn Bredal på den danska tidningen Politiken (originalversion). Artikeln är en till synes sympatisk problematisering av islamofobin som tema och självmordsbombningen som ägde rum i Stockholm. Sympatierna är dock kortvariga, särskilt när de svaga sidorna i Bredals argumentation visar sig i form av lättviktiga resonemang. I en plädering fäktas Bredal med lingvistiska argument om varför suffixet –fobi är opassande som språk och mening, ett pseudoargument vi har sett alltför ofta i händerna på nationalistiska internetrebeller och muslimhatare, såsom SD:s politiker och sympatisörer. I en annan plädering hoppar han ner i samma grop som Åberg och Schwartz när han menar att islamofobin som tanke inte kan diskuteras ifall man utelämnar den andliga skuld som oundvikligen faller på religionens utövare. Detta vore en hälsosam analys om man såg på det objektivt, någon Bredal anstränger sig om att inte göra. Tvärtom kritiserar han Gardell för att vara monoton och enkelriktad och för det måste Bredal presentera sig som en opponent. Det mest bisarra tordes ändå vara Bredals varningar om att inte göra Sverige till ett nytt Danmark, som i sig vore en självklarhet, men som i Bredals fall motiveras med risken för diskussionsskräck. Min tanke är - att inte kunna särskilja diskussioner om islam som livsstil och islamofobin som ett rasistiskt problem från teologiska, (multi-)kulturella, sociala och integrationsrelaterande diskussioner tordes ändå vara en belastning för den som orsakar den oskiljbara gyttjan? Sådana är varken Gardells bok eller de som instämmer i hans slutsatser. Björntjänst var Bredals huvudbry, björntjänst är vad hans bekräftande av gyttjan innebär. Tydligare än så blir det inte.

Som bandet runt det paket som Gardells debatt utgjort i vintermörkret tar Pernilla Ouis sig an boken och recenserar den i Sydsvenskan. Ouis finner fog för att hylla boken som en väckare, samtidigt som hon undrar om det verkligen finns något att uppvakna till. Paradoxerna är flygande i Ouis nedskriva tankebanor och tidigt börjar man misstänka om skribenten medvetet motstår att ha 2 tankar i huvudet samtidigt eller om hon saknar förmåga till det. Det senare bör kanske ses som en alternativ insinuation, men sådant föder sig själv när Ouis lämnar över så mycket till fantasin. Det mesta av kritiken som hon riktar mot boken handlar i grund och botten om en rådande märklig missuppfattning att boken handlar om islam, när den egentligen handlar om islamofobi. Som tidigare diskuterat har konceptet islamofobi ett vitt spektrum av analogier och teoriföringar och flera finns där utan att personerna har reflekterat över dem. Samtidigt är islamofobi blind, döv och stum. När dessa spelar ut sig själva i praktiken, när folk går från ord till handling, så råder det knappast några nyanser och dess effekt drabbar alla oavsett religiositet och graden av det. Om man ska se spektrumet som lager av teorier över varandra i ökande/fallande extremism så råder det ingen tvekan om hur dessa lager både tar stöd och näring från varandra. De är varandras stötepelare och förstärkare. Den som slänger min jobbansökan för att jag heter Fatima, som vägrar sälja huset till mig för att hålla området ”pursvenskt” så att säga och som röstar extremistiskt orsakar mig samma uteslutning och diskriminering oavsett om det beror på grad 1 eller 10 av islamofobi.

Att Ouis hamnar i samma fack och rationaliserar ”ingen rök utan eld”-idén gör inte hennes ställning bättre, och de märkliga villfarelserna följs av fler. Gardells uppmärksammande av islamofobins kött och blod dömer hon ut som positiv diskriminering och kollektivisering (?) av muslimer (kan man för guds skull inte ens prata om de muslimer som faktiskt drabbas och som upplever sitt drabbande?). Människor, myndigheter och tankesmedjor anklagas för feghet i sin diskussion om islam och muslimer och det enda sättet att påvisa att man inte är en billig PK:are, det enda sättet att bekräfta att man avviker från mainstream med sin djupare förståelse är givetvis – att tycka som Ouis. Till saken hör också att hon rättfärdigar rasistiska skyddsargument, leker med statistik för att frissera egna ord och ger igen på personen Gardell för hans kritik. Kärnan i hennes attityd tordes ändå ligga i en problematisk position där hon står på 2 plattor – antingen har hon inte gjort upp med sig själv om sin identitet, eller så är hennes velande ett medvetet drag. Ouis dras med en ambivalens i sin beskrivning av sig själv som muslim. Här var hon inte muslim längre, här har hon en ”emotionella band” till religionen samtidigt som hon tar avstånd från de flesta av religionens grundsatser och i recensionen är hon en muslim som motstår orättmätig kritik när hennes ord borde ses som statusbringande inre reformism. Att den muslimska vardagen erbjuder Ouis nostalgitrippar kan ses som den harmlösa sidan av denna analogi, det allvarliga ligger i Ouis hopp mellan stolar beroende på vilka det är som ställer frågorna. Vad man som person tycker och håller kärt/föraktfullt är upp till var och ens val. Polemiskt pendlande, särskilt när man uppvisar så tydliga fientlighet mot en analys om något många av oss upplever varje dag, är kulmen av hyckleri och efter detta råder det ingen tvekan för mig att Ouis är en av de starkaste islamofobiska rösterna som samtidigt gör anspråk på att vara en röst inifrån.

Att dessa akademiker och debattörer fortsätter förneka den historiska roten av islamofobin, att de är så monolitiska i sin kritik och att de spelar ner riskerna ger mig inga vägar att gå på mer än att de på förhand visste vad de skulle skriva om Gardells tankar. Ett argument skulle vara att samtliga ser de uppenbara svagheterna i Gardells bok och att det inte kan hjälpas att uppmärksammandet av dessa upplevs som unisont och sammangaddat. Hästskit, säger jag. Argumenten bärs knappast upp av egna lyster och de är, som visat, inte vattentäta – snarare tvärtom. Kritikerna har föregångare och de kommer att ha efterträdare i dessa tankebanor. Att veta innan man kan veta är att tro sig ha svaren enligt gammal uppfattning. Sådant ärver man eller tror man sig ha ärvt. När saker ter sig så självklara, när de styr sig själva från det undermedvetna, när de har utgjort mantran som upprepats under kedjor av århundraden, så finns det ett problem i en själv som man bör se över. Det är inte det enklaste att göra, särskilt när man kommer på sig själv om det. Det är inte lätt att vara en bov i sina egna ögon – och att upptäcka den hemska tanken.

Uppdatering: Gardell replikerar Bredals kastrerade analys å det sätt som det förtjänar. Synd bara att kåranda och ideologisk lojalitet slår till på DN:s ledarredaktion. Sådan ryggdunk har jag inte sett på mycket länge, man vill även omdefiniera vad som ska ses som islamofobi. Åh Gardell, är du en profet?

Bildkälla

Maturity is a bliss

Betrakta graden av mognad hos dessa trevliga sverigedemokratiska män och kvinnor. Bara det får en att tappa förhoppningen om den framtid som de förespråkar. Att så många gör politik av sina högstadiedemoner får till och med ballonger att må illa. Presumtiv TV-debatt:

Partiledare A: hur är det tänkt att Sveriges miljöpolitik ska kunna konkurrera med de övriga EU-länderna när vi de facto skär ner på att de progressiva planerna? Kan SD svara på det?

SD-ledare: jau med föö faaan, du lukta ju apa!! Ä ni me allihoopaa! WOOOOOOOOOO!!!!!!!!!!!

Bjurwald vs SD

Rasismen och antirasismen talar för sig själva. Kul att se Bjurwald tala sans med stringent tydlighet och följsamma tankar. Tråkigt att se Neuding vikarera för Kent Ekeroth.

Dear Säpo – my first letter

Hej, alla sirenlösa farbröder och tanter i cyberskuggan! Det är väl ingen hemlighet att ni länge har haft ögonen på muslimer, som på ett eller annat sätt, håller sig samhällsaktiva på nätet. Ingen verkar ha undgått detta så varför skulle jag – en i mängden - vara ett undantag? Jag förstår att ni måste göra ert jobb och söka efter rötäggen, vilka kartong de än gömmer sig i. Vår säkerhet ingår i allas säkerhet och bomber brukar vara fullständigt PK – de diskriminerar inte någon på grund av deras kön, ålder, etnisk tillhörighet, tro, sexualitet eller funktionshinder. Det finns ändå oroväckande element som jag tror kan ändra förutsättningarna för vad man kan vara beredd att offra för en drömvinst. Allmänheten ser spöken och haglar er med det ena och det andra. ”Den trevlige pendlaren som alltid hälsar har lite längre skägg idag än vad han hade förra veckan. Skumt! Vad har hänt under denna tid?” ”Hucklekärringen har haft sina battingar över så många gånger de senaste veckorna, speciellt sen hon halkade och slog sig. Mysko! Vad smider svartingarna?” ”Radiologen ville titta på bilderna med sina kollegor innan han svarade på remissen. Suspekt! Vad är det för möte Allah Allah ska ha med sina bombvänner?” Skägget hade växt en vecka till, tanten behövde hjälp med hushållsjobbet och terapimöten är nödvändiga inslag om man vill optimera vården. Tipsen haglade in i alla fall.

Nu, när lågan som brände ihjäl Taimour fortsätter skörda offer när den bränner upp logiken hos den labile, så efterlyser gemene man hårda tag. Eller rättare sagt – hårdare tag. Vad som menas med det varierar från person till person, men de flesta med den åsikten verkar samla sig under gemensamma tankebanor. Några vill massutvisa muslimer och muslimliknande personer för att vara på säkra sidan. Detta har lett till att åtminstone en stor kaldeisk förening skrivit ett upprop, för att rädda sitt mörka skinn och hår, där man ”kräver” att alla muslimer och moskéer övervakas och att man utvisar alla muslimer ”vid misstanke om terrorism”. En del vill åsiktsregistrera muslimerna och följa deras minsta steg. En och annan, med erotiska drömmar om svarthåriga karlakarlar och fruntimmer, har missförstått hela saken och tror att de ska få smiska de stygga killarna och tjejerna. Vad majoriteten av tagdragarna verkar ha förenat sig under är att man ska hårdbevaka misstänkta som sticker ut och som röjer riskfaktorer. Det svåra i detta är att hitta det eller de mönster som bevisligen fungerar för att man ska märka ut terrorister och våldsmakare. Amerikanarna har haft en idiotsäker metod sedan decennier tillbaka, men jag är mycket tveksam till dess användarvänlighet i Sverige. Jo, jag vet att ni försökte med en light-variant i Göteborg sist, men det gick inte bra. Jänkarnas variant går i princip ut på att hitta en person – mörda föräldrarna – våldta frun, döttrarna och systrarna – sätta varsitt nackskott i dem också – döda de övriga barnen – riva hans hus. Eftersom denna metod är så pass bra för att upptäcka potentiella terrorister så behöver man inte ens vänta på att personen de facto radikaliseras och tar värvning för att likvidera honom.

Jag tror och hoppas att ni är bättre än så, men jag kan inte låta bli att oroas över de riskfaktorer som får flest röster idag. Uppenbarligen är det den som sticker ut med sin normalitet som ska kartläggas. Den som är ordinär, vanlig, alldaglig. Hur gränslinjen mellan den som är ordinär på låtsas och den som är ordinär på riktigt ska dras får dess förfäktare förklara. Problematiken är så mångfacetterad att man skulle behöva rusta upp en myndighet för att ta itu med konsekvenserna innan man ens applicerat idén. Jag har sett att ni ligger lågt och vägrar kommentera folks hoanden. Eller så gör ni det utan allmänhetens insyn. Bara för att vara på säkra sidan så ska jag lista upp några saker som visar att jag inte är ordinär eller normal:

• Jag sitter ner, oavsett nummer – ja, faktiskt. Få saker är äckligare än liberalism när det gäller kroppsbehov. Därför ska man bespara omgivningen och sig själv från vad det som man gör sig av med – avfall.

• Estetik är prioriterad hos mig – mitt välansade bockskägg, mina strukna kläder och de omsorgsfullt utvalda skorna är stolthetsmärken som talar för sig själva. Jag är inte en person, jag är ett varumärke! Ibland tycker jag mig ha sett vattenringar i speglar så fort jag visat upp mig i mitt ekipage. Vill du väcka helvetet i min blick? Trampa på mina skor och kladda ner dem…

• Romantiska komedier kan ge mig en klump i halsen - vad ska jag säga? Jag är så pass säker i min manlighet att jag visar känslor. En del av dem i alla fall. Som i fallet med henne som har sökt efter honom i flera år men ger nu upp hoppet, och i bakgrunden zoomar kameran in och man ser honom stiga av bussen med en enkel ros i handen. Av en slump så vänder hon sig om och......nä, nu klarar jag inte av mer....

• Jag föredrar vegetariska rätter över feta rätter med mycket kött och jag försöker äta köttfritt åtminstone ett par dagar i veckan – kött är gott, men för mycket av det goda blir aldrig mer än just för mycket. Ska man tänka på hälsan, välbefinnandet, orken och inte minst figuren så ska man ge kroppen en balanserad kost.

• En av mina favoritartister är Josh Groban – hans mustiga mörka stämma är underbar att spendera en kväll med, speciellt efter en lång arb……

Hmm, nu drar i nödbromsen för ett ögonblick. Varför känns listan så……em……alltså i ett annat ljus så kan den framstå som…..seriöst – är den så homofil som den framstår som, nu när jag tänker efter? Man kan väl vara hygienisk, sanerad, modeintresserad och hälsosam med okonventionell musiksmak utan att vara bög för det? Viss styrkning fordras. Jag ville inte ta upp detta för folk kan missförstå det, men i verkliga livet har jag varit ganska populär bland damerna., man får själv säga det. Alhamdulillah har jag aldrig ens övervägt övertrassera principerna för mitt muslimska leverne med felsteg. Det har vanligtvis handlat om klasskamrater/kursare/kollegor som trivs i mitt sällskap. Damer i medelåldern…….med rosiga…..kinder…….som skrattar gott……..och sitter bredv…..men för h – F*GH*GS! Vad är detta för något???! Folk BLIR inte bögar av att omgivningen misstolkar dem utefter sjuka samhällsfördomar! Jag drar tillbaks allt jag skrivit – jag är skitig, fult klädd och lyssnar bara på 50cent medan jag proppar i mig 3 feta kebabpizzor smidigt! Uppvisar jag tillräckligt med normalitet för er för att slippa övervakning? Eller? HOMOFOB? Det var bara det som fattades! Så antingen är man bög eller homofob – inga mellanlägen här inte? Antigen lyser man upp i radarn eller gaydarn? Jag lägger ut det en gång för alla - Jag hade en stressig vecka och tänkte inte på att raka mig, man måste ändå få hjälpa sina föräldrar när de behöver hjälp, och hur ska jag kunna ge mitt bästa till de som söker mig om jag inte reder ut frågetecken med kollegor? What say you säpo – kommer ni att döma mig mellan fälten för min unika normalitet eller kommer ni att skydda mig just för det?

Högaktningsfullt,

THE Banana

Ps. Jag har reviderat min inledande rad. Den ska vara: Hej, alla stiliga bredaxlade karlar och fagra damer som inte väger ett gram över 56 kg. Ds.

Bildkälla

Where Gardell stopped

Provokativa titlar drar till sig uppmärksamhet. Här dock handlar det inte om att kränka för att stilla ett perverterat sinne, utan om att belysa brister i ett annars sammanvävt och skickligt arbete. Mattias Gardells bok Islamofobi är ett pregnant, med tryck på nutida, mästerverk om ett ämne få vill greppa tag i med hedern som rättssnöre. Det finns få vetenskapliga subskolor där man fortfarande dividerar om ifall upphovet till deras levebröd existerar överhuvudtaget. De flesta som duellerar med islamofobins definition gör det antingen för att undergräva det eller för att rationalisera själva islamofobin. Det är ingen slump att de debattörer och recensenter som uttryckt sig kritiska till Gardells bok och slutsatser är samma personer som trivialiserat hatet mot muslimer och/eller försvarat det som en hälsosam komponent i det samhälle de idealiserar. Den som härbärgar generisk avoghet mot muslimer lär knappast uppskatta nyanserade blad om hatobjektet, och merparten av kritiken är inte svårare än så.

Många tar till jantelagsinspirerad kvasiintellektualism där skuld materialiseras för att delas i rättvist lika bitar och fördelas över samtliga involverade parter. Det går helt enkelt inte att vara oskyldigt utsatt för hat, något måste man ha gjort/varit/fötts med. Lars Åberg, mannen som döpt om muslimers mänskliga rättigheter till övertolerans, hör till kategorin som uppenbarligen haft sin recension klar innan boken trycktes. I detta sammanhang kan den ses som en fortsättning av hans tidigare skrifter med samma innehåll. För Åberg är hela bokens mening nullifierad, dels för att den framförs av ett, för Åberg, ideologiskt hatobjekt och dels för att boken, i Åbergs mening, kokar soppa på en atom. Att denna atom fortsätter svänga beror inte på Gardells systematiska schemaläggning av historisk fakta och nutida händelser utan snarare på muslimers oförmåga att se sin internationella skuld. Min främsta tanke är vad kulturredaktören för en av landets största tidningar tänkte med när denne gav en sådan skribent uppdraget att recensera en bok – fick ett personligt budskap i form av ett långfinger till en annan författare – och valde att publicera det. Förmodligen blir min undran lika obesvarad som varför Åberg ansträngde sig för att inte ge Gardells tankar positivt utrymme – inte ens för sin inledningsvis överskylandes skull.

På Expressen ser Nils Schwartz problematiken men saknar, liksom Åberg, den enskilde (svenske) muslimens globala ansvar för vad andra muslimer gör. För Åberg och Schwartz framstår spelplanen som dubbelvikt – det går inte att diskutera frågor om muslimer och avoghet utan att inlemma muslimers roll i att hatet skapas och hur det skapas. Det omvända – när muslimer och väst byter plats - är dock mera problematisk och har inte lika självklar förklaring. Att islamofobin enligt Gardells definition inte behöver vara ledstjärna (Åberg) utan funkar lika bra som saboterande faktor (Schwartz) skildras av recensionerna. Dilsa Demirbag-Sten, som rättmätigt påvisats vara en av Sveriges ledande mobiliserande skribenter av antimuslimska krafter på debattsidorna, får möta Gardell i en TV-diskussion om islamofobi och diskutera bokens innehåll. Det som blir iögonfallande är hur Dilsa parerar skickligt att hamna i en defensiv respondents position i en debatt där hon faktiskt är den som besitter den rollen. Dilsa är en skribent vars vana i frågan har gått mest ut på att försöka söndra motståndets argument och härska definitionen av dem. Även om den har per logik varit misslyckad så kvarstår hennes nonchalerande av hennes eget bidrag till bokens innehåll.

Per Jönsson på DN och Göran Rosenberg på Aftonbladet är kontrasterna till de ovannämnda skribenternas bedömningar och i deras syn värdesätts bokens innehåll som ett kunskapsdokument. Det som drar min uppmärksamhet är inte bara det att skribenterna är av separata politiska skiljelinjer och att deras syn verkar följa tidningarnas övergripande attityd. Förnekandet av den historiska förankringen, som är bokens fundament, iscensätts av samtliga kritiska recensenter samtidigt som de är upptagna med att påpeka varför just Gardell är fel person att prata om ämnet. Den handlar då inte om en känsla av att ingen annan än de kritiska recensenterna själva skulle ha förmågan att skriva den argumentativt perfekta boken. Det är det att samtliga recensenter – positiva och negativa – spelar ner riskerna med det aktuella hatets natur. Allvaret får tala för sig självt, och att Gardells test bekräftas i just förnekandet och nedspelandet blir en ironisk lampa som visar var vägen går.

Det är här som Gardell inte tar steget ut i det uppenbara. Boken är skriven inom ramen för ett projekt och han är en akademisk samhällsvetare som måste ingripa sina påståenden i bevis. Jag däremot kan ta klivet över till det jag ser som det självlysande. Jag har blivit övertygad om att det lämpligaste sättet att förstå den struktur som islamofobin är verksam på är att se den ur ett maktordningsperspektiv. Spektrumet för islamofobi är brett och kan ses gå ifrån oskyldigt okunskap till medvetet hat med djupt rasistiskt tänk. Detta register – från misstänksamhet till hat - ses på civilt, politiskt och systematiserat plan. En maktordning breder ut sig under skinnet, är lika närvarande och diskret som luften. En maktordning agerar utifrån arv, omgivning och sammanhang. Den får man med sig sedan barnaåldern – omgivningen, som vuxit upp på samma sätt, återberättar den – verkligheten refereras utifrån synen. Den islamofobi som historien pläderat är inte vad vi ser idag. ”Hotet” ses inte utifrån utan inifrån, ”problemet” ses inte som korrigerbar utan raderbar, det är inte ett ansvar för samhället utan ett problem som är importerat. Det går egentligen inte att tala om islamofobin på ett sätt där den delar upp befolkningen efter kön, ålder, utbildningsnivå, socioekonomiska faktorer eller andra forskningsvariabler.

De kritiska skribenterna kommer inte ifrån att Gardell talar om något som problematiseras bortom vad de ser som dess korrekta ramar. Förnekandet kommer som en ryggmärgsreaktion som triggas av ett främlingskap. Det är oberoende av islambärarens attribut, tillhörighet eller bagage. Denna maktordning är beroende av att dess komponenter fortlever, att de upprepas om och om igen så att de går från generation till generation, från kunniga till okunniga. Den diskriminerar ingen när den programmerar sig själv i huvudet på folk, allra minst dem som är måltavlorna. Här kommer skulden och därmed överkompensationen in. Här blir det naturligt att fordra offentliga ställningar av en grupp som annars är otänkbar för alla andra grupper. Här blir det naturligt att förvåningen över att attacker äger rum gäller tidpunkten och inte att det har ägt rum eller vilken tillhörighet utförarna hade. Sinnesslaget omvandlas till en världsbild och i den finns det en, som av sämre natur, bär på skuld och en, som av bättre natur, bär på sanningsföreträdet. Det mest smärtsamma är att man kommer på sig själv vara en bärare och inte en immun typ. Den tysta indoktrineringen förklarar det som man trodde man hade utrotat men som slår upp huvudet under rätta omständigheter. Om folk bara förstod hur rätt Gardell har i sin forskning så skulle man med lätthet förstå hur vi alla är offer för denna maktordning, även när det är som mest subtil. Jag är inte den ende att sätta ord på detta, för just idag skriver Jonas Khemiri:

Jag ringer mina bröder och säger: Det hände en så sjuk sak ikväll. Jag kom på tunnelbanan och fick syn på en väldigt misstänkt individ. Han hade svart hår och en ovanligt stor ryggsäck och hans ansikte var täckt av en Palestinasjal.

Jag ringer mina bröder och säger: Det tog bråkdelen av en sekund innan jag insåg att det var min spegelbild.

Bildkälla

Black fishy truth

Vad är värre än hyckleri inom ramen för polemik? Hyckleri ur en mun med andedräkt som osar surströmming. Lyckligtvis kan inga stinkande andedräkter sprida sig med de lika unkna yttrade orden. Herregud! Internet skulle vara rena tortyren! Likväl kan toxiciteten hos yttringar sprida sig och vålla samma illamående som doften av en surströmming skulle göra. Låt oss redogöra för sagan om en azurbrun libero och exposén hennes dubbla ansikten:

Paulina Neuding, chefredaktör för tidningen Neo, har haft intresse för vissa ämnen. En av dessa verkar vara den lustiga närvaron av muslimer och araber i Sverige, och särskilt i Rosengård. I samband med demonstrationerna i Malmö valde Neuding att torgföra sin bild av saken. I Expressen publicerades hennes artikel januari 2010. Som bekant utmålades alla stadens gator, som bar upp muslimska och arabiska fötter, som minerade och våldsamma där samtliga muslimminor bar på judespecifika detektorer. Med direkta anklagelser och skräckscenarion ville Neuding övertyga allmänheten om en trängd grupp som utsattes för ett kollektivt och generellt hat signerat mussar och arabkrokar. Alfabeviset för detta var, enligt Neuding, de reaktioner som kom fram mot den manifestation för ”fred medlidande för alla civila offer” som hon och hennes meningsfränder hade arrangerat. Det allmänna fredsbudskapet hade slagits ner av den muslimska och arabiska kulturen på svensk mark och Neuding oroade sig för att politikerna var handlingsskygga. De svenska judarna var huvudtemat och att Israels handlingar affekterade dem var en otänkbar konsekvens.

9 månader tidigare hade Neuding publicerat samma artikel, fast med lite annat innehåll. Artikeln, vars innehåll uppenbarligen var avsett för konservativa amerikanska ögon, publicerades i The Weeky Standard. Här är Neuding annorlunda i sitt budskap. Malmös jobbiga arabtäthet i anslutning till artikelns huvudbudskap får Neuding att raljant döpa om staden till Ramallmö. Här är det inte tal om någon fredsmanifestration, utan om pro-israelisk demonstration som stördes av antisemitiska krafter signerat icke-judiska mellanösteriker. Situationen var katastrofal och även om fler skräckfigurer var involverade (communists, nazis) så leddes projektet hata-judarna-och-Israel av de mörka. Här anpassar Neuding sin sång efter konservativa lustar. Enligt hennes mening fanns det en specifik rot till reaktionerna som av samma skrot och korn som det amerikanarna försöker kväsa i världen. Neuding vill tala om för amerikanen att araben och muslimen inte har några brister eller sociala faktorer att klaga på. Denne är bortskämd och otacksam och de reaktioner som ägt rum är inget annat än rent generiskt och importerat hat. Dikotomin simplifieras så att den blir oundviklig - det var väst – de svenska judarna – som hotades av öst– de osvenska araberna och muslimerna - och stadens förlorade demografi är ett bevis på det.

Budskap efter opportuna möjligheter och inte efter principer. Att detta inte var en engångshändelse har Neuding åter bevisat i dagarna. I anslutning till Stockholmsbombningen har en märklig reaktion uppmärksammats som bör ställa tesen om hennes fluktuerande moral och attityd bortom allt tvivel. Enligt Neuding så är det inget annat än rimligt att man begär att muslimer tar avstånd och att muslimerna dessutom gör det. Sakine Madon, som har uppmärksammat detta hyckleri, reagerar på hennes ord och relaterar tillbaka till Israelreaktionerna och Neudings kommentarer om Reepalu och judiska avståndstaganden. Det är med detta som bas som Neuding kläcker ur sig att hatiska lägen mot muslimer och judar ”inte är jämförbara” och att jämförelser mellan kollektiva skuldbelägganden av judar och muslimer är som att jämföra ”äpplen med päron”. De ruttna muslimska äpplena är ojämförbara.

Att kalla de för relativism är att förmildra situationen. Nu talar liberala debattörer om människor som ojämförbara äpplen och päron i förhållande till moraliska skyldigheter, rättigheter och jämlik rättvisetolkning. Varför klaga bara på Ulf Nilsons hat och skräck för muslimerna? Varför uppmärksamma bara hans demografiska propaganda, hysningar om generiska skillnader mellan människors sociala natur och varningsskott om muslimerna som tar över? Neuding har sagt att detta och det är få som talar om det. Surströmmingsstank är rena V6:en i jämförelse med Neudings publicistiska andedräkt.

The idiot within us

När det akuta har lagt sig kommer andra lagrets tankar upp till ytan och den som har kamp i sikte tar sats. Det är nu som de inre reaktionerna bearbetas och detta synliggör tydliga paralleller utefter det mönster som vi bearbetar sorg och tragedier med. Att sorg är en vital komponent i det som kokar i de flesta av oss är i sig inget konstigt. Någonstans gnor en tomhets känsla, ett starkt vemod, för är vi en erfarenhet rikare vi aldrig hade velat ha. Det samhälle som infann sig under våra fötter fram till att detonationen skedde känns numera så oändligt borta. Vi kan komma förbi detta, vi kommer att komma förbi detta, men vi kommer inte att kunna återvända dit vi befann oss. Detta vållar en reaktiv sorg inom oss som får sitt utlopp på olika sätt. 2 exempel har dragit till sig min uppmärksamhet.

Mustafa Can vill inte ha något sagt, gjort eller menat i hans namn och han riktar sina ord till terroristen. Det som kunde ha varit en hyllning till det fria samhällets obeveklighet inför alla former av extremism övergår i ilsket självförakt. Chocken blandas med bred distansering från det östliga och kritiken får övermannas av apologetik av antimuslimska föreställningar. Cans förargelse blir en symfoni av frustrationer och antaganden av överpris vars irrationalitet han rimligtvis istället borde ha knäckt. Det kan inte ses som en rättvis sak att man ska överbetala med sin moral i egenskap av vem man är. Att ta ett längre kliv än vad som är rimligt är att bejaka den outtalade skuldbilden. Med detta faller Can över sig själv och blir inte kommentatorn han skulle vara. Det är ändå ingen slump att han valde att publicera en artikel om händelsen, och på SvD av alla platser.

Som en kontrast till Cans självimploderande vrede har en Daniel Arrospide Alata skrivit en artikel om vad han menar är en exposé av den natur som muslimer bär på och som föranledde lördagens aktion. Alata är inte hymlande, PK eller diskret. Snarare skulle man beskriva hans syn av Sveriges muslimer som hänsynslöst kollektivistisk, demoniserande och eldfängd. Alata använder en förment personlig erfarenhet, vars sanningshalt och validitet skulle kunna diskuteras på många plan, som ett bevis för att våldsviljan är en gräns- och generationsöverskridande hobby för muslimerna. Vi som läste Alatas ursprungliga version, innan han förmodligen efter reaktioner bytte ut några ord ur innehållet, vet att hans artikel innehåll 2 referenser på dem som han attackerade – islam och muslimer. Ett exempel, som har ändrats i efterhand, är ”Muslimerna i Sverige förstör väldigt mycket för oss andra invandrare...”. Alata vet att han kan spela ut ett brett register av rasismbetonat hat och förakt mot de i hans ögon konkurrerande muslimerna. Han har uppmärksamheten på sin sida och kan kräva vad han vill utan att ser sig riskera lika mycket som en etnisk svensk skulle göra. I detta forum missbrukar Atala medvetet idén att han, i egenskap av en o-Larsson, inte kan hamna i samma skottlinje – fördärvande anklagelser om rasism är reserverade för etniska vita svenskar och i värsta fall kan han barrikadera sig med sin invandrarbakgrund.

Den ena nysvenskens överilska blir en introvert implosion medan den andras blir en extrovert explosion. Den första är implicit ursäktande medan den andra är explicit exkluderande. I den förstes ögon finns det en skuldbärande grogrund och den andre menar att kollektivet bär på unkna gener. Båda har givetvis bombastiskt fel i det de skriver. Frågan är hur detta kan uppkomma. Är det rent självbevarelsedrift som driver Atala till hans ”live and let die”-tes? Har Can haft svårt att se kollegorna i ögonen dem här dagarna och har folks obetänkta ord träffat hårdare än vad han kunde hantera? Är bådas irrationella reaktioner produkter av rädsla att mista sin omgivning?

För att försöka förstå dessa personers reaktiva skrivelser behöver jag inte gå långt. Jag luskar i mig själv och ser att flera av de principer som jag agiterat för här är som medvetslösa. Ingen, som ej bevisats ha ansvar i attentatet, bär på någon som helst skuld – oavsett ursprung, etnicitet, religion, livsstil eller politisk övertygelse. Ändå finns det en känsla av skuld djupt inne i mig som gnager på min tilltro på mina principer. Mitt undermedvetna verkar svika min medvetenhet och jag försöker finna ett rationellt svar: varför känner jag som jag gör? Varför finns den oron där? Jag reagerar häftigt på alla andra former av kollektiviska ansvarsfördelningar inom samma kategori. Det är lika logiskt att, som man, anklagas för och acceptera skuld i alla våldtäkter. Varför kan jag inte tänka bättre? Har mitt undermedvetna kapitulerat inför idén att jag ändå bär ansvar? Ska jag reagera annorlunda än vad alla andra, som är lika oskyldiga som jag i detta vansinnesdåd, har gjort? Ska jag visa temporär förståelse för skuld och ansvar som en naturlig följd? Ska jag acceptera att jag, på min panna, bär en notis som säger ”ska alltid betala överpris”? Är det skuld/ansvar/skam/sorg/uppgivenhet - eller allt/inget? Vad har fått mig, och uppenbart andra - fast i mer extrem form, att framstå för oss själva som hycklare?

Jag har sökt detta svar länge och jag tror att jag har närmat mig det komplexa svaret som får min hjärna att gå till platser som mitt samvete, intellekt och humanism skäms för. Jag tror att svaret finns i ett helt nytt tänk av gammalt beprövat material. Lägligt nog går mitt svar ihop med den diskussion som Mattias Gardell för i sin nya bok och jag är kaxig nog att påstå att mina tankar kan visa brister i Gardells resonemang. Nyfiken? Återkom om några dagar…

Uppdatering: det visar sig att Atala visst ändrade sitt ordval efter tryck från Newsmills redaktion.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN13, DN14, DN15, DN16, DN17, DN18, DN19, DN20, DN21, DN22, DN23, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11, SvD12, SvD13, SvD14, SvD15, SvD16, SvD17, SvD18, SvD19, SvD20, SvD21, SvD22, SvD23, SvD24, SvD25, SvD26, SvD27, SvD28, SvD29, SVT1, SVT2, SVT3, SVT4, SVT5, SVT6, SVT7, SVT8, SVT9, SVT10, SVT11, SVT12, SVT13, SVT14

”We need to kill the guy”

Assange irriterar många människor, speciellt sådana vars smutstvätt uppdagats för allmänheten. I videon får vi veta vad de konservativa amerikanarnas helgade röst har att säga om ärendet. Det människoförakt och arrogans som hyser under pälsen på dessa extremister får alla vettiga människors andedräkt att stänka blod. Kulmen kommer, när kanalens ”strategiske analytiker”, den före detta armémuppen Ralph Peters, deklarerar vad USA ska göra med Assange. Här har vi det, skalat och skivat, på ett kristallfat - supermysig USA-konservativ kärlek och humanism. Finns det inte något man kan göra någonstans? Få honom deklarerad som persona non grata i Sverige/EU? En mord-uppmuntrande galning vill vi väl ändå inte ha bland oss?

Diseases and Burns

Ett självmordsattentat, i Sverige, med sjuklig extremism written all over it. Alla detaljer är inte ute än, men vi vet tillräckligt mycket för att se att det irrationella och hemska introducerar sig själv i en ny skepnad i Sverige. Tankar om teknikaliteterna har överhanden: var han ensam och galen, trots fru och barn? Var detta resultatet av en enskild persons spruckna säkring eller var det ett budskap från någon organisation? Ska vi tolka det som spända muskler och att nästa gång kommer de att träffa käften på oss? Under schemat med alla teknikaliteter svävar människan som är bedövad. Vem som helst hade kunnat vara på fel plats vid fel tidpunkt, även om utformningen tyder mer på en markering/varning än en trägen ansträngning att ställa till med stor folkmassaker. Tack och lov blev det bara galningen som strök med. Jag lider med den ovetande och för-resten-av-livet-återbetalande familjen så mycket jag kan leva mig in i deras katastrof. Någonstans kan jag inte gå längre, för jag kan inte föreställa mig vilka personliga konsekvenser detta får för barnen.

Skrivande handlar ofta om att sticka ut, om att ge uttryck för aspekter och synätt som ej belysts och om att efterlämna avtryck. I sådana fall är det snarare styrka i det mediokra, det gråa och det som inte avviker en bokstav från vad vettet och förnuftet säger. Förutom dårskap, skada och skräck har bombaren bidragit med ännu en klapp – specifikt för oss svenska muslimer. Han har bränt våra ord och försvagat vår svenskhet. Detta faktum behöver inte vara spritt eller allmänt utan det räcker med de procent som han har skänkt de extrema hatpartierna. Få saker kunde toppa detta attentat i syfte att försvaga vår mänsklighet. Kärlek kan aldrig göra sig mätbar i våld, blod och lidande. Till terroristen finns det bara en sak att säga, om han svävar i sitt intet och väntar på hyllningar:

Det finns absolut ingenting i dig och ditt dåd som jag känner någon som helst tillhörighet till. Det finns inget gemensamt mellan mig och dig – mer än att du bestod av mänskliga celler och att också gör det. Jag vet inte hur du levde, men din död blev en spotthink, fylld med förakt och fördömanden för dig och de som orättmätigt associeras med dig. Jag kan inte förvänta mig någon barmhärtighet mot andra av en person som behandlat sin familj som du gjort men du är förbi det. Om du har gjort detta vid dina sinnens fulla bruk och av egen övertygelse - med eller utan andras hjälp - så knäböjer jag inför herren om att du ska brinna för all evighet. Åter och åter igen.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN13, DN14, DN15, DN16, DN17, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11, SvD12, SvD13, SvD14, SvD15, SvD16, SvD17, SvD18, SvD19, SvD20, SvD21, SVT1, SVT2, SVT3, SVT4, SVT5, SVT6, SVT7, SVT8, SVT9, SVT10, SVT11, SVT12, SVT13, SVT14, SVT15, SVT16, SVT17, Newsmill, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4, Ex5, Ex6, Ex7, Ex8, Ex9, Ex10, Ex11, Ex12

He hath never been more true

Det kan tolkas som ett sätt för oppositionen att markera att man inte låter sig vara gisslan i händerna på Alliansens retorik mot SD. Vi undkommer i alla fall inte att de röda och de gröna röstade mot tidigare löften om ansvarstagande. Fredrik har rätt, för nu har oppositionen fört SD ett steg närmare vardagspolitikens upplösning. Det är så normalisering börjar, fy skäms på oppositionen! Om det fortsätter så kan oppositionen ta sig i brasan gällande önskemål om min röst.

Islam 101111111...........

Awesome! Det finns lite redbarhet kvar i världen i alla fall. Nu gäller det att se över den evigt pågående islamologikursen som den svenska allmänheten genomgår. Min huvudhandledare kallar mig för perfektionist, de två andra för onödigt petig. Det ligger onekligen i min natur att rätta till saker som kan rättas till och som är inom gränsen för min radie och förmåga. Därför har jag sedan länge varit kritisk, inte bara till målformuleringen, utan även till hela kursplanen. Kalla mig för gnällig, men skulle du finna detta rimligt?

Core curriculum till kursen i islam- och muslimlära för den svenska allmänheten

Kurskod: FU666muzzies

Kursgivare: Allians för Sverige med mediala sympatisörer och knektar

Behörighet: inga särskilda, det är inte avancerad kärnfysik vi lär ut här

Övergripande målbeskrivning: den tillämpade kursen baseras på tvärvetenskap och empiri och ämnar förse det svenska folket med de mentala och praktiska verktygen som behövs för att metodiskt handskas med fenomenen islam och muslimer på svensk mark

Kursupplägg:

Kursen genomförs med hjälp av föreläsningar (debattprogram och riktade dokumentärer), grupparbeten med redovisningar (lägesrapporter, reportage och samlade studier), seminarier (inom ramen för organisatoriska och partipolitiska forum), praktiska övningar (i form av debatter och diskussioner med mindre kunniga i omgivningen) samt vardagstjänstgöring (i dem form som vederbörande anser sig göra mest skillnad). Under varje delkurs presenteras ansvarig(a) huvudföreläsare. Det ska dock nämnas att föreläsarlistan är flexibel och samtliga gör gästföreläsningar under de övriga delarna:

1. Islam – ursprung, historia och utbredning

Robert Spencer – erkänd författare och föreläsare med djupa kunskaper om islam samt rasistiskt hat mot muslimer att han själv skulle halshugga skäggmupparna och tygsveparna, bara han fick tillstånd till det.

2. Muhammed – profet, förebild, hänförare

Wafa Sultan – psykolog och debattör med klar kännedom om profetens liv och lärdom. Denna kvinna är en insider och om någon kan bidra oss med information inifrån så är det hon. Ni ska se henne tilltala mussarna, jädrar alltså - om blickar ändå kunde döda…

Stanley Sjöberg – pastor och det frikyrkliga alternativet till muslimhatet. Här får man se att man inte behöver vara av särskild eller ens utan någon tro för att hata så man spricker.

3. Islam som lära och liv

Ayaan Hirsi Ali – kvinna från muslimsk stat. Det är väl nog, bara det? Ok, håll klaffen alla youtube-pundare som sett dokumentären om hennes lögnaktiga liv. Liv är precis det ni borde skaffa er innan ni svärtar ner folk med rena sanningar! Hmm..svärta ner….kan vi skriva så om henne på en kursplan? Hon äju ändå……em…..

Nima Daryamadj – exiliranier. Nuff said. Ali G-look-a-likes-united.

4. Islam i Europa och världen

Någon ur föreningen Humanisterna – en organisation som utgör en stabil plattform för antimuslimsk litteratur och där man levererat fler antimuslimska debattörer än folkpartiet har mycket att erbjuda. Lena Andersson, Christer Sturmark, Björn Ulvaeus – ja, egentligen är föreningens gemensamma nämnare en stark vurm för hur malplacerad islamisk muslimhet är bland mänskligheten. Med det medföljer givetvis muslimen.

5. Samtida islam, antropologi och muslimers identitet

Bröderna Ekeroth – unga politiker och aktiva samhällsdebattörer. En av dem är riksdagsledamot. Pöjksen reser rike och land runt för att samla sympatier samt visa sitt stöd för motståndet mot vad muslimen utgör. Vid förhinder kan vem som helst från partiet vikariera för paret.

Gulan Avci – folkpartistisk politiker med passion för att uppdaga vad muslimen är och vad denne gör med sin omgivning. Sedan Mauricio Rojas lämnat partiet är Avci en av aspiranterna på hans plats som partiets invandrartuffing med särskild smak för muslimer, och då muslimska kvinnor som inte är klippta och skurna efter hennes bru….em….blåa mall.

6. Kvinnor och islam

Sara Mohammad – debattör och ordförande för föreningen Glöm aldrig Pela och Fadime. Att hon har efternamnet Mohammad är ett flagrant bevis del på att hon aldrig kommer att tala osanning och dels på att hon aldrig kommer att yttra något rasistiskt. Extra plus för hennes kollektivistiska tänk – ty – när en muslim begår ett brott bärs skulden av hela släkten, etniska gruppen och i längden hela den muslimska populationen. Här har vi en som inte räds dumpa muslimers mänskliga rättigheter som skitiga papper de verkligen är!

7. Modernitet och samhällslära

Dilsa Demirbag-Sten – liberal författare och debattör. Folkpartiets evige debattskribent med ett förakt för muslimen som får färglagret på din bil att flagna av. En svidande förståsigpåare vars kunskaper om muslimen som särart och varelse alltid är lika aktuella som nödvändiga. Om livet hade haft en debattsida hade vi placerat henne där.

Nyamko Sabuni – folkpartistisk politiker, minister och inbiten detektor av muslimsk närvaro på icke-muslimsk mark. Man föreslår inte hijabförbud, obligatoriska gynundersökningar på flickebarn, sämre föräldraförsäkringsvillkor för invandrare samt säpo-övervakning av invandrare utan att veta mer än alla andra.

8. Politisk islam

Magnus Ranstorp – forskare vid försvarshögskolan med mångårig erfarenhet i terrorismstudier. Högerregeringens egen gullegris som obehindrat lägger undan sin akademiska integritet för att utföra politiska beställningsjobb. Den här killen ska man inte ta miste på!

Per Gudmundson – konservativ debattör och skribent på SvD ledarredaktion. Denna föreläsare har i många år slagit på trumman om hur farliga muslimer är, särskilt om de förenar sig och kämpar för gemensamma intressen. Då finns det inga nyanser, utan hela högen utgörs av livsfarliga galningar som sätter eld på allt som rör sig. Rätt kille för rätt jobb, helt enkelt!

Fredrik Malm – folkpartistisk riksdagsledamot, partiets utrikepolitiske talesman och inbiten agitator mot allt som muslimen rör vid.

9. Islamofobi – begrepp och politik

Philip Wendahl – folkpartist och sekreterare i hejarförbundet Liberal Mångfald. Det sistnämnda påvisar partiets sinne för realironi, om man nu kan kalla det så. Wendahl tillhör den skara som kan mycket om islamofobi, eller ”islamofobi” som han ser det som. Med klar insyn i politisk islam har denne bög vardagsexempel på varför muslimer inte kan utsättas för hat eller förakt. Hat och förakt ärver man, det är inget man förtjänar eller utsätts för!

10. Islam i Sverige

DN:s och SvD:s ledarredaktioner – mediala giganter på senare år valt att bli mer varse om muslimens och islams närvaro där de inte hör hemma. I samarbete med nationella och internationella kunniga om islam och dess framfart (se ovanstående lista) har dessa opinionsbildare fått klar inblick i riskerna som medföljer alltfår mycket gullande med muslimer. Dvs – beviljande av mänskliga rättigheter, friheter och respekt av personlig integritet.

Ytterligare gästföreläsningar kommer att hållas Bruce Bawer, Lisbeth Lindeborg, Kenan Malik, Erik Svanbo, Marit Wager, Lars Vilks, Bat Ye’or och Jimmie Åkesson samt diverse aktuella föreläsare.

Examination:

Närvaro vid föreläsningarna och tjänstgöringspassen är obligatoriska. Vid frånvaro vid obligatoriskt moment skall restuppgift göras som i sin tur ordineras av ansvariga föreläsare. Dessa kan utgöras av inlämningsuppgifter, schemasatta fältstudier i muslimtäta områden eller deltagande av offentliga debatter utan några förkunskaper. Kursen avslutas aldrig men det förekommer deltentamen som utgörs av de allmänna val som hålls i landet.

Betygsskala:

Patriot, Liberal, Svensk, Kulturrelativist, Terrorist
Skalan är i fallande ordning där K och T är underkända.

A new level in Kurdia - part 2

Det har skett en liten utveckling i fallet med den skitande ”artisten”. Nu träder hon fram och talar ut om sin video, som chockerande nog endast visats på nätet, då alla kanaler vägrat kategoriskt att ens ta i den med tång:

• Hon anser sig vara en förnyare och förebild för det kurdiska folket
• Alla får sig en känga, inklusive islam, eftersom uppenbarligen går alla runt och är skyldiga henne en massa saker som hon anser sig ha berövats
• ”Motivet” i hennes video, nakenheten – skrevsmekandet – etc, förklarar hon som en ”filosofi”. Enligt henne är ”filosofin” att presentera människan som hennes nakna rätta jag som konsumerats av stress.
• Under sista hälften av videon börjar hon babbla okontrollerat om allt ifrån hycklande muslimer som ljuger, kvinnliga artister som ligger runt, behovet av psykologer bland kurder och hur stolt hon är över att vara patient hos psykologer och psykoterapeuter. Hon är även stolt över att må bra nuförtiden, så bra att hon har papper på att hon kan minska sin psykomedicinering.

Som en klick grädde på bakelsen så var turkisk media snabba med att intervjua henne, där hon också passar på att sända en hälsning till sin mor:

Kära mor, det är min förhoppning att det steg som jag har tagit mot civilisationen med det budskap som jag förmedlar till mänskligheten inte orsakar dig någon smärta. Jag känner på mig att den kritik som jag fått för det jag gjort plågar dig, men minns väl att ingen som förnyar undgår kritik. Jag är en öppen person och mitt inre är under kontroll. Därför levererar jag detta till dig så att jag minskar dina plågor samtidigt jag hoppas att du inte ser ner på min förnyelse.

THE Bananas korta analys: jag blir mer och mer övertygad om att detta inte är en frisk person, utan någon med djuprotade bekymmer som slår ut i ett behov att chockera omgivningen. Samtidigt vill hon slänga ett finger i ansiktet på alla hon kommer åt. Hämndaktion? Gamla frustrationer? En gammal hederlig idiot? En vars hat kanaliseras av skrupelfria producenter? Möjligheterna är många, men att hon har mycket annat att sortera ut är uppenbarheten själv. 28 år, bortgift till en kille i Holland vid 14 års ålder. Dessutom sänder hon ett meddelande till sin mor via TV. Någon förebild eller förnyare är hon definitivt inte - att bringa in pengar genom att visa upp sin kropp är lika gammal som idén med utbytesaffärer. När det tillkommer ett slugt, men misslyckat, ess i form av "det jag gör är artistisk förnyelse och därför står jag över kritik" och "min nakenhet är ett budskap till mänskligheten" så är saken klar...

That's the way heart goes

Puss på din heder, Katri! En personlighet med mer stake än de flesta män och mer intuitiv charm än de flesta kvinnor i det här landet! Det kan inte vara lätt att stå med en paraply när en uppenbar lavin väller in över en. Det viktiga är att historien kommer att notera lavinen som en i raden av många snarlika karaktärslösa och hysteriska skred, medan Katri kommer man att illustrera med en etsande bild. Hennes ståndpunkt kommer man att minnas som ett märke för offentligt mod, ett namn som inte vek sig för unifieringen under hatets stjärna vi fått bevittna. Vi lever ändå i tider där liberaler är brunare/bittrare än mörkchoklad och där socialister ger den friska solidariteten det fetaste fingret de hittat. Ledaren i landets mäktigaste opinionsbildande nyhetsförmedlare söker förståelse för den svenska varianten av den islamofobi som drabbat kontinenten och rasister motiverar sin ställning genom att ifrågasätta rasismens existens.

Katris beslut påvisar att det finns hopp om äkta professionalism – det finns folk som vägrar sälja sin integritet för att vindar ska blåsa på dem, ty, de mesta är ändå blåsarnas tarmluft. När de har gjort sitt går de vidare till nästa odling där de kan plundra rättigheter och terrorisera oskyldiga. Sakligheten i Katris ord krackelerar motståndarnas tankar innan de ens hunnit ta fast form. När Lotta Edholms ”vi” som tillåtande subjekt kommer fram faller hela hennes inställning. Jag står inte under din eller dina gelikars barmhärtighet, Lotta. Det är inte din förtjänst, eller dina gelikars förtjänst, att jag är svensk, demokrat och frihetsälskare. Det är trots dig och dina meningsfränder. Raka ryggar, även om de är få, är det som behövs för att motstå danskifieringen av det sunda förnuftet. Där har en ny botten nåtts – att behandlas av en muslimsk vårdgivare är ”psykisk terror” och man vill inte beröras av des spetälska arten. Vår DO har visat vägen – när ett monster reser sig så ska man också resa sig.