måndag, december 20, 2010

Where Gardell stopped


Provokativa titlar drar till sig uppmärksamhet. Här dock handlar det inte om att kränka för att stilla ett perverterat sinne, utan om att belysa brister i ett annars sammanvävt och skickligt arbete. Mattias Gardells bok Islamofobi är ett pregnant, med tryck på nutida, mästerverk om ett ämne få vill greppa tag i med hedern som rättssnöre. Det finns få vetenskapliga subskolor där man fortfarande dividerar om ifall upphovet till deras levebröd existerar överhuvudtaget. De flesta som duellerar med islamofobins definition gör det antingen för att undergräva det eller för att rationalisera själva islamofobin. Det är ingen slump att de debattörer och recensenter som uttryckt sig kritiska till Gardells bok och slutsatser är samma personer som trivialiserat hatet mot muslimer och/eller försvarat det som en hälsosam komponent i det samhälle de idealiserar. Den som härbärgar generisk avoghet mot muslimer lär knappast uppskatta nyanserade blad om hatobjektet, och merparten av kritiken är inte svårare än så.

Många tar till jantelagsinspirerad kvasiintellektualism där skuld materialiseras för att delas i rättvist lika bitar och fördelas över samtliga involverade parter. Det går helt enkelt inte att vara oskyldigt utsatt för hat, något måste man ha gjort/varit/fötts med. Lars Åberg, mannen som döpt om muslimers mänskliga rättigheter till övertolerans, hör till kategorin som uppenbarligen haft sin recension klar innan boken trycktes. I detta sammanhang kan den ses som en fortsättning av hans tidigare skrifter med samma innehåll. För Åberg är hela bokens mening nullifierad, dels för att den framförs av ett, för Åberg, ideologiskt hatobjekt och dels för att boken, i Åbergs mening, kokar soppa på en atom. Att denna atom fortsätter svänga beror inte på Gardells systematiska schemaläggning av historisk fakta och nutida händelser utan snarare på muslimers oförmåga att se sin internationella skuld. Min främsta tanke är vad kulturredaktören för en av landets största tidningar tänkte med när denne gav en sådan skribent uppdraget att recensera en bok – fick ett personligt budskap i form av ett långfinger till en annan författare – och valde att publicera det. Förmodligen blir min undran lika obesvarad som varför Åberg ansträngde sig för att inte ge Gardells tankar positivt utrymme – inte ens för sin inledningsvis överskylandes skull.

Expressen ser Nils Schwartz problematiken men saknar, liksom Åberg, den enskilde (svenske) muslimens globala ansvar för vad andra muslimer gör. För Åberg och Schwartz framstår spelplanen som dubbelvikt – det går inte att diskutera frågor om muslimer och avoghet utan att inlemma muslimers roll i att hatet skapas och hur det skapas. Det omvända – när muslimer och väst byter plats - är dock mera problematisk och har inte lika självklar förklaring. Att islamofobin enligt Gardells definition inte behöver vara ledstjärna (Åberg) utan funkar lika bra som saboterande faktor (Schwartz) skildras av recensionerna. Dilsa Demirbag-Sten, som rättmätigt påvisats vara en av Sveriges ledande mobiliserande skribenter av antimuslimska krafter på debattsidorna, får möta Gardell i en TV-diskussion om islamofobi och diskutera bokens innehåll. Det som blir iögonfallande är hur Dilsa parerar skickligt att hamna i en defensiv respondents position i en debatt där hon faktiskt är den som besitter den rollen. Dilsa är en skribent vars vana i frågan har gått mest ut på att försöka söndra motståndets argument och härska definitionen av dem. Även om den har per logik varit misslyckad så kvarstår hennes nonchalerande av hennes eget bidrag till bokens innehåll.

Per Jönsson på DN och Göran Rosenberg på Aftonbladet är kontrasterna till de ovannämnda skribenternas bedömningar och i deras syn värdesätts bokens innehåll som ett kunskapsdokument. Det som drar min uppmärksamhet är inte bara det att skribenterna är av separata politiska skiljelinjer och att deras syn verkar följa tidningarnas övergripande attityd. Förnekandet av den historiska förankringen, som är bokens fundament, iscensätts av samtliga kritiska recensenter samtidigt som de är upptagna med att påpeka varför just Gardell är fel person att prata om ämnet. Den handlar då inte om en känsla av att ingen annan än de kritiska recensenterna själva skulle ha förmågan att skriva den argumentativt perfekta boken. Det är det att samtliga recensenter – positiva och negativa – spelar ner riskerna med det aktuella hatets natur. Allvaret får tala för sig självt, och att Gardells test bekräftas i just förnekandet och nedspelandet blir en ironisk lampa som visar var vägen går.

Det är här som Gardell inte tar steget ut i det uppenbara. Boken är skriven inom ramen för ett projekt och han är en akademisk samhällsvetare som måste ingripa sina påståenden i bevis. Jag däremot kan ta klivet över till det jag ser som det självlysande. Jag har blivit övertygad om att det lämpligaste sättet att förstå den struktur som islamofobin är verksam på är att se den ur ett maktordningsperspektiv. Spektrumet för islamofobi är brett och kan ses gå ifrån oskyldigt okunskap till medvetet hat med djupt rasistiskt tänk. Detta register – från misstänksamhet till hat - ses på civilt, politiskt och systematiserat plan. En maktordning breder ut sig under skinnet, är lika närvarande och diskret som luften. En maktordning agerar utifrån arv, omgivning och sammanhang. Den får man med sig sedan barnaåldern – omgivningen, som vuxit upp på samma sätt, återberättar den – verkligheten refereras utifrån synen. Den islamofobi som historien pläderat är inte vad vi ser idag. ”Hotet” ses inte utifrån utan inifrån, ”problemet” ses inte som korrigerbar utan raderbar, det är inte ett ansvar för samhället utan ett problem som är importerat. Det går egentligen inte att tala om islamofobin på ett sätt där den delar upp befolkningen efter kön, ålder, utbildningsnivå, socioekonomiska faktorer eller andra forskningsvariabler.

De kritiska skribenterna kommer inte ifrån att Gardell talar om något som problematiseras bortom vad de ser som dess korrekta ramar. Förnekandet kommer som en ryggmärgsreaktion som triggas av ett främlingskap. Det är oberoende av islambärarens attribut, tillhörighet eller bagage. Denna maktordning är beroende av att dess komponenter fortlever, att de upprepas om och om igen så att de går från generation till generation, från kunniga till okunniga. Den diskriminerar ingen när den programmerar sig själv i huvudet på folk, allra minst dem som är måltavlorna. Här kommer skulden och därmed överkompensationen in. Här blir det naturligt att fordra offentliga ställningar av en grupp som annars är otänkbar för alla andra grupper. Här blir det naturligt att förvåningen över att attacker äger rum gäller tidpunkten och inte att det har ägt rum eller vilken tillhörighet utförarna hade. Sinnesslaget omvandlas till en världsbild och i den finns det en, som av sämre natur, bär på skuld och en, som av bättre natur, bär på sanningsföreträdet. Det mest smärtsamma är att man kommer på sig själv vara en bärare och inte en immun typ. Den tysta indoktrineringen förklarar det som man trodde man hade utrotat men som slår upp huvudet under rätta omständigheter. Om folk bara förstod hur rätt Gardell har i sin forskning så skulle man med lätthet förstå hur vi alla är offer för denna maktordning, även när det är som mest subtil. Jag är inte den ende att sätta ord på detta, för just idag skriver Jonas Khemiri:

Jag ringer mina bröder och säger: Det hände en så sjuk sak ikväll. Jag kom på tunnelbanan och fick syn på en väldigt misstänkt individ. Han hade svart hår och en ovanligt stor ryggsäck och hans ansikte var täckt av en Palestinasjal.

Jag ringer mina bröder och säger: Det tog bråkdelen av en sekund innan jag insåg att det var min spegelbild.

3 kommentarer:

Svarten sa...

Det blev naturligtvis en länkning...

Anonym sa...

Läsvärt och tankvärt! Fortsätt leverera det goda! Bästa ärliga önskningar från lilla mig.

THE Banana sa...

Svarten:

tack!

Anonym:

Tackar! man är nog inte så liten om man instämmer i mina tankebanor....;)