For those who remember

Freudian slip?

Steak sandwich.....yummie.......Fish and chips.....det går ner, det med......My nuts.....Hörru! Så mycket kille vill jag inte ha på min macka...kom igen, jag kan inte vara den ende som har sett det där...

Capturing the humour

Bloggen är inte glömd, inte ni heller. Jag står upp över huvudet med jobb för tillfället och kommer tyvärr inte ifrån för att besöka bloggvärlden såsom jag vill göra. Inshaallah kommer det att lätta inom snar framtid och då kan jag ägna mer tid åt något jag älskar. Under tiden får ni ta del av en ny "approach" gällande park 51-centret i NY. Det var länge sen jag skrattade så mycket åt en sketch.

Uppdatering: jag ser att de har tagit bort klippet från YT av någon anledning. Här kan ni se det på deras hemsida.

Humility and humiliation

I en nyligen publicerad undersökning, utförd av Henley & partners, lägger man fram bevis som ytterligare stärker bilden av vår värld som rasklassificerad. Studien handlar om visumkrav på resenärer utifrån medborgarkap. Brittiska medborgare är friast och kan resa till 166 av världens 193-visumreglerande länder utan att de fordras på visum. Sverige återfinner sig på tredje plats med visumfritt tillträde till 163 länder. Längst ner på listan hittar man föga förvånande länder som skygga nationer inte vill ta i ens med tång (visumfria länder) – Somalia (31), Irak (27) och Afghanistan (26).

Den petvillige börjar rota i att flera länder beviljar visum vid ankomst och att inom gruppen restriktiva länder återfinns alla diktaturer och despoter. Detta inlägg handlar om något utan att motsäga det som redan nämnts. Gästfrihet inför mänskligheten är inget att skämmas för, snarare tvärtom. Men detta går bortom gästfrihet. Att se rädsla som humanismens styrmekanik är vad politik handlar om idag. Här ser vi resultatet av juridisk trygghet och politisk stabilitet – det finns ingen humanlogisk anledning till att 6 gånger fler länder välkomnar svenskar i jämförelse med irakiska människor. Vi som kommer ut ur detta med fördelen på vår sida protesterar inte, vi är bara glada över att vi (dvs vår presumtiva vithet och våra plånböcker) mottas med öppna armar. Det finns de som öppet deklarerat detta ska utvecklas från ett nationellt och juridiskt privilegium till ett etniskt och kulturellt sådant. Ska man åtnjuta rättigheter som är tillägnade människor innanför imaginära avskärmningar så ska man vara representativ för det genom homogenitet. När jag försökte få en tydlig motivation till varför man tänker som man gör så besvarades jag med följande sakliga ödmjukhet:

Det är möjligt att du tycker att alla överallt som vill ska få svensk medborgarskap, men det tycker nog inte jag [källa].

Mina damer och herrar – Nina Larsson: folkpartist, riksdagsledamot och volksparteis nye partisekreterare.

The honourable IDF

Undrar vad Fredrikerna Malm och Federley, aka Ursula, aka svin som stödjer mördararméer skulle vicka på om de var på plats...

Absolute zero by silicone invasion

Det ska mycket till för att jag ska skämmas över att tillhöra en viss gruppeer som jag bekänner mig till. Jag är lika stolt över att jag är svensk som jag är över min kurdiska sida. Jag vördar min muslimska identitet utan att den tränger undan några andra dimensioner av mig. Därför är med smärtsam bestörtning som jag skriver att jag, idag, har aldrig skämts så mycket för att vara från staden Hewler som jag gjort efter att ha hört denna låt och sett dess video. Den är så illa att jag vägrar lägga in den på denna blogg med tanke på risken för allt börjar lukta gummi. Kuri Hewleri är låtens namn och översätts till Hewlers pojkar. Den ska vara en retsam hyllning till stadens manliga kår med glimten i ögat. Det som är i ögat på alla andra är inte en glimt, utan tårar - mången av dem. Värdelös musik, värdelös melodi, värdelös text, värdelös röst, värdelös artisteri. Damens "musikaliska" tillgångar framhävs med all kraft, men att det backas upp av så illa-strukturerade produktioner är bara för mycket. Jag översätter en bit av texten för att illustrera djupet i lyriken (med mina egna kommentarer bredvid):

Nej, nej, nej, nej, nej, nej (ett nej är alltid ett nej, snorunge)
Jag tittar inte på dig....(jaha? Är det något jag har missat här?)
Akta dig nu och gå härifrån
Jag vill inte leka med dig (leka?! Men vaf......)

Nej, nej, nej, nej, nej, nej
Nej pojk, jag kollar inte in dig (kollar in mig? Jag trodde du med ditt spackel var en misslyckad och kasserad Madame Tussauds-docka av Haifa Wahbe)
Om du inte är från Hewler
kan du försvinna, för jag tänker inte gifta mig med dig (eh? Trodde damen verkligen att jag inte kunde göra bättre än en översilikoniserad, tondöv och rampljuskåt nolla?)

Pojk, jag säger det till dig på håll (ja, gör det snälla - det beror knappast på dig att de håller sig på håll)
Jag tycker inte om dig
Om du inte är från Hewler
så kommer jag inte att njuta av det (hmm....det, som damen är ute efter, är alltså pojkarnas förmåga till intellektuella samtal? Det är med dessa som hon vill leka, eller?)

Resten följer samma värdelösa mönster......usch, nu när man har sett hur lågt kurdisk musik har sjunkit är kvällen förstörd....internet is EVIL!

Companions of tariqat

Ibland blir man barnsligt överväldigad över enkla saker. Nedanstående stycke är min favoritlåt när det kommer till kurdisk religiös musik. Originalet tillhör den store kurdiske recitatören Sayed Ali Asghar Kurdistani. Sayed Ali, som levde under förra sekelskiftet och var en internationell tajweedstjärna på sin tid, antas var den första kurden som spelat in kurdisk musik. Tänk, han levde för 100 år sen och ändå har han fejjan. Titeln är ”Ey rafiqani tariqat” och översätts helt enkelt till ”ledsagare av tariqat”. Första versionen är just originalet och den har 100 år på nacken.

Nedanstående version är den jag letat efter och den framförs av de skickliga Kamkarbröderna. Som vanligt är det den skönsjungande brodern Bijan som står för rösten och i musiken har bröderna ackompanjerats av Tehrans symfoniorkester. Den versionen är från 80-talet och har en vitaliserad smak som sällan ses i nutida musik.

När jag snubblade över Bijans version hann jag knappt ta upp mig innan jag snubblade över ännu en förnyad version. En för mig tidigare okänd sångare vid namnet Reza Salawati har spelat in sången med en nutida färg över arrangemanget. Både musik och röst är helt ok. Ändock förblir min favorit Bijans ljusa stämma. Vilka minnen den aktiverar…