Såhär var det: en centerpartistisk politiker och listad riksdagskandidat (plats no 3 i Sörmland) vid namnet Dayana Jadarian hade intervjuats i en lokaltidning som en röst i burkadebatten. Hon skulle förbjuda den om det gick hennes väg för den ”diskriminerade” flickorna och det hade hon särskild insikt i eftersom hennes ”bakgrund var från länder med arabisk kultur” så olikt de ”fega politikerna” så visste Dayana ”vad hon talade om”. Fair enough, Jag sökte upp hennes officiella och offentliga politikerblogg och ställde frågan under inlägget om frågan: hur går det ihop med den individuella friheten. 3 luddiga kommentarer senare och redan är Dayana fullkomligt du med mig och det är inte på det ödmjuka sättet. Påståendena och spekulationerna om vad mina åsikter och kunskaper är och inte kan vara är i full gång och det är en studie i felslutstermer som uppenbarar sig: ad hominem, guilt-by-association, tu quoque – you name it. Politiker som mobbar, trakasserar och är egenmäktiga har man hört talas om - men jag blir minst sagt förvånad att en riksdagskandidat utövar härskartekniska manövrar på en väljare i brist på sakliga argument. Frågorna är knappast unika eller svåra i debatten – särskilt inte för en som redan beslutat sig för hur hon ska bedriva ståndpunkten. Kanske är det en försmak av respekten av och kontakten med väljaren som hon har tänkt sig vi får erfara nu. Kanske är det en ännu omotiverad ställning som skyddas av en defensiv och osäker mur av arrogans. Förhoppningsvis inser hon, och ffa partiet, att härskarteknik knappast är det klokaste sättet att hantera en saklig debatt på.
Uppdatering 100203: nu har Dayana besvarat kommentarerna hon hade fått, givetvis med en generös dos av anklagelser och härskartekniska felslut mot opponenterna. Det är samma visa som i tidningen som upprepas - kvinnan har ingen egen vilja (något hon inte ens behöver fråga efter eftersom hon kan det utantill i och med sin bakgrund från arabiska länder) utan man får skydda henne från sig själv. Hon är, omedveten och indoktrinerad som hon är, en fånge i sin familj och omgivning. Slit av henne plaggen, klä på henne det staten tycker ser bra ut och tryck ut henne bland alla de andra fåren. Mitt i detta kommer ett osannolikt argument fram - eftersom burkan kan orsaka så att personen blir diskriminerad så är det bättre att staten bifogar en juridisk grund till det. En analogi - eftersom en del korta tjocka barn blir mobbade i skolan och att det finns risk att arbetsmarknaden kan diskriminera dem måste staten ge arbetsgivaren (inte medborgaren som behöver skyddas) ges instrument att göra det med stöd i lagen. Detta kommer från en jurist...
Rakryggade artister har jag uppmärksammat tidigare på bloggen. Nu får vi se exempel på ännu en modig musiker, en bra sådan också, som står upp mot fascism, rasism och korrumperad egenmäktighet. SD:s fete man i Kalmar, Thoralf Alfsson, har gjort det igen. Brutit mot sed, etik och med största sannolikhet även lagen. Herr Alfsson ansåg att det var helt ok att stympa en av Peps Perssons låtar och få budskapet att låta precis som det omvända. Han hade lagt in en klippt version av låten ”grannen” där rasistens ord (underförstådd den upphetsande biten for Thoralf&co) var med men utmaningen av rasisten var bortklippt. Dessutom hade låten döpts om till en Svärjedetonantisk kampsång. Peps lät inte detta förgå utan har reagerat starkt mot överträdelsen. Låten är borttagen från Thoralfs blogg med gnäll och stånk men Peps tänker gå vidare till juridisk uppläxning av honom. SD:aren gör klart att det var baraden rasistiska biten, som uppenbarligen masserade hans sinnen, som han var intresserad av. Hur han kunde göra något sånt, som politiker och uppenbarligen en person som känner till upphovsrättslagen, motiverar han på ett ytterst märkligt sätt. Att han har olovligt vanställt en annan persons verk (och budskap) bortom kännedom och använt det i vad som inte kan betraktas som annat än en reklamkampanj för ett hatfyllt politiskt parti försvarar han med att han ”chansade lite”.
Jag får plädera vidare om att vi faktiskt talar om en politiker som förevisar en medborgerlig attityd där det är acceptabelt att bryta mot lagen genom ”chansningar” – kommer man undan med det så får man äta frukterna av sin manipulativa skicklighet. De personliga spekulativa tankarna far till huruvida detta är första gången som Thoralf utmanat lagens gränser, något som uppdagades först när han haffades på bar görning. Man funderar på hans ord, hur det hänger ihop med polisstaten han och partiet agiterar för, och vad det säger om hans åsikter. Vad vet jag, kanske talar han om ett privilegium för etniska svenskar – det skulle ju knappast vara förvånande. Det viktiga är att han inte har speciellt många med sig, och Peps är en som visar vägen. Som en person med karaktär talar han inte bara om de presumtiva lagbrotten utan även den moraliska skyldigheten att motsätta sig budskap från mänsklighetens avgrund - och det är här som hans historia och ställningstagande lyser av egen kraft. Det låter säkerligen urklyschigt men jag kan inte låta bli – Oh boy, vilken vacker karlakarl! Skägget skiner idag!
Rasismen är ful och kan inte sminka bort sitt hemska ansikte. Rasismen är en av de typer av ondska som drabbat kollektiv sedan kollektivismen föddes. Det finns inga ursäkter, undantag eller förmildrande omständigheter för rasism oberoende av färg form eller måltavla – antisemitism, islamofobi etc. Att Reepalu trampat i klaveret med sin otydlighet är beklämmande och stämmer det att problemen beror på hans flathet så är det extra besvärande. Skillnaden mellan politik och folk är något alla behöver bli bättre på att inte bara se utan även uttrycka. Kollektivt skuldbeläggande är inte bara den enfaldige rävens främsta spjut utan även udden av dennes intelligens. Sjukdomen rasism måste bekämpas med lika beslutsamhet och bredd som cancer, med samma förebyggande aseptiska åtgärder som AIDS och med samma långsiktighet som kardiovaskulära sjukdomar. Därför blir det sorgligt motbjudande att en typ av rasism blir förevändning att bruka annan typ av rasism.
Vi som satt framför våra dumburkar, med hakan på golvet, minns hur Anders Carlberg, ordförande i judiska församlingen i Göteborg, beskyllde ökningen av antisemitism på invandringen som ”skickas ut med propaganda från arabländerna”. Carlbergs fullt seriösa argument var att mellanöstern och arabländer, underförstådd muslimer, är de som upprätthåller antisemitismen i Sverige. Ordföranden ställdes aldrig mot väggen för sitt klavertramp, snarare tvärtom. I den senaste tidens händelser och debatt har samma hatiska anda svarvat genom många åsikter. Viljan är stor att hamra fast antisemitismen på blatten. Bland de som är ute med en brännfackla är Paulina Neuding, chefsredaktör för den azurbruna blaskan Neo. I hennes världsbild är Malmös muslimer och araber ute på gatorna som livsfarliga monster. Folk måste anonymisera sig för att inte drabbas av den håriga mellanösternlavinen. Föga förvånande muslimhysteri, suck – att liberalfascister inte ens anstränger sig om att överraska en. Orden upprepas på ett ellerannat sätt – muslimer, muslimer, muslimer.
En del har gasen i botten. Fredrik Thoresson gillar att skriva muslimer så mycket att ordet blir en vandrande Pac-Man i hans text. Med målet att vara PK-samhällets antihjälte bär Thoressons muslimer skulden kollektivt på höjden, bredden och djupet. Den som inte håller med är feg, antisemit eller både och. Ekeroth har som vanligt egna vässade stenar med när det är muslimer som ska bindas på Det är vanliga personer och det är debatter som upprepar det. Samtidigt finns det som vill nyansera bilden – dessvärre täpps de till av bland annat de nämnda rösterna som har den oändliga hatbloggosfärens fulla respekt och beundran. Kontentan är antisemitismen verkar i detta fall lett till att en del ger sig själva fribiljett till obehindrad islamofobi. Att islamofobi ofta samexisterar med antisemitism eftersom hysaren av hatsynen brukar vara samma personer är ett historiskt och nutida faktum. Den ovanliga tragedin i situationen är att antisemitismen antas av vissa öppna ett fönster dör islamofobin får fritt flöda.
Att det skulle vara ett misstag är inget jag köper – rasism är inget som utövas obetänkt. En betydande fraktion av hatbloggosfären har gjort klart att opportunism är vad som styr deras sympatier. Dessa föraktar muslimer mer än att de oroas över antisemitismen och allt som kan användas mot muslimer mottas med tacksamhet. Nu är vi på djupa vatten och inga reaktioner från medieredaktionerna så lång ögat ser – Sveriges, Skånes och Malmös antisemitism har blivit ett problem importerad, skapad, närd, upprätthållen och dominerad av muslimer/araber/folk från mellanöstern. Kontinentens tusenåriga fientlighet mot det judiska folket har plötsligt fått en arvtagare. Det ser redaktionernas, bloggosfärens och debattörernas islamofobi till. Är det alldeles för outlandish att fordra att antisemitismen inte läks med den egna islamofobin?
Det finns ett nytt upphaussat ord på marknaden att lägga bland sina favoriter, om man har en azurbrun böjelse så att säga. Det nyliberala naveletablissemanget har fått sig ett orakel i Kenan Malik, särskilt efter dennes senaste Sverigebesök som hade anordnats av den anfattiga (sic!) stiftelsen ”The Ahlmark foundation”. Malik har gått ifrån att vara en vänsteraktivist, bara det god nog att helgonförklaras för i högerns journaler, till att motsätta sig det mesta av pluralismen som flanken står för. I och med att stiftelsen är ett forum för elitistisk grupponani där talare som Ayaan Hirsi fått bespotta den mänskliga divergensens förbannelse har Malik funnit sin plats som en av dess gurun. I publiken fanns givetvis flera av hans kolumnhyllare och efterföljande talare var ingen mindre än Dilsa Demirbag-Sten. Saker och ting faller väl samman, lagom nog till hennes senaste kolumn i Expressen. Jag trodde mig vara i en bloggsvacka liksom flera andra i bloggosfären. Dessutom ligger arbetsbördan på högre nivå än vanligt och jag är den typen som knappast blir uppiggad av massiva mänger med snö. Allt hjälptes av hennes senaste alster som kan ses som den klaraste exposén av karaktären Dilsa.
Nu är det äntligen mångkulturalismen som pryglas. Den berättigar kollektivismen som är ondskan själv. Kollektivismen finns till eftersom identitetspolitiken ser till att det är så. Identitetspolitiken är alltså mångkulturalismens immunitet och juridiska upprätthållare och Dilsa avskyr identitetspolitiken. Hon har så mycket hat för den att hon anser att det är den som erbjuder den som bär skulden och att ett alternativ är att likvidera mångkulturalismen om man vill komma någonstans. Vad identitet egentligen är, var dess gränser går, var individens rättighet finns i att definiera sig utifrån en eller flera identiteter är frågor som förblir obesvarade. Dilsa föredrar att tänka tyst åt andra och uppge endast konklusionen som är dyster. Det som får exemplifiera det, och som får Dilsa att bidra med ännu en tegelsten på löpbandet av självutskämmanden, är avhandlingen ”Islam och arvsrätt i det mångkulturella Sverige” av Mosa Sayed. Enligt Dilsa är avhandlingen ett tvärsnitt på det som är mångkulturalismens kärna och som i sin tur formar identitetspolitiken.
Problemet finns på flera nivåer. Dilsa har inte läst avhandlingen men likväl beter hon sig som en förvirrad bloggare och analyserar dess innehåll utifrån ett synopsis och uttalar sig därefter om själva arbetet. Dilsa har inte inblick i den juridiska interaktionen länder emellan men anser att det akademiska dokumentet ändå är ett inslag lämpligt att använda i ideologiskt svärmeri. Dilsa anser att identitetspolitikens börda är ett mångkulturrelativistiskt (jajamen) megaproblem som pressas fram av det som är avhandlingens innehåll. Utlåtandet avslutas med att hon ifrågasätter Uppsala i dess akademiska objektivism och en recension av omslaget. Att Dilsa trampat i ett klaver övermäktigt hennes uppfattningsförmåga framgår av vittnesmål gällande hennes reaktion vid disputationen. Den fräcka och frågvisa Dilsa hade svalt tungan, förmodligen funderas på hur hon denna gång skulle forma sin eviga ”jag är så missförstådd”-dementi.
Avhandlingen var inte alls vad hon hade inbillat sig utifrån sammanfattningen. Korthuset föll och Dilsa hade försagt sig – identiteten var inte så enkel att det kunde förkastas med en andragradens utryck – identitetspolitik. Den styggelse till ideologi som hon tror sig klippa itu har aldrig funnits i Sverige. För Dilsa är identitetspolitik inte bejakande av olikheter utan en uteslutningsmetod av majoriteten från minoritetens privilegier. Parametrarna som Dilsa tjafsar om existerar inte. Därför måste hon ha suttit där och skämts så att läpparna klibbade samman. Att något så enkelt som det provokativa omslaget kunde trigga hennes mörka sidor och få henne att uppge att för henne är arabisk kalligrafi sumpen av religiös konservatism och mångkulturalism förklarar mer än vad hon tänkte från början. Det är hon som stämplar identiteter med hänsyn till förutfattade meningar, det är hon som värderar identiteter efter egen skala och det är hon som står för inskränkningar utifrån identiteterna.
Sedan länge har Dilsas journalistik har en funktionsdefekt. Säg ordet islam i hennes närhet och du har initierat en hypnotisk kod som öppnar hatpandoras ask. Dilsa drabbas per automatik av ett obligat behov att fylla papper med ord om de hemska muslimernas likvärdiga inflytande och frihet och villiga Vera, alias svensk media, är ständigt redo att bidra till exhibitionismen. Låt oss då inte lura oss själva i det specifika föraktet mot identitetspolitiken och mångkulturen. Det demokratiska frihetsbejakande hälsosamma samhället har sin fiende i denna form av tänkande och svaret är till och med närmare än ovanstående debacle. Dilsa har åtskilliga gånger uttryckt sitt obevekliga stöd för Israels expansiva och förtryckande politik mot palestinierna. Vidare har stödet varit för den etniska och religiösa staten där individen bär en medfödd absolut rättighet att migrera till och där dennes etnicitet eller religiös övertygelse är enda motiv. Samtidigt förvägras miljoner utjagade, förtryckta och avhumaniserade palestinier inte bara rätten att återvända till sina rättmätiga hem som de haft i hundratals år – enligt all internationell rätt vi kan hänvisa till – utan även rätten till mänsklighet i sina flyktigläger till hem.
Det tydliga mönstret i det är att Dilsa ser sig själv och sin egen etniska ”sårbarhet”. Det är via Israel och den judiska identiteten som hon ser motivationen till det andra exklusiva hjärtebarnet – den kurdiska identiteten. Med paralleller dragna till Israel vill Dilsa reservera en förbehållslös rätt till (återvändo till) Kurdistan där hennes enda pass är hennes biologiska bakgrund och självdefinition. Emellertid förespråkar hon det hon betraktar som djävulens verk i Sverige – kurderna måste få bejakas i sin identitet, kultur och etnicitet som skiljer sig från majoritetens i Turkiet. De måste få dispens för det som skiljer dem åt från turkarna. De måste få inte bara utrymme utan även hjälp från staten med att sätta detta i verk genom landets samtliga funktioner - politik, ekonomi, utbildning, myndigheter, institutioner och mediala enheter. Det handlar om att utbilda sig på språk som inte är det officiella i särskilda skolor– något som Dilsa inte är så pigg på att agitera för gällande de andra minoriteterna i landet. Dilsa fordrar institutioner som rehabiliterar och upprätthåller den officiella statusen av den kurdiska kulturen med allt vad det innebär. Kurdheten måste bejakas med alla möjliga medel med statens välsignelse. Väl mött Dilsa, väl mött, men om dessa kliniska exempel inte är identitetspolitik, ett selektivt sådant också, så vet jag inte vad som är det. Hon måste skämmas så illa, för debaclet kommer att hållas mot henne så länge det går. Det ska jag, och förhoppningsvis även andra se till. MUHAHAHAHAHAHA………
Nöjessidan Lezan rapporterar att den lovande musikern och TV-artisten Abdulqader Zaki har omkommit i en bilolycka under gårdagen. Abdulqader var född 1984 och studerade vid musikhögskolan i huvudstaden Hawler. Ursprungligen var han från Duhok och det var under sin resa tillbaks Hawler för att delta i veckoprogrammet "Azhdar show" som tragedin var framme. Programmet, som sker i direktsändning, började ca 2 timmar efter att beskedet hade nått vännerna i gruppen och chocken är ett faktum. Man valde att ägna programmet till hans minne vilket var det smidigaste man kunde göra. Detta reaktualiserar trafikproblematiken som finns i Kurdistan, där människor kör som om de är på tävlingsbanor. Trafikskyltar behandlas som vägdekorationer och trafikpoliser är ständigt utrustade som kravallenheter. Eftersom böter varken bet eller ens betalades av de flesta har man infört fyndiga sätt att hantera det på. Ett sätt är att man har jeepar som dygnet runt kör genom gatorna och skriker i en högtalare om en bil är felparkerad/bryter mot några regler. "Röd Toyota modell XXXXX registreringsnummer XXXXX kom genast och flytta på din bil!" Sker inte det inom minuter åker en fet böteslapp fram. Böteslappen kopplas till registreringsnumret och därmed ägaren. Därefter kan ägaren inte komma undan - denna brännmärkning syns hos alla myndigheter och dyker det upp ett ärende som du vill ha hjälp med så tittar de på datorn och säger lungt och sansat "gå och betala dina böter, därefter kan jag hjälpa dig!" Systemet funkar tydligen oförväntat bra, även om den har har gjort så mycket åt trafikkaoset. Ännu fler restriktioner är nog lösningen tills man har fått trafiken på human nivå igen.
Moderna museetsnuvarande chef, Lars Nittve, kommerattlämnasin position när hansförordnande går ut i oktober i år. Redan spekulerar man om tillrådliga kandidater och tidningen Konsten, förmodligen det lämpligaste forumet för den ovetenskapliga frågeställningen, har en omröstning på gång med flera presumtiva namn. Bland dessa hittas den i nuläget överlägsna ledaren Lars Vilks. Det proportionerligt stora antalet röster är ingen slump. Bloggar med stor läsarkrets kampanjar åt Vilks vägnar och själv är han dirigenten av det. Man diskuterar graden av seriositet från hans sida såsom han ringer i sin egen klocka. Denna ambivalens delas med största sannolikhet inte av hans apostlar. I dess kretsar är Vilks en personkult med ofelbar gloria och rösterna tillfaller honom som en process i ett artificiellt naturligt urval. Allt annat är en hädelse.
Folk som arbetar inom konst vill gärna framstå som oförutsägbara i en atmosfär där det inte finns bra eller dåligt. Oförutsägbarhen kan ibland användas som ett alibi när syftet börjar äta upp nyttigheterna. Övergår reaktionerna till att bli negativa kan opinionen alltid vändas till ”allt var egentligen en konstnärlig provokation”. Vilks har denna frisedel som han kan nyttja om (inte när) behov uppstår. Kanske kommer han att förklara kampanjen som ett experiment där vi alla ingick. Kanske kan det tolkas som ett modernt konstnärligt sätt att demonstrera dialogen mellan publiken människan och det interaktiva universum. Många röstare menar att Vilks är meningen själv. Mannen, den mekaniska myten, martyren står på sitt namn. Det är denna Vilks och inte konstnären man röstar på. Det är vem han gjort sig känd som, det är vad han har åstadkommit på löpsedlarna som idoliserar honom. För mig är detta den exakta anledningen varför Vilks inte passar i dom kretsarna. Sanning eller bluff, allvar eller skoj, detta är en uppmuntran att gå dit och rösta mot Vilksledda kampanjen. Om inget så är det på sin plats att leverera en snopenhet via nätet till Vilks och anhängarnas ansikten.
Gjohn-Marko Berisha, präst och kristdemokratisk kommunpolitiker med sol i ögat, vill inte ta i muslimska muslim-muslimer med tång och anser att Abdulhaqqsutspel om KD och muslimer kommer utav en dold bakgrund. Enligt honom är det dubbla budskap som kommer fram när imamen talar och att det skulle innebära ”petande i formuleringar” som kan göra partiet, Jesus förbjude, mera muslimvänligt. Berisha har givetvis sin fulla rätt att fordra sin KD vara det kristna parti han önskar men att omvandla argumentationen till industriell revirtänkande med identitetsförlust som konsekvens är ett jönsigt sätt att markera det på. Prosten verkar tro lika mycket på Jesus som på den gömda muslimska agendan. Tankeläsandet är förmodligen ett uppskattat sjätte sinne i de frikyrkliga sammanhangen, för är man en expert på muslimskt tänkande så är man och säger man att de har en dold agenda så har de det. Om det är med utgångspunkt från sin egen tid som muslim framgår inte men det ska i alla fall vi försöka komma ihåg när det väl är dags för val :).
Möt din skapare och svara för dina dåd. Upp till knäna stod du blod, leende med ditt gnisslade flin. Nu har du nått din slutstation och rättengången börjar. Bland dina åhörare kommer det att finnas många släktingar, bland dem en ung man. Han var 19 år. Han kommer att lyssna och höra dig erkänna att du levandebegravde honom för att han föddes i fel folk. Shna - du kommer aldrig att bli glömd.
Stanna upp ett jädra ögonblick här. SvD påstår sig ha ringt runt till landets största grossister. Man för fram uppskattade siffror (får mot bättre vetande anses vara kvalificerade gissningar) om att i hela EU (4,3 miljoner kvadratkilometer, över 500 miljoner människor) slaktas 31% av nötkreaturen samt 48% av dom små idisslarna och fjäderfäna utan vad man kan kalla för direkt bedövning. En föreståndare för ett islamiskt djurslakteri påvisar den islamiska synen i artikeln. Ändå väljer SvD att synonymisera generell slakt utan (presumtiv) bedövning samt kosherslakt (med egna förutsättningar) med den muslimska halalslakten till punkt och pricka. Ett enskilt ögonvittnes personliga erfarenhet (som kanske kan dra lättnadens suck efter att fokus har gått ifrån grisarna till svinen och att den jagade kan själv börja jaga?) från ett slakteri i Afrika blir det rådande huvudargumentet som fastslår halalismen i den europeiska kontinentens boskapsblodutgjutelse.
Jag försökte verkligen se om uppgifterna gäller endast halalslakten, något som SvD bedyrar läsaren om att de inte är. Någonstans i mitten försvinner även bedövningsargumentet till förmån för en grotesk traumatisering av slaktandets praktiska tillämpning som i slutändan förleder sig själv i att bedövningen är ovidkommande och slaktmetoden är det enda väsentliga att diskutera – en fälla där vi till och med hittar Rutegård (i Sverige vet vi ju att slaktdjurenlever på rosa kuddar och de pussas till döds när det är dags för slakt). Skulden hamnade instinktivt i famnen på muslimen, brädan knäcks över dennes nacke och bloggosfären följde efter i fackelmobben. Detta exemplifierar på ett illustrativt sätt hur en debattfråga kan formas om med terminologisk avvikning till att ge slutsatser helt annorlunda från utgångsläget, allt för att få en bov som inte är en själv. Vi får tacka Gudmundsons SvD ännu en gång för skuldutdelningen, nu för hela kontinenten. Att svensk nomenklatur för slaktformer får ligga tillbaka för Eurabia-hets är ingen slump, särskilt inte när begreppet har endosserats. Bäst att köpa sitt eget stycke med ett randigt tyg innan det tar slut, och tjockt ska det vara. Kylan blir värre för varje år...
Den kristna tidningen Dagen är bra på att spela med dubbla ansikten med dåliga på att maskera det som de andra mediala enheterna. Jag läser en allt-i-ett-artikel (reportage, bokanalys, intervju) om författaren och enligt egen mening talibandottern Hannah Shah och hennes bok med den subtila och enigmatiska titeln *host* "Imamens dotter". Bokens story faller undan när Dagens skribent tappar bort sig själv. inledningsvis får vi veta att:
Boken stärker varenda fördom som en västerlänning kan ha om islam.
...samtidigt som författaren vill uppge att hon:
...är tydlig. Hon vill inte generalisera, hon ger inte en allmän bild av islam. Hon berättar bara sin historia.
...dock gör Dagen detta åt henne (på hennes uppsåt?), för enligt tidningen blev allt klart snabbt och...:
...När Hannah förstod att kristen tro byggde på kärlek, nåd och gemenskap bestämde hon sig för att lämna islam.
...och Hannah som var så tydlig i början har ändå in sikt att kunna bedyra oss om att...:
...hon vill med sin bok uppmärksamma alla de muslimska flickor som lever i liknande situation som hon själv gjorde. De kanske inte misshandlas och våldtas, men de har ingen religions- eller yttrandefrihet. De har inte ens rätt att bestämma vem de ska gifta sig med.
Den Hannah som med egna ord får uttrycka sig är inte särskild kärleksfull, nådig eller "tydlig" för d delen. Dagen har hittat sin hjälte och de är så glada att de fingerar hennes åsikter. Vad mer finns det att säga?
De flesta av oss tröttnar på att upprepa oss själva, men en del gillar ljudet av sin inre röst så mycket att de lyssnar på samma tomma ord om och om igen. Det är som att ha sin egen lista av svensktoppen på repeat. Avci har fastnat på sin egen repeat-knapp och läxar upp omgivningen för den stora faran som islamism innebär. Vad definitionen av islamism egentligen är får vi inte veta (Politik? Ideologi? Nyanser? Grupperingar? Individer? Värderingar?). Istället får vi ett sockrat synonym – terrorism är en av dess sharia-isomerer. Vi får också veta av Avci, som är vår väktare av frihet, demokrati, mångfald och tolerans, att dessa principer är reserverade och kan inte under några omständigheter tillägnas det som hon har dömt ut som ”islamism”. Kanske är det detta som förklarar hennes ryggmärgsreaktion att hylla alla som sätter sig emot ”islamismen” och idiotförklara alla som inte sväljer hennes och hennes liksinnades ord med hull och hår. Min stilla undran är varför Avci har ett behov av att göra sin ställning till ett sådant mysterium att hon är så frikostig med sågande slutsatser. En uppmaning till Avci – istället för att agera samhällets transcendentala lärare - säg vad du menar med islamism innan du sågar eller friar kritiken av de azurbrunas ständiga mantra. Du skulle åtminstone göra ett, sådär, seriöst intryck.
The Doha Debates iscensätter ett för mig mycket inressant koncept. Det handlar inte bara om brännande heta ämnen på den internationella politiska arenan. Det handlar inte bara om det fritt flödande ordet i dess rena form. Det handlar inte bara om kunniga/engagerade debattörer som ger sitt bästa. Det handlar också om hur väl den visar upp den muslimska idédivergensen. på ett sätt begripligt för den icke-insatta åhöraren. Debatterna är provokativa, utmaningarna är tuffa, moderatorn är som en hök på varje yttrat ord. Ändå bibehåller folk respekten gentemot opponenterna, hur illa deras inställning än må rimma med varann. Jag lägger in en av deras mest intressanta debatter om politisk islam och hotet mot västlandet. Jag spetsar mina öron som muslim och lyssnar på sidorna, vilket betyder att jag – som vän av demokrati, rationalitet, saklighet – försöker höra allas argument. Det är nästan oförskämt överraskande hur illa motståndarna av politisk islam bygger upp sin kritik. Det är bara att ta till sina demokratiska, rationella och sakliga sidor för att upptäcka på hur många nivåer det är som argumentationen felar. Se videon och avgör själv om deras svartvita bild av verkligheten inte kunde lika gärna har uttryckts av antiislamiska krafter. Att resultatet från omröstningen blir som det blir är inget konstigt, det underliga är att det var med så liten marginal.
Den svenska lågmäldheten, konflikträdslan och förkärleken till neutralitet är på gott och ont. Till skillnad från många andra jämförbara samhällen är det inte så ofta vi ser prominenta gestalter använda sitt kändisskap i ett djupare syfte. Vi må delta i galor med grupper som spelar för jordbävningsoffer och vi må höra komiker skämta för freden i Darfur. Det är dock rätt så sparsamt med genuint politiskt intresse och engagemang där saker och ting händer och kan påverkas. För kändisen kan det även vara en fråga om prestige och egenkärlek. Ju neutralare position desto (större hopp om) bredare publik. Detta har en skrämmande baksida som omgivningen normaliserat. I detta framstår den gemensamma atmosfären som ett begränsat utrymme som fördelas och sanktioneras ut efter den enskildes förmåga och det sociala behovet som finns. Det är då oacceptabelt att inte bara röra sig utanför sin beskärda fläck utan även att försöka ge sig in på andra(s) områden. Samhället trivs bra med fördummande funktionstillsättning och den som ifrågasätter detta kan sätta sin lilla plätt på spel.
Detta samspel finns i de flestas medvetande, därför är det beundransvärt när människor väljer att gå emot den mörka strömmen och bryta sig loss från rampljusets förväntade flathet. Kalmar FF:s Henrik Rydström har sedan ett tag tillbaka valt att ta strid mot de otäcka Svärjedetonanterna på sin hembygd. Kalmar är för övrigt säte för den Svärjedetonantiska kommunpolitikern och stångande rasisten Thoralf Alfsson som finner ingen ro i att kaptenen för stadens stolthet gett sig in på hans territorium. Rydström tryckte på SD:s svagaste punkter, vilka också utgör partiideologins stomme och väljarattraktionernas främsta led, när han i november, efter en längre tids polemik med rasismens Kalmarprofeter, skrev om en förmänskligad demon. Fighten innan dess och efter det har varit utefter ytterst enkla riktlinjer där vi-och-dom-argumentet inte handlat om kulturella/sociala/samhällsenliga åtskillnader. Istället har SD-träsket valt att förenkla debatten för sig själva där vi:et har annekterats och omformulerats till mänsklig godhet medan dem:et har omplacerats på de onda föraktfulla varelserna. Svärjedetonanternas sociala rovdjurstänkande gör samhället till en djungel med jägare och villebråd. Inget nytt kapitel har inletts utan Rydström exponerade demonen för lokalbefolkningen såsom den var.
På grund av det har SD:s lokalkontor reagerat med Thoralf i spetsen och the rest is history. På sin blogg bitchar han om hur Sydsvenskan valt att framställa honom som någon annan än han är. Den elaka reportern har varit framme och citerat Thoralf mot honom själv och detta är helt enkelt mot god pressetik och saklig argumentation. Utöver det är SD-muppen lika förutsägbar i sin hantering av kritik som han är i sin partibundna människosyn. Enligt hans och liksinnades sätt att se på det ska Rydström ägna sig åt fotboll och inte frågor som hör hemma på männens bord. Jag lutar åt att se detta hemmahörande i hans generella människosyn. Thoralf har en mall som folk måste anpassa sig efter, något han och den övriga SD-eliten gjort politik av. När den onda blatten rör sig på hans gator gör det ont i hans asfalterade ligament. När fotbollsspelaren pratar kritiskt om politik paralyserar hans mönstersamhälle där män är män, kvinnor är blonda kjolstycken och fotbollsspelare är vrålande muskelknuttar. Var ska den vars mål är ett rättmätigt leverne lägga sina sympatier?
Det synliga som upprepar sig så fort SD-eliten förskansar sig uppmärksamhet, må det handla om Åkesson, Menendezbröderna Ekeroth eller någon annan mupp, är att detta inte handlar om en reguljär politisk diskussion. Debatten står inte mellan Svärjedetonanterna och anhängare av andra partier. Det kan inte heller förenklas in till en fråga om rasism och antirasism. Numera handlar debatten om människosyn i dess basala beståndsdelar. Det handlar om att se eller inte se människor. Övriga likheter bör ställas på halt tillsvidare när SD bemöts. Rydström skäms inte för att mena att han är människa innan han är fotbollsspelare och han sticker med detta. Han behöver det offentliga stöd han har rätt till av de som står för det goda, det ärliga, det hederliga och det förmänskligande. Även om Rydström hamnar i fällan om svensklikhetens värde i mänskliga definitionen så visar han klart att inte har något behov av att ha invandraren så lika honom som möjligt. Det är upp till resten att göra sitt val, för Rydström har stolt visat upp sitt. Det är från honom orden kommer som får en evig änglavakt att skrika ”heja Kalmar FF” och mena det! Jag hoppas innerligen att ni under nästa säsong kommer tvåa…
PS. för att varsebli mer om SD:s nazistiska toner är det bara att läsa och se på filmerna på den partibundna ungdomsportalen ungsvensk.se. Det är mycket som Thoralf inte vill att du ska se. DS.
När blir den öppna demokratin farlig? Det är när dess självutnämnda uppfödare anser att de inte har makten över den längre. Detta kan lätt skådas i ett samhälle som är demokratisk – de som klagar mest är oftast de som anser att demokratin missbrukas i vad man ser som hämmande syften. Lunarstormaren Rayman tråcklar som en älg på tunn is när hon sin vana trogen slår ihop missbrukets välvilja med en fluktuerande människosyn. Demokratin är god så länge den befinner sig inom dom stadgade ramarna. Vilka dessa är framgår tydligt när Rayman i samma andra underminerar arbetet med den universala deklarationen för mänskliga rättigheter. Att deklarationen är i grund och botten en produkt av demokratiskt arbete underordnas faktumet att demokratin blir en belastning för Rayman i denna enskilda fråga. Hade det varit en värdig utmanare så kunde man åtminstone anta utmaningen. Nej, i detta fall är slaget ”dödsdömt” eftersom Rayman har med underlägsna varelser att göra, och dessa ska man ej klia på magen av en ”behagsjuka”. I Raymans värld är exkluderingen a la apartheidmodell en förutsättning för en ”sekulär och modern demokrati”.
Högerns förhävelse tar olika former. Drivkraften tordes ändå vara känslan av medfött överlägsenhet. I tider då det är rumsrent att trakassera, förtala och hetsa mot religiösa människor under täckmantel av yttrandefrihet är den som har mest att skämmas för den som oftast skriker högst. Det blir då en vana att de rättfärdigar sina akter genom att finna fem fel hos den hatade objekten. Rayman upprepar den välbekanta metoden med att reducera personens mänskliga status till identiteter på en trappskala. Vid närvaro av den religiösa aspekten suddas allt annat, inklusive individen, ut till förmån för en rättmätig måltavla. Mot den religiösa människan är det bara kritik som misstolkas som hot, det är bara ifrågasättande som misstolkas som förtryck och det är bara satir som misstolkas som satir. Ty, den religiösa människan saknar förmågan till självrelatering till dessa svåra koncept. Rayman är då snäll nog att påpeka att en fritt strosande religiös människa ska man vara varsam med eftersom en sådan med samma rättigheter som alla andra resulterar i saker som demokratin aldrig syftade till att åstadkomma.
Det finns åter en klar underton av ansvarsfrihet. Rayman är inte unik som den moderna sekulära människan hon utger sig för att vara. I hennes syn återfinns den perfekta kombinationen av alla rättigheter men inga ansvar. När hat, propaganda och förtal börjar ge utdelning, vilket vi ser nu både i Sverige och i övriga Europa/EU, är många framme och oar sig - ingen kan dock se dynamiken och kinetiken i vilseledandet. Det ligger som vanligt ingen skuld i hatmaskineriet utan bara hos den som kritiserar det - ett slag är ett smärtsamt påhopp bara om man tillåter nerverna förmedla smärtan. Normen verkar även styras av de drabbades kvantitet, en fråga Rayman bokstavligen ställer. Är det mer än 1 som drabbas är det inte längre en fråga om ett individuellt problem utan ett kollektiv. Det, till skillnad från individen, drabbas bara av publicerad kritik och satir.
Så är det när demokratin och dess potential behandlas som ett ideologiskt enmansprivilegium. Ansvarsfrihet i kombination med diskutabel människosyn formar en samhällssyn där personernas rättigheter inte är medfödda utan efter en del anser ska vara linjalen för alla andra. Vi lever i en tid där förtal, ofredande och mobbning kan få konsekvenser om det handlar om ens vikt, utseende eller talfel – men inte om ens intelligens, mänskliga värde, integritet eller frihet. I sådant fall har demokratin korroderat sig själv från insidan och tar till så otänkbara metoder att den, hör och häpna, beviljar även icke-värdiga samma möjligheter. Den dagen Rayman&co betraktar demokratin ur en humanistisk jämlik synpunkt har deras tankar platsat i ett modernt demokratiskt samhälle där demokratin behandlas precis som det är. Det må skrämma förhävelsen men den får stå ut med det.
Nu har det hänt igen. Den 28-årige Fesih Yasemini, medlem i den kurdiska motståndsrörelsen PJAK i Iran, har avrättats genomhängning den 6:e januari 2010 pga dennes politiska aktiviteter. Samtidigt sitter 17 andranamngivna kampkamrater i den iranska dödscellen och väntar på sin avrättning. Faktum är att Yasemnis familj har förvägrats att återgå sonens lik utan man har meddelats om att hans grav kommer att tillkännages om 6 månader. Den kurdiska minoriteten utgör 15% av Irans befolkning samtidigt som antalet avrättade personer med kurdiskt ursprung är 50%. Det finns inget annat sätt att beskriva det på - det är masslakt och de vanliga opportunisterna håller som vanligt klaffen med de egna skosulorna.
...enligt NE, eller så är jag en pank lösaktig konstnär. Jag antog utmaningen som Bouhamza hade kommit med och nu har jag fått svaret jag alltid letat efter om min identitet. Jag består av 2 personer:
Martin Luther (1483-1546) var en glad munk som reformerade kyrkan, gifte sig och komponerade musik. Tog gärna ett glas öl. Lydde myndigheterna.
Eller:
Rembrandt (1606-69) var en innovativ konstnär med diskutabel moral. Tidvis i penningknipa.
Ett inressant reportage om den lilla muslimska populationen i Sydkorea. Det roligaste är ändå att imamen i filmen, som är från Kuwait, har inte bara anammat asiatisk brytning när han talar engelska utan att ha även utseendemässigt börjat se ut som en asiat. Man är nog mera anpassningsbar än vad man tror.
Det är så tragiskt att det inte går att beskriva! I Nederländerna har en läkare, en person under moralisk och juridisk ed att alltid se till människans bästa, vägrat att undersöka en bebis. Anledning – modern bar ansiktsslöja. Barnet, som hade symtom som kan mycket väl vara tecken på snabbt progriderande och eventuellt letala tillstånd, försattes i situation som kunde ha varit livshotande – allt för att läkaren skulle göra en politisk demonstration. Vård efter livsstil och politik. Rasister, islamofobiförnekare, muslimhatare – se frukterna av ert arbete. Att humanismen blivit en ideologisk handelsvara i händerna på opportunister har vi länge varit medvetna om. Den försöker vi återta till dess neutrala plats. Läkarens agerande visar vilka offensiver islamhatet har gjort och markerna som har hamnat under dess makt. Att en läkare väljer att sälja ut sin professionella integritet för hatets småpengar är ett bevis på att ingenstans finns säkerhet.
Via en annan obekräftad källa menar man att barnet hade båda föräldrarna med sig och att det vara bara modern som nekades inträde i behandlingsrummet av ”hygieniska skäl” – något är rent snicksnack. Läkaren har vägrat identifiera sig och kanske trodde han/hon att den täckta kvinnan skulle sitta tyst ner med de 3 orden hon hade lärt sig genom alla åren, gravida och barfota som de antas vara. När hon hade kontaktat receptionen så hade man plötsligt löst alla problem – läkaren bad om ursäkt och en annan läkare ställde glatt upp att undersöka barnet – slöja eller inte slöja. Låter för tillrättalagt för mina ögon. Det som är säkert är att modern har fört ärendet vidare och om det finns en gnutta med mänsklighet i organisationen så tilldelar man detta dåliga skämt till läkare en efterräkning som sänder en chock genom hela läkarkåren. Dårsälle!
För vissa är fred, rättvisa och människans lika värde vad kryptonit är för stålmannen. Hellre går de ihop med satan än medger andra vad de vill ha. Det skrämmande är att trots den oändliga raden av fredsälskande judar så finns det rasistiska elementet där för att visa sitt rätta ansikte. Vi har sådana Israelkramande nazister också här i Europa...
...och den Israeliska terrorstatens sätt att bedöma situationen:
Goda nyheter, muselmaner och alla andra intresserade! Åtminstone 1, möjligen 2 sådana har Bananabudet i sin väska idag. Uppgifterna är inte purfärska men man får låtsas som att de har legat i sina såser och sjudit. De har fått ligga och dra sig och nu serveras den med bättre smak. Det Qatariske medieföretaget Al Noor Holdingshar gett den Oscarsbelönade Hollywoodproducenten Berrie Osborne (mannen bakom bland annat ”Matrix” och ”Sagan om ringen”-filmerna) ett uppdrag värt namnet. Osborne har tackat ja till att producera en mastodonfilm om profeten Muhammeds liv och ett avtal har signerats med en budget på 150miljoneramerikanska dollar, ca 1 miljard svenska kronor. Det är givetvis en lång startsträcka fram till första inspelningsdagen och det återstår många detaljer innan vi får se detta verk i hamn. Enligt de preliminära planerna ska inspelningen börja under det första kvartalet av år 2011 och som sakkunnig huvudrådgivare och researchledare har man anlitat ingen mindre än Qaradawi. Osborne har kommenterat idén med uppgiften som att ”han (profeten) var ett tankfullt geni som grundade en religion i vilken hans namn innebär fred och försoning. Det är vad vår film kommer att sträva efter (att framställa). Filmen kommer att visa människor den sanna islam.”
Det är också känt sen tidigare att en remake av den episka 70-tals storfilmen ”The message” är underproduktion. Hollywoodproducenten Oscar Zughbi har inlett ett samarbete med manusskribenten Ramzi Thomas för att ta fram ett manus och enligt Zughbi är arbetet i full gång. Åter är det finansiärer från den arabiska halvön som står bakom projektet med namnet ”The message of peace” och enligt uppgifter är kassan hela 130miljonerdollar stark, vilket motsvarar ca 900miljoner kronor. Det råder tvetydigheter om de nämnda projekten i verkligenheten är en och samma men faktorerna tyder på att de är separata produktioner. Osborne, som tillkännagav sitt projekt i november 2009, poängterar att det är profetens liv som är fokus för filmen medan Zughbifilmen, känd sedan oktober 2008, är tydlig med att det är islams födelse som man återskapar. Dessutom är de hittills kända finansiärerna olika enheter där en del valt att visa med namn och titel.
Samtidigt vet man hur svårt det har varit hittills att attrahera intresse från pengastinna finansiärer till sådana projekt vilket stärker teorin om att de ursprungliga finansiärerna gått ihop och bildat ett stabilt företag. Den framlidne regissören Mustapha Akkad, mannen bakom”The message” och ”Lion of the desert” – filmen om den Libyske kämpen Omar Mukhtars kamp mot det fascistiska Italiens ockupation, uppgav stora svårigheter för att anskaffa medel för att kunna producera filmerna. I båda fallen fick världens rika (läs oljesurfande sheikher) moraliskt brädas av Muammar Qaddafisom ryckte in och finansierade filmerna. Under en längre period hade Akkad planerat en storfilm om Salahaddin Ayubidär både manus och huvudrollsinnehavare stod klara. Salahaddin skulle spelas av den enda levande skådespelaren som jag kan tänka mig i rollen, Sean Connery, som egentligen har gått i pension men som uppgav att han skulle göra comeback pga projektet. Projektet drog ut på tiden på grund av finansiella svårigheter och i november 2005 omkom Akkad i terrorattentatet mot hotell Grand Hyatt i Amman, Jordanien. Mustaphas son Malek, som är en filmproducent, har ålagt sig att fullfölja den framlidne faderns planer. Dock är Sean Connery ej länge aktuell i roll som Salahaddin och det finns ingen som helst tidsschema för produktionen.
Huruvida det är 1 eller 2 kommande filmer det handlar om vet vi ännu för lite om. Vi kan bara hoppas på att det är 2, gärna fler. Ju fler desto bättre. Framställandet av Salahaddinfilmen är också önskvärd. Något som man bör vara försiktig med är att ändra om för mycket i det fokus som "The message" hade. Filmen har kultstatus och är något av Kalle Anka på julafton för många muslimer. Filmmedian når ut till många i vida åldersspann. Att ett filmiskt budskap har effekt råder det inget tal om, något även islamhatande rasister oroas över. Redan flaggar de med röda flaggor om ”vilseledande propaganda om islam och muslimer i syfte att skönmåla dem”. Det handlar mer om rädsla för att förlora mark och det är dags att slå dem i deras eget spel. Sanningen är alltid motståndskraftig.
Tillägg:
Den som vill se filmerna kan inhandla dessa via svenska DVD-butiker. De finns även på nätet att se på men jag rekommenderar DD-köp, inte minst pga behovet av att visa sitt stöd.
Bouhamza står i en gyttja upp till midjan med kommentarer som tycker att islam och världens muslimer i allmänhet bär alltifrån en moralisk till en allomfattande skuld för den terrorism som utförs av monster. I skuldbilden ligger det givetvis en inbakad isolering av muslimer som organismer. Gruppen är exkluderad från den mänskliga gemenskapen vilket automatiskt innebär att den berövas de styrkor och svagheter som all andra rättmätigt använder för att åberopa för att den mänskliga faktorn. Resultatet är helt enkelt att i rasistens huvud är muslimen en gärningsman som inte kan tillägnas en offerroll någonstans där det smäller. Sprängs 90 personer till döds under en volleybollmatch i Pakistan är det ovidkommande att de flesta av offren själva var muslimer. De omvandlas till statistiska figurer, på samma torra nivå som rivna kuddar i ett kuddskrädderi, till förmån för skuldbilden som måste sys fast på en felande länk. Hade attacken ägt rum i Glasgow hade varje offers smärta fått skrika ut och skuldbilden hade fått ordentligt med vikter. När rasisten är välvillig behandlas terrorismen som en intern angelägenhet i den islamiska interaktionen som muslimerna borde se till att det inte stänker utanför sitt territorium och smutsar er andras byk. Logik och rationalitet är lyxvaror som ej slösas på trivialiteter som muslimer.
Det har präntats tillräckligt mycket om hur förståndsbefriad ovanstående inställning är. Bouhamza kan bara göra så mycket som vi ständigt gör - vi kan visa bilderna men vi kan inte tvinga folk att titta på dem. Man vädjar till förnuftet att ta befälet och göra sig synligt men är det bedövat finns det inget man kan göra tills det vaknar av sig självt. Inget sinne för logik och rationalitet återfinns – nej, de sover i samma säng som förnuftet. Med dessa vitala socialiseringsorgan ur bilden kvarstår ett robotliknande skal, en zombie med aktiv reptilhjärna som lyder de mest primitiva kommandona. Sitt, ligg, rulla, hata. Om de för ett ögonblick pausade hatflödet och tog på sig förnuftshatten igen - enfalden skulle få se sin matchning. Det är fascinerande hur mycket extremisterna som avskyr varandra till döds har gemensamt. Faktum är att de har en gemensam platå, ett gemensamt tankemönster och en likvärdig förmåga till insyn i komplexitet. Den senaste tidens händelser visar med all tydlighet hur väl detta stämmer överens med tesen om extremisternas gemensamma IQ-befrielse. Innan jag lägger fram teorin så vill jag framföra en disclaimer – det som följer är en uppläggning som försöker visa hur saker har fallerat. Det krävs egentligen inte mycket för att reda ut det, definitivt inte mer än några deckare och en del filmtittande bakom sig. Sannolikast är att man kunde ha sett över det med ett fullständigt haltande skärpa. Alla detaljer inte ute än och vissa lär vi aldrig få veta. Dock är tillräckligt mycket offentligt för att styrka det kommande påståendet.
Terrorist no 1 (Umar Farouk Abdulmutallab)– klipsk nog att slinka genom trots att han var på listor över suspekta terrorister, att smuggla in beståndsdelar för en kraftig bomb ombord på ett amerikanskt flygplan, att förbereda attentatet i ensamhet på toaletten och att följa hela kedjan från Jemen samtidigt som han håller sig under radarn. Bästa sättet han kommer på för att fullborda planen är – att han återvänder till sin sits, täcker sig med en filt, sätter eld på benet och hoppas på det bästa. Man kan försöka förklara detta på många sätt:
planen var uppgjord för honom och han följde instruktioner - det ingick i planen att återvända till sin plats eftersom han hade valt sits 19A som är intill fönstret och som är kortaste vägen till utsidan.
Metoden är effektiv, det var bara lyckosamma tillfälligheter som gjorde så att chockfaktorn inte drabbade alla andra passagerare och att planet inte sprängdes.
Syftet var lika mycket att genomföra dådet som att terroristerna skulle håna det amerikanska säkerhetssystemet – ”vi kan komma åt er fortfarande minsann.”
Lyckligtvis ligger det problematiska i kärnan av det som uppgiften faller på. I Umars värld finns det inga felande länkar som tidigare erfarenheter, särskilt med tanke på att planen redan misslyckats en gång. Inte heller finns det andra passagerare som reagerar på att han försöker sätta eld på sig själv. Situationen är nog stressig som det är och kanske drabbades han av storhetsvansinne – han skulle göra en filmisk sorti genom att ställa sig upp, skrika något och bom så är planet i bitar. Faktum kvarstår att den felande länken blev att Umar, korkad som han var, inte hade räknat med det självklara och oförutsedda. Hans enfald blev hans fall och hand omgivning var kvick nog att utnyttja den mot honom.
Terrorist no 2 - klipsk nog att överlista säkerhetspolisens rutiner, att kartlägga målets rutiner, att ta sig in i det ständigt polisbevakade området och att komma hårsmån från fullbordande. Bästa sättet han kommer på för att ta livet av personen, det mest disktreta, det som gör jobbet snabbast, tystast och effektivast är – kniv och yxa. Även detta kan man försöka förklara med diverse aspekter:
Att personen hade i uppsåt att begå ett sådant dåd innebär inte att han har kontakter i undre världen som kan skaffa honom nödvändiga vapen
Allt tyder på att händelseförloppet har ägt rum inom ett mycket kort tidsintervall. Den direkta attacken och desarmeringen har gått till under några få sekunder och det vara åter bara tillfälligheter som gjorde så att planen inte fullbordades
Det var meningen att mordet skulle ske under brutala omständigheter. Brutalitet är en ingrediens i terrorismens avskräckande syfte då den vädjar till våda mest intima och primära rädslor – rädslan för blod. Terroristen ville egentligen inte komma ifrån huset utan hade tänkt sig upprepa Bouyeris plan – han skulle bli arresterad, bli en martyr i den västerländska dekadensen och upp kultstatus i extremistiska kretsar.
Återigen faller uppgiften på det problematiska i kärnan och man kan inte frånta attackeraren dennes enfald. När målet med attentatet, som har vägts upp mot riskerna och svårheterna, säljs ut på detta enkla sätt så är det lätt att se var den felande länken fanns – i attentatsmannens huvud. Trodde han inte att han skulle komma så långt eller såg han sig själv med samma skicklighet som James Bond i stundens hetta? Det var i alla fall inte Bond som släpades in i domstolshallen skottskadad på en bår för att häktas.
Det tydligaste mönstret i dessa två attacker, som påminner om många andra liknande attacker, är att de som hade skänkts hantlangarrollerna påminde mycket mera om nöjesvärldens klumpiga drullar än snikna kallblodiga maskiner. Det är knappast tal om de smartaste människorna som ser en början och ett slut på sitt uppdrag och därmed kan man knappast förvänta sig blixtrande problemlösningsförmåga eller innovationsfärdigheter. De var helt enkelt för korkade för att tänka själva. De drevs av hat och aggressivitet. De var slavar under rutiner och deras eget förstånd och kvickhet var begravd under tjocka lager av fördummanden. Man kan roa sig med ifall nätverken borde satsa mer på ”problembaserad terrorism” men problemet återfinns i vilka det är som blir terrorismens händer och fötter. Det är samma mentalitet som styr de omtalade rasisterna. Det är samma drivkraft, samma förvillelse och samma igensnöade skallar som sänds ut till frontlinjen. Smarta människor är inte terrormaterial precis som de inte är rasismmaterial - självklara fakta men som behöver upprepas om och om igen. Kanske är det bästa sättet att upptäcka terrorister och rasister bland oss – oanmälda IQ-tester när misstankar uppstår...
Tillägg:
Wong på SvD är ungefär inne på samma linje med terroristerna. Sorry Wong men den här muslimen hann före med den teorin :=).
För några veckor sedan fick jag under ett samtal ta till alla knep jag kunde för behärska ett utbrott mot en närstående person. I min stad finns det 3 moskéer – 3 källutrymmen i svåruthyrda byggnader i, stort sett, industri- samt lagerområden. Själv har jag kontakt med ena och jag är medveten om de andra. Av en slump fick jag veta att en av moskéerna hade blivit utsatt för en attack. 2 fönster hade krossats och förövarna hade sprejat rasistiska glåpord på källardörren. Polisanmälan hade gjorts först dagen efter – efter att moskégamlingarna hade städat undan krossade glas och inslängda sopor. Frustrerad över det hatiska attentatet pratar jag med församlingens ordförande för att få veta lite mer det som har hänt. Det var under det samtalet som min ilska tände till.
Enligt ordförandet händer det titt som tätt att folk slänger in hotbrev, brev med svordomar och sopor i brevlådan. Den nämnda attacken är den fjärde fysiska attacken som de har varit med om i år. I samtliga fall har man krossat fönster, slängt in sopor och sprejat rasistiska glåpord där man har kunnat. Av dessa har 2 polisanmälts – ena några dagar efter attacken, den andra dagen efter. Självfallet är lokalerna inte larmade eftersom man inte har resurser till det. Polisen har inte kunnat göra något speciellt mer än att uppmuntra att man hör av sig i tid och inte rör något som kan utgöra tekniskt bevis. Själv kände jag bara till attackerna som hade polisanmälts, de andra hade man städat undan själva utan att göra något väsen av det. Ingen av attackerna har jag läst om i de lokala tidningarna. Jag frågar ordföranden varför man inte har kontaktat media om detta och svaret jag får är ”nämen det behövs inte. Ja vet inte hur man ska göra och de kanske inte vill skriva om sånt. Det här är inte så allvarligt, glas och sopor kan vi göra rent själva.”
Mina pupiller rodnade. Liksom i många andra muslimska församlingar faller ordförandevalet på den som klarar sig bäst i svenska språket. Han/hon hjälper till att betala räkningarna samt handha kontot där man förvara bidrag och hjälp som man får in till moskén. Mer därtill lämnas över till fantasin. Att personen inte ser sambandet mellan hot/attacker (samt eskaleringen av dessa) och vikten av att dessa uppmärksammas av både polisen och allmänheten är så beklagligt att man behöver gå terapi för det. Att personen inte tänker sig för eller rådfrågar om de rutiner som finns i landet utan beter sig som om det är en bymoské byggd i lera i de azeriska höjderna han sköter beror förhoppningsvis endast på personlig enfald. Den tyngsta biten är ändå hur detta påverkar bilden av den islamofobi som man rapporterar om och den islamofobi som existerar. Så jag frågade ordförandet för moskén jag går till om samma sak. Jodå, ett flertal liknande attacker hade ägt rum genom åren – krossade fönster, hot, sopor genom brevinkastet, vid ett tillfälle hade man tryckt in brinnande papper som genom ett mirakel uppenbarligen hade självslocknat och förstört bara skomattan.
Jag höjde rösten för det inte längre gick att tygla ilskan till en tam kattunge ”….och VARFÖR har jag inte läst om detta i de lokala tidningarna?!” Svaret är ”jamen tidningarna tittar genom polisens register dagligen. De borde se våra anmälningar där!” Med andra ord förväntas de mediala enheterna reagera av sig själva utan behov av tips och man säger ifrån sig ansvaret för det. Efter all den erfarenhet som muslimer har av media och dess relation till islam/muslimer - hur trög kan en människa vara?! Med största sannolikhet ligger det ett nyhetsvärde i en sådan händelse men faktumet att ingen har skrivit om det visat dess prioriteringsläge. Jag fasar över hur det är i realiteten och hur många fall undkommer observans pga. de ansvarigas höga tröskel. Att man minimerar betydelsen av dessa typer av brott och inte gör allmänheten uppmärksam på det gynnar en enda grupp och det är de som drivet hatet framåt. Kvällenshändelse får lagförarnautredamenen sak är säker – reaktionerna på det visar tydligt att det är en stegrande stege vi befinner oss på och att det finns massvis med folkmordsaspiranter som bygger stegen. Ring ut de gamla, skjut in det nya...
Rembrandt (1606-69) var en innovativ konstnär med diskutabel moral. Tidvis i penningknipa. 
