Blog hibernation

Livet handlar delvis om prioriteter. På grund av alldeles för många saker att göra och alldeles för lite tid att göra dem under så måste vissa saker få ligga tillbaka. Absolute Banana måste vaggas in i en dvala de närmaste 2-3 månaderna. Mail och kommentarer är välkomna och inga texter kommer att tas bort. Såvida det inte händer något så pass stort att jag inte kan styra mina fingrar så är skrivstoppen total. Inshaallah, om det är ämnat, så återkommer jag när det andra är över med gott resultat. Be för mig som en medmänniska, inte som en bloggare.

Red blood – blue blood

Ibland fastnar de godaste tuggbitarna i halsen. Politiserad historia kan man dividera om, det som man inte kan förneka är att politiska segrare oftast skriver historian. Emellertid försvåras detta för var dag som går tack vare dagens tekniska revolution. Verkligheten är sådan att liknande beslut har flyttat in i den politiska maktens korridorer. Nu har Sverige gjort något som många vill använda som moralens fana. Stora sår hos folk får erkännande, den andliga upprättelsen infinner sig och den svenska korrektheten har ännu en gång fått internationell tumme upp. Här gör man rätt oavsett partipolitisk sympati, uppdrag eller lojalitet. Eller? Det är läge att ta fram det som många läppar, speciellt de högljudda, är förtigna om. Samtidigt som det kristna folkmordet erkändes röstade samma ledamöter om erkännande av ett annat folkmord – den på den kurdiska befolkningen som genomfördes 1988 av Saddams regim. Det erkännandet röstades ned (2009/10:UU9 punkt 9).

Att anfal-kampanjen, med gasttacken mot Halabja som kronan på verket, är ett vetenskapligt och akademiskt erkänt folkmord är något som ingen studerande part bestritt. Processen genomdrevs med utrotningskonstens alla regler och det pågår juridiska mål med ärendet som kärna. Den irakiska staten har erkänt både anfal-kampanjen och Halabja-attacken som folkmord. Andra följer efter. I den svenska riksdagen väljer man russinen ur den internationella folkmordskartan. Av de närvarande partierna var det vänster- och miljöparitet som stod upp för sin moral. Sossarnas röda hjärta blånade när kurderna steg in i rummet. Av de borgerliga blockbrytarna, de som vackert pläderade om moralisk skyldighet, om upprättelse för ättlingar och om mänskliga rättigheter, var det bara en som hade energi att hålla ut sin moral i frågan fram till omröstningen om Irakkurderna – folkpartiets Gulan Avci. För folkpartisten Agneta Berliner blev tydligen kurdbeslutet mycket svårare än för de kristna, kristdemokraten Annelie Enochson och den politiske vilden Göran Thingwall följde efter. Ironin vet inga gränser - till och med den centerpartistiske riksdagsledamoten Annie Johansson, som prisbelönats för att ha ökat uppmärksamheten kring anfal-kampanjen och Halabja-attacken, röstade emot ett officiellt erkännande.

Uppenbarligen rationaliseras folkmordssympatierna, mot sanning och moral. Sossarnas abrupt tillbakadragna tassar förvånar oerhört. Samtidigt håller alla tyst om detta, alla partier, alla sympatisörer, alla debattörer, alla berörda, alla voterande. Den politiska yran hos en del har tryckt på synnerven – den opportuna segern ledde till massiv minnesförlust och man ser inte den förlorade hedern. Det kanske är ändå ren politik som ligger bakom detta – det kurdiska folkmordet sparar man på till en lämplig tidpunkt när KRG ska masseras. Det finns inga risker, inga vinster och inga diplomatiska manipulerbara krafter att nyttja. Inga sidor som kan spelas ut mot varandra. Detta är andra gången som ett erkännande av det kurdiska folkmordet röstas ned (2007/08:UU9). Budskapet är väl att det ska till 100 år för att det ska ha mognat till sig ett svenskt bejakande, eller?

BIldkälla, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN13, DN14, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11, SvD12, SvD13, SvD14, SvD15, SvD16, Dagen1, Dagen2, Dagen3, Dagen4, Dagen5, Dagen6, Dagen7, Dagen8, Dagen9, Dagen10, Dagen11, Dagen12, Syd1, Syd2, Syd3, Syd4, Syd5, Syd6

Uppdatering 100321: herregud, inte ett ord om det. Jag har ställt min fråga till de borgerliga temporärt blockbrytarna om varför ovanstående gick som det gick. Berliner har svarat på sin blogg och Enochson via mail - och bådas svar är av samma karaktär som gör mig ännu mer konfunderad. Båda påstår sig vara okunniga och oengagerade i det kurdiska folkmordet (som är typ lika anonymt som förintelsen) och använder det som motivation till sin votering. Är man okunnig och oengagerad så lägger man ner sin röst. Det gjorde varken Berliner eller Enochson. Med andra ord så har de tagit ställning i en fråga som de påstår sig inte veta något om - mot att Saddams verk är världskänt, mot att informationen ingick i motionen, mot att ärendet tagits upp för andra gången under båda personernas ämbetsperiod, mot att det pläderades innan voteringssessionen och mot att de hade tillgång till all ovanstående information. Det hade känts mycket mer logiskt om de hade sagt - jag sk*t i det.

Painful dissection

Jag avskyr detta avslöjande med hela mitt hjärta. Jag avskyr att det har blivit som det har blivit. Jag avskyr att jag ens behöver uppmärksamma det. Hur ljuvligt hade det inte varit om jag hade haft fel, om jag hade missförstått allt, om jag hade fått be om ursäkt. Det finns inga förtjänta vinnare i det, endast oförtjänta förlorare. Det här är inte ett unikt fall utan början på nästa växel. Det är framtiden vi bevittnar och det krävs inga extraordinära förmågor för att se det. Jag illustrerar med förhoppning att du ger mig dessa minuterar:

Centerpartisten och riksdagskandidaten Dayana Jadarian bekänner mörk färg lika oblygt som tidigare. I detta fall går hon längre än vad vi har sett förut. Djupare, bredare, otäckare. För att förstå det får man följa tidsaxeln som avslöjat det. Det är i det offentliga ljuset som Dayanas syn på muslimen som individ och som kollektiv avslöjar sig och jag ryser. Samtliga bilder är tagna av mig på artiklar publicerade i lokaltidningen Eskilstuna Kuriren - de är klickbara och kan läsas utan problem. Den andra mars (första mars på nätet) publicerades följande artikel:

En ung kvinna arresteras varpå hon anmäler behandlingen av henne när hon var i en av polisens celler till JO. Jadarian reagerar varpå hon den andra mars publicerar ett inlägg om fallet på sin blogg. Jadarian inlägg går ut på vad hon anser ska vara samhällets hantering av liknande situationer och vad hon anser om den gripne som person. I sitt inlägg attackerar hon den gripnes trovärdighet och agenda när hon ifrågasätter hennes önskemål ”Var var hennes bonad? hade hon ingen innan? blev hon plötsligt religiös? eller var det så att hon trodde att bara hon säger att hon är muslim så kommer polisen att låta henne gå?” Detta mot omedelbart bättre vetande, bland annat genom att länken som hon själv hänvisar till har underrubriken ”Tog av kvinnas huvudbonad”. Jadarian fortsätter utveckla sin syn efter det i hennes ögon om illvilja, hon är nämligen ”…verkligen trött på alla som vägrar anpassa sig till samhället och dess lagar.” Hennes generella slutsats om fallet, och den enskildes rätt att inte behandlas godtyckligt av polisen är ”vill man inte hamna i en sådan situation skall man inte göra brott. Så enkelt är det.”För henne är kombinationen diskriminering och muslim en överspelad opportunism ”Tyvärr har Jo- anmälningar blivit ett sätt att väcka debatt och skaffa sig vinning. Den nya affärsverksamheten. Får hon skadestånd vet man vad man ska börja jobba med. Jag behöver inte ens konvertera. Det räcker att säga att man är muslim så blir alla rädda för mig. F…n vad bra..”

Den tredje mars, det vill säga dagen efter hennes bloggande, kom vändningen när följande artikel publicerades:

Innehållet i artikeln är naturligtvis från 2:a mars. Rimligtvis handlar det om även tidigare eftersom tidningen har fått ta del av personens brev och inte JO-anmälningen. Själva händelsen ska ha ägt rum helgen 27-28:e februari. Flickan ifråga har släppts eftersom arresteringen visat sig vara ett misstag – hon hade gått emellan för att förhindra slagsmål/misshandel och blivit arresterad på kuppen. Polisen och åklagaren har avskrivit alla misstankar mot henne och hennes sällskap. I en kort intervju medger hon att polisens agerande i deras säkerhetsrutiner var acceptabelt och att hon följt dessa – något som polisen ej bestrider. När jag inledningsvis efterfrågar substansen bakom Jadarians bedömning av fallet så uppger hon att hon ”vet mer om fallet än vad du kan utläsa från tidningens artikel.” Hon menar att hon ”förstår att du är nyfiken men tyvärr kan jag inte lämna någon information.”

Det var mycket som inte gick ihop. Jadarian hade publicerat direkta fel om ämnet och sedan pläderat vidare om den gripne personens trovärdighet och karaktär. Hon pressade fram en bild som hade konstaterats fel vid ett tidigare datum än hennes officiella skrift. När jag lägger fram faktumet så fäller hon bomben – jadarian har nämligen inte fått informationen från polisen eller tidningen utan den kom vid ett tidigare skede ”från tjejen själv” som är ”en kompis” till Jadarian. Kompisen har alltså kommit med information om incidenten utanför protokollet som är tvärtemot det som står i polisens rapport och det som kvinnan själv uppger i intervjun. Jadarian raljerade över kompisens plötsligt påflugna religiositet och sjalbehov samtidigt som kvinnan i fråga uppger att hon har haft sjal konstant de senaste 6-åren. Jadarian för fram den medgörlige kristna kvinnan som svalde sin stolthet för de polisiära rutinernas sak som kontrast kompisens oresonliga uppstudsighet. Är detta ett sätt för en politiker att behandla en medborgare som kanske borde belönats för sitt civila inryckande och för att ha förhindrat misshandel? Talar vi om en dålig kompis som hänger ut sin vän (även om det är anonymt) som en trasa? Tidsaxeln, Jadarians uttalanden, händelseutvecklingen och utlösningen går definitivt inte ihop.

Tycka vad man vill om kvinnans JO-anmälan, men detta inlägg handlar om människosyn. Det handlar om politikerns framförande av en syn av muslimer som är ett negativt avancemang från tidigare diskussion. Det handlar om hennes försök att rättfärdiga det genom undanflykter och till synes tvivelaktiga uppgifter. Den inofficiella informationen som hon inledningsvis påstod sig veta fallerar med all sin längd och bredd när pressen, polisen och kvinnan talar. Rädslan hos mig infinner sig igen när en politiker och riksdagskandidat relativiserar mänskliga rättigheter för muslimen som, i hennes händer framstår slöseri. Kvinnan ifråga körs över såsom man har sett mördare och väldtäktsmän bli överkörda. Det är sedan tidigare konstaterat att det inte finns utrymme för muslimsk polemik i Jadarians sfär vilket indikerar hennes frontala angrepp på ett fall som bevisligen följt ett annat mönster än det som hon baserar sin aggression på. Ska muslimen behöva utstå sådan relativism i händerna på opportunistisk populism? Uppenbarligen, för när tidningen ville veta mer om hennes syn så blev hon oanträffbar, men vi förstår ändå när hon talar:

En sista sak – jag vet på håll vem den 21-åriga kvinnan är, och när jag träffar henne så kommer jag att fräckt fråga – är du kompis med Dayana Jadarian eller är det hon som är kompis med dig?

2 blobs

Jag vet inte vilket som är dummare - SMF:s beslut att uttala sig i frågan eller Dagens generaliserande rubrikssättning. Ingen av vardera talar för mig i denna fråga.

Fake rebel

Ju mer Vilks talar desto tydligare blir det att han inte bara vädrar sin mun. Han uttrycker sig nogsamt även om en del ord omhuldas som förväntas skapa en långvarig mystik. I den senaste intervjun där folket fick ställa sina frågor är det omöjligt att missförstå honom även om man försöker. Vilks exkluderar inte sig själv när han menar att det ”inte finns någon konst utan enbart ett varumärke som utgör konsten.” Snarare är han noga med att betona sin egen planerade roll i Vilks^©. I denna företagsamhet framgår hans marknadsaggressivitet. Att det fortlöpte vackra vågor utan surfare efter krisen med de danska teckningarna blev inte bara en förutsättning utan själva attraktionen för hans positionering. Den eftertänksamhet och beräknelighet som antas ha föregåtts bilden och den önskade auran bekräftas när han frågas om hans insikt i att avbilda profeten som hund. Vilks svarar koncist ”jag vet vad jag gör och hunden är en kränkning.” I sammanhanget är man naiviteten själv om man bortser ifrån att det faktiskt har legat en medvetenhet i locka till sig extremisters uppmärksamhet. Vilks gick ut för att vara en regissör av sitt offentliga öde och det han ser som en utdragen installation där vi alla är pjäser. Vi behöver inte krångla till det något mer när han återigen levererar svaren i all deras enkelhet.

Något som man utan tvekan kan göra ett konstverk av är en del av den efterföljande debatten. Yttrandefriheten i Sverige har gått om hotet mot Vilks som person samtidigt som proportionsuppfattningen reagerar instinktivt för det omvända. Med yttrandefriheten som förment riskfaktor i potten har gränsen mellan kritik och angrepp suddats ut. Den som uttrycker nyanser i situationen, såsom att inte bara tycka att hoten är förfärliga, får finna sig i att placeras i ett fack av motståndare sida vid sida med JihadJane. Det handlar egentligen inte om att man negligerar Vilks eller inte tycker tillräckligt synd om honom. I ett större perspektiv tummar man på yttrandefriheten på ett så pass otillbörligt sätt att man utgör ett hot mot demokratin. Intressant nog är det samtidigt få av dessa åsiktsinnehavare som anser att yttrandefriheten ska vara absolut. Det vanligaste är att man för fram pressfrihet som en auktoriserad form av absolut yttrandefrihet eftersom det lyder under särskild reglering, ungefär som att läkare får förskriva och inte andra. Det som inte kommer på tal är muslimens argument som ett accepterat instick. Vilks har tillåtits bli hjälten som personifierar det västerländska idealet. Ett hot mot honom är inte ett personligt hot utan ett civilisatoriskt hot.

Det är här som tragedin blir ett faktum - den uppmärksamme ser 2 extremer kollidera. Vilks efterlängtade och självbetitlade varumärke fordrade en avgörande stund av dramatik - ett krypskytte med ett stadigt grepp och i perfekt vinkel, vindförhållande och belysning. Träffsäkerheten var inte svår att förutse på någon sida. I ljuset av händelseutvecklingen och den internationella agiteringen vet vi idag att liknande krypskyttar fanns hos extrema delen av motståndarna. När Vilks blir de fria ordens röst framstår hans medvetna påhopp som en förlängning av västerländsk arrogans och dekadens. Med en glödande kniv hugger han ett blödande sår så hårt att historien väcks till liv. Ockupation, förtryck och västvärldens påtvingade grepp på många platser i den muslimska världen får ett ritat ansikte, en maktdemonstration via upprepning av den ultimata kränkningen. Denna gång överträffar den danskarnas teckningar när profeten ges ett djurs värde. Vilks välplanerade kränkning tryckte på en mörbultad punkt och reaktionen skrek – inte ännu en gång. Den ihjälklämde blev, åter igen, muslimen som tvingas balansera mellan att kränkas djupt, att göras till måltavla och att demoniseras. Allt ska ske i det tysta för håller man inte extremernas linje till fullo så är man förrädare. Frågan är om det kan finnas någon tröst för någon att ”hotet mot yttrandefriheten” verkar ha minskat med 3/7:e-delar. Kanske är det först nu som Vilks börjar känna skräck, förlust av marknadsandelar är mångas “död”…

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN13, DN14, DN15, DN16, DN17, DN18, DN19, DN20, DN21, DN22, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, Dagen1, Dagen2, Dagen3

Uppdatering 100314: nya siffror - 4/7:e delar av hotet mot den "svenska yttrandefriheten" verkar vara borta. Undrar hur Gudmundson och Rayman känner sig nu.

Uppdatering 100320: Gudmundson fortsätter att kvida, trots att 6/7:e delar av hotet mot den svenska yttrandefriheten har eliminerats redan på den teoretiska nivån. Gud vad unket det är med hybris.

Under the smoke

Kudos till Malou som pressar Vilks vilket leder till att han öppnar upp flera obehagliga sidor hos sig själv. Framförallt hur han motsäger sig själv och snubblar över sina tidigare ord om och om igen. Nu var kändisskapet något han ville eftersträva, vilket han förnekat förut. Han har inget emot islam eller muslimer, vilket går emot hans attacker och propaganda på bloggen. Han hade inga politiska motiv, något han löser upp själv, och hans idé var inte att kränka utan att provocera – också emot hans tidigare ord. Debatten är för en gångs skull mycket bra och nyanserande. Vilks trängda uttalanden sätter hans sargade trovärdighet i ett helt nytt ljus. Det ska bli intressant att följa upp utvecklingen kring de misstänkta terroristerna.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN13, DN14, DN15, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11, SvD12, SvD13, SvD14, SvD15, SvD16, SvD17, SvD18, SvD19, SvD20, SvD21, SvD22, Dagen1, Dagen2, Dagen3, Dagen4, Dagen5, Dagen6, Dagen7, Dagen8, HD, HD, HD, HD, HD, Syd, Syd, Syd, Syd, Syd, Syd

Ps. för att se hur extremt labila högeråsikter yttrar sig när det ges tillfälle för opportunism - var goda och läs Skogskärs yttrande om vad han fördömer som "förtalsturism". I all sin enkelhet menar karln att det ska vara lagskyddad att publicera sina fantasiprodukter mot andra, med risk att utsätta deras liv, familjers liv och framtid på spel. För honom verkar begreppet "förtal" vara en överflödig nymodehet och kopplar därför ihop det med ett signalstarkt värdeord. Skogskär - det är alltid lättare att göra andra till måltavla när man sitter på toppen av näringskedjan som du gör. Ds.

Perfect match

Klövermasken föll av och där bakom gömde sig ett rasistiskt muslimhatande och demoniserande troll. Inget okänt att det finns människor inom Centern som hyser samma relativiserande människosyn gentemot muslimer, dvs potentiella övergångskandidater. Samtidigt finns en motpol till dessa, en potent sådan också, både hos enskilda politiker och inom partiledningen. Det må ligga lite i hans ord om Centern som ett dött parti, men dött är nog lite att ta i under rådande läge. Haltande är kanske ett bättre uttryck eftersom partiet har blivit riksdagens mest karaktärslösa parti. Det blir upp till väljarna att se om de fortfarande har något att erbjuda en trogen (och kanske expanderande) skara av väljare. Kanske finns en ny topp av Maud-effekt som inväntar stimulans. Lundkvist är ändå knappast rätt person att underbygga sina bittra ord med substans. Med tanke på valet av kaliber och svulstighet av ”avgångsutspel” mot sin fd partiledare så inser man tidigt att den här killen knappast är en intellektuell förlust för partiet utan att han fortfarande har mycket reguljärt mognande att genomgå, med eller utan sitcom-klyschorna och söndagskostymen. *visslar* Down boy, easy now.

Still no answers

Kvällens inslag om den senaste tidens utveckling:



1. Okända gärningsmän, inga indikationer på identifikation, men de bär på en skylt på pannan där det är skrivet ”arab/muslim från mellanöstern”. Attacker mot synagogor diskuteras – och de visar bilder på vandaliserad moské. Det talas om muslimer som har ”judar som mål”. Alla påstår sig att det görs av muslimer men ingen kan påpeka med eget bevittnande.



2. Berättar om vad en del har upplevt i form av trakasserier.



3. Mycket instämmande och korrekta synpunkter. Det besvarar dock fortfarande inte frågan – varför höll du tyst, Sakine? Du är en debattör med bevisligen förmåga att väcka frågor och du har ju uppgett att du visste om det även dessförinnan – varför satt du på detta fram tills nu utan att säga något? Det finns fortfarande ingen förklaring – varför höll du tyst så länge tills det dök upp en Reepalu?

Something old, something new, something hateful, something blue

Desperate times call for desperate measures. Om den nu är det som förklarar Hägglunds oerhört smaklösa, vidriga och horribla utspel kan man spekulera i. En sak är säker – han är inte den första eller den ende som talat i liknande termer. Lyssna noga på den krisdemokratiska partiledarens teori om anledningen till Reepalu-affären. 5:16-5:45 för att specificera eländet:



Alltså har socialministern intagit en starkt islamofobisk inställning och följer i samma spår som muslimhatiska debattörer – chefsislamofoben (tack Blogge) Per Gudmundson, muslim- och arabhataren Paulina Neuding, fascistbröderna Ekeroth och hela deras rasistiska hejarklack i debattsidorna och bloggosfären. Antisemitism är socker för muslimen och araben. Att Hägglund ser förbi sig själv med att förklara denna maniska demonisering samtidigt som videon med budskapet passerar oberörd genom medias nätverk bara för att bli klenod hos den sk anti-PK-samlingen. Sahlins örfil över hans mun satt som smäck men dessvärre hade han inte vidare förstånd till att inse innebörden av sitt uttalande. Var och varannan j-l verkar vara en Svärjedetonant i garderoben nuförtiden! Frågan är då – vilka röster är det som han inte kiva sig med utan som han vill locka till sig med detta uttalande? Vilka röster är det som han vill locka till sig i detta sammanhang? Vilka sympatier är det som han replikerar efter Gudmundson, Neuding och de andra muslimhatarna? Låt oss se Dagen gräva i och analysera detta…

DN1, SvD1, SvD2

Uppdatering: se på fan, se på självaste fan! Nu kryper de ut och försvarar Hägglunds muslimska referens som att det är en ren men obekväm sanning att yttra. Rayman sällar sig till tidningens antimuslimska sensei och slår om från mage till rygg – Reepalu attackeras för anklagelser om att han har skuldbelagt och generaliserat orättfärdigt - sedan vänder de om och gör exakt samma sak mot sitt eget favorithatobjekt. Det som Rayman bekräftar för oss, likt sina falangkollegor Gudmundson, Neuding, Svanbo och alla de andra antimuslimerna att det finns en pro-israelisk muslim- och arabhat som mår bäst när muslimen får sådan miljö runt sig. Hatet blev en produkt som de köper egna aktier ur och fördelar över muslimerna. Hyckleriet sträcker sig ut så mycket att man funderar om det ens är värt att kommentera längre:

Lena Pösner Körösi, ordförande vid judiska centralrådet, gör det som hon och många åsiktsfränder stenat Reepalu för: hon skuldbelägger muslimerna generellt och fodrar att muslimska enheter går ut offentligt och tar avstånd. Det hutlösa antimuslimska hyckleriet i detta fräter av sig själv men det är när man ser över damens eget beteende som den blossar upp i ansiktet på en. I egenskap av ordförande för en judisk förening har hon samarbetat med pro-israeliska enheter som stått bakom djupt antiarabiska/antimuslimska uttalanden - såsom de gravt fascistiska judiska bröderna Ekeroth (FIDIM) samt den hatiska föreningen Fred i Mellanöstern (FiM). Undrar om Lena har heder, trovärdighet och integritet nog att själv demonstrera det hon fordrar men sannolikt är det så att hade det funnit en vilja att ta avstånd från enheterna så hade samarbetet inte ägt rum från början. Hägglund får beröm från alla håll, inklusive Åkesson. Snart kan de vara bänkkamrater i riksdagen, är detta Hägglunds inflyttningspresent?

Uppdatering 100309: Odell, varför tiger du när din partiledare gör muslimer till hatets måltavla?

Uppdatering 2 100309: Jonathan Leman har fortsatt diskussionen gällande Reepalu-affären på sin blogg. I hans senaste skrivelse sällar han sig till gänget som påbjuder en genetiskt kodad latent antisemitism hos araber och muslimer som lynnigt inväntar eruption i (tid och) otid. Leman, som i inlägget går in på en jämförande tes mellan andra skribenters attityd gällande islamofobi och antisemitism, debatterar kring idén om att hitta förklaring till varför Israels agerande förknippats med situationen i Malmö. Att undergräva den påstådda rationaliteten i att en individ eller grupp av människor kan ställas tillsvars pga synder en annan individ eller grupp begått är en berömvärd truism som dock måste upprepas. Den är i behov av ständig repetition då det uppenbarligen faller lätt faller i glömska, hur grundläggande denna logik må än vara i ens tycke.

Det är därför jag med bestörtning får läsa att Leman gärna återupplivar tesen endast i syfte att styrka sin tes om ”den latenta antisemitismen hos folk med rötter i mellanöstern”. Israels aktioner kan orsaka öka antalet attacker mot judar – men inte som konsekvens utan bara som Leman kallar det ”trigger” för en redan befintlig rasism i araberna/muslimerna som bara väntar på att blossa upp. Den är inte potent nog att orsaka andra reaktioner, involvera nya aktörer eller starta nya generationsbundna attityder utan Leman vill styrka idén att Malmös uppsving i antisemitiska incidenser hänger helt och hållet på att mellanösternmänniskor fått sina antisemitismknappar intrycka. Påståendet tillika utan bevis eller påbackning utan bygger, liksom de andras uttalanden, på hörsägen. De är mycket bekymrande att en person som arbetar med antirasism fäller sådana islamfobiska (dvs antimuslimska) fördomar, särskilt för en som enligt egen mening arbetar för tillfället med att bl a uppdaga islamofobiska yttringar vid tidningen Expo.

Leman har tidigare gjort uttalanden som i min mening kan betraktas som relativisering av islamofobi. Det är välkommet att denne varit delaktig i Expos seminariesatsning mot islamofobi med dessa nya uttalanden problematiserar Lemans trovärdighet på ett bekymrande nivå. I texten talar denne även om islamofobi med i sammanhanget blir dom orden något som närmast kan uppfattas som ett obligatoriskt plåster irrelevant i förhållande till den stora attacken mot muslimer. Ett annat sådant exempel med uttalat islamofobiskt muslimhat kan läsas här. Rationaliserat hat var en träffande titel.

R1, R2

Uppdatering 100317: Hägglund är iaf inte så intresserad av muslimska väljare.

Silly humour

Hittade en gammal skärmdump på ett rätt så roligt sammanträffande. Det kanske var det som jag ändå menade söka på - hans politiska inkompetens, blindhet inför sanningen i en hel del frågor samt orförmåga till nyanser när han väl är i riksdagen. I stand corrected, Sir Google the anointed...

Oh election day, oh election daaaay

Erfarenheter från deltagandet av dagens Irakiska val, mellanösterns enda reella demokrati, i Södertälje:

12:00 – äntligen framme! Det ska vara rätt så tomt här har dom sagt. Det ser inte så tomt ut. Vad gör alla dessa tomma bussar här? Säg inte att deras passa…..jo visst, det är hur mycket folk som helst vid ingången och vi talar inte om en kö. Nähä du, det är som en rockkonsert. Sen tillkommer väl alla Södertäljerirakier som vill rösta. Några förtvivlade poliser skriker obegripliga saker. Vänta, det är motvind och ljudet försvinner. Jaha, de vill att folk ska backa och forma en proper kö. HA! Lycka till, Svensson! Undrar hur länge till vi får stå härute innan vi får komma in, det är svinkallt!

12:30 – kurderna är redan igång, som vanligt. Det är nästan det nödvändigaste i dessa sammanhang, ett obligatorium. Vi talar alltså om musik och dans! I ”kön”, utanför ”kön”, folk som inte ens ska rösta. ”OK NU ÅKER VI TILL VALLOKALEN! Har vi med oss allt: ID-dokument - check, tonvis med flaggor – check, trumma – check, övermodig yngling med usel sångröst – check, första hälften av texterna till gamla klassiker och nynnande i resten av låten – check, hoppben – check, fru och barn – vet ej, troligtvis ligger de under alla nödvändigheter. De visar sig när vi kommer fram.” Hej på dig tillbaks, valarbetare som sticker ut huvudet från plan 3 och retas med alla förfrusna på gården. Ja, vi vill ha kaffe, till och med jag som inte dricker kaffe – så sluta flasha med din rykande kopp.

13:00 – blir det en kö någon gång? Det här är rena kaoset och kylan tränger verkligen in! Ok, den leende snuten ber folk att plocka ner sina etniska flaggor. Förståeligt. Fast som det verkar nu så är majoriteten kurder. Några kristna, en del araber, vissa bär traditionella kläder. Är det en indianhövding en bit in i massan – vad har han på sig? En mössa med en halv meter lång färggrann fjäder som sticker rakt upp i luften! Jasså, de säger att han är en kaldeisk kristen. Sablar, om det någonsin blir ett etniskt inbördeskrig i Irak så blir dom med fjädrarna de lättaste för krypskyttarna att hitta. Äsch, nu kom jag på mig själv hoppa med alla dansanta kurder. Jaja, jag får väl skylla på kylan. Alla dessa stackars ungar, de flesta gråter av kyla. Fin bakgrundskör till sången.

14:00 – nu blir jag smått frustrerad. Sammanlagt har jag kanske gått fram 1 meter och fått backa 2. Var inte dom där två glasögonormarna bakom mig?! Det är ju fullt med folk framför oss som stod bakom oss! Förbannade smitare! Här behövs Gulagbarrikader med strömförande stänger. ”Salaaaam på mina ögon! Hur är det med dig? Familjen? Är alla bra? Alhamdulillah! Åh, är lillen din? Nämen vad söt, vad heter hon? Åh, Blomman – hon är vacker som en blomma. Må Allah ge henne många år.” Vem f-n var det där? Aja, säkert en gammal bekant till familjen. Känner han mig så måste jag låtsas detsamma tillbaka. Jasså, nu har vi en lustigkurre en bit framför oss som berättar halvtaskiga skämt. Nåja, det kunde vara värre……nej, nu får jag äta upp det, för nu börjar han faktiskt sjunga också och folk hoppar och applåderar som galningar. VARFÖR ska jag straffas när jag försöker göra något gott?!

14:30 – vad håller han på med nu då, skrika på poliserna om att de inte gör sitt jobb? Oh shit, nu vart snuten sur. Hur ska det här gå? Vilka idioter det finns, du är väl inte de ende som stått här i kylan?! Polisen kan väl inte släppa in just dig? Ful som stryk är du också! Men släpp fram tanten med rullatorn!! Om inget så kan hon halka och slå sig i trappen och då ryker även den andra lårbenshalsen. Vad skönt, någon drog bort idioten. Bra idé, låt de äldre och alla som inte kan stå i kö gå före. Ridderskapet är ännu inte död. Måste dessa idioter runt mig håna araberna på rampen intill dörren? Nu skäms jag för sällskapets skull. Poliserna kör slussystemet på kön, funkar bra längre fram – men för oss som fryst fast på våra fläckar är det föga rogivande. Denna dag verkar bli alltför lång.

15:00 – mina damer och herrar, om det är någon som är intresserad av att veta så kan jag meddela att jag inga fötter hava kvar. Ok, alla andra också. Vad trevligt, ett stort gäng av krymplingar äro vi. Det här skulle nog klassas som tortyr och det är fortfarande ingen som helst ordning i kön. Poliserna gör så gott de kan men allt sker i efterhand. Det är ju tredje irakiska valet som ställs i ordning är och det är lika illa organiserat som förut. Jädrar vad sura folk börjar bli. Paret bakom oss har grälat i nästan en halvtimme nu. Känner för att vända om och säga ”ok, hennes bror är manipulativ idiot som aldrig gjort något av sitt liv och hans mamma är en ragata som ska bestämma allt – men är det verkligen rätt tid och plats att diskutera detta på? När ni har några hundra personer tätt intill er?” Jag törs nog inte. Han ser urförbannad ut och jag behöver underhållningen. Några sjunger den kurdiska nationalsången med verserna "ingen ska säga att kurderna är döda, kurderna lever!" Tjaaaa...någon timme till i den här kylan så...

15:30 – hahaha, detta är lika infantilt som underhållande. Snubben med fjäderhatten är längst upp på rampen med insyn över alla andra. Han har visst dragit till sig de flestas uppmärksamhet, inte minst pga sin attraktiva, betydligt yngre och lika färggrant uppklädda fru. Sång- och dansgänget framför mig börjar sjunga gamla visor, speciellt om vackra flickor som smyckande leverfläckar i ansiktet. Både han och frun dansar och skrattar gott men det verkar som att de inte märkt att gänget sjunger uppraggningslåtar ägnade till hans fru som har en liten leverfläck i ansiktet. Kanske förstår de inte kurdiska. Det är trots allt med gott humör det görs. Dagen blir kanske inte så lång i alla fall.

16:00 – den här förbannade dagen tar aldrig SLUT! Nu sticker valarbetaren ut huvudet för tionde gången – kan inte någon sträcka mig en sko, en sten eller något? Håhå, det är visst fler än jag som tycker att han slog snabbt om från gulligt retsam till äckligt jobbig. Nu flyger ett regn av billiga ord mot hans hån. Hans ansikte gick från smällfett ironiskt till smällfärdigt ilsket. ****! Såg jag rätt? Slängde han kaffe på folk??!

16:40 – ÄNTLIGEN INNE! Det är väl en kö här också, men man slipper frysa i alla fall!

16:50 – var detta allt?! Nu får de banne mig vinna också.

Båda bilderna är tagna med THE Bananas usla mobilkamera.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN13, DN14, DN15, DN16, DN17, SvD1, SvD2, SvD3, Dagen1, Dagen2, Dagen3, Dagen4, SydS1, SydS2, SydS3, SydS4, SydS5, SydS6, SydS7, SydS8, SydS9, SydS10

Uppdatering 100307: Mer om året val. Fredrik Malm skriver i dagens SvD. Säg det som det är Fredde, nu när USA tuggat i sig de flesta kontrakt som är av och ska dra sig tillbaka så kan det finnas smulor som du vill att Sverige är framme och samlar genast ihop.

Triaged reality

En grupp alerta kurdiska gerillaaktivister, eller som min far brukar kalla dem, bergstigrar

Spoiler alert!

Som kurd är man inte speciellt bortskämd med västerländska filmer där ens existens, historia eller kultur berörs. Sker det så följer det samma gamla rutin som den västerländska synen avlat fram om det östliga. Exkluderar man den kurdiska filmindustrin så var den senaste kurdiske karaktären i en film smugglaren/pedofilen i hatfilmen ”Inte utan min dotter”. Därför såg jag fram emot Tanovic senaste film, Triage, som delvis utspelar sig i Kurdistan. Nu när jag sett den har jag både ros och ris att lägga fram, och det är i avgörande detaljer jag rör mig. Det är viktigt att påpeka att filmens fiktiva huvudhandling inte handlar om Kurdistan. Inte heller tar den ställning i frågan om dess politiska läge. Istället utgör landet och folkets kamp handlingens levande kuliss som kretsar kring huvudpersonen Mark Walsh, en fotograf på jakt efter den perfekta bilden för ett internationellt genombrott. Översättningen av titeln (vittne till ett krig) är därför missvisande. Nog om detta.

Tanovic förtjänar heder för sitt sinne för detaljrikedom. Det är faktiskt folk som talar kurdiska som spelar kurder och inte några sminkade mexikaner/syneuropéer som skriker obegripliga saker och vars rolls trovärdighet estimeras till att finnas endast i deras våldsamma beteende . De bär sandfärgade traditionella kurdiska kläder som har blivit något av peshmargans symbol. Tillhållen och de temporära lägren är naturtrogna, likaså de enkla vapnen och redskapen, eller rättare sagt bristen på dessa, som kurderna hade tillgång till. Det är i denna obotliga hjälplöshet som frihetshoppet lever vidare, som man år efter år kämpar idogt och som man funnit sin tillvaro. Tanovic berättar om en mindre handling i ett större perspektiv samtidigt som han ger tittaren insyn i den desperata hjälplösa formen av frihetskamp. Det är då upp till dig att värdera det denne ser. Tanovic har gjort bra research i kombination med boken för att få till en trovärdig bild och den funkar nästan hela vägen fram. På en kritisk punkt vänder sig trovärdigheten.

Det framgår inte vilken del av Kurdistan det är som handlingen utspelar sig i men det mesta lutar åt att det handlar om den numera befriade irakiska delen (bokens handling utspelar sig där). Mycket av Walsh kontakt med och funderingar kring den kurdiska gerillan kommer att handla om en krigshandling som både i filmen och i boken framstår som en rutinmässig hantering av situationer som fordrar det, nämligen dödshjälp. Det kurdiska gerillalägret som Walsh befinner sig har, förutom en avtrubbad läkare, i princip inga medicinska resurser. Skadade aktivister får i bästa fall en säng att ligga på och en omplåstring, sedan får man hoppas på bra läkkött. Den desperata läkarens främsta uppgift förefaller vara triagering och aktiv eutanasi. Både militär och civil praktisering av aktiv eutanasi är saker som mäkta främmande i det upptagna sammanhanget. Detta gäller då inte bara den kurdiska gerillaverksamheten utan även, så vitt man känner till, den Irakiska armén. Det finns inga uppgifter eller vittnesmål på att detta faktiskt ägt rum, systematiskt eller i enstaka fall.

Man kan tolka detta ur två synvinkel – att det är en av världens bäst bevarade hemligheter eller så är det en fiktiv dramatisering. Med en krigshandling som är extremt tabubelagt ur kulturell, social, militär, historisk och religiös synvinkel är det inte trovärdigt att det skulle ske någonstans utan den folkliga allmänhetens vetskap. Det är kanske just det som balsamerade skammen hos delaktiga och som bevarade dess okända status kan man tycka. Min kommentar är – det finns inte någon balsamering av de kanaler jag mjölkar för att få ut information. Det är också värt att minnas att det inte är eller har varit en fråga om statsapparaturer med teknisk och systemisk förmåga att mörklägga sådana akter. De flesta gerillarörelser hade flytande gränser mot allmänheten och folk flyttade in och ut ur verksamheten utan större formaliteter. Filmen får därför hållas inom sin imaginära sarg och inte ses som historiskt korrekt eller rättvis på denna punkt. I annat fall har pedofilen i ”inte utan min dotter” fått några att prata med på den tomma kurdiska filmhyllan – ett gäng barmhärtighetsmördare.

/THE Banana - en man som är stolt över sin kassettsamling

15 words of fame

Jag blir ganska konfunderad när människor i officiella positioner uttalar sig inom den egna professionen och ändå motsäger sig på ett tafatt sätt. Ingen kan vara perfekt men enkel självrannsakan fordrar inte perfektion. I en notis om omskärelsens utbredning i landstingens verksamhet har man diskuterat frågan med Ingemar Engström – adjungerad professor i barn- och ungdomspsykiatri samt ordförande för delegationen för medicinsk etik i Svenska läkaresällskapet. I utlåtanden framställda i sällskapets regi framlägger Engström det sammanställda resultatet som ligger till grund för dennes ställningstagande mot omskärelse, i vad man kan läsa, vid alltför låg ålder. Bland annat får man läsa dennes tolkning av barnkonventionen gentemot frågan, andra berörda organisationers ställningstaganden samt det medicinska argumentet mot omskärelsen. Samtliga punkter har sina svar, summering kan läsas här och här.

Det kanske är just det, den egentliga sakliga argumentlösheten, som får Engström att förlita sig på demoniserande osakligt och argumentativt-ovårdat språk. Det är åter ”stympning” som denne talar om, mot bättre vetande och saklighet. Det är nästan så att det kan ses som att denne utnyttjar sin akademiska ställning till att vara godtyckligt mobiliserande. Det intressantaste i sammanhanget är att i kombination med dennes offentliga utlåtande, där man faktiskt ger tummen upp till fall med barn som själva valt utföra ingreppet, så förefaller professorns etiska ställningstagande vara tvivelaktigt fluktuerande. Nu blev stympningen helt ok, även inom landstingets regi och med dess pengar. Kanske har Engström tänkt till ett varv till – kvinnlig omskärelse får ej utföras på någon, inte ens på frivillig basis, i Sverige – kanske anser delegationen att jämställdhetsaspekten måste vägas in när man gjort det till en fråga om integritet och valfrihet. Eller så har delegationen med Engström inga betänkligheter med att äventyra andra människors hälsa och liv utifrån en skev verklighetsbild.

Light of God

Det är mycket Shakila just nu men det är smällar man får ta. Jag tar dem mer än gärna. Ju enklare hennes stil blir desto mer ökar dess artistiska värde. Nedanstående sång är några år gammal. Lyriken är en poem skriven av den store Hafez. Den persiska nedskrivningen kan läsas här. Jag är dock inte dummare än vad jag gör mig till och tänker definitivt inte ge mig in på att översätta Hafez - varken bokstavligen eller betydelsen jag får ut av det. Experterna är tydligen oense redan vid de 2 första verserna. Om någon stöter på en bra översättning får denne gärna tipsa mig om det. Hur som haver - låten heter "Noor e khoda" vilket betyder "Guds ljus" och med Hafez mångbottnade mening ser jag en världslig kärleksförklaring till Herren och dess spirituella verkan på den enkla människan. Låten förmedlar innehållet på ett bra sätt, även för en okunnig lyrikamatör som jag.