How to lose weight in Ramadan

Jag borde ha publicerat denna video i början av Ramadan, men tiderna är som de är. Klippet är från TV-programmet "Madventures", en självtalande titel om 2 finska galningar som beger sig ut till de mest udda platserna i världen för att göra de mest udda sakerna. Egentligen funkar metoden även under årets andra månader, men under just denna månad lär den vara effektivast. Planen är att varje dag, ca 10 minuter innan iftar, tar du och tittar på detta klipp. Jag garanterar att din aptit kommer att flyga ur rummet som en katt på en rockkonsert.

Unavoidable ripples

I fredags hade Svärjedetonanterna premiär för sin reklamfilm som var ämnad att sändas i TV4. Innehållet var ganska väntat eftersom det var ett koncentrerat av partiets rasistiska agenda och människosyn. Omedelbart bestämde sig Tv4 för att inte sända filmen, något som resulterade i sedvanligt SD-martyrskap. Dock skulle partiet inte ge sig utan började med detsamma att producera en ny film. Under tiden satte sig folk ner runt sin vanliga brasa och förfärades över mentaliteten som tagit fram reklamfilmen, som om innehållet vore dagsfärsk chock.

Det tog inte lång tid innan man publicerade namnet på filmens producent som hade tagit fram den och studion som visade sig arbeta på medieföretaget Alome. Den ansvarige producenten var Anders Königsson (bilden), en för övrigt frilansmedarbetare på SR sedan många år tillbaka. När han tillfrågas om filmens budskap så svarar han på torr Milgramska ”jag gjorde bara ett jobb”. Den frivillige kocken gjorde bara sitt jobb när han tillagade den förgiftade soppan med syftet att förgifta de som den kunde komma åt.

Reaktionerna lät givetvis inte vänta på sig. En Public Service-producent, även en frilanserade sådan, borde minst sagt välja sina jobb med mer omsorg. Det politiska engagemanget i valrörelsen som detta indirekta deltagande innebär övertrassering inte bara av moraliska betänkligheter utan även av de regler som PS-organisationer måste rätta sig efter. Därmed har SR meddelat idag att man inte kommer att samarbeta med Königsson (och hans bolaget?) mer och att han med andra ord har entledigats från sina SR-uppdrag.

Att ta i systematiserad rasism ska ha kännbara effekter. Nu behöver detta inte betyda att personen eller bolaget är ambassadörer för SD:s ideologi och politik. Frågan här är inte vad deras åsikter är utan vad det är de har engagerat sig i. Man kan inte inlemma sig i ett maskineri som en vital bild och röst och ändå se sin insats som neutral. Det blir säkert många skrik och gap om detta, främst från människor som inte begriper problematiken i detta. Kanske får SD ett par röster till på grund av detta, varav ena är just producentens. Detta är dock inget vansinnigt smärtframkallande. Här gäller det att välja mellan rätt och fel, och det valet är inte speciellt utmanande.

Ladies and gentlemen: the next George Bush

Jag satte saliven i vrångstrupen när jag såg på videorna med denna pojke. Det handlar inte lika mycket om pojkens inlärda attityd som det handlar om de vuxnas förtjusning. Här har vi alltså en 11-åring som menar att han blev politisk och genusmedveten vid 3 (!) års ålder och som ser i princip alla som inte är rödnackade konservativa patrioter som ett hot. Efter att ha skrivit en debattartikel i den ultrakonservativa tidningen American Thinker om sina hemska erfarenheter, år efter år i händerna på liberalerna, så har han blivit något av en martyrgosse för landets ultrahöger. Det är något uppsvullet obehagligt med hela grejen. Hans ordval, krigsretorik och argument kunde lika gärna vara tagna från vilken rasistisk neokonservativ sida som helst. Han har ett hat som brinner, han är arrogant och hånfull och han skäms inte för det. USA håller på att raderas ut av socialister och kommunister, klimatproblemet är ett påhitt från vänstern, utlänningar har ingen plats i USA, de liberala är mjuka veklingar och tolerans är ett gift. Allt detta sker i samråd med de vuxnas uppmuntran och applåder där både lärare och föräldrarna ingår. Jag tror definitivt på att vi generellt underskattar barns mentala förmåga och deras behov av och kapacitet till spiritualism. Detta är dock politisk-ideologisk vuxenspråk med stympade värderingar via munnen på ett barn. Det är en sak att lära barn värderingar och en sund livsstil, det är en annan att hjärntvätta det med extremism. Se de första 10 minuterarna i den första videon för att förstå vad det är jag menar. Han har egen YT-kanal med några videon som man kan se på och skrämmas.

Hela historien påminner mig om samma typ av hjärntvätt som man ser i den intressanta dokumentären Jesus Camp. Jag berättar inte mer om den utan ni får kika själva. När barnen görs om till gårdagens vapen istället för framtidens fredsagenter så förstår man hur illa världen är. Subhanallah! Vem är det som hjärntvättar sina barn till hatande mordbejakare? Det "roligaste" är att pastor Ted Haggard, känd evangelist och mannen som blev ertappen med att ha köpt sex av en manlig prostituerad, är med och läxar upp folk gällande samma tema. Detta är från tiden strax innan allt blev avslöjad.

Del 2, del 3, del 4, del 5, del 6, del 7, del 8, del 9

Manipulative and scary

Hoppsan!

Det var väl mäkta oväntat att fler bomber skulle släppas inför det kommande valet. Nej, alltså, jag och mina urtvättade ironier. Till mitt försvar måste jag uppge att det finns få andra sätt att handskas med tragedier. Att Jesus Alcala gjort en högervridning var rätt så uppenbart, men viljan att kippa in en egen kil under en valrörelse är nytt. Särskild med tanke på de omständigheter som omger ämnet och den politiska debatten. I och för sig, nu råkar det vara så att Mauricio Rojas andlige position har varit ledig ända sen han försvann ur bilden. Det finns aspiranter på den, såsom den otäcke liberalfascisten Philip Wendahl, men man kan ha viss förståelse att en del kan vara för ärliga med partistämningen för att platsa i dess officiella elit. Kanske är detta Alcalás rite de passage inför den kommande rollen, kanske är det en azurbrun lojalitetstest på eget bevåg. Att han fortfarande tilldelas utrymme på första sidan hos de största dagstidningarna visar att han på intet sätt gått ett Billy Butt-öde tillmötes. Utfrysning och tångfäste är det knappast tal om när medieelitens guldgosse bjuder upp Björklund till vals.

Det är knappast underligt i sammanhanget. Artikeln håller låg litterär kvalité med chockfaktorn som främsta syfte. Målet med artikeln gräddas i ett skräckexempel som får oundvikligt bli Alia-fallets siamesiska tvilling. Argumenten, som funnits ända sen en liberalfascist blev medveten om den kulturella ansiktstäckningens existens, görs om till en juridisk mishmash som förundrar juridikamatören – hur kan en jurist göra sådan tunnel på sig själv? Vi behandlar huvuddelarna:

• Man tar inte hänvisning till FN-konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor när man lagför ärendena, något som är i linje med muslimska länders förbehåll vid ratificeringen av konventionen – Med detta vill Alcala säga inte bara att universala konventionen för mänskliga rättigheter är av underordnad betydelse utan även att den otillfälliga tillfälligheten är ett bevis på musliminitierat kvinnoförakt som Sverige nu bejakar. Det första förutsätter det andra för att argumentet ska hålla och Alcala räds inte späda på sharia-hatet för att motivera sig. Vid närmare titt på behandlingen av dokumentet framgår det att den absoluta majoriteten av de länder som godkänt/ratificerat konventionen, oberoende av muslimer i befolkningen, har gjort det med visst förbehåll. De länder med muslimska majoriteter som haft förbehåll, och som också till Alcalas argumentativa förtret faktiskt är sekulära, har ett brett spektra av motiv varav flera sammanfaller med västerländska länders motiv för förbehåll. 8 länder har inte raticiferat den, 3 har muslimsk majoritet med egna politiska utvecklingar, 1 är USA: När Alcala fastslår ansiktstäckningen som en självklar diskriminering med statligt stöd så skapar han sin utgångspunkt utifrån en redan sjösatt båt. Problemet är att det inte finns någon verklig sjö, utan vågorna rör sig i hans huvud.

• Personens åsikt och vilja är inget att sätta värde på, eftersom diskussionen är i behov av ett högre tyckande och där kan personen inte platsas – här ser vi åter prov på sannings- och tolkningsföreträde i kombination av fullkomligt intelligensberövande av personen ifråga. För att exemplifiera detta parallelliserar juristen fallet med ekvivalenta fall där det knappast råder något dilemma. Vid närmare titt faller även dessa över sin lösa bräcklighet. Medan slaveri och trafficking (som Alcala felaktligt likställer med prostitution) handlar om människor som otillbörligen hamnat i händerna på andra som gjort dem allt från omyndiga till totalt rättslösa så är mänskliga rättigheter precis det som motiverat lagstiftningen mot dem – samtycke är aldrig en förbigången faktor eftersom det existerar inte i dessa fall. Könsstympning (av flickor) och äktenskap hos minderåriga är motverkade både av barnkonventionen samt faktumet att de är omyndigförklarade. Båda fallen har och kan ha irreversibla konsekvenser som starkt påverkar personens liv och integritet – innan de ens nått myndig ålder. Hur förbud av könsstympning av vuxna kvinnor, som givit sitt samtycke, ska träda i kraft vet vi först när det dyker upp ett sådant rättsligt fall. Här återstår det att se hur Alcala för sitt ord mot den ansiktstäckande kvinnan – är hon helt enkelt omyndig eller ska hennes mänskliga rättigheter, värdighet och integritet trampas ner när de stora pojkarna ska tala? Det intressanta är en person, som talar om en ansiktstäckare i tredje person, aldrig är föremål för samma typ av idiotförklaring. På så sätt har det tunna plagget som ansiktstäckningen utgör blivit lika magisk som Harry Potters osynliga mantel. För juristen och samtyckarna finns det plats för bara 1 sak i taget på ansiktstäckarens kropp och de diskuterade rubrikerna förutsätter varandras frånvaro. När hon tar på sig slöjan tar hon samtidigt av sig sin status som myndig samt sina mänskliga rättigheter och vice versa.

• Ansiktstäckningen är av samma betydelse för allmänheten som KKK-huvan och rånarluvor vid demonstrationer – associationen med dessa starkt negativa och stigmatiserade exempel är inget slump. Det finns andra exempel på ansiktstäckningar, men målet är just att få den åsyftade ansiktstäckningen på samma reaktiva ryslighet som exemplen. I ena fallet handlar det om ritualdräkter för en politisk rörelse som gjort sig känd för extremism, rasism, utomrättsliga mord och terrordåd. I det andra fallet används huvorna i syfte att omöjliggöra identifiering då omständigheterna är allt annat än rumsrena. Med andra ord är den ansiktstäckande kvinnans agerande på samma nivå – terroriserande rasister eller extrema aktivister som ska bryta lagen. Man behöver inte se djupare in på det för att se hur det fallerar. Syftet med ansiktstäckningen, dess relativa förhållningssätt till allmänheten och den bärande personens attityd mot omgivningen är de enklaste argumenten mot Alcalas dumheter. Överhuvudtaget har det aldrig handlat om omedgörlighet eller identifieringsförsvåring, problem som motbevisas i Alcalas artikel.

Problemet med Alcalas och de liksinnades argumentation är inte bara en fråga om bristande förståelse för mänsklig värdighet, mänskliga rättigheter samt demokrati. Man skulle enkelt kontra med en fråga - om en majoritet i Sverige valde att täcka ansiktet – var ställer sig motståndet? Demokrati vinner med detsamma. Mänskliga rättigheter biter motståndarna i rumpan eftersom hyckleriet ännu en gång uppenbarar sig - att i ena änden annullera delar ur dem med hänvisning till personens oförmåga att tänka själv och i det andra använda dem som motiv till samma åtgärd – det måste ändå vara toppen av dubbelmoral. Tesen bygger på att läsa in saker som över huvud taget inte existerar och förstora dessa till rena samhällsbestar. Här talar vi om ett högre vetande som rättmätigt raderar ut den enskildes frihetsbejakade vilja, eftersom man i dem kretsarna inte kan anförtro mänskliga rättigheter i händerna på den enskildes enfald. För mig har burkan aldrig handlat om ortodox religiös leverne, utan främst ett kulturellt uttryck som jag varken sett inkräkta annekterande på min eller min omgivnings sfär. Det uttrycket tänker jag inte beröva de personer som är i behov av det. Även om Alcala uppenbarligen upprepar mantrat om nödvändigheten att allmänheten går en liberal socialskola med upptuktning i mänskliga rättigheters vara och inte vara så kommer han inte längre än vad FP har gjort. Många vill bidra till att i rätt timing öka allmänhetens tryck mot DO för att erhålla ett utlåtande och risken är stor att frågan påverkar valet. Det återstår att se om han blir det ess som folkpartiet, och kanske SD, önskat sig.

Uppdatering 100902: vad skönt att se att akademiker, till skillnad från pajasar, är inne på samma linje som jag.

What’s the story, morning glory?

En FP:are har gått över till SD. Övergången har uppgetts bero på missnöje med moderpartiets invandrarpolitik. Och? Ska det där föreställa ett ideologiskt paradigmskifte för politikern ifråga? Den politiska relevansen i ändringen är på samma nivå som den hälsosamma relevansen för den som går från överkonsumtion av Pepsi till överkonsumtion av Coca Cola i hopp att gå ner i vikt. Det är ändå iögonfallande att en politiker, som styrs så pass mycket av en enda fråga att han byter parti för dess skull, ses som seriös. Största skillnaden i verksamheten blir väl att de nya partikamraterna genomför samma idéer som de ursprungliga partikamraterna, fast med rynkade pannor och buttra läppar.

Watching the Watchers

Jag har försökt ta mig till de torgmöten som har anordnats för att dokumentera när de prominenta politikerna har visat upp sig med tal och debatter. Bilderna är tagna av privata fotografer och samtliga upphovsrättigheter tilhör denna blogg. Om du vill republicera dem ska du be om lov först.

I lördags var det Nyamko Sabuni som var i vår stad. Jag ska inte förneka att viss stank av svavel infann sig när folkpartisterna flockades runt henne som tonåriga tjejer runt en Twilightaffisch.

Lyckligtvis neutraliserades luften idag när de rödgrönas giganter och Sveriges blivande (?) regering besökte vår torg.

Election question No. 1

Det finns 1001 skäl för att inte rösta på Svärjedetonanterna. Bokstavligen. Förekomst av humanism, intelligens, samvete, heder och själ är några få uppräknade skäl. För min del kan jag summera en betydande del av dem till ett enda – Svärjedetonanterna är ett livsfarligt hot mot mig som svensk muslim med ursprung i ett utomeuropeiskt land. Partiet står för en invasiv politik som ämnar försura livet för dem som det opponerar existensen av. Det finns dock folk som tänker lägga sin röst på dem, som Ali Afro här nere. Min fråga till dig är – varför vill inte du lägga din röst på Svärjedetonanterna? Skriv dina anledningar så får vi se om vi kan besvara några andra personers frågetecken.

Election awakening needed

Officiellt har valrörelsen precis inletts. Den har föregåtts av en lång och utdragen valupptakt och jag kan inget annat än hålla med i att detta kommer att vara ett av de mest spännande loppen att följa. Samtidigt kommer det förmodligen att vara det mest tragiska sedan millennieskiftet, då Svärjedetonanterna med största sannolikhet kommer att besudla riksdagen med sin närvaro. Den kommande månaden kommer vi att få se valstugor, medelåldersgubbar och tanter som springer efter en med flygblad, utspel, skandalambitioner och tjuvnyp. Många politiker vill framhäva att det är dig de arbetar för, i den meningen att du skulle utgöra deras beställare och inte uppdragsgivare. Så är givetvis inte fallet. Din röst må ge dem en arbetsplats de kommande 4 åren och deras beslut må förändra allt som du trodde att du kände till, men ha det klart för dig att ingen politiker arbetar för dig. Det är ingen truism att behöva upprepa att alla arbetar för sig själva och sin omgivning, både till vardags och i syfte att uppnå mål. De sitter på ett tåg och uppmuntrar dig till att stiga ombord och sätta dig i deras vagn. Det är i princip det enda val du kan göra – att se till att deras vagn blir den största, eller minsta för den delen. Därefter får du ta det söta med det sura, eller som i många frågors fall, se dig förledas från den ursprungliga bilden.

Oavsett hur man ställer sig till den effekt ens lilla röst kan ha i en statsomröstning så kan man, med säkerhet, utgå ifrån att om man låter bli att rösta så har man bidragit till sitt eget fördärv. Det behövs ingen matematisk formulering för att påvisa ration. Likgiltighet av den sorten är som vatten i ens risförråd, den får allt att ruttna utan att man lyfter på ett finger. Den som fortfarande känner sig osäker bör ta i akt att omgivningen knappast bär på liknande våndor. Man ska aldrig glömma att en portion av framtiden formas av den demokratiska processen och att inte rösta innebär att man anförtror sitt öde i händerna på okända människor med andra intressen. Dessa innebär ej sällan företeelser som är i konflikt med ens egna intressen, ja, kanske till och med sådana som innebär reduktion av det man har. Vem är villig att kompromissa med sina intressen på detta sätt, speciellt om de skyddas av konventionen för mänskliga rättigheter? Detta är en verklighet idag, och avsäger man sig rätten att se efter sig själv och sin familj så förtjänar man kanske inte bättre öde. Att rösta handlar då inte bara om framtiden utan även om att skydda det man har.

Jag anser att muslimer förtjänar bättre öde än ett där man är ord- och maktlös. Därför kan jag för mitt liv inte begripa det obefintliga engagemanget i den muslimska bloggosfären. Den ger en tydlig fingervisning om hur det ä i verkliga livet och det är knappast tal om att ta tempen på det utan snarare pulsen – som är lika vital som Svärjedetonanternas sinne för muslimers mänskliga rättigheter. Var är intrycken? Var är argumentationen? Debatten? Valrörelsen? Ungdomsaktivisterna? Hur ska man få för sig att genomföra en ändrad attityd, hur ska man normalisera läget, hur ska man få folk att reagera om man inte ens aktiverat sig själv? Hur ska man sträva efter progression när man själv stegar tillbaka? Hur ska man be om stöd från andra när man själv inte gör något för sin egen skull? Man behöver inte tala om revolution, även om det verkar fordras i vissa kretsar för att folk ska vakna till. Diskutera, gott folk! Makar emellan, med era familjer och vänner. Få föräldrarna att rösta, informera dem om läget. Sprid ordet i sällskapet. Ni vet att dom som vill åt era rätigheter kommer inte att visa er någon barmhärtighet. Om du är fortfarande för osäker – gör ett valtest för att få inspiration!

Själv har jag, mest för skojs skull, gjort flera. Många av frågorna är kopior eller omskrivningar av varandra, vilket man inte kan klandra testmakarna för. Dessa är de centrala frågorna i årets val och man kan bara göra om dem på så många sätt. Följande blev resultaten:

Axess:

DN:

Kompass:

SvD:

SvT:
Gud vilken chock det blev att jag hamnade på den flanken och det partiet...

Mosque vandalised in Norway

Hatattackerna mot muslimer fortsätter. Nu har någon/några norrmän visat prov på humanism och fredlighet genom att önska de norska muslimerna en glad ramadan. Reaktionen kom 1 dag efter att den norska jämställdhets- och diskrimineringsnämnden beslutat att förbud mot hijab i kombination med polisuniform stred mot lagen. Friheten och demokratin tar ett steg framåt – hatets krafter gör att för att skålla ihjäl det.

Keith Olbermann on Cordoba House

Det finns inte mycket att tillägga...

Twenty-four carats of Henrik

Ibland blir saker och ting så tragiska att de fäller pixlar. Vissa är nöjda med sin kaka och ser den som sin beskärda lott som alla andra. En del sneglar på andras kakor och skäms inte för sig att under ett obevakat ögonblick snärta in den i munnen och lägga sin egen i fickan. Sen finns en del som vill äta sin kaka och ha den kvar samtidigt som de stjäl andras kaka inför deras ögon och vill de att de ska ha den kvar så de kan ta den ännu fler gånger. Det skulle gå om denne lämnade tillbaka sin kaka och bad om ursäkt för sin stöld, ty det är inte mer än rätt. Det är annat om man insisterar på att behålla kakan och stjäla alla blivande kakor, samtidigt som man gråter över hur elaka alla är som ställer denne till svars för att ha bestulit dem deras kakor. Det säger sig självt att en vuxen person har ansvar för sina handlingar i vått och torrt, eller rättare sagd, våta och torra ögon.

Henrik Emilsson har nu tagit sig tid att skriva ett längre inlägg om de senaste dagarnas omvälvande händelser. Omvälvande i den formen att hans rasistiska uttalanden uppmärksammats i media och att han har fått den muslimhatande bloggosfärens välsignelser för dem. Det har lett till förödande konsekvenser – han har inte blivit uppsagd, inte blivit föremål för intern utredning, inte utsatts för disciplinära åtgärder - utan omplacerats bort från att arbeta med frågor som berör människor varav en stor grupp han ser som onda eller förvirrade utövare av ondska. Ett fullständigt katastrofalt efterspel för en person som väljer att skära ut sitt hjärta och låta oss beskåda det när det fortfarande pulserar i hans vänstra hand. När jag tittar så ser jag inte bara blod rinnandes nedför hans hand, utan mestadels tjära. I allt detta har jag inget att säga, mer än att han knappast fått det han förtjänar.

Den mänskliga fulländningen är en truistisk illusion. Samtidigt är det en styrka i oss när vi inser detta i samspelet vi utövar mot varandra. Att inse begränsning och ofullkomlighet är att inse vår fallenhet att begå missbedömningar, misstag, fel och ren ondska som ångras. Henrik ska ha sitt för att han ber om ursäkt, men den faller i värde när han försöker komma ifrån sig själv utan att lämna spår. Istället för att ha modet att gå vidare med denna fläck på sig riktar han all sin kraft mot att göra sig själv till en martyr i händerna på mediala belackare. På ren franska - hur f-n kan man rycka de berörda uttalandena ur sina sammanhang eller omformulera deras betydelse till de nya reviderade sorterna? Satt han med drömmar om Hollywood och skrev ett filmmanus samtidigt som han skrev inlägget? Var det så raderna förväxlades? Om fallet ändå vore så – varför fann vi ännu fler grova utlåtanden i polemiken som följde?

Uppenbarligen är det någons eller någras hemska fel att Henriks trygga tillvaron fått sig en puff, men han själv har ingen plats bland skuldbärarna. De utsatte honom för orätt, de brydde sig inte om att forska efter uppgifter som skulle ha skänkt honom rättfärdigade förmildrande omständigheter– hans akademiska meriter, hans arbetslivsverk, kanske också hans skonummer, erfarenheterna från första gången han bedrev otukt och vad det var som han spelade i hans Ipod precis när kortet togs. Likt en tjurig tonåring vill han inte vara i fokus för sina dumheter utan hänvisar till att han förra veckan klippte hela gräsmattan. Vi manas till eftertanke utifrån annat han flaggar för, och på så sätt borde det misstolkade treradiga utlåtandet förpassas till det förflutna där det hör hemma.

Det intressanta är ändå det stöd som radat upp sig för hans utlåtanden. Häxjakt kallar invandraropponenten Merit Wager processen där en vuxen person ställts till svars för rasistiska utlåtanden som denne styrkt mer än en gång i samma inlägg. När Wager ändå är på G passar hon på att revidera originalinnehållet i bloggen, fria muslimhatares ideologier i allmänhet genom patetiska semantiska friseringar, ge de sura muslimerna en lektion i juridisk ”varför ni ska bara hålla klaffen och vara tacksamma” samt undergräva de prominenta kritikernas ord genom ad hominem - allt för Henriks vackra ögons skull. Detta är en personkampanj, påstår både hon och han. Det går uppenbarligen för sig att basunera ut delar ur hatiska folkkampanjer, men när uppmärksamhet förmänskligas genom att fokusera på en persons gärningar så stiger mamma fram och gör som hon ska för pöjken hennes.

I Merits värld gör hon givetvis rätt för sig själv och dem hon försvarar. Inga fel begicks för det finns in get fel i att uttala sig sådär som han gör om muslimer. Det är svinlätt att raljera över andra och förminska deras existens när man själv befinner sig i toppen av näringskedjan. Hade vi sett Merit slänga sig in i debatten om utlåtandet hade gällt t ex judar? I ett parallelluniversum hade vi kanske fått svaret, men när det är muslimer det handlar om så finner många ord till att rättfärdiga hatet och polera orden för andras skull. I dom kretsarna är det hjärtkrossande att behöva förklara sig för att ha fällt rasistiska kommentarer om muslimer. Att bli ”uthängd” som rasist är en betydligt allvarligare företeelse än t ex att utpekas som ond, ett ord som herr Emilsson själv valde att använda. Eller att ständigt kallas för terrorist, kvinnoförtryckare, erövrare etc. Kärt barn har många namn. Att upprepa, styrka och försvara detta förefaller som flagranta trivialiteter i den världen.

Det hade funnits en vikt om det var på lika villkor detta föregicks. När min livsstil perverteras till nazistisk allegori och det finns folk som försvarar detta så åker tangenthandskarna av. Åter till Henrik – DU var ditt ödes smed, ingen annan! Det som inledningsvis luktade fiskigt började stinka en hemsk odör när både du och dina anbelangare gick in för att rättfärdiga det. De far med osanningar för din skull och du har både mödrar och bröder vid din sida. Att du fäller tårar över din förlorade maktambition bedöms många av oss, som kunde ha fallit offer för dina och dina stödjares huvudlösa demonisering, som ovidkommande. Jag vill gärna se att i ett samhälle så värdesätts jag mer än en planlös kyss och DU kysstes med djävulen. Det handlar inte längre om att förlåta dig Henrik, det handlar att se till att hatet inte upprepas där du kan iscensätta det.

Who is NOT Henrik?

Jag ville inte skriva detta förrän jag hade brutit fastan eftersom jag befann mig i emotionellt välbehag. Att bemöta gränslösa vidrigheter fordrar trotsallt att man vadar ner i sörjan för att ta sig en närmare titt och det ville jag då bespara mina roade sinnen. Som du redan har förstått så är jag en, vad du skulle presentera för omvärlden som, förvirrad eller ond muslim. Om du får beskriva mig och mina medmuslimer så agiterar du om en fårskock som saknar förmåga och möjlighet till att vara goda. En gräshoppsplåga som fördärvat allt det har slagit ner på, där kvinnorna i sin enfald självmant underkastar sig undervärdighet trots att de befinner sig i Sveriges böljande frihetslandskap. Ja, jag tillhör styggelsen och skaran som är anledningen till du förbarmar dig över mänskligheten. Det är samma fastande händer som under hela dagen arbetat i blod och kroppar för att lindra deras lidanden, som strukit pannor och kinder i förtröstan och som greppat vänskapens handslag hos alla villiga, oberoende av något attribut, som skriver detta till dig. Det är händer som du vill kapa.

Det är många som vill hävda att människor kan applicera differentiering på sig själva som personer, ett försvar för att man kan ha flera krockande dimensioner i sig utan att dessa påverkar en. Jag är inte en sån som tror det. Det är vi som gör oss till yrkesutövare, till äkta män och fruar, till föräldrar till våra barn och till barn till våra föräldrar. Våra dimensioner fungerar inte som kassetter, utbytbara och med endast en som är aktiv åt gången. Du är av samma skrot och korn som du skapat hela tiden. Skulle du sitta på din holk och låta hatet konsumera ditt samvete hade du inte varit någon speciell persons problem. Jag läser med missmod att du arbetat på integrationsverket, migrationsverket och nu på integrationsdepartementet. Jag ser en person som söker sig bort inom ett ämne samtidigt som han hyser ett djupt förakt mot en stor fraktion av de som han arbetar för. Jag ser en person som hoppat från ena arbetsplatsen till det andra med en ordning som inte kan ses som annat än maktavancemang. Varför arbetar man med frågor vars beröringspunkt utgör ens hatobjekt? Vad driver dig till detta, Henrik?

Jag försöker förstå, kanske till och med inse, vetenskapen i detta. Arbetsplatser för migrations- och integrationsverksamhet verkar ha blivit magneten för människor som har minst lämpade för uppgifterna. Nog härdas alla människor för eller senare på sina jobb. Det är dock inte samma sak att utveckla en antagonism mot ens levebröd. Ändrad toleransnivå och yrkeserfarenhet är inte samma sak som hatutveckling. Jag såg aldrig en frisk läkare som börjat hata sjuka. Jag såg aldrig en frisk lärare som börjat hata ungdomar. Jag försöker undvika tanken men du lämnar inget utrymme för fantasin. Du använder retorik som hör extremhögern till och du fraterniserar med de galnaste av den svenska bloggosfärens karaktärer. Du och dina azurbruna medliberaler raljerar över ”integrationsfrågan” och du hyllar människor och sidor som specialiserat sig på rasism mot muslimer. Jag undrar om du är delvis för att destruera. Jag undrar i hur stor utsträckning den ”imponerande journalistiken” som grundaren av den rasistiska bloggen ”Muslimska friskolans” påverkat dina utredarinstinkter. Jag undrar hur din människosyn av muslimen, uppfostrad av rasismens internetmasker, påverkat livet på de som den har haft makt över.

Jag ser på mig själv och tänker – vad säger det som en forskares färdigheter och skicklighet när denne tillgriper det som Henrik tillgriper. I en hälsosam värld hade även du brytt dig om frågan. Nu är du ”omplacerad” för att du var hatisk mot muslimerna – ingen anledning till djupare tjafs, tänker din chef. Det är en tragedi vi västerländska muslimer beskådar idag där vi, för varje dag som passerar, närmar oss vårt kollektiva slut. Det här verkar vara ditt Sverige, Henrik, och du har redan vunnit. Du och dina medliberaler har bussat folket på oss och vi är villebrådet alla verkar vilka ha en bit av. Jag försöker inte ge upp men min röst blir svagare för varje dag – hatets röster överröstar mig. Var är alla som visar att Henrik är den förvirrade och den onde? Visa mig att vi är fler än Henrik och deras åsiktsvänner. Vem vågar stå upp och säga – jag är inte Henrik?

Same goo, different fingers

Klaraste bergsjö kallar de platsen för sitt fiske, men för alla andra är det azurbruna repriset av det gamla betuggade utspelet i linje med partiets tänk gällande invandraren på svensk mark. Die Volkspartei vill gärna framstå som kravmärkt på den svenska scenen, där man lägger fram förslag som är uträknade utifrån samhällets behov och allas samlevnad. Man riktar uppmärksamheten åt de mänskliga tillskotten och menar sig sträva efter ett samhälle där alla har en jämlik plats. Dessa brukar vara lättgenomskådliga med tanke på att med partiets ideologi och politik medföljer ett invandrarpaket och inte enskilda förslag. Niklas blogg summerar väl de tekniska argumenten mot detta populistiska förslag. Jag önskar att det stannade där, men det är mer därtill som jag anser måste poängteras.

Det är egentligen ingen slump att 2 kvinnor, varav 1 med invandrarbakgrund, tar upp förslaget när karlarna misslyckades med att övertyga kollegorna. Tidigare var det Lars Leijonborg och Mauricio Rojas som prasslade mest med dem papprena. Det är naivt att förbise det taktiska i att utföra en re-emission av ett bespottat förslag med de nya förutsättningarna. Det PK-vänliga Sverige utnyttjas i att samkönade personer för varandras talan och att invandraren, med den förment unika inblicken i den kvinnliga invandrarvärlden i Sverige, bidrar med värdefullt tillskott av insyn. Oundvikligt är det att det samtidigt är en förstärkning av den inbyggda syn på den utländska kvinnan som kuvad och den utländska mannen som en bov - en anspelad naturlig ordning så omfattande att kvinnan måste luras ut ur sitt fängelse och sin egen enfald med detta lockbete. Det som är samma usla tanke som förut återlanseras ”med nya perspektiv och tag”, denna gång genom att smeka den populistiska punkten lite mjukare, samtidigt som man slår flera flugor i en smäll.

Det sista är allt annat än en raritet i die Volksparteis politiska verksamhet. Det ligger en sanning i att detta handlar om svenskt medborgarskap och inte (permanent) uppehållstillstånd. Den politiska motiveringen skribenterna lägger fram förgör dock ambitionens syfte med hästlängder. Att deltagande i riksdagsvalet framförs som en av grunderna för språktest förefaller vara ett motiv för svenskt medborgarskap som ett statspolitiskt privilegium. Lägger man in partiets, och särskilt Avcis, planer för invandraren (slöjpolitik, sjalpolitik, kulturpolitik, mångfaldspolitik, människosyn etc) så blir rökridån tydlig igen. Med moroten, som svenskt medborgarskap heter numera i liberalfascistiska kretsar, kan man fånga flera kaniner. Att det också är tänkt fungera för att få den lata invandraren att ta sin slöa bakdel ur socialsoffan framför parabolen och ge sig in på arbetsmarknaden är en av undermeningarna. Medborgarskapet kommer i detta fall att vara ett privilegium för den som är svensk utan att samtidigt vara något annat. Hotet som den okonventionella svensken utgör för den azurbrune gör att denne fråntar dessa personer deras förmåga att ha mänskliga dimensioner i sig.

Hur går detta ihop med tillropen om ökad invandring och föraktet mot multikulturalism och vad man valt kalla för identitetspolitik? Hur går idén om den blåtvättade invandraren ihop med orationer om marknadsanpassning av alla invånare? Det gör det inte, så enkelt är det. Antingen är man för multikulturalism eller så strävar man efter ett kulturellt och identitetsmässigt endimensionellt samhälle. Die volkspartei har aldrig bemödat sig med att motivera förslaget med substans – statistik, rapporter eller andra förlitbara fakta som inte är produkten av morbida spekulationer. Högre krav på invandraren än på den egna medborgaren är inte en tröskel, det är särbehandling som inte anstår civiliserat tänkande. Farhågorna som det skribenterna talar om kan finnas med uppehållstillstånd vilket påvisar en del av oskärpan i tanken, men röstfiskeriet träffar ändå rätt. Samtidigt som skribenterna undergräver betydelsen av sitt förslag ur ett socialt och funktionellt perspektiv är de välmedvetna om de andra effekterna. De vet vad ett svenskt medborgarskap har för betydelse för majoriteten av invandrare och de som väljer att byta medborgarskap – de är nämligen precis den grupp som är föremål för partiets efterlängtade kulturrevolution.

För många människor är det svenska medborgarskapet en säkerhetsvälsignelse. Som invånare, medborgare och samhällsdeltagare i det svenska samhället har de personer som önskar medborgarskapet gjort upp med sin tidigare juridiska status, något som ofta förföljer dem som ett klibbigt monster. När skribenterna menar att detta egentligen inte försämrar läget för invånaren så är det menat detta ska vara det lilla extra som man ska kämpa för, vilket är allt annat än sanning. Man kan tänka sig ett motargument i form av – är medborgarskap en mera potent sporre än permanent uppehållstillstånd, och skulle man inte tänka sig att de effekter som skribenterna strävar efter inträffar om språktest ligger som en spärr mellan temporärt och permanent uppehållstillstånd? Inte för att sätta några idéer i de azurbrunas huvud, förslaget har redan diskuterats i dem kretsarna. För svensken må säkerhetsbiten se betydelselös ut, men för människor vars juridiska medborgarskap utgör en förbannelse är ärendet en högst relevant dagsfråga. Det finns ett tredje alternativ, vilket kan vara en djupare mening med förslaget och som blir den naturliga konsekvensen av det – nämligen bildandet av en grupp av oförankrade invandrare som gärna får göra skitgörat men som inte är ämnade åtnjuta säkerheten. Såsom partiet ofta poängterar vikten av arbetskraftsinvandring så blir resultatet att man är välkommen så länge man är en manipulerbar produkt. Distinktionen mellan den som är svensk och den som inte är det görs till en kulturell klassfråga och det blir bara en början.

Best Ramadan ad yet

Om man ska bedöma den kommersiella sidan av Ramadan så kan man lätt dra paralleller till julfirandets december. Det sker en viss marknadstillspetsning och den mediala världen är inte omedvetna om det. Förutom en långvarig och gedigen TV-tradition ingår numera även reklamfilmer i konkurrensen om att lämna avtryck hos tittaren. Varje år brukar det finnas saker som sticker ut. Denna reklamfilm är nog den bästa ramadan-anknutna reklamfilmen jag sett. Den har ramadans vardagscharm och är hur gullig som helst. Texten i låten beskriver vad man skulle tänka sig att betraktaren säger. Där finns allt – den ivrige men envise farbrodern som måste göra sin bön innan han äter (och då måste alla andra vänta in honom eftersom han är familjefadern), de glada kusinerna som slänger sig upp när de ser en, tjejkusinen som man ”bråkat” med sen man var barn (och som man fortfarande måste retas med), kusinernas barn som blivit så stora sen man sist såg dem (för typ 3 veckor sen), mostern som lagar mat som alla andra men som unikt klarar av att få ut dom smakerna som man längtat efter, flerbarnsmamman som gör 5 saker samtidigt, springande ungar överallt, allt trugande om var man ska sitta ner och att man ska äta mer än man klarar av, kusinen som klagar över att hennes man äter för mycket, barnnyp under bordet, kak- och efterrättshysterin efteråt, tv-galna tanter som bara väntat på alla serier…the story of my life…

As knightly as ever

Dagen såg ut att gå samma öde tillmötes som sina föregångare. Horisontens gap öppnade sig och solen dök förbi den med all sin glans. ”Jag kommer snart tillbaka, räds inte mörkret.” Hon skulle ta ett varv runt hörnet och komma tillbaka med morgondagen. Vi behövde bara vänta ut mörkret. Denna gång blev det annorlunda. Denna gång skrek himlakamrarna av skenet som slog ut när solen dragit sina sista strålar utmed horisonten. Lik bladen på en blommande lotus spred sig lagren av hans närvaro. Barmhärtighet, glädje, kärlek, lojalitet, respekt, empati. Oräkneligt antal blad som regnar över oss. Själv red han ut ur första ljusstrålen som angav hans ankomst. På en gyllene häst med man av lyster stegrade han så att alla kunde se och lät budgivarens ärende inses. Mörkret skärrades vid blotta åsynen av hans svallande dräkt och fängslade sig själv. Nu är han här, och han är så välkommen.

Fridfull ramadan, Ramadan Kareem, Happy Ramadan, Ramazan Piroz!

MOOZ-lum in moh-I-CAN!

2007 deltog den amerikanske regissören Qasim Basir i ”One nation many voices”, en tävling för muslimska filmskapare som hade arrangerats av Link TV, och blev en av vinnarna. Sedan dess har han arbetat med en långfilm och nu är resultatet här. Mooz-lum heter den (Facebook, Youtube) och av trailern att bedöma ser projektet intressant ut. Jag betvivlar att den kommer att bli en kioskvältare. Den skara som kommer att se filmen för att få ut något av dess budskap kommer knappast att vara de som allra mest behöver det. Många sådana projekt tenderar att bli vattendelare – älskarna ser dem som ytterligare bekräftelse på redan kända fenomen och hatarna ger dem ett finger, ”propagandafilmer som de är”! Han är ödmjuk mot det som sägs mot det han försöker göra. Efter en allvarlig olycka för 5 år sen bestämde han sig för att respektera varje dag han hade fått och nyttja dessa för att göra gott - såsom att motverka hat och sprida godhet. Min förhoppning är att detta ska bli en port för honom som leder honom till högre positioner och arbetsplatser där han kan skapa blockbusters med stora budgetar, riktade till den stora unga publiken som ännu inte fallit offer för hatets tsunami. Mången gratulationer till broder Qasim, med förhoppning om granna framgångar.

Christopher Hitchens and the visible door

Detta är en sjuk mans berättelse om sig själv. Han får tala och hans ord utvärderas utifrån den känslolösa rationalism som han själv och många antiteister/ateister efterfrågar. Christopher Hitchens genomgår för tillfället behandling för matstrupscancer, en form som har en av de sämsta prognoserna. Nu när stundens allvar har tagit honom på bar gärning är det en lite annorlunda Hitchens som talar. Han är fortfarande förbannad, bitsk och hatisk samtidigt som han anser sig vara säker på det som ingen egentligen kan vara säker på. Fan kan dock bli religiös av flera anledningar, ålderdom behöver inte vara den främsta. Medvetenhet om ens dödlighet är ett bra exempel.

Nyligen har han släppt sin självbiografi där det framkommer uppgifter som talar för en traumatiserad Christopher som förklarat krig mot Gud av personliga skäl. Vi har hört det många gånger av ateister/antiteister/föreningshumanister. Människor som ”funnit Gud” efter att de har varit med om en händelse får en suck efter sig med orden ”varför är inte jag förvånad”. Det omvända kommer tilltals här – Hitchens är en person som sett sin mor ta livet av sig i ung ålder och som fortfarande upplever det abrupta försvinnandet som ett öppet sår. Man kan tänka sig att han då var i en ålder då de flesta i hans omgivning knappast brydde sig om gudomliga frågor och att man inte förväntades lägga stor energi på dem heller. Traumat kan dock finna sin plats i föreningshumanistens självsäkra svar på frågan. Att förlora sin mor på detta tragiska sätt i den åldern kan få effekten att man att man tappar tron på allt, speciellt på en Gud som beskrivs som glädjeutdelare till alla sina barn. Varför fick inte jag någon glädje utan denna börda? 2 kan spela det spelet, föreningshumanister. I alla fall – jag tycker mig skönja viss ödmjukhet i honom som man inte såg spåret av tidigare. Sen om det är medicinerna/den tappade fattningen som talar, som han själv menar, låter jag vara osagd.

Del 1:

Del 2:

Turning tragedy into parody II

Detta inlägg minns ni säkert. Videon med den ofrivillige (?) kändisen, Antoine Dodson, blev stor, mycket stor. Så stor att han själv blev en internetkändis över natten i USA. Han har en hemsida, ett YT-konto, twitter - allt man kan ha när man är någon på nätet - med tusentals anhängare. Han ger intervjuer, folk förevigar sig själva med honom och han skriver autografer. När nyhetens behag är över kommer hans sötmaa säkert att dö ut på nätet liksom mågen innan honom. Tänk att bli rik på sin systers våldtäktsförsök - är det bara jag som ser den svarta humorn? Tillsvidare får ni kika på kompletteringen av låten som the Gregory Brothers har gjort. En hit, utan tvekan.

Israeli PR-strategies

Det som sägs i videon är knappast nyheter för den som sett hur den pro-israeliska anhängarklacken försvarar allt som terrorstaten stället till med. Det är ändå intressant att se hur oron växt till sig ännu mer äver att världen inte accepterar statens folkmord, rasism och etniska utrensning. Vad blir huvudpoängen? Skrik "du vill utrota oss" så fort någon kritiserar Israel.

Jewish racism at glory

Medan en del judiska företrädare öppet visat sin respekt för medmänskligheten och de amerikanska folkrättigheterna, andra har gått åt ett annat håll och allierat sig med rasisterna. ADL:s unkna och selektiva antirasism såg vi för några dagar sen. Nu har den kände amerikanske bling-bling-rabbinen Shumley Boteach, eller den ”intergalaktiska rabbinen” som han själv föredrar att kallas för, gett sig in i leken och hans valda sida framgår från ögonblick 1 då han öppnar munnen. Den amerikanska debattatmosfären är annorlunda, men inte så pass att hyckleri och rasistisk antiislam kommer i skymundan. Han har mycket att vädra som han tror sig veta och kunna säga om muslimer och islam. En hel del är dock lättgenomskådad som lockbete för att få en hammare i huvudet. Intressant också att se hur han slänger sig på knivar och svärd över Israel och mot islam men när man vänder på steken så är han först med att skrika ”SMÄRTA!” Se noga på hur han under de få minuterarna inte bara använder sig av samma medvetna vilseledande ord om centrat utan även att han ändrar sin åsikt om vad det är han vill och att han börjar slingra sig med alla möjliga ovidkommande argument som han knappast skulle acceptera om det tom handlade om ett judiskt kafé. Varenda j-l verkar numera ha fog för att öppet deklarera sitt rasistiska hat mot muslimer.

Mycket intressant – den som sitter på oppositionssidan mot rabbinen och för byggandet av centrat är en representant från organisationen ”Americans United for the Separation of Church and State” som i praktiken sysslar med samma sekulariseringsfrågor som ”Humanisterna” men som har huvudet och hjärtat med sig i sina argument och lösningar. Varför kan inte föreningshumanisterna använda sig av lika mycket intelligens och humanism?

The worm in your bottle

De parkerar som krattor och deras toabehov kletar igen avloppssystemet. Dessutom har de fått marken för billigt, även om den inte är lämpad för bostäder. Sen var det en mindre detalj också – de är ju MOOSLEEMER och centrat vänder sig bara till dem (?!)! Då är de fundamentalister, med hår över hela kroppen, och de drar med sig bråk och bränder som skuggan av sin svarta själ. Uppenbarligen flyger ”tryggheten” ut ur grannskapet med huvudet före i samma ögonblick som moosleemens sandal träffar marken.

Det intressanta är inte bara själva protesten utan attityden som lett upp till den. Protestanterna har inga specifika förslag eller synpunkter under radarn utan för dem verkar det finnas 1 svar på hela problemet – låt bli att bygga det så är allt frid och fröjd. Jag tror säkerligen att man kan ha tekniska synpunkter på alla former av byggen, särskilt när det handlar om skapandet av centra. Det är upp till experter att avgöra begränsningarna och möjligheterna och i detta fall slår de undan benen på sig själva genom ovidkommande struntprat.

Kul och modigt är det också att kommunen och fastighetskontoret endast besvarar de argument som innehåller lite substans. Därmed tror jag att sista ordet är långt ifrån sagt. Det är bäddat för att rasistiska organisationer och partier ska plocka upp detta, särskilt så nära in på röstmaximeringsvalet. De tekniska förfrågningarna finns det bra svar för, och om muslimers närvaro är det som stör finns det speglar att ta till. och gällande bränderna…tja, kanske borde ni annonsera för meningsfränderna att de helt enkelt borde sluta sätta eld på moskéer?

Uppdatering 100804: sanningen om de boendes "tekniska oro" komer fram:

Turning tragedy into parody

Vissa saker är mycket svåra att skämta om, särskilt om de har social, kollektiv och/eller personlig ankytning. Jag låter dessa videon tala för sig själva. I den första ser vi ett reportage om ett misslyckat våldtäktsförsök där förbrytaren hade brutit sig in i kvinnans sovrum. Lyckligtvis räddades hon av sin bror som var i samma lägenhet. Denna broder, som addition till sin hjältestatus, är lite speciell. Inget illa menat, utan bara charmerande.

Visst får man ett leende på läpparna av hans tuffa direkta meddelande till förbrytaren. The Gregory Brothers, som för den som inte känner till är en musikgrupp bestående av 3 bröder och frun till en av bröderna, har specialiserat på glada parodier av utmärkande nyhetsinslag. Det går inte att förneka att de har lyckats med katchig fullträff denna gång. Döm själva.

Turkish sexism

Den turkiska statssexismen är välkänd, liksom dess statsfascism. Förbättringar har skett på sistone men det är fortfarande långt dit. Dokumetären "Good muslim wig" visar den odemokratiska fascismen som drabbar befolkningen via en minimal självgod och diktatorisk "elit". Lyssna väldigt noga på hur kvinnan som försvarar sjalförbudet motiverar sitt beslut - sämre motivation får man leta efter med ljus och lykta.