Att ofrivilligt sugas in i en konflikt och fastna där utan att det egentligen angår en är definitivt inte det roligaste. När detta göra för att man är nyttigt bulkmedel och inte för att man är en angelägenhet visar att hos en del är detta med korrekt och hederlig behandling av fakta en fluktuerande verksamhet. Sakine Madon skriver på Newsmill om de omfattande trakasserierna som under lång tid drabbat muslimer, främst irakiska sådana, i Södertälje. Hennes tes går huvudsakligen ut på ett jämförande med Reepaludebatten och den (vänsterdrivna) antirasismens tystnad. Det är givetvis välkommet att Sakine ställer frågor som många gärna vill fly undan men hennes ekvation framställs som något enklare än vad verkligheten reflekterar. Det är många pekfingrar, många utpekningar men det mesta är – ruvanden.
Redan 2001 kom det rapporter om en utveckling där muslimer trakasserades i Södertälje. För ca 1,5 år sen uppmärksammades det ånyo rapporter, bland annat baserade på polisrapporter, om trakasserier, attacker och förföljelse av muslimer i Södertälje. I november förra året skrev tidningen Expo om ämnet, ett nummer där även Sakine själv hade deltagit med en krönika. Ämnet fick sin chans i stormediorna men dog ut i brist på intellektuell näring och kolumnutrymmenas vilosäte. Jag exkluderar inte Sakine utan pekar extra hårt för min tanke är – varför har hon (och högersvärmeriet i allmänhet) suttit på sina händer med sydda läppar fram tills nu? Varför tog varken Sakine eller någon annan prominent högerdebattör tag i saken och uppmärksammade den såsom den förtjänar att uppmärksammas? Varför fick den passera så obemärkt förbi när det fick en relativt bred aktualisering? Varför återföds den inte för sin egen skull utan bara för att frälsa vänsterföraktet?
Bättre sent eller aldrig må man tycka men sammanhanget fördunklar transparensen i hederligheten - varför först nu och i detta samband? Dessvärre framstår hela alstret som en regisserad attack på vänstern än ett genuint uppmärksammande av ett reellt problem. Med Sakines oundvikliga vetskap som ämnet under dess mediala storhetstid så förefaller debattartikelns stoff ha sparats för att användas som motvikt till något. Uppenbarligen var hon själv för upptagen med annat då och att peka på andra är räddningen, även om det moraliskt sett är i efterhand. En debattmanöver från någon som inte tillhör inte de anklagande utan de anklagade - att klämma åt vänstern är en högre prioritet för nyliberaler och i det sammanhanget är den långa tystnaden föga förvånande. Med detta försvinner högerkängan som nödvändig helgradering, det är ändå Reepalu som är stjärnan i hennes argumentation. Muslimerna flydde Södertälje och högern såg på - tysta. Jag säger - fy på vänstern som lät detta förgå och fy på högern som använder det som tillhygge.
Uppdatering 10227: vilken liberlfascistisk fars! Nu har även den azurbrune islamföraktaren Svanbo grott ett samvete för muslimerna och oar sig så kvasibestört över situationen. Dåligt skådespeleri kan ibland vara underhållande att titta på men i detta fall är det tragiskt, grymt tragiskt. Sådant känslokallt utnyttjande av en minoritets lidande, detta pausande och inväntande av rätt politiskt ögonblick för att släppa loss aggressionerna - det visar bara hur mycket de azurbruna debattörerna och politikerna är beredda att utförsälja på andras bekostnad. Sannerligen - hade Reepalu inte trampat i klaveret hade "nyheten" fortfarande varit oberörd av dessa personer. Om det är jag, som svensk muslim med ursprung i mellanöstern och Irak, som frågan gäller, om det är mig de nykläckta sympatierna riktas mot så säger jag det här och nu - jag vill lINTE ha er beställda empati, era falska sympatier och frukterna av ert opportunistiska relativa samvete. Jag vill inte användas av er i er ideologiska krigsföring, jag vill inte vara en produkt i ert våld. Jag - vill - inte - ha - er - hjälp - eller - uppmärksamhet - någonsin!
Vad har Politiken som dess kritiker i frågan verkar sakna?
1. Ögon – de kan se konsekvenserna av kränkande behandling. De kan se dess plats i den bredbasiga globala demoniseringen som är drivmedel för såväl enskilda att kränka grannen som för stater att iscensätta orättfärdiga attacker och krig. De ser dem som saken drabbar.
2. Öron – de har förmågan att lyssna till omgivningen. Räckvidden för deras auditiva sfär styrs av fysikaliska egenskaper och omständigheter – inte etniska, religiösa, nationella eller ideologiska diskrimineringsvakanser.
3. Mun – de är kapabla till konversation, dialog och bemötande. De tror inte att diskussioner med utvalda grupper är lika med destruktiv uttömning av deras ordförråd. De använder sina läppar, tänder, tunga och stämband till att ge ljud för det de tycker, undrar och bestrider.
4. Hjärta – de försöker att behandla människor med den värdighet, integritet och respekt som de fötts med oavsett vadsomhelst. De ser dem som sina jämlikar och inser paradoxen i att angripa med medel som demoniserar samtidigt som man gömmer sig bakom yttrande friheten som en självevident brandvägg. De kan vända på situationen och sätta in sig själva i rollen som måltavla för synkroniserat nätverk av hat och attacker.
5. Mag-tarmkanal – de åt av samma giftympade frukter och de uppgav samma smak och bukfylla som alla andra. De idisslade innehållet och sög i sig saften som alla andra. Politiken glömde dock inte att låta den passera sitt öde. Den mottogs i gott skick och fick gro i magen. Dock bejakade de sitt mänskliga behov, och helt olikt deras kritiker, tryckte de ut den efter att den hade härjat för exakt vad den egentligen var – en hel hög med *använd din fantasi*.
6. Njurar och Lever – de har funktionsdugliga filtrar för all berusnings- och bedövningsmedel som omgivningen fyller luften med. De blev bestuckna med stundens attraktion men kunde rensa dess absorberade långtidsverkande intoxikation ur sitt system. Deras initierade distansering från den överväldigande majoriteten visar att de kan råka ut för samma sak alla andra men de är fortfarande så pass friska att de kan förkasta det som äter den från insidan.
7. Ryggrad – de visar prov på mod att gå emot den svarta strömmen och göra det i full vetskap om att den snara omgivningen kommer att bespotta, förtala, attackera och undergräva dem. Att stå upp för vad som är rätt, mänskligt och hederligt är inte alltid det enklaste men Politiken har gjort sitt val.
8. Extremiteter – de kan ta steg inte bara bakåt eller åt sidan – utan även framåt. De kan möta upp, höja armen, skaka hand och följa andra med jämlika steg. De har förstått att de måste röra sig i riktning av samförstånd för att gynna mänskligheten.
9. Hjärna – deras huvudkontor är självständig i en position med överblick över såväl sig själv som alla andra. Den har många vägar att ta men väljer sin formelskulptör – det sunda förnuftet – att ta kommandot och leda resten. De vet att målsägandets juridiska kall är ett förlorat fall, de vet att de inte har något där att oroa sig för. De väljer en annan väg än arrogans, överkörning, hybris och förnedringskonflikt. Deras insikt i förnedrings- och demoniseringskampanjen kommer utav journalistisk integritet. De vet exakt vad ursäkten gäller utan att göra avkall på sann yttrandefrihet, eller som i deras kritikers fall, jämlikhet och värdesättande av mänsklighet. Huvudkontoret tar hjälp av kroppen och inleder en reciprok synergisk utveckling som får den att växa i storlek och betydelse - förståndet får företräde och mänskligheten förvägras reducering till ett ord med ambivalent definition.
10. Själ – de gav inte upp sig själva utan visade en sida som alla andra amputerat bort och gömt undan i garderoben. De vet att de överlever detta trots spott och spe, trots prisanden och förstånd, trots kritikernas fasa. De vet att de kommer över det, och det är bara de som kan styra hur de tänker låta förloppet och efterspelet flyta.
Uppdatering 100227: intressant nog kommer det rapporter om att Politikens fd chefredaktör Herbert Pundik var israelisk spion under en period samtidigt som han nyttjade sin journalistiska status. De privilegier som yrket innefattat har med all säkerhet gett utrymme och möjlighet till saker, platser, uppgifter och möten som vanliga personer inte kunnat närma sig - något en spion inte tackar nej till. Man kan tänka sig riskerna med ett sådant framträdande som i sin enklaste form slänger en kraftig skugga över trovärdigheten i allt han gjort och gör samt misstänkliggör andra i liknande ställning/position. Å andra sidan verkar Pundik inte vara särskilt begåvad när det kommer till diplomatik, för när han spelar dum så är det omöjligt att urskilja det från genuin dumhet:
– Det var underrättelsearbete, ja, men var går gränsen mellan spionage och journalistik? frågar han.
Om du av rent tekniska, definitionsmässiga, moraliska, hederliga och lojalitetsbaserade anledningar inte ser gränsen så är du ett unket förlorat fall.
Uppdatering 100306: utveckling i ämnet. Som sagt - det finns rötägg överallt, även på Politikens redaktion.
Uppdatering 100307: en liknande händelse har rapporterats nyligen i Malaysia. Eller nyligen och nyligen – det är en 10 månader gammal nyhet som verkar ha nått dörrarna vid Dagens redaktion med farten av en kamelkaravan. 2 journalister vid magasinet ”Al Islam” har wallraffat i en katolsk kyrka och sedan publicerat en bild på den erhållna oblaten – det vill säga den har inte svalts ner såsom den religiösa ritualen påbjuder. Ärendet har orsakat irritation hos den katolska kyrkan som valde att gå till domstol med ärendet. Fallet lades ned pga avsaknad av underlag. Dagen efter publicerade tidskriften en officiell ursäkt från sig själv och de involverade reportrarna. Dessförinnan hade deras beteende kritiserats av både muslimska auktoriteter/organisationer samt politiker. Kyrkans reaktion är förståeligt på det förolämpande beteendet som styrktes av personernas dåliga journalistik. Det tål dock att upprepas för alla skeptiker – när fallet hade lagts ner publicerade tidningen sin ursäkt, och katolska företrädare har godtagit den. Det är så det kan lösas – genom att prata – lyssna – föra dialog.
Sannerligen Britt-Marie har vi förstått exakt hur du och dina liksinnade tänker när välgörenhet hamnar i samma onda kategori som korruption, förtryck och maktmissbruk. Usch för dessa demoner som sänder pengar till behövande, som samlar hjälp till Haiti, som är faddrar till afrikanska barn och som gör något för att utrota lättåtgärdade dödliga sjukdomar…
Följande är ett faktum och den som förnekar det gör det av ideologiska eller intellektuella skäl – eller både och. Sedan länge har det västerländska litteratursuget haft ett hatfyllt kärleksförhållande till skildringen av den orientaliska grannen. Visserligen har de styrande epokaktuella temana skiftat beroende på den interna västerländska (läs Europeiska) sociala temperaturen men det finns återkommande konstanta inslag. Begränsar man sig till eran efter islams introduktion blir inslagen extra tydliga och kan utan möda placeras som aktiva komponenter i ett ännu fortlöpande avpassningsmönster. Kyrkan skrek och mobiliserade massorna – antikrists bärsärkar skulle skövlas bort för att Gud ville ha ett rent grav. De intellektuella och ordbärarna gjorde sitt bästa att fylla de öron de kom åt med den principiella skillnaden mellan dem egna mänskliga hjältarna och den östliga lavinen av mörkermän. Folk lärde sig att bakom de gröna skogarna slutade den kända världen och demonernas sandböljande rike tog över. Med kolonialismens inträde sparkade den vite mannens börda igång, även om en del andra såg den som en modern fortsättning av multisekellånga kyrkliga aspirationerna. Nu hade man vetenskapen som redskap vid sidan om vapnen. Saker och ting skulle utforskas och rapporteras (och transporteras *host*) hem. Nu såg man att skillnaderna kunde uttryckas även i termer efter civilisatoriska mått, eller närmare bestämt, närvaron kontra frånvaron av civilisation. Synsättet gav upphov till en helt ny skolning kallad orientalism som kom att bli vetenskapligt förevändning för Ideologiodling och rättfärdigande av en specifik världsordning.
I efterhandsstudier kan man se att för den oinvigde majoriteten av befolkningen innebar den officiella inställningen en praktfull hjärntvätt. Även om mycket inspiration skapades var den överväldigande och avgörande kontakten av äventyrlig och erövringskaraktär. Nutida media förmåddes inte bryta upp denna överväldigande förstockning. Snarare bidrog en avgörande fraktion till dess konvertering till tidsenlig publik. För den stora hemmavarande befolkningen förblev det östliga ett monster att betrakta i en bur och oberoende av demokrati eller frånvaron av den stod man bakom de styrande männens behandling av det. Samtidigt kokade fascinationen och nyfikenheten. Det mörka, mystiska, maskaraburna pulserna, den virila atmosfärens män och kvinnor, omhuldade av magisk attraktion och alltför många textilstycken. En intern konfliktbild var ej långt borta när förtrollningen duellerade med de inpräntade varningarna. Med samhällets öppnande och breddandet av tillgången till information kan man betrakta ideologiska och socioekonomiska frakturlinjer samtidigt som helheten förblir en stabil kropp. Folk har sina anledningar att äcklas och fascineras och energin som frisätts i denna duell är av samma styrka oberoende an frakturdel. Så länge ordningen mellan de goda och de onda, mellan det säkra och kaoset, är tydlig och så länge det finns säkert avstånd är föreställningsvärlden trygg. Man kan betrakta men man behöver inte involvera sig, ungefär som alla de bilar som saktar ner i kanten av en bilolycka.
Den moderna litteraturen förser dessa dividerande inslag med mycket kraft och både vetare och amatörer har genom åren haft en tydlig svaghet för skribenter som kunnat betraktas som ”whistleblowers”. Om de skillnader som man fastslår utifrån kan styrkas av utkräktare (sic) så fordrar ämnet ingen närmare förklaring. Den iransk-holländske författaren Kader Abdolah har knappt introducerats för den svenska publiken och redan förutspås han få samma litterära utrymme som i hemlandet Nederländerna. Abdolah har nyligen publicerat ett verk som vi får se hälften av på svenska. Han fick en vision om att översätta koranen och har enligt eget utsago fått göra om den så mycket (bland annat har han varit saklig nog att tillägga ett helt nytt kapitel – sura - till koranen) att man måste skydda sitt verk med en litterär klausul. Koranens omgörning gjorde inte budskapet rättvisa vilket ledde till att Kader kompletterade den med en inbyggd volym om profetens liv, även den under beskydd av samma klausul. För en muslim som jag, som trotsallt inte läst boken och vill vara avvaktande i sin bedömning, reser sig alarmismens signaler när detta kompletteras med den västerländska läsarens bedömning. Det omedelbara är att det inte bara finns stoff att läsa in saker för utan det finns bjälkar med ingraverad text.
I SvD:s recension skriver man att Kader ”känt en växande inre övertygelse om att bilden av islam och dess grundare måste förmedlas på ett nytt sätt för en västerländsk publik.” Man ser boken som sympatisk och lärorik läsning av en ”skicklig och slug taktiker och retoriker”. I en annan analytisk intervju i samma tidning blir bilden annorlunda. Där fortsätter man åtnjuta en ”modern tillgänglig europeisk version” som Kader framlägger men slutsatserna från mötet med författaren hamnar på andra hyllor. Han har velat skapa ”en man av kött och blod, som du och jag” vilket lett till att Kaders profet blir ”lögnaktig, makthungrig, en synnerligen envis och egensinnig person, mer politisk än andlig, mer våldsam än försonlig, tillika en person som ljuger, bedrar, bryter löften och har sex med en flicka på nio år.” Kyrkans tidning finner en egen kristlig krok vars illuminering knappast överraskar en: ”Kanske var det så att Muhammed ville höja sitt folk till samma nivå som arabernas grannar. Detta är en av trådarna i väven. Muhammed framstår som en författare som lånar, bearbetar, stjäl, parafraserar, imiterar andra texter. Envar som förmår lyfta bort den religiösa auktoriteten hos Koranens texter ser hur beroende den är av judiska och kristna traditioner. Kader Abdolah – iranier som han är – lägger naturligtvis till likheterna med zoroastrismens heliga skrift Avesta.”
Kader har vid återkommande tillfällen envisats med han gör något ingen gjort tidigare – nämligen att framställa profeten som mänsklig. Problemet är att de där kan betraktas som verkstöld eftersom både koranen och profetens traditioner poängterar, om och om igen, att profeten var en människa och aldrig annat än en dödlig. Kaders villfarelse ligger i att han ser sig och sitt verk som neutrala. Av det som utläses av Kaders eget tal och den läsning som gjorts av hans bok kan man inte komma fram till något annat än – ingen rök utan eld. Boken innehåller orättfärdig men tydlig vanställande grogrund för såväl karaktärsmord som teologisk offensiv. När alla lyst genom den ur sin egen vinkel framställs vägledaren, till varje frakturlinjes glädje, som en bedragande religionstjuv, en ociviliserad barbar och/eller en omedgörlig terrorist. Jag står frågande inför det nya, det unika eller det moderna i denna falska och demoniserande bild av profeten (och följeslagarna för den delen) i västvärlden. Den närmaste associationen är snarare att det är helt i linje med den nämnda kyrkans konkurrens om världarna och kolonialismens orientalistiska världssyn. Profeten ses som man velat se denne och som man ser på muslimen i dessa dagar. Historien har åter upprepat sig – de ordningsskänkande skillnaderna genom seklen serveras åter på ett iranskt fat och kaders klausul är, av vad det framgår av skribenterna, obefintlig i sitt värde. Kader är oberörd gällande all sidodiskussion eftersom det ”inte är hans problem” – han trivs bra i nytilldelade rollen som islamföraktets koranexeget. Vi-och-dom-bekräftelser i form av inre röster som styrs av värden är lika attraktiva i verkligheten som i den fiktiva världen. Det är en ordning som inte ens Scifi skulle våga rubba.
/THE Banana - en man som vill skriva en avhandling om den överdrivna betydelsen av slaget vid Somme men får inte för sin mamma...
Att hålla reda på Avcis och partikamraternas azurbruna populistiska fiaskon är en uppgift som fordrar schemaläggning. Man behöver ett finmaskigt cybernät för fånga upp det tillbörliga och ändå slinker det genom horder av olustiga dumheter. Nu är hon på vift med att undergräva kritiken som riktats mot Sabunis planer att ”kartlägga islamismen” som det heter. Definitionen av islamism lyser med sin frånvaro, som vanligt. Begreppet används i liberalfascistiska kretsar som självtalande rubrik för extremism, antidemokrati, kvinnoförtryck, selektiv frihetsdecimering, destruktiva element i mångkulturalism, strypning av vitala traditioner, religiös närvaro i det offentliga rummet, landsförräderi, ja, till och med översaltade Janssons frestelser. Att man aldrig bemödat sig att förklara sig närmare tolkar jag som en högst medveten akt. Man påpekar att det inte handlar om ”vanliga” muslimer och det ska finnas en tydlig men hemligstämplad gräns mellan den vanlige och islamisten. Om man ska spekulera i underförstådda budskap så är alltså den vanlige muslimen motsatsen till islamisten och det är det som gör denne till godtagbar medborgare. Frågan är var gränsen för detta går, för om vi ska sätta detta i sitt nyliberala sammanhang med Avci i spetsen (antireligion, antisjal, antifriskolor, antirättigheter, anti det mesta som den religiösa personen kan önska ri ett fritt samhälle) så är enda rimliga förklaringen att den anonyme omuslimske muslimen den enda godtagbara muslimen. Den ihållande tystnaden kanske är ett bejakande trotsallt.
Nåja, det där är vi ju rätt så vana vid. Det kusliga här blir Avcis motivering till varför Peter Weiderud borde hålla käft istället för att peka med handen mot Sabuni. Hon är pigg på att bruka ordet ”förtroendevald” som snärtar tillbaks mot henne. Att lojalitet mot partiet och partikamratskapet är en prioritet överordnad lojalitet mot arbetsgivaren (väljarna) och moraliskt hjärta är ett fenomen som folkpartister visat prov på. Snack om högt i tak är billigt stimuli för hörande öron. Ingen har glömt ödet som drabbade Camilla Lindberg när hon, som enda folkpartist och riksdagsledamot på alliansens sida, röstade emot den folkfientliga FRA-lagen. Lindberg utsattes för systematisk mobbning, utpressning, uteslutningstaktik, härskarteknik och hot från sina partikamrater för sitt fria tänkande. Avcis svarslösa Sabunistöd finner sin motivering inte i vad man skulle se som saklighet utan i brist på alternativ. Då blir det inte underligt att hennes bästa argument består av underminering av Weideruds broderskapsrörelse genom historisk reflektion. Tanken är att sänka dess trovärdighet genom att associera det med vad Avci ser som historisk pro-islamism. Enligt Avci är broderskapsrörelsens ord förbrukade eftersom man har haft Mahmoud Aldebe och Azzam al-Tamimi som talare. Detta kontraindikatoriska skott i den egna foten diskvalificerar Weiderud&co som debattörer i islamismfrågan. Detta budskap är ordförandet för Svensk Israel-information Lisa Abramovicz framme på och hyllar som i samma anda tillägger egna exempel på associerad skuld och förtroendeförbrukning.
Båda är givetvis måna om de ”normala vanliga muslimerna” som kan besudlas av de uppskrivna exemplen. Det intressanta är att både Avci och Ambramovicz exempel utgörs av – (extrema) israelkritiska röster. Plötsligt är regimen Israel normativa mallen för studier i internationell islamism i Sverige. Valet av terrorstaten tål att grubblas på i inlägg efter inlägg men i all dess enkelhet talar vi om associationer som fjärde hand skuldbelägger broderskapsrörelsen och rättfärdigar attacker på dess trovärdighet. Det finns inget behov av ytterligare analyser när Avcis och Abramovicz krossade argumentering och trovärdighet i frågan finns i deras egen historia. Det finns inget enklare än att vända på metoden:
Avci har tidigare dömt ut al-Tamimi med extrema anklagelser. Hon har i dessa uppdagats med att ha citerat rasistiska extremistiska kristna källor. Ännu har hon inte dementerat sina egna uttalanden.
Avci har vid återkommande gånger hyllat och fraterniserat med den extrema islamofoben Ayaan Hirsi, som dennes parti bjudit in som talare och även prisbelönat.
Abramovicz samarbetar i styrelsen för SII med Anders Carlberg som uttryckt att den svenska antisemitismen är en muslimsk och arabisk produkt som de arabiska länderna medvetet exporterar. Med andra ord gör Carlberg judehatet till en genetisk och importerad muslimsk och arabisk skuld.
Abramovicz egen organisation stoltserar med kopplingar till gedigna arab- och muslimhataren Oded Meiri (mannen bakom islamofobiska och arabhatande bloggen FiM) samt sionistiska federationen i Sverige som prisbelönat den ökände Sverigedemokraten och extreme islamofoben Ted Ekeroth för dennes trogna arbete.
Spegel spegel på väggen där. Med samma mynt som tidigare borde karaktärerna Avcis och Abramovicz egna mörka historia och extrema nuvarande hållning ha bidragit med visst självrannsakan. ”Saklig” kritik om islamism kommer från personer som är massivt involverade i obskura enheter och man tänker på vilka det är de i sin tur vill flörta med. Jag tror, tyvärr, att detta är ännu en sak att lägga på önskelistan till tomten och chanserna att det rättas till är lika mycket med att den fiktiva figuren förverkligar det. Träffande intressant i sammanhanget är att ingen av personerna, någonstans, fordrat en statlig kartläggning av t ex islamofobin och dess utövare i samhället. Frågan är ändå vad som är allvarligare i vårt svenska samhälle – de azurbrunas odefinierade islam eller islamofobin i dess aktiva form som förgiftar livet för tusentals människor. Varför får vi inte staten med oss för när vi vill lösa upp obstruktionerna? Varför ser vi inte proffstyckare som ovan nyansera sig för att uppnå en balanserad bild? Man kan spekulera i mycket. Kanske att de oroade över att de med säkerhet får mer att skämmas för än att anklaga om…
En av mina favoriter bland persiska musikartister är sångerskan Shakila. Med sin mjuka röst och persiska sångskolning har hon skaffat sig en oöverträffad musikimage. Hennes låtar består ofta av klassisk persisk stil med modern musik, där kulturens sug efter det stilistiska får stöd av det som tekniken kan erbjuda. Shakila är mån om texterna som blir till hennes sånger och hon har viss förkärlek till religiösa verk av tunga persiska giganter såsom Rumi och Hafez. Akharin kokab, översatt den siste stjärnan, är en av hennes bästa låtar. Lyriken är skriven av den stora persiska poeten Iraj Jannati Ataei och i min tolkning (och Shakilas tydligen) är den en religiös sådan från topp till tå. Nedanstående är en översättning av den mening jag tolkar ur texten, hoppas ni gillar melodi och mening. Ni som har Spotify kan lyssna på flera av Shakilas skivor.
Den sista stjärnan
I din tomhet är livet avslocknat
Natten är förryckt, blomstret förglömt
När mörkret har blunden som ljusets brygga,
ligger det i försåt mot ensamma jag
Hettan omger mig, bitter och stjärnlös
Natten, förvisningens natt, natten, just denna natt!
Ack! Min längtan har krossat mig till förlust
Utan dig sänks jag i ändlös sorg
Gråtande, från ena stjärnan till den andra
I evighet, som upprepning, det ihållande gråtet
Du, den siste av alla stjärnor!
Klä dig i stycken av drömmar denna natt
Du, febriga lidande lekamen!
Torka tårarna från mina kinder
Du, vakenhetens skugga!
Skona mina händer, tillåt mig månskenens pulser!
I din tomhet är livet avslocknat
Natten är förryckt, blomstret förglömt
När mörkret har blunden som ljusets brygga,
ligger det i försåt mot ensamma jag
Hettan omger mig, bitter och stjärnlös
Natten, förvisningens natt, natten, just denna natt!
Genom sitt val av utbildning och yrke går Maliun Ali Hussein mot strömmen. Som framgångsrik student tilldelades hon i hård konkurrens ett stipendium från Peab på 50 000 kronor. Efter studierna kunde Maliun Ali Hussein välja mellan flera olika jobb. Sedan 2008 arbetar hon som konstruktör på Strängbetong AB i Stockholm. Maliun Ali Hussein har också inspirerat och motiverat många att börja studera. Som studentambassadör i projektet Linje 14 har hon genom läxläsning och samtal hjälpt gymnasieungdomar. Maliun Ali Hussein är en mycket god ambassadör för Örebro universitet. Med sin målmedvetenhet och sitt engagemang är hon en förebild för många.Själv är hon glad och hedrad inför valet och berättar om hennes nyinledda karriär på ett pregnant sätt:
– Jag är tjej och har utländsk bakgrund. Jag bär slöja och går ofta i långkjol. Folk har en bild av att en byggnadsingenjör är en medelålders man som är lite kraftigt byggd. ’Va, är du byggnadsingenjör?´, säger de.
– Jag tycker att det är roligt, speciellt för de yngre att de kan se att man kan bli vad man vill. Jag tycker om att inspirera andra till att tänka utanför ramarna, säger Maliun.
Mycket roligt att se denna prisutdelning, inte minst i ögonen på alla invandrar- och muslimföraktare. Sug upp den – alla politiska rasister, ideologiska hatare och fritidsslödder - sug på den tills ni storknar. Mycken gratulationer till denna ambitiösa och framgångsrika tjej! Här kan ni lyssna till en radiointervju med henne.
De blåbruna vindarna fortsätter att sväva över oss med all den kraft den kan göra och tolkar man dem i sina rätta sammanhang så utgör de ännu en försäsongskampanj. Nu kokar det förnuftsvidriga hatet i Jantes tryckkokare. Risken finns att det spränger bort locket och låter Svärjedetonantiska stänk söla ner hela stället. Folkpartisterna är välmedvetna om de partier de delar sympatier, och majoriteten av väljare för den delen, med. Lägligt är det då att, unisont i den azurbruna klubben för inbördes beundran, underblåsa förbittringen med jämkande utspel. När det väl har sjudit så finns man där som alliansens redan inbakade och driftklara alternativ och SD:s blekta riksdagssubstitut. De ställer sig på rad, arm i arm och hoppas att enigheten ska förmedla det starka förenade motståndet mot irritationsmomentet den offentliga muslimen. Säkerligen kommer det att ge utdelning för konstgrepp, modifiering och frisering är precis vad deras politiker och debattörer sysslar med.
En resumé för den som ännu inte förletts bortom återvändo av hatets megafoner – person A går via Arbetsförmedlingen till Melament AB på arbetsintervju. Person A skakar hand med de manliga cheferna och bugar med handen på bröstet inför den kvinnliga VD:n. Enligt domen gör han klart att det är hans sed och inte något som görs i kränkande syfte. Företaget beslutar att inte anställa personen. Framför kameran är den kvinnliga VD:ns förklaring att han fysiskt ej var lämpad för det tuffa arbetet – maskinerna är stora och storleken har betydelse (på kroppshyddan alltså) - något han inte hade. Via bakvägen får handläggaren på Arbetsförmedlingen veta att anledningen till att personen inte erbjöds arbetet var för handskaningens skull. Arbetsförmedlingen beslutar att dra in personens ersättning med klargörande om att personen själv saboterat sina chanser och denne får stå sitt kast. Domstolen beslutar att straffa Arbetsförmedlingen eftersom man oskäligt har via tredjefasens förklaring gett sig på person A. Arbetsgivaren, Melament AB, går helt fri under hela processen.
Melament AB har kategoriskt förnekat den inofficiella förklaringen som egentligen har utgjort Arbetsförmedlingens orsak till att surna på person A. I sina stunder har även Arbetsförmedlingen förnekat att det ska ha varit huvudanledningen. Man kan fråga sig då om det på något sätt är rimligare för Arbetsförmedlingen att yrka på person A:s avsaknad av de extra centimetrarna och muskelkilona för att uppnå de fysiska egenskaper VD:n uppger att hon efterfrågade. En annan tanke är tvetydigheten i vad Arbetsförmedlingen uppgett som skäl och vad arbetsgivaren, som är kärnan i konfliktskapandet, står för – åter hamnar Arbetsförmedlingen på skampålen då det är de som har utförd den diskriminerande akten. För mig, och uppenbarligen även domstolen, blir det första av underordnad betydelse eftersom Arbetsförmedlingens förmåga till rimlighet och proportioner verkar vara på ett nollstadium. Ska man tala signaler så är ärendet självtalande – en statlig myndighet kör över en privatperson med skuggförklaringar utan sinne för konsekvenser eller reson. Sysselsättning och samarbete med arbetsgivare i all ära, och den enskilda arbetsgivaren har rätt att ställa rimliga mänskliga krav på arbetaren – även fysiska sådana, med det som vi gemensamt finansierar och delegerar uppgifter till ska aldrig försätta sig i en position där oproportionerlig särbehandling, diskriminering, blir en handlingskraft.
Att Arbetsförmedlingen ofta lägger sig platt för arbetsgivare och är livrädda om det sköra samarbetet är något som vi tidigare sett och jag kan tala ur egen erfarenhet. Ett känt klädföretag sände en familjemedlem till mig hem samma dag som hennes 6-månaderspraktik påbörjade. Företagets officiella förklaring till Arbetsförmedlingen var att hennes svenska var så dålig att det inte gick att ha henne där. Den inofficiella förklaringen till handläggaren via telefon var att hon bar sjal och det gick givetvis inte för sig att ha ”en sån där bland alla kunder”. Handläggaren, oklok som hon var, hade instämt i arbetsgivarens ord med utlåtandet ”måste du verkligen ha det där? Kan du inte ta av den medan du arbetar?”. Ärendet vidare och media fick nys om den varpå arbetsgivaren blånekade den inofficiella förklaringen. När hon fick det påpekat att hennes huvudmotivering inte kunde stämma eftersom personen hade intervjuats och talade utmärkt svenska, något som en certifierad tolk ofta gör, så blev hennes motivering åter att återupprätta förbiseendet av faktumet i CV:n och blåneka till att hon ska ha talat bra svenska när hon var på plats. ”Förresten har vi redan fyllt upp praktikplatsen” blev slututlåtandet.
Under ett par lokala tidningsintervjuer kom det även fram utlåtanden som ”ta seden dit man kommer”. Tidigt i processen, när det blev känt att ärendet fått juridiskt liv, ringer en störtsur handläggare och skäller ut min familjemedlem om att hon ”uppviglar” mot Arbetsförmedlingen och arbetsgivaren, något som kan ”avskräcka företagare” och därmed ”kosta oss praktikplatser”. Hon gjorde klart att hon ställde sig på arbetsgivarens sida och ärendet stannade upp när det blev ett fall av ord-mot-ord. Det mest uppenbara är att det är samma mönster i detta som i fallet med person A och detta är ett mönster som får hurrarop av folkpartiets sekreterare Erik Ullenhag och den azurbruna debattören Lena Andersson. Båda sticker in sina järn för att smida medan det är varmt och båda håller en klar och rättsfientlig bild av händelsen.
Ullenhag förbiser den bilaterala könsförklaringen då den nyanserar diskrimineringsargumentet och gör det till en manlig dominansfråga mot kvinnor. Betydligt allvarligare är hans flathet inför och acceptans av domens kärna. Att en politiker inte reagerar över manipulation av information ryktesvägen hos en statlig myndighet är för mig ett bekymmer av högre skolan. Ullenhags parallella exemplifiering ligger i att jämföra ärendet med ett presumtivt fall där en person vägrar skaka hand med en homosexuell person. Därmed visar sig Ullenhag inte vara helt olik de bloggar där förklaringar ej godkänns om de kommer från brunare läppar. Att medvetet kränka en annan person med förklaringen att denne person är, i egenskap av en specifik företeelse, ovärdig min överlägsna handskakning är en diskriminerande särbehandling oberoende av sexualitet. Ullenhag trasslar in sig i så många dementier om de annars snälla muslimerna att han glömde att vända på frågan – om man inte ens unnar den berörda personen så mycket trovärdighet att man lyssnar till dennes förklaring – vilka är dennes chanser att anförtros en arbetsuppgift som med största sannolikhet påverkar företaget, arbetskamraterna och slutligen ekonomin?
Det är mycket möjligt att det mesta av Ullenhags attityd är förankrad i partiets tänk på företagsverksamhet och underlättandet för dessa, men har denne tänkt till viket pris det är som denne vill skydda arbetsrelaterade enheter med alla medel? Eller övervägt proportionerna till att avhysa en person med den anledningen i uppsägnings- och kristider? Det uppenbara är snarare att Ullenhag själv marknadsför och deltar i de diskrimineringsfrämjande vindarna. Tydligt blir detta I hans tal om de signaler som domen antas sprida och hur detta kan tänkas påverka synen på muslimer. Orättmätigt talar han om det i tredje person när han i detta fall är den siste att exkludera. Om människor antas vara för ”dumma” för att särskilja sed från diskriminering så beror det till stort del på att Ullhagen och hans sympatisörer deltagit i processen av fördummande. Med rop efter lagstadgande där petitesser som diskriminering inte ska ställas mot arbetsgivare är folkpartisterna mycket tydliga med vilka folkstormar det är de vill manipulera. Den enskilde myran framställs som en pjäs en mäktig procedur där trovärdigheten i dennes utlåtanden måste styras i lag och praktik.
Samma budskap inlindas i lenare (sic!) ord när Andersson tar till tangentbordet. Med magra ambitioner av att bli Sveriges Oriana Fallaci är den förutsägbare Lena Andersson åter tydlig med att det enskilda fallet är sekundärt så länge hon kan finna principer att bussa mot varann. Självfallet väljer hon att negligera domens innehåll och helt gå på kvinnans version ner till minsta detalj eftersom det inte är möjligt att den muslimska mannen, under några omständigheter, kan ha rätt, varit missförstådd eller haft mindre onda intentioner. Boende i Rinkeby ger sjätte sinne! Religion, och i synnerhet islam, är som kungsvatten i hennes ögon och att tala nyanserat, om än korrekt, om dem är vore som att svära i k……på Friskis&Svettis. Det fascinerande är att den ständigt rationalitetsskyltande Andersson producerar en tavla av folkmobiliserande slagord. Vi ser en medveten bedövning av logiken i förmån för 15 minuters surfande på hatets definitionslösa ordsvärmeri. Det ligger förvisso i hennes ideologiska intresse att misskreditera incidenten i mån av maximalt utrymme men frågan är om författarsinnet aldrig stack till när hon plockade fram den svartaste ordboken hon har – det är tal om sexism, apartheid, modifierad hudfärgsrasism, kvinnofientlighet, ja, till och med sjukdom, diagnos och neuros.
Nej, hon sviker inte och utan levererar, trogen sina demoner. Vi har sett henne många gånger i samma stall som SD, ND och de andra nationalhästarna. Den självtilldragna bufferten att uttrycka ordet rasist i någon annans anda befriar givetvis inte hennes eget jag. Möjligtvis går den simplistiske på hennes brandvägg men man måste inte kliva över den för att se genom dess transparenta skydd. Rasismen ligger i systematiken att en persons/grupps ord ryggmärgsinducerat inte är värt vatten. När ens alternativa livssyn som t ex yttrar sig i undvikande av handskakning och får förklaring för det fastslås som en patologi med tentativ diagnos rör vi oss redan i områden med människokategorisering där vissa är värdiga att diktera och styra andra. Summeringen av strategierna vi skådat är att alla går tillbaka till samma tänk av annullerad tillit och trovärdighet. Den som annorlunda är sämre och ska därför behandlas som denne förtjänar. Förvägrat arbete, geografisk exkludering, misstänkliggörande för att lögnen är dennes medfödda akilleshäl och lagen ska skydda tänket. Denna internalisering är på väg upp igen med utveckling. Nästa gång det fattas ur kassan, en olycka händer eller en konflikt uppstår på arbetsplatsen så vet vi vem som kan med juridiskt mandat få pekfingret på sig. Fast det bekymret är knappast oroande för mansfientliga, muslimhatande och rasistiska politiker och ideologer – de behöver aldrig tveka på sin plats i toppen av näringskedjan.
Läs även Bouhamzas kommentar gällande Mathias Sundins vädring.
Uppdatering 100218: pastor Sven-Gunnar Hedin skriver en träffande artikel mot den nämnda föreningshumanisten Lena Anderssons offensiv på lilln*gr*rna muslimer. Hennes föreningskamrater kommer till undsättning via artiklar och bloggar. Resultatet blir bara ännu en bekräftelse av min tes - alla ser lägre på de föraktfulla muslimernas ord: höger, vänster, religiösa och ateister.
Uppdatering 100301: Arbetsförmedlingen har fattat vad saken handlar om. Checkmate.
I kölvattnet av förvalsröstfiskeriet börjar aspiranternas strategier och intresseområden uppenbara sig. Sedan finns dom som haft klara positioner och som stärker dessa med nya insikter. Den azurbruna pluralismfientligheten är på marsch och samspelet mellan dess ideologiska förespråkare och politiska representanter har varit mer än mättande. Nu när matchminuterarna börjar närma sig kritiska epoker så inleds det fula spelet. En av de stora samhällsinfektionerna som högern tänker immunsera sig emot är muslimerna, så visst är de bland topp 5 att skruva sig över. Muslimerna är lika en lika självklar rätt på valbordet som svinrumpan är på julbordet och det där är en fest som Gulan Avci inte avser missa. Den där festprissen missar sällan muslimbålen, lukten av grillat kött är en utopi i sig. Det är sedbrytande att dyka upp tomhänt så hon har ett eget bakverk med sig som åtminstone alla kan smaka på.
Sed är precis det som hon har i sin form. Avci har försökt gräva fram skelett ur den muslimska garderoben och snubblat över en händelse nyligen (läs 3 år sen) i Tyskland där en kvinna förvägrades skilsmässa från sin slående make. Domaren hänvisade sin motivering till koranen som delger mannen att misshandla sin fru. Att nyheten dyker plötsligt upp i Avcis blogg kan förläggas ur sitt sammanhang bara om man är en byfåne. Löpsedelskommandona SHARIALAGAR, KULTURRELATIVISM och IDENTITETSPOLITIK initierar skräck i massorna och när de börjar löpa amok så krokar Avci&Co fast sig och hakar på gratisskjutsen. Avci är medveten om det skrämmande inkorrekta i domen, hon är också medveten om de muslimska reaktionerna mot dess hutlöst felaktiga referens – både i och utanför Tyskland. Uppgivandet av det strider mot de azurbruna ambitionerna till hatinternaliseringen mot muslimerna och det mångkulturella samhället. Därför undviker hon att röra sig utan för det sakliga i ämnet med kirurgisk precision – not!
Avci är särskild mån om att direkt och indirekt instruera väljaren i att detta är vad man öppnar sin famn för när man släpper muslimernas muslimskhet fri. Avci hänvisar direkt till koranens påbud, marockansk kultur och hustrumisshandel/dödshot som den religiösa sedvänjan med förankring i det. Samtidigt åberopar hon demokratiska och frihetsprinciper som antagonister och alternativa metoder till hänvisningen hon slagit fast innan. Läsaren har två val – antingen accepterar man sharialagar som är antidemokratiska, som är bränsle för partnermisshandel/dödshot och som motverkar individens/kvinnans rättigheter i paketet hon föreslår eller så accepterar man dess motsats – demokrati 2010 – som inte beviljar misshandel, som inte beviljar dödshot och som ger individer rättigheter. Domen är i inläggsbudskapets renaste form inte ett enskilt fall av grav förvrängning och juridiskt hjärnsläpp – det är produkten av mångkulturalism, identitetspolitik och kulturrelativism.
Avci nyttjar snaran förr att strypa muslimen men skulden för sina slutsatser vill hon inte bära, utan den hänvisar hon till den sedan domaren. Hon spärrar upp ögonen och beskyller både de som nyttjar den destruktiva mångkulturalismen och de som förser med den för våldsbejakande. När det ska motiveras för att bära är det inte hon som ställt till med disken, hon äter bara av tårtan. Man kan tycka att korrekturläsande av innehållet inte vore så illa, problemet är bara att detta inte är ett misstag – det är en högst relevant strategi. Att skuldbelägga och demonisera utan att ta ansvar för det, att fordra restriktioner utan motivera behovet med det som i mannamun kallas för fakta och realism är det som kännetecknat den moderna (azurbruna) politiken. Avci har övertagit Ohlssons plats i riksdagen. Tidigare vikarierade hon för maken. Maktpositionens odör är ett potent afrodisiakum och den tänker hon inte äventyra med trivialiteter som sanning och korrektion, inte när ett så säkert kort som muslimhat kan återleverera ledamotsplatsen till henne.
Det vi vet om fallet är det som har rapporterats av media. Vi vet inget om barnets allmänna status eller mentala hälsa. Vi vet inget om det rör sig om 1 vårdare eller flera och deras kompetens. Vi vet inte om några detaljer i vården och journalutredningen blir det avgörande och förhoppningsvis förlösande momentet i denna djupa tragedi. Åsikterna är många. Det finns dock tillräckligt mycket i detta som får mig, som terapeut, att se ett klart mönster i handhavandet av patientfallet. Ett mönster som är alltför bekant, alltför använt och alltför skrämmande. Det är ett under och besannande av barns skyddsänglar att vi inte sett fler fall som slutat lika tragiskt. Mina utlåtanden bygger på erfarenheter i ett annat landsting utan någon kännedom i det publicerade fallet. Således är texten inga spekulationer i detaljerna utan en parallell jämförelse med en generell bild av vården i Sverige. Den tredje och i särklass sämsta strategin är ofta det mest välanvända. Mot bättre vetande avvaktar man en ”fiktiv” utveckling vars utgång varje seriös tandläkare kan räkna ut snabbare än denne tänker. Här tänker jag sticka ut hakan och mena att majoriteten av denna typ av bedömningar i liknande situationer inte sker utifrån objektiva överväganden utan av ren feghet. Att inte initiera en permanent process för något som man vet är den enda korrekta lösningen är att ge efter sin personliga svaghet. Tro’t eller ej - terapeutens feghet att ta beslut om den svåra situationshanteringen kan i kombination med kortsluten prestigekänsla leda till denna onödiga risktagning. Fallet med den 9-åriga flickan är under utredning och spekulationer om detaljerna inte är saker som hjälper sanningen. Min tanke är om detta följer det mönster som jag tycker mig se alltför ofta (klar diagnos -> antibiotikabehandling -> avvaktande -> mer avvaktande -> ännu mer avvaktande -> språk (?!) som anledning till behandlingsfördröjning i 6 månader) så är detta inte en medveten händelse. Däremot är det ett mycket allvarligt exempel på underlåtenhet som bärs av faktorer som inte ska finnas där. Det är mänskligt att fela men inte att inte dra lärdom av dem och terapeuter drar lärdom av misstag dagligen. Har utfallet avgjorts av orsaker som nämnts så hoppas jag innerligen att den ansvariga vårdaren/de ansvariga vårdarna får repressalier de aldrig glömmer och att fallet sänder en chockvåg genom tandvårds-Sverige. Om min beprövade teori stämmer så förtjänar han/hon/de alla mardrömmar de kommer att ha för resten av sitt/sina liv.
