The second shriek

Skriet som aldrig lämnar mig. Jag har få minnen från barndomen när vi fortfarande levde i hemlandet. Det var en skyddad värld en liten pojke som mig levde i och alla de bekymmer som de vuxna fick plöja genom besparades min verklighetsuppfattning. Därför är de flesta minnesfragment av lyckliga karaktärer. Mormors öppna armar, de nya kläderna på eid och alla pengar som man fick, släktingen som alltid hade med sig en fin (och dyr) leksak när han besökte oss. Jag minns hur jag önskade av hela mitt hjärta att han ofta skulle komma på besök. Bland dessa tillflyktsoaser befinner sig några mörka moln som drar genom kroppen varje gång jag drar dem till minnes. Ett är när statens tröttnade vrede på militärtjänstavvikare spelades ut på en stadsdel, känt för att hysa motståndsmän. Även om vi bodde på ett område strax intill operationsområdet och inte skulle vara berörda av aktionen så fanns risken att mina äldre syskon skulle råka illa ut. Allt som behövdes var att någon knackade på dörren och frågade efter samtliga personers handlingar. Jag minns scenen med den i mina barnögon oändliga militärkonvojen som åtföljdes av stridsvagnar på marken och helikoptrar i luften. Även om de numera har bleknat till samma verklighet som en matiné så gör känslan sig påminnbar.

Ett annat sådant minne är från en sommarmorgon så hela familjen for ur bädden av ett hjärtskärande skrik som klöv molnen itu. Den som är bekant med kulturen vet att man i många länder sover utomhus på de platta taken när värmen dominerar. Detta skrik var dock av det slaget att det hade skälvt ens benmärg även om man befann sig i ett hermetiskt kassaskåp. De vuxna tittade snabbt över takväggarna och for ner med oss barn till de nedre rummen. Jag las i en säng medan föräldrarna rusade ut till grannens nåd. I vuxen ålder har jag fått veta vad händelsen var. Grannens son var som de flesta irakier tvångskommenderat till armén och befann sig i en stridszon. Som en skräckslagen och oerfaren 19-åring hade han beordrats att skjuta och kriga. Han nerver hade klarat av mindre än vad hans överordnade begärde av honom och han hade beslutat sig för att desertera. Dessvärre hade han inte kommit långt innan militärmaskineriet fick tag på honom och under krigstidens Irak gjordes processen mycket kort för folk man hade inte mycket tillövers för. Pojken arkebuseras på fläcken och beskedet levereras till föräldrarna tillsammans med det sargade liket. Det smärtsamma står att invänta.

Med dokumenten medföljer statens fördömande av den fega sonen som deserterade och som förrådde landet och folket. För detta hade han fått vad han förtjänade, men hans skuld var ännu inte utjämnad. Avrättningsprocessen hade kostat staten en summa med pengar, och detta skulle familjen betala tillbaka till ”folket”. I denna räkning ingick priset för processen, leverans – och bruttokostnaden för kulorna som hade borrat genom och lemlästat sonens kropp. Föräldrarna fick gräva i sina fickor för att klara upp sin ekonomiska gengäld gentemot sonens mördare. Traumatisering bortom detta kan inte vara möjlig. Vad är ett samhälle där statens maskineri hånar folket genom att gnida sin smutsiga stövel i pannan på det? Vad är ett samhälle där den enskilde får med egna pengar finansiera sin egen undergång? Vad är det för samhälle där man lägger ut frukten av sina bördors kamp för bödelns skarpa svärd? Det samhället är inte längre ett som styrs av diktaturer. Det samhället är inte längre en despots egen lekstuga. Det samhället är inte längre en plats där människor inte har något att säga till om utan att riskera sig själv eller sina nära och kära. Detta samhälle är – Sverige.

10 miljoner kronor får Sverigedemokraternas hatmaskineri för att deras tanke finns till – utan livstecken, aktiviteter eller närvaro. För tomma stolar får de 10 miljoner av folkets pengar. För de övrigas tomma hjärtan och huvud får de tio gånger så mycket – 100 miljoner. Sammanlagt 110 miljoner svenska kronor byter ägare, från folket till hatets karusell. Det är ingen överdrift när man ser hur ironin spelar ut sig. Får SD som de vill så är det våra egna kulpengar, gjorda i metall och krut eller i dokument och lagar, som vi betalar ut. Projektiler träffar. De skadar och lemlästar, oavsett material eller skepnad. Fysiskt, psykiskt, socialt, själsligt. Folkets röst kan vara lika grym som en enskild diktators, och dess handling kan vara lika omänskligt fördärvande som diktatorns sjuklighet. Här har vi det – vi tvingas att med våra blod, svett och tårar sponsra krafter som lovat deras väljare att avskaffa oss. Vi tvingas betala för att de ska gräva jorden runt oss för att antingen rota upp oss ur vår rättmätiga plats eller dränka oss tills vi blir av samma färg som jorden. Var detta ska sluta får bli ödets jobb att reda ut. Måtte generationerna efter oss slippa berätta om några skrin för sina barn.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, SvD2, SvD3

Era of bullies

Idag introducerade sig det nya Sverige för min brors dotter. ”Djävla muslim, vi ska kasta ut dig!” får hon i ansiktet av ett blont fetto. Dagens god morgon kommer i form av ovanstående fras och den följs upp av mer artighet. ”Du dödar andra, djävla muslim!”. Sedan vänder fettot på klacken och travar bort och kvar står hon i farstun, chockad och förvirrad. Under hela hennes liv har något sådant aldrig hänt. Neutraliserat hat slängde sig på henne i sitt råa och groteska skick och hennes skuld var att hon inte passade in i fettots mönsterbok.

Min brors dotter är 7 år och har precis börjat första klass. Den feta killen är en klasskamrat som hon inte pratat speciellt mycket med. Om honom har hon berättat att han är en ensam varg som oftast finner nöje i att skutta omkring i vattenpölar eller hitta något äckligt på skolgården att jaga de andra barnen med. Beskrivningen passar väl in på ett blygt barn som ännu inte funnit sin plats i en kompiskrets. Kanske är han nyinflyttad, kanske har hans bästis hamnat i en annan skola. Barn är lika okonventionella som vuxna, om inte mer. Hur en 7-åring kan uppvisa sådan ondska mot en annan 7-åring går inte att beskriva. Barn kan vara lömska men detta bär inte spår av den retorik som min brors dotter fick höra. Ett sådant barn är offer för vuxnas lösmynta oaktsamhet och/eller hjärntvättande projiceringar när denne efterapar den vuxne som ett inspelande kassettband.

Hur kunde detta ske? Det enda sätt som min 7-åriga brorsdotter visar sin ”muslimskhet” är att hon inte är fläsk. Hade den feta ungen konsulterat en pålitlig vuxen i hans liv om de annorlunda matvanorna han hade observerat hos sin klasskamrat? Hade han verkligen beskrivit min brorsdotter som en mörderska som de skulle kasta ut? Kom informationen någon annanstans ifrån? En vanlig 7-åring kan knappast läsa 4 ord i sträck utan att missförstå 3 så en medial källa är knappast fallet. Vad var det som trängde in i huvudet på detta barn för att han ska hysa sådant agg mot en jämåldrig flicka? Att känna av det så kraftigt att han var tvungen att informera henne om det och bedyra hur skönt det skulle vara att bli av med henne och hennes gelikar. Varför denna otäcka timing? Hur kan associationerna försvinna när ett barn kommer ett politiskt uttryck laddat nog att avskräcka de flesta vuxna från argumentation?

Inbillar man sig när man ser en svårare skolgång för den kommande generationens okonventionella svenskar i jämförelse den vi gick? Resultatet från skolvalet bådar inte gott. Själv gick jag min skolgång utan att träffa på sådana vidrigheter en endaste gång. Debatten vill många använda som incitament för att förmildra det spår som det offentliga Sverige är på väg at halka in på. I sann Jantelagsanda vill man fördela skulden för rasismens hausse – ja, en del av skulden bärs tydligen av de som vägrade tillåta sig styras av SD:s agenda. Över 330 000 personer röstade för att avskaffa människor som inte platsade i deras perfekta tillvaro. Över 330 000 skanderar demokrati för att upphäva densamma för dem de hatar. SD är dessa personers röst och hatets lavin normaliserar maskineriet till vardaglighet. Numera är inte ens de minsta skonade.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN13, DN14, DN15, DN16, DN17, DN18, DN19, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11, SvD12, SvD13, SvD14, SvD15, SvD16, SvD17, SvD18, SvD19

Hope

The brown pit

Spilld mjölk heter det annars, spillt piss vill jag kalla det. Läget är som det är, och numera kan konungariket Sverige betrakta sig som en del av fastlandets Europa. Vi har fascister i vårt parlament vi med, occidentala bröder! Jag hoppades och väntade på att överraskas med att ha fel när jag och vännerna övertygade oss om SD:s parlamentariska intåg. Någonstans i bakhuvudet fanns det hopp om att Sverige skulle leva upp till dess internationella rykte. Min egyptisk-australiensiska vän, som aldrig varit i Sverige, uppger att Sverige och dess befolkning är i hans ögon vad alla världens nationer och länder borde sträva efter att vara. I sin trygga Australiensiska tillvaro skänker han hedersbetygelser över vårt anseende – i Sverige kan man tycka som man vill, men humanismen i folket tillåter aldrig det kollektiva hatet att finna plats i det offentliga finrummet. Inuti mig vädjade jag till denna humanism. Nu är måttet rågat och nästa gång jag träffar honom har jag inget att stoltsera med längre. Nu är vi lika illa som andra Européer.

Demonstrativa Reaktioner kom redan idag och 94,3% röstade inte på partiet. Av förklarliga anledningar hittar inte dessa faktorer sina sederande platser i mig. Vissa saker kan man inte förbereda sig nog för och jag trodde aldrig att jag skulle uppleva detta så pass kränkande som jag gör nu. Ett kulhål i pannan lämnar över 95,3% av kroppen oskadad, likaså ett knivhugg i hjärtat. Ett slag som träffar sitt mål i nacken berör mindre än 5,7% av kroppens volym, men paralyserar resten av kroppen för resten av livet. Det finns inga förmildrande omständigheter att muntra upp sig själv med, och lika lite episodiska förklaringsmodeller. Hur många hämndlystna motvalskärringar (manliga som kvinnliga), förortsmobbade ynglingar och bittra pensionärer finns egentligen? Hur många kapade parkeringar, kryddosande trapphus och högljudda grannar ska användas för att överskyla essensen? Klarspråk är det enda som gör saken rättvisa. Det medvetna hatet har haft sin sminkade röst i Alliansen och nu träder den in - med påsar under ögonen, sprucken hud och morgonrufs – med folkets applåder.

Kanske får detta andra konsekvenser. Kanske blir det en påminnelse i behovet av humanistisk ödmjukhet. Kanske kommer denna osäkerhet att göra gott, kanske är vår bortskämda trygghetsnarkomani fjättras av denna ostabilitet och vi lär oss att inte rösta med våra tjocktarmar igen. Eller inte. Kanske väcker den ännu mer ilska och grämelse. Kanske växer hatet sig starkare och vi går emot en Europa vi sett på med fasa. Vi har visat att vi kan ha samma hat, kanske kommer vi att passera våra Europeiska grannar för var dag som går. 5,7% av befolkningen, tillsammans med alla kommun- och landstingsröstare, anser att en del människor faller inom ramarna för de som måste berövas mänskliga rättigheter. Detta gör man när personen har begått ett brott, är omyndig eller utgör en fara. 5,7% anser att DU, vars politik riktas emot, är född som brottsling, evigt omyndigförklarad eller en fara för din omgivning. 5,7% är mycket mer än lite, och nu använder de dina skattepengar för att förgöra dig. Tack för loskan i pannan, alla som röstade på fascisterna. Mitt ansikte höll på att förfrysa och det värmde. Men du, jag har servetter…

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN13, DN14, DN15, DN16, DN17, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, Dagen1, Dagen2, Dagen3, Dagen4, Dagen5, Dagen6, Dagen7, Dagen8, Dagen9, Dagen10, Dagen11

The final countdown

Nu blir det spännande...

Vote today, you Muslim!

Idag ska Du och Dina nära rösta. Frågar Du varför?

För att Vi ska kunna fortsätta vara svenskar...

...för att Kurden ska tillåtas överleva...

...för att Araben inte ska kuvas till en vara...

...för att Turken inte ska reduceras till pizzerior...

...eller Persen till de fåtaliga rasisternas hybris...

Om Du värdesätter Dig själv och Dina nära och kära ska Du inte överlåta deras framtid i händerna på de som vet minst om Er...

....och om Du bor i Solna - glöm för Herrens skull inte att delta i Bouhamzas kupp!

Dagen1, Dagen2, Dagen3, Dagen4, Dagen5, Dagen6, Dagen7, Dagen8, Dagen9, Dagen10, DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3

Planning forgetfulness...

Det är alltid hedervärt när folk tar avstånd från rasism och hat. Det behövs. Ju fler som står upp mot dem desto bättre är det för oss alla. Jag välkomnar artikeln från de judiska företrädarna - med en pytteliten reservation. Lena Posner-Körösi, ordföande för det judiska centralrådet, står som förste skribent (och förmodligen initiativtagare) i artikeln. Vi som har ett minne som sträcker sig tillbaks i tiden kommer lätt ihåg Lenas reaktion i samband med Reepalu-affären. Denne person fordrade pratiskt taget att muslimer generellt skulle offentligt deklarera sin oskuld i och avståndstagande från det som hon och hennes meningsfränder fastslagit som Malmömuslimernas återuppväckande av bred antisemitism. Samtidigt vet vi att Lena själv och hennes organisation samarbetat med organisationer som dels skapats av antimuslimer dels som sprider arabhat, rasism och antimuslimska föreställningar. Bland dessa hittas FIDIM, bland vars upphovsmän hittas inga mindre än SD-politikerna och bröderna Ekeroth, samt hatbloggen FiM. För att Lena ska ha någon trovärdighet i relation till artikelns budskap och inte ses som en kånkare som ska glida med så bör hon givetvis leva som hon läs – hon bör erkänna de grava misstagen i tidigare ageranden och tydligt ta avstånd från dessa organisationer. Likvärdigt hat som utövas av olika aktörer träffar offret lika illa. Det bör hon, om någon, begripa.

Why I vote the way I do – part 2

Del 2 av 2, del 1

Matanalogier är ofta slående. Mat berör oss på våra mest primitiva nivåer, där vi luttras till att skydda oss mot faror och skador. Den rör vid våra värderingar och kulturer, vår fysiska och själsliga existens. Den välter imperier, ställer nationer mot nationer och förenar oss när vi behöver varandra. Med mat kan vi väcka och släcka känslor som är från fjärran platser i vårt undermedvetna och parallellerna snappas upp med enkelhet. Politik är som mat för vår överlevnad. Vi klarar oss med det mesta som är medelmåttigt. Vi överlever utan större bekymmer när vi får anpassa vår smak efter det som finns att tillgå. Det finns dock en gräns för vad vi klarar av att släppa loss inom oss innan det börjar äta oss inifrån. Mängd och sort spelar ingen roll, för det är bekant att kvalitén ofta kan göra mer än vad kvantiteten klarar av. Ett glas nyttig mjölk med 2 droppar med gift i blir aldrig nyttigare än giftet som du får i dig. Den stannar, den fräter och får dig att kräla.

Ingen politisk debatt är fullkomlig utan nyansering för ingen av oss är 100% ena eller det andra. Det råder ingen tvekan om att utöver de generella sakfrågorna som angår oss som svenskar så finns det specifika angelägenheter som berör som muslimer, invandrare och/eller multikulturella. Inget parti är definitivt perfekt eller förkastligt, oavsett vad man har för grundideologi. Oftast så köpslår man med sig själv och väljer det som mest stämmer överens med de prioriterade frågorna. Det finns samhällen där valet fallet trångt mellan alternativen och den enskilde blir tvungen att lägga sin röst på den som antas göra minst skada. I Sverige har vi varit bortskämda med att inte erfara den sortens politisk korruption, men vi är inte undantagna. Detta händer de bästa av oss. På teoretisk saknivå befinner sig alla svenska partier på en VAS mellan 0 och 10 men aldrig 0 eller 10. Det som skapar kollisioner är brant avskiljande svar på enskilda sakfrågor. Kommunisternas agg mot nazisterna berodde primärt inte på att Hitler startade världens första anti-rökningskampanj, utan troligen hade det med sveket mot Molotov-Ribbentrop-pakten att göra.

Dessa frågor kan höja den övriga medelmåttan med sig, eller så kan de förgifta den ner till avgrunden. I årets val har det avgörande fallit på dessa frågor. Årets val handlar för oss om samhället som en skog eller som en parkering. Det handlar om ifall vi ska leva, växa och ta plats såsom vi förmår utan att skada någon eller om vi ska upplåta detta att styras av självupptagna förmyndare. Det handlar om ifall vi ska kräva få det som alla andra har – varken mer eller mindre, eller om vi ska låta samma personer omvärdera vårt mänskliga värde. Jag för den delen är mäkta trött på att se mig själv, min familj och alla som inte passar in i den angivna produkten göras om till föremål för politisk upptuktning. Jag är mäkta trött på att behöva förhandla med de rättigheter som både jag och världens enhetliga organisation anser att vi är födda med. Jag är mäkta trött på att se hyckleriets händer bestämma vilka som får vara vad och under vilka omständigheter. Inte minst är jag trött på att SD-hysterin skapat en blindhet för att deras politiska meningsfränder är i vår regering och dessa kan vi rösta bort. I dom kretsarna uppgår den okonventionelle aldrig över rollen som politikens folk.

Politikens folk, det är precis det vad vi är nu. Att betraktas som social ogräs, vare sig man debatterar som/för individer eller kollektiv, har skapat en mentalitet där man anses vara i behov av en hel skola av politisering. Man anses fordra en civiliseringsskolning som omfattar stadier av mottaglighet och mognad. Det börjar med invandringspolitiken, som är första barriären i vilka det är som ska få befinna sig i Sverige. En gång i tiden var detta styrd av en tanke som baserade sig på solidaritet, förmåga och utrymme. Idag handlar det om behov och geografisk/kulturell närhet. Tar man sig förbi detta är det dags för nästa långkurs – invandrarpolitiken. Här ska subjektet inlemmas i vårt samhällsmaskineri och det är här som cirkusen börjar. Inledningsvis är det dem basala nödvändigheterna man trycker ut – språk, samhällsinformation, aktivering under de nya förhållandena. Det är under invandrarpolitikens inverkan som de utsatta får känna av att det inte räcker med att vara en produktiv och laglydig medborgare. Nej, för detta övergår tyst i integrationspolitiken, som i händerna på regeringens SD-substitut blivit en skola i kulturell tilljämning och utrotning av individuell divergens. Här är tvång av personliga attribut, social stigmatisering och ideologisk demonisering vardagliga verktyg på lokal- och riksnivå. De flesta av oss är i de nuvarande makthavarnas ögon omringade av integrationspolitiken, oavsett om vi är födda här, ser oss som hemmavarande eller kämpar på samma sätt som den etniskt svenske. Har du bakgrunden som invandrare, muslim och/eller multikulturell är du föremål för en upptuktningspolitik. Vägrar du sälla dig in i ledet har du dragit på dig den fjärde avdelningens förbannelse – främlingspolitiken. Din moskéansökan avslås, dina kläder blir du bötfällda för och diskminering av din olikhet exkluderas ur lagboken. En gång främling – alltid främling.

Det är en heltidssysselsättning att passa upp högerns alla existerande och kommande politiska pekfingrar som specifikt riktar sig mot de utpekade grupperna. Min fråga är – varför skulle man acceptera att bli annorlunda behandlad? Varför tolerera bli ett diskussionsämne och aldrig en diskutant? Om ordet identitetspolitik någonsin haft relevans i en debatt så är det nu det kommer in. Högern har haft en klagomur i att se begreppet som beskrivning för statliga gräddfiler för dessa människor, därför har man utvecklat en egen version av det. En nemesis, en alter ego, en isomer – 3 dimensioner av samma identitetspolitik. Vi alla klarar en del efter egen förmåga, men vi klarar inte av gift i maten. Högerns identitetspolitik är giftet i vår mat, för där har man gett dem azurbruna rätten att härja fritt på bekostnad av de utsattas mänskliga rättigheter. Det kommer mer och det är nu som vi kan säga till om vi tänker finna oss i det. Jag är mäkta trött på ambitioner som skapar ett alltmer ojämlikt samhälle och jag är trött på att jag är en ofrivillig måltavla i det. Därför kommer jag att rösta på det block där potentialen för det är mindre, och på det parti där mina ord hörs. Dit solidaritet bär oss med sina mjuka händer kan våra pengar aldrig göra.

Mina röster kommer att gå till Miljöpartiet de Gröna. Där är jag, tillsammans med alla andra, en människa.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN13, DN14, DN15, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11, SvD12, SvD13, SvD14, SvD15, SvD16, SvD17, SvD18, SvD19, SvD20, SvD21, SvD22, SvD23, SvD24, Syd1, Syd2, Syd3, Syd4, Syd5, Dagen1

Why I vote the way I do - part I

Del 1 av 2

Valrörelsen har nått sitt slut, om man nu kan säga så, och det fasansfulla kriget om rösterna ersatte för ett bra tag sedan principiella debatter och kampen om sunda värderingar för allas välbefinnande. Att en del partiers levebröd blivit muslimens motbjudande närvaro på svensk/europeisk mark råder det ingen tvekan om. Det massiva uppväxlandet av dess uppdrivning börjar bli mer oroväckande för varje dag som går. Välsignelserna haglar in överallt, och normaliseringen av denna form av rasism spelar spratt på statistiken. En norm framgår inte som den avvikande siffran den förtjänar att vara, och den sociala dynamiken i islamofobin får den att krypa in i varje vrå som dess svarta rök kan penetrera.

Att påkalla västvärldens historiska förakt och hatfulla misstänksamhet mot muslimer är dels att generalisera och dels att förskansa sig bakom en gigantisk förklaringsmodell vars lösning hamnar betydligt längre bort än sådant som kan brytas ner till nutida förklaringar. Historien upprepar sig fast i nya färger och nya aktörer tar sig upp på scen. 2000-talets svenska tvättande och rumsrengörande av politiserat och kollektiviserat hat mot muslimen, något som blivit varumärke för den som anser sig utmana etablissemanget, kan ses som att ha inletts av epokbrytande liberaler som Lisbeth Lindborg. Liberalismen hade gått ifrån att stå för allas frihet till att diktera vad frihet var utifrån vem man var. Gränsen gick inte vid majoritetstycke utan vad som majoriteten borde anamma för att inte lösas upp i sömmarna och det är vid liberalismens övertagande av den islamofobiska facklan som dess explosiva offentliga platstagande blev ett faktum.

Ett av de vitala argumenten var hotet mot sekularismen som garant för balans i samhället. Fokus för det blev den ofrivillige muslimen, som fick stå som modell för samhällets nedfall. Dennes individuella rättigheter övergick i något som var på bekostnad av andra rättigheter. Det som en gång var dimensioner som ej rörde vid varandra gjordes om till konkurrerande entiteter i konflikt. Ballongen blåstes upp för var dag som gick och ju mer muslimen kom in i samhället med sin individualism desto större blev hotbilden. Individen räckte inte längre till att förklara varför muslimen var displacerad. Man backade några steg och fick för sig att kollektivet bar på flera mallar som gjorde ena individen oskiljbar från den andra. Tumören kunde inte botas genom att man stack den med nålar här och där. Dess kultur, dess helhet var något som man skulle göra till måltavla.

Mångkulturen, som tillät muslimsk pluralism, attackerades. När en av sekularismens starkaste argument var just multikulturalism så tolkades den om till dess fiende. Att politiken tillät denna varböld härja fritt var en dödssynd som var oförlåtligt men som man kunde begränsa skadorna av. En förutsättning var att sudda ut muslimens individualism och muslimers kollektivistiska likheter. En för alla, alla för en – hotet var lika alarmerande vilken nivå än man la sig på. Givetvis var Lindeborg ej ensam eller övermäktig om att skapa detta. Nya liberaler intog medgivande platser vid henne och liberalismens politiska företrädare blev ett av de mest potenta verktygen i hatets händer. Det är där vi är idag, en ständigt eskalerande alarmism som omhuldar muslimens minsta steg på svensk mark, lanserad och marknadsförd på de allmänna hyllorna av de svenska liberalerna.

Svaret på frågan om detta är en ny epok eller en ny förgrening av en gammal tradition blir relativt oviktigt. I detta läge spelar det egentligen ingen roll om SD blir vågmästare. Likt flera europeiska länder, där liberalerna övertagit högerns officiellt islamofobiska anlete, blir det specifika muslimföraktet verksam i dagordningen samtidigt som det skyddas under liberalismens täckmantel. Dom kvartshjärtade försök som görs för att slå sig fri från den kritiken brukar snarare bekräfta hur väl det stämmer. Muslimen kollektiviseras i kritik men exkluderas i liberalernas form av individualism, dennes farhågor bedöms som överdrivna och hon beskylls för att inte respektera samexistensens grundläggande regler. Därav har liberala företrädare tagit på sig ansvaret att planlägga frihet för muslimen är värdig att anförtros med. Det gäller klädseln, uppträdande, leverne, uppfostran – allt som man kan tänkta sig kunna röra om i.

Man dikterar vardagen för muslimen såsom man lär ett barn socialiseringens dynamik. Man agiterar för selektivt borfall av mänskliga rättigheter för en utvald del av befolkningen. Man bagatelliserar problemen med radikalisering mot muslimen och att man regisserar en ständigt krympande cirkel runt denne. Muslimens protester fastslås som oförståndiga konflikter som måste plattas till. Man går så långt att man hänvisar till diktaturer som föredömen som man annars kritiserar till punkt och pricka. I Danmark talar man om förråelse sedan Dansk Folkeparti intog makten enligt nämnd modell. Förråelse av vokabulär, förråelse av humanism, förråelse av politik. Ena förbudet blev en port in i nästa förbud och dynamoeffekten är fortlöpande genom hela Europa. När hatet blev rumsrent via liberala handlingar fanns det inget återvändo i sikte.

Förräderi är det ord som jag främst tänker på när jag ser över liberalernas köpslag med de principer de anser sig stå upp för. Via media, statspolitik och värderingsvändning har de sedan länge övertagit en politisk fackla där muslimhatet blir en norm. Alternativen som denne erbjuds är att sälla sig in i angiven led eller ta del av konsekvenserna. När hela mänskligheten försöker förenas arbetar de liberala för splittring och den exkluderande metodiken förstärker åter stämpeln på muslimen om den ständige gästen. Denne har begränsade rättigheter, eller som de omtolkats till privilegier, i landet. Selektivitet är förordet, vi har handlingen att invänta och jag betvivlar att det kommer att finnas någon som ens bryr sig om att skriva epilogen. Den som är fri från synd idag kallar sig liberal.

This should not occur

Vad är det här för dumheter? Public service, opartiskhet, yada yada yada. Dom fantasierna krossade sig själva för länge sen. Det är skamligt att hans deltagande fryses. Han borde prisas för det…

The day French died

Om det någonsin har funnits en anledning att döpa om begrepp till mera hederligt klingande namn så är det läge för det - freedom fries, freedom kissing, lång frihet....

Easy peasy, lads!

Där hör ni, grabbar och pinglor. Var inte snabba i närheten av en kristdemokrat, för då riskerar ni förvirra henne in i en situation där hon stödjer rasism mot muslimer. Herregud, vad händer som hjulben springer genom partiårsmötet?!

KD:s värsta mardröm?

No more ballons!

Nu ska jag tänka som en konspiratorisk alliansanhängare som ser valfusk i allt rött och grönt som rör sig.

Vi har alla sett Alliansens logotypprydda vita och orangea ballonger som de generöst delar med sig av till barnen. Dess heliumfyllda leksaker är oemotståndliga för de små och det knappt en unge som går genom valstugsmullret utan att komma ut ur den med en ballong. Akten verkar vara en oskyldig glädjespridning där Alliansens aktivister erbjuder ett lättsamt nöje för barnen utan att tvinga sig på någon. Skrapar man lite på ytan så är detta inte så harmlöst som man intalar sig.

Alliansen har med detta infört en genialisk och slug taktik där man värvar minderåriga valarbetare som kan vara aktiva i flera timmar till priset av ett par ören. Det är allvarligt nog att de får sina egna barn att gå runt och bära på reklamskyltar utan deras vetskap om vad det är för budskap som de sprider – att omedvetna barn inlemmas i den politiska kampen är ett groteskt övertramp att fördömas för. När man försöker indirekt ta marknadsandel genom att direkt rikta produkter till barn är att göra lön och vinst på andras arbete. Aningslösa minderåriga i arbete för kompensation som inte ens kan kallas för spottstyver.

De tvingar ju inte någon att hålla i en ballong, säger ni. Dessa är ord ur munnen av människor som inte är föräldrar eller haft småbarn omkring sig. Stugornas strategiska placering gör det ofta svårt att missa ballongerna. Att bege sig till en sådan plats där barnen får denna leksak gratis och korsa det utan att tillåta ens barn detta nöje är inte enkelt. Ingen förälder vill krossa sitt barns hjärta när alla de andra gläds info hans/hennes ögon. Föräldrarna sätts i en känslig situation som närmast liknar grupptryck, för ingen vill ju av sina egna principiella och ideologiska skäl neka sin lammunge ballongens tjusning.

Det är ironiskt hur processen med desperata föräldrar och underbetalda barnarbetare påminner om högerns främjade företagspolitik i modern tid. Fast då brukar det pågå i fjärran länder där vi slipper se dem. Beklämmande är det i alla fall hur demonstrativt aktionen är och hur flagrant dess syfte är.

Överdriver jag? På något sätt kommer högeralliansens anklagelser om valfusk tillminnes…

DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Dagen1, Dagen2, Dagen3

Let’s cut to the chase – election challenge 2

Tro´t eller ej, men oavsett vilket skal jag ser ut att bära så är jag inte omedgörlig, utan det går faktiskt att tala in min i en viss bana - om man för fram sakliga fakta och övertygande argument. Som bekant så talar fakta för sig själva och behöver ingen konferencier eller mäklerska. När det kommer till rasistiska falanger så blir ju saken enkel att bemöta. Det paradoxala är att ju extremare de blir desto mindre extrema och mer konventionella ser de sig själva som. Det finns saker som jag redan nu vet att jag, vid mina sinnens fulla bruk, skulle aldrig göra. Jag vill dock inte vara like dogmatisk när det gäller politik, ty vi vet ju aldrig hur livets förlopp går. Därför ställer jag fram en andra utmaning inför det kommande valet – om du lägger bort de konventionella förklaringarna och försöker se detta ur ett valperspektiv - vad skulle få dig att rösta på SD? Helst vill jag se en lista med 3 punkter, men 1-3 bör rimligtvis vara acceptabelt. Själv måste jag föregå med gott föredöme och visa min lista på 3 saker som skulle få mig att rösta på SD. Dessa är:

1. Att helvetet fryser över och kapten Belsebub, som då är en nyinflyttad invandrare på jorden, hotar alla som inte röstar på SD med en osteriliserad djupundersökning i någon av kroppens öppningar. Sablans främlingar med sina knäppa kulturella uttryck…

2. Att jag får en subakut men ändå allvarlig stroke som ger mig expressiv afasi och jag säger ja till allt, så när jag beger mig till vallokalen så springer en SD-mupp framför mig med valsedlar och frågar ”vill du rösta på oss?”

3. Att dagen innan valet så träder Jimmie Åkesson fram i media och utan att säga något så greppar han tag i nackens hår och river av sig skinnet på huvudet och ansiktet som en silikonform. Den riktiga personen under masken visar sig vara Dawit Isaak, som under alla dessa år wallraffat i partiet, och som nu avslöjar att allting ingick i ett projekt för att se hur långt man kunde driva ett parti med en uppenbart rasistisk agenda. Nu när det visat sig att det finns starkt stöd för statlig rasism så lägger han fram partiets verkliga manifest, som är tvärtemot det nuvarande på de flesta skärningspunkter – i den finns det ingen rasism, människoförakt eller storhetsvansinne utan det är ett humant och rasism-motarbetande program som får alla andra partiet att blåna av avundsjuka.

Nå, gott folk – vad skulle få dig, som annars motsätter dig SD:s paradoxala och människofientliga politik, att rösta på partiet?

DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvT, Syd1, Syd2, Syd3, Syd4, Syd5, Syd6, Syd7, Ex1, Ex2, Ex3, Ex4

Trap for the gullible

Ni som har äldre syskon, speciellt om de är flera, måste relatera till detta. Minns ni barndomens naivitet när syskonen utnyttjade ens enfald och lurade på mindre välsinnade saker? Lättrogen som man var högg man i den där kakbiten, ända tills man upptäckte att de hade lagt en fiskbit i den. Med tiden lärde man sig att läsa av folk och efter en viss ålder förekom inte sådana fasoner längre…..i alla fall inte i samma utsträckning. För den saken skull har vuxna inte slutat ljuga och luras. Snarare är det tvärtom och lögnerna och lurendrejerierna får betydligt allvarligare konsekvenser. De blir bättre för var dag på att maskera osanningar med bländverk även om man lärt sig att se genom det mesta så händer det ändå att man går på minor.

I detta fall är det extremgöken Patrik Lindenfors från sekten FöreningsHumanisterna som gör ett utspel på Newsmill om officiellt schemaläggande av okristna religiösa högtider. Patriks budskap är att man helt enkelt måste skapa utrymme i Sverige för framförallt muslimers, men även andra religiösa minoriteters, rätt vara lediga under deras helger. Det finns inget behov av att gå in på de tekniska aspekterna av genomförandet. Det handlar inte om svårigheter med alla additioner och reduktioner, eller att jag är lika intresserad som alla andra kollegor att tillhöra en minimiuppsättning av personal på en storhelg som får hela tjocka jouren på sig. Att förväntningar skulle infinna sig är lika självklar som tanken. Det är avsaknaden av seriositet som stöter bort mig. Jag menar, kom igen – ett muslimvänligt förslag från en förening som gjort det till sitt öde att skapa ett samhällshat mot samma grupp(-er)?

Det är säkert många som anser att jag tänker i enkla och uppenbara banor när jag menar att detta är ännu ett led i föreningens anti-religiösa offensiver. Jag tror nämligen inte på teorin om nygrott samvete hos varken Patrik eller resten av Humanisterna. Samtidigt tror jag inte att det är ett uttryck för övermisstänksamhet hos mig nä jag betvivlar Patriks ambition att gratulera muslimer med ett leende. Det är ändå en person i en förening där båda besitter ett gediget förflutet av exakt det motsatta. I dess mildaste form är Patriks text på Eid al-Fitr respektlöst narrande av den muslimska närvaron och (de fåtal) mediernas uppmärksamhet av det. I dess traditionstrogna variant är utspelet givetvis en underbyggd kritik mot och undergrävande av multikulturalismen. Varken Patrik eller hans kult är främmande för den sortens attacker.

Jag kan i detta föra endast min egen talan men jag tror att muslimer, och andra religiösa personer för den delen, med sunt förnuft ser genom Patrik och hans meningsfränder. Att utspelet kommer i detta läge innebär att målmedvetenheten är extra motbjudande. Går man in i ett agiterat tillstånd och försöker bussa allt man kommer åt på en grupp så vill man nyttja alla krafter som finns för att nå sina mål. Viss ärlighet i form av helhetsperspektiv hade kunnat höja inläggets trovärdighet. Nu blev det så att utformningen bygger på reduktionistisk på svensk kultur - tillskott på muslimers plats på bekostnad av svenska traditioner. Precis som visan med kyrkliga skolavslutningar är det inte för vår skull detta ogenomförbara, kulturfientliga och misstänkliggörande förslag flaggas, utan vi används aom ett medel till vår undergång. Det är några godisar på rad som lockar oss in i en svår fälla, och här vill jag öppet deklarera att min mamma har gjort ett bra jobb när hon präntade in eviga sanningar i mitt huvud - jag inte tar emot godisar från fula gubbar (som Patrik). Detta förslag är lika hälsosamt och jag vill ha det lika lite som en varm dusch när jag är nedkyld - på en nazistisk fabrikshall…

A game of words

Multikulturalister. En av Högerns starkaste sidor har varit att producera ena öknamnet efter det andra om folk de ogillar. Denna innovativa förmåga har ej sällan handlat om direkta invektiv. I lika många fall är det begrepp och sammansatta ord som man, genom semantiskt missbruk, devalverat till föraktfulla anklagelser. Självklart, de flesta av dessa funkar bäst i deras egna kretsar medan alla andra står och ser på som stora frågetecken. Det senaste tillskottet i högerns ordbok är ordet multikulturalist, ett antagoniserande uttryck som beskriver förespråkarna av de nya hatobjekten - ett multikulturellt samhälle och vad man kallar för identitetspolitik. Det ordets anda, tillsammans med en hel drös andra besläktade sådana, har komponerats i ordning och tillsammans utgör de en bok med namnet Till frihetens försvar – en kritik av den normativa multikulturalismen. Denna bok har skrivits av de svenska Kenan Malik-fansen Per Bauhn och Dilsa Demirbag-Sten och ska, enligt recensenterna, föreställa en liberal rösthöjning i ren självbefarelsedrift.

Jag ska redan nu säga att inte har läst boken. Förmodligen lär det dröja innan jag tar tag i det, av den enkla anledningen att innehållet står redan i recensionerna. Det är bekant att Dilsa är en galning i att få sista ordet i de debatter hon ger sig in på, vilket är en förklaring till varför vi får läsa samma artikel av henne om och om igen. Det går si sådär när man försöker klä om en elefant till ett får genom att slänga lite ull på den, och den observationen är recensenterna inte sena med. När Aagård skriver ”denna oorginella bok innehåller egentligen lite som inte står att läsa i valfri artikel av Dilsa Demirbag-Sten, vilket gör att det läraraktiga tilltalet känns ännu mer tröttsamt” så blir det uppenbart att det är samma gamla aggressiva och pluralismfientliga brunliberalism som kommer tilltals. Aftonbladet och HD örfilar boken för vad det är. Då är det inget konstigt att Dilsas kusiner på Expressen står upp för favorithataren. Övertolerans kallar recensenten attityden att bevilja muslimer deras mänskliga rättigheter. Där har vi ännu ett ord, denna gång av Lars Åberg. För den som inte minns denna man så är det samma person som stod bakom idén att invandringen är något som ska moppas upp och inte nyanseras.

Att vara fulprovokativ i media är egentligen sååå 2005, men brunliberalerna har visat att rasismen är alltför viktigt och smakfullt för att anförtros rasisterna. Nidbildspolitiken är en semantisk lek som kryper in under skinnet på folk. Denna bombardering fastnar på folk som napalm och bränner sönder humanismen in på skelettet. En normaliserad rasism betraktas ej längre som rasism. Varför de azurbruna har bundit ihop sin existens med min undergång är bortom all sans och förstånd, ja, till och med de ord vi har att ta till. En sak är säker - de slutar inte förrän de har skrivit om ordboken. En bok att lägga sin tid på är denna, som verkar ha retat upp så många galna kvasihumanister och muslimhatare att pengarna från köpet bör vara värt saken.

Powerful message to hateful atheists

Sista raden bör fastna hos vem som helst.

Talent speaks for itself

Hata är ett starkt ord, därför väljer jag att skriva ogilla. Jag är nog en av många som ogillat tv-programmet Idol. Själva idén är hur bra som helst - den professionella jakten riket runt på musiktalang. Det är sidofaktorerna som har sänkt det, där mobbning kombinerats med överkommersialism. Det har varit en av anledningarna till att jag inte tittat på det, även om det numera är omöjligt att uppdateras gällande dess flöde via de flesta medier. Jag stötte på ett klipp på nätet som fick mig att haja till. Som musiker med produkter bakom mig tycker jag mig ha visst öra för talang som sticker ut. Lyssna på killen, hans röst och intima lek med gitarren. Den bohema spontaniteten och stilen är sannolikt noga planerat, där en nedrökt image blir ett perfekt komplement till sångstilen. Sången kompenserar för förfilmen, där han är fånigheten själv...

Hägglund, the hater

Jag förstår inte vad Hägglund har emot kurder och araber generellt (se filmbeviset här). Om han vill försvara terrorstaten Israel med allt vad han förmår så ska han väl kunna göra det utan att i samma andra trycka ner andra värdighet, suveränitet och verklighet. Ok, vi vet att högerns pajasar hatar Ohly ända till spetsen på hörntänder. Vi vet att de använder alla möjliga legitima och illegitima metoder för att undergräva honom - och de andra. En sann, diplomatisk och hederlig politiker ska väl ändå kunna framföra sina argument utan att för den delen örfila oskyldiga i närheten. Folk i mellanöstern har länge arbetat för sin och sina medmänniskors demokratiska frihet och rättighet. En del har lyckats. Varför berövar Hägglund dem denna ställning som de har gett svett, blod och tårar till? Varför nedvärdera andras demokratier genom att höja en terrorstat med apartheid över dem? Jag har sökt Hägglund personligen för att få ett svar, vi får se om han är man för det.

Eid mubarak, Anno Domini 2010

Emotional deflation

Samma pastor under konventionella omständigheter med sitt vanliga sällskap.

Nu var han inte lika söt längre, va?

In the land of discriminatory correctness

Är det speciellt klokt av en public service-kanal att under en valrörelse upplåta tid och plats till politisk propaganda av brunliberaler? Det sägs att media har en del provokativa gullegrisar som de gärna slänger in när de vill ha klös i orden, men jag blir lika förvånad varje gång detta sker på bekostnad av debattens sakliga kärna. När fajten i en debatt prioriteras över informationsförmedlingen en PS-enhet har skyldighet att tillgodose allmänheten så har journalistiken som en attraherande affärsidé infiltrerat dess kropp. Det är klart, opportunistiska publicister, som lever på idén att den som skriker högst och betalar mest är den som har rätt, tolererar sådant, och när tillfället dyker upp så har de förenat nytta med nöje. Gårdagens agenda påvisade att SVT hellre skämmer ut sin neutralitet än riskerar repellera tittare till andra kanaler. Man undrar om de vaknade med öm mage på morgonen över detta, men verkligheten verkar vara precis det omvända. Radikaliseringen är här och det mesta vi kan göra tillbaks är att stänga av TV:n. Det är en orättvis match.

Det ett år gamla fallet, som Alcala tog upp i sin demoniserande artikel gällande den ansiktstäckande kvinnans mindervärdighet, kommer upp för debatt och på ena sidan står DO Katri Linna och på andra sidan den azurbrune ambassadören och anti-DO:n Dilsa Demirbag-Sten. Det som skulle vara en debatt om ett ärende blir istället en arena för en sarkastisk Dilsa att avreagera sig i, ungefär som en av galningarna från Jackass i ett rum med 100 prinsesstårtor. Den hiskliga anti-DO:n alternerar så pass ilsket att Dilsa hinner bita både sig själv och Linna i rumpan i en och samma tugga – i samma anda som hon ger sig på DO:s allt för stora image och missriktade gärningar (som hon gärna vill desarmera) så hinner hon beklaga myndighetens uddlöshet och ovilja att leka justitiedepartement. Med andra ord ska DO agera utifrån en roll som rättsinstans med fullmakt, men bara när det gäller selektiva och fiktiva fall där det finns varken anmälare eller målsägare.

Det är inte svårt faktiskt, för någon med lite smör mellan öronen, att se att i debatten så är DO sakligheten själv. Att programledaren misslyckas med att utveckla debatten i denna riktning och istället uppmuntrar till en fullkomligt ovidkommande kollision leder till att Dilsa förlorar sig själv mer och mer i sina aggressioner och infantila hånfullhet. Allt groll som hon har skrivit om och fixerat vid, alla fall där DO vägrat tumma på mänskliga rättigheter för den azurbruna liberalismens skull, samtliga tumörer får välla ur henne som en lavin av halvsmält pizzadeg ur munnen på en överalkoholiserad onsdagstonåring. En del (inte jag! :p) menar många damer ackumulerar frustrationer till en bristningsgräns, för att en gång för alla låta hela fördämningen brisera och skövla bort allt som har oturen att vara i dess väg. Dilsa tordes vara ett undantag i detta då hon behandlar saker med morbid fixering, särskilt om de handlar om människor och grupper som hon hyser ett hysteriskt förakt för. Kan det vara så enkelt?

Den till synes komplexa bilden är klarare än någonsin, och den här ordväxlingen pluspoäng tillfaller knappast Dilsa. Jag illustrerar det med det mest uppenbara exemplet: trots att DO menar att anmälaren blev nöjd med utfallet, trots att det enligt utredningen var kvinnorna som främst begärde avskildhet, trots att detta förehöll sig inledningsvis och saken var borta ur systemet nu – så försöker ändå Dilsa göra detta till en fråga om manlig kvinnokränkning som premierats av DO. Klädsamt är det för Dilsa att se henne missbruka detta som en tveeggad machete. I den mellankönliga socialiseringen är den svenska kvinnan bortskämd och mannen misstänkliggjord, byt ut dessa till muslimer så ser Dilsa en naturordning – det olovliga och lätta kvinnliga bytet och det håriga manliga rovdjuret. Den demoniska muslimska mannen och den idiotförklarade muslimska kvinnan är lätta strängar att spela på då allmänhetens intryck stryker Dilsa medhårs – det är skyldigheter och inte rättigheter som ska läggas på dessa misstänkliggjorda gruppers bord.

Hur illa än det låter så är den liberalinitierade anti-DO-rörelsen en växande sot, vilket vi fått se resultatet av i denna debatt. Det finns många stimuli som vissa aldrig kommer att erfara av naturliga skäl. Känslan av att vara gravid för en man, känslan av att få en krampande kärlek besvarad med samma mynt. Jag undrar hur det känns för Dilsa när hon tjänar pengar på att odla hat hos majoriteten. Den främlingsskygga och skeptiska mentaliteten är ute när hon gör reklam för hat i politiska manifest. Mitt i detta hav av hat finner jag ändå viss förtröstan att inte vara en muslimsk kvinna med dessa könsförrädare ständigt i hälarna. Man tilldelas Straffpoäng för att finnas till: -100 i IQ, obefintlig EQ, berövad social kompetens. Att krossa DO med kvinnliga och manliga muslimska benpipor och kotor måste vara den lättaste vinsten. Det ska kuvas att leva i landet DK – där vi lever våra diskrimineringskorrekta vardagar med blekta framtänder. Här bestämmer de azurbruna hur mycket värdighet vi är värda att känna, hur mycket självkänsla vi kan anförtros och hur många fjädrar vår integritet får bära. Detta ska bli landet där alla kränker alla men få blir kränkta, där alla slår alla men få blir slagna och där alla våldtar alla men få blir våldtagna. Välkommen till vår Public Service.

This is what a Muslim does

You go, brother Khim! Detta måste ändå vara årets Wallraffande muslim i Sverige. Medan alla andra (inklusive mig själv) läser hemsidor och knappar på våra tangentbord om SD:s mediala verklighet, medan vi väntar på att tillfället ska dyka upp på egna ben och slänga armarna runt ens hals som överförfriskade tonåringar, gick snubben ut och med egna händer påvisade partimedlemmarnas och sympatisörernas natur. I tysthet, med fredliga och hederliga metoder, låta personerna själva tala. Som de [HaHa] kunskapstörstande, hederliga och sakliga debattörer SD är [/HaHa] så hade de inlett en serie seminarier om islam, med början under Almedalsveckan då man bjöd in Robert Spencer som föreläsare. Den tredje och avslutande delen hölls förra veckan och man hade bjudit in 3 utländska, och av SD certifierade, muslim- och islamexperter. Som det framgår så är det under detta seminarium som Khim får SD:s megarasism serverad på ett fat. Som det också framgår så sträcker sig kotteriet SD:s rasism så pass mycket att man anser sig vara över mötet med den som ens misstänks vara ”osvensk”. Då behöver jag kanske inte bli så ledsen över att SD:s flygbladsutdelare drar tillbaka handen och vänder ryggen till när jag går förbi deras tältstuga. Ännu lustigare är hur SD:s politiker gråter, sparkas och bölar i kommentarerna - detta skulle ju inte UT!! En sak är säkert och det är att Kihm kommer med största sannolikhet att utsättas för trakasserier och förföljelse av SD-tokarna. Vi hoppas innerligen att de inte gör sak av sitt hat, men alla freds- och demokratiälskande människor måste visa att sådana fasoner inte kommer att tolereras.

SvD1, SvD2, SvD3

Kuriosa - valets teckning har publicerats på Aftonbladet:

Arabs - the dealth cult

En av de mest rabiata rasisterna och sinnesförvirrade högerextremisterna i SD-toppen är ena halvan av Menendez-bröderna (dvs bröderna med judisk bakgrund vid namnet Ekeroth) - Ted. Att lista upp hela hans avskyvärda och människofientliga resumé fordrar en blogg i sig - ja, det är bara att läsa i hans blogg. En ny bottennotering, som tydligen undgått medias ögon, är hans intelligenta och mogna uttalande om araber (se sista tweeten). Folk hängs ut för mindre, varför kommer detta undan?

Forgive me

De här är en ny låt som släpptes innan ramadan men som jag totalt hade missat. Lem bbure heter den, kort och gott - förlåt mig. Det är en religiös låt med mjuk och poppig grund om förlåtandets makt. Artisten är ny och i mitt tycke gör han en bra debut. Lyssna och njut.

The All-Stars team

Knatte

Fnatte

O Tjatte

Difference and indifference

Jaha, another one bites the dust. Med röstmaximeringen i sikte har SD:s ledning försett ännu en av deras politiker med munkavle. Anledning? Att denne glade pensionär har beskrivit afrikaner som vilda apor med primitiva och okontrollerade instinkter. Intressanta aspekter kommer fram ur detta.

Det första måste ändå vara Svärjedetonanternas tystnad på nätet. Det hoas mycket om partisympatisörernas överaktivitet på nätet, men i detta fall verkar det som att de vägrar ta i detta ens med tång. Hur ska denna medvetna avhållsamhet tolkas från en grupp, som i vanliga fall kan tolka feltryck på mjölkpaketet på invandringen? Vad är det som sägs när det tisslas och tasslas bakom stängda dörrar och i enrum? Att han har uteslutits innebär ändå att ledningen har vissa reservationer mot hans uttalanden. Hur kommer det sig att sympatisörerna inte delar dessa reservationer när allmänheten ser på? Kan det vara ett märkligt sammanträffande, eller är det gamla seder som besvarar detta – tystnad är lika med instämmande.

Det andra är hur muslimhatet från politikern gått under radarn. I hans blogg tar det sekunderar innan man har stött på det första vedervärdiga och rasistiska inlägget mot muslimer. Sedan fortsätter det på samma sätt, och är det inte muslimhat och förakt som vädras så varvar gubben det med anti-sosse-retorik. Den rasismen, till skillnad från rasismen mot mörkhyade, förblir onoterad. Hur kommer det sig? Jag kan hålla med om att Wahlbergs retorik luktar allt för mycket gammel nazism. Är det en fråga om nivåer av osmaklighet där man uppmärksammar den allvarligaste? Ligger den antimuslimska retoriken på en avtrubbad nivå – been there, done that? Har medierna redan tröttnat på att se den för vad den är och istället behandlar den som en gammal dammig skiva? Eller är detta ett bevis på hur normaliserat det har blivit att få reagerar mot den med den avsky som den förtjänar? Rasism är rasism, och antirasisten ska inte se några nyanser.

Läs även Svartens inlägg om detta.