måndag, december 27, 2010

More of the same guy

Jag vet inte om man kan uttrycka det så, men på något sätt verkar alla som känner till Mattias Gardell ha en åsikt om honom och det som han skriver. Det är mycket med honom som politiska antagonister och proffstyckare älskar att bitcha om. Han är till vänster, han sväljer inte pro-israelisk propaganda med hull och hår, han har mod nog att tala om och stå upp för det som är rätt. Man skulle kunna säga att i dessa dagar är han en av få genuina auktoriteter inom den vänsterintellektuella akademin. Kanske håller denna klassiska skola på att försvinna, kanske tillhör han en utdöende art. Det absoluta i detta är att han är en tung del av en opposition som behövs på alla fronter och höjder och i alla former. Att han gör som han gör retar gallfeber på hans meningsmotståndare som förenas under samma ord och argument, och det är en bekräftelse på hur rätt han har. De nya tillskotten till diskussionen om hans bok är samtidigt bekräftelser på att det inte är bara den islamofobiska kunskapsregimens inflytande som styr hatvågorna, utan att det även ligger något i teorin om en maktordning.

En recension av boken, som jag tyvärr hade missat men som borde ha ingått i den ursprungliga texten, är den föga överraskande negativa texten i SvD, skriven av Karl Steinick. Tidigare har recensenten hyllat Per Bauhns och Dilsa Demirbag-Stens antimultikulti-bok ”Till frihetens försvar” och fokuset i den recensionen var ondskan i den multikulturella anden som den hälsosamma monolitismen långsamt utsattes för. I recensionen uppvisar Steinick en attityd som skrämmande nog börjat ta över som en konsekvens av normaliseringen av islamofobin. Det är en gäckande tröttsamhet som beklagar sig över att boken överhuvudtaget finns. Det budskap som boken förankrar i nutidens samhälle ses som gammalt skåpmat som överdrivs i sin mening och som belyses i onödan. ”Du har redan sagt ditt blaha *gäsp*, kan vi gå vidare nu till sanna diskussioner”. Denna oreflekterade verifiering av en normaliseringsprocess är allvarligt, särskilt allvarligt när det förekommer i ett forum som egentligen borde skapa friktion för dess trubbiga kanter. Att Steinick, liksom de förekommande och kommande recensenterna, sett förbi boken som en historieskildring visar bara tragedin av hur politiska åsikter förblindar logiken.

I dagarna har man på DN också republicerat en artikel skriven av Björn Bredal på den danska tidningen Politiken (originalversion). Artikeln är en till synes sympatisk problematisering av islamofobin som tema och självmordsbombningen som ägde rum i Stockholm. Sympatierna är dock kortvariga, särskilt när de svaga sidorna i Bredals argumentation visar sig i form av lättviktiga resonemang. I en plädering fäktas Bredal med lingvistiska argument om varför suffixet –fobi är opassande som språk och mening, ett pseudoargument vi har sett alltför ofta i händerna på nationalistiska internetrebeller och muslimhatare, såsom SD:s politiker och sympatisörer. I en annan plädering hoppar han ner i samma grop som Åberg och Schwartz när han menar att islamofobin som tanke inte kan diskuteras ifall man utelämnar den andliga skuld som oundvikligen faller på religionens utövare. Detta vore en hälsosam analys om man såg på det objektivt, någon Bredal anstränger sig om att inte göra. Tvärtom kritiserar han Gardell för att vara monoton och enkelriktad och för det måste Bredal presentera sig som en opponent. Det mest bisarra tordes ändå vara Bredals varningar om att inte göra Sverige till ett nytt Danmark, som i sig vore en självklarhet, men som i Bredals fall motiveras med risken för diskussionsskräck. Min tanke är - att inte kunna särskilja diskussioner om islam som livsstil och islamofobin som ett rasistiskt problem från teologiska, (multi-)kulturella, sociala och integrationsrelaterande diskussioner tordes ändå vara en belastning för den som orsakar den oskiljbara gyttjan? Sådana är varken Gardells bok eller de som instämmer i hans slutsatser. Björntjänst var Bredals huvudbry, björntjänst är vad hans bekräftande av gyttjan innebär. Tydligare än så blir det inte.

Som bandet runt det paket som Gardells debatt utgjort i vintermörkret tar Pernilla Ouis sig an boken och recenserar den i Sydsvenskan. Ouis finner fog för att hylla boken som en väckare, samtidigt som hon undrar om det verkligen finns något att uppvakna till. Paradoxerna är flygande i Ouis nedskriva tankebanor och tidigt börjar man misstänka om skribenten medvetet motstår att ha 2 tankar i huvudet samtidigt eller om hon saknar förmåga till det. Det senare bör kanske ses som en alternativ insinuation, men sådant föder sig själv när Ouis lämnar över så mycket till fantasin. Det mesta av kritiken som hon riktar mot boken handlar i grund och botten om en rådande märklig missuppfattning att boken handlar om islam, när den egentligen handlar om islamofobi. Som tidigare diskuterat har konceptet islamofobi ett vitt spektrum av analogier och teoriföringar och flera finns där utan att personerna har reflekterat över dem. Samtidigt är islamofobi blind, döv och stum. När dessa spelar ut sig själva i praktiken, när folk går från ord till handling, så råder det knappast några nyanser och dess effekt drabbar alla oavsett religiositet och graden av det. Om man ska se spektrumet som lager av teorier över varandra i ökande/fallande extremism så råder det ingen tvekan om hur dessa lager både tar stöd och näring från varandra. De är varandras stötepelare och förstärkare. Den som slänger min jobbansökan för att jag heter Fatima, som vägrar sälja huset till mig för att hålla området ”pursvenskt” så att säga och som röstar extremistiskt orsakar mig samma uteslutning och diskriminering oavsett om det beror på grad 1 eller 10 av islamofobi.

Att Ouis hamnar i samma fack och rationaliserar ”ingen rök utan eld”-idén gör inte hennes ställning bättre, och de märkliga villfarelserna följs av fler. Gardells uppmärksammande av islamofobins kött och blod dömer hon ut som positiv diskriminering och kollektivisering (?) av muslimer (kan man för guds skull inte ens prata om de muslimer som faktiskt drabbas och som upplever sitt drabbande?). Människor, myndigheter och tankesmedjor anklagas för feghet i sin diskussion om islam och muslimer och det enda sättet att påvisa att man inte är en billig PK:are, det enda sättet att bekräfta att man avviker från mainstream med sin djupare förståelse är givetvis – att tycka som Ouis. Till saken hör också att hon rättfärdigar rasistiska skyddsargument, leker med statistik för att frissera egna ord och ger igen på personen Gardell för hans kritik. Kärnan i hennes attityd tordes ändå ligga i en problematisk position där hon står på 2 plattor – antingen har hon inte gjort upp med sig själv om sin identitet, eller så är hennes velande ett medvetet drag. Ouis dras med en ambivalens i sin beskrivning av sig själv som muslim. Här var hon inte muslim längre, här har hon en ”emotionella band” till religionen samtidigt som hon tar avstånd från de flesta av religionens grundsatser och i recensionen är hon en muslim som motstår orättmätig kritik när hennes ord borde ses som statusbringande inre reformism. Att den muslimska vardagen erbjuder Ouis nostalgitrippar kan ses som den harmlösa sidan av denna analogi, det allvarliga ligger i Ouis hopp mellan stolar beroende på vilka det är som ställer frågorna. Vad man som person tycker och håller kärt/föraktfullt är upp till var och ens val. Polemiskt pendlande, särskilt när man uppvisar så tydliga fientlighet mot en analys om något många av oss upplever varje dag, är kulmen av hyckleri och efter detta råder det ingen tvekan för mig att Ouis är en av de starkaste islamofobiska rösterna som samtidigt gör anspråk på att vara en röst inifrån.

Att dessa akademiker och debattörer fortsätter förneka den historiska roten av islamofobin, att de är så monolitiska i sin kritik och att de spelar ner riskerna ger mig inga vägar att gå på mer än att de på förhand visste vad de skulle skriva om Gardells tankar. Ett argument skulle vara att samtliga ser de uppenbara svagheterna i Gardells bok och att det inte kan hjälpas att uppmärksammandet av dessa upplevs som unisont och sammangaddat. Hästskit, säger jag. Argumenten bärs knappast upp av egna lyster och de är, som visat, inte vattentäta – snarare tvärtom. Kritikerna har föregångare och de kommer att ha efterträdare i dessa tankebanor. Att veta innan man kan veta är att tro sig ha svaren enligt gammal uppfattning. Sådant ärver man eller tror man sig ha ärvt. När saker ter sig så självklara, när de styr sig själva från det undermedvetna, när de har utgjort mantran som upprepats under kedjor av århundraden, så finns det ett problem i en själv som man bör se över. Det är inte det enklaste att göra, särskilt när man kommer på sig själv om det. Det är inte lätt att vara en bov i sina egna ögon – och att upptäcka den hemska tanken.

Uppdatering: Gardell replikerar Bredals kastrerade analys å det sätt som det förtjänar. Synd bara att kåranda och ideologisk lojalitet slår till på DN:s ledarredaktion. Sådan ryggdunk har jag inte sett på mycket länge, man vill även omdefiniera vad som ska ses som islamofobi. Åh Gardell, är du en profet?

Bildkälla

17 kommentarer:

Anonym sa...

Satt länge och undrade varför du har så höga tankar om Gardell. Sen såg jag, Kurd, säger väl allt det. Gardell är en sopa, han är ologisk och faktiskt ganska osmart. Saker du hävdar att du inte är. Men så fort jag såg kurd, la sig allt på plats. Du är partisk. Tack och hej.

THE Banana sa...

Vad säger det om dig att du tror dig veta vem och hur jag är baserad på mitt ursprung? Eller att du själv inte hade något "logiskt" eller "smart" att komma med för att visa dina tester? Uppenbarligen beror allt på personer för dig, och inte på det som står skrivet som fakta. Så enkel är du. Förresten, jag är kurd-svensk och förblir det hur illa än det smärtar dig.

Anonym sa...

Jag blir illa till mods när Mattias Gardell ska läxa upp icke muslimer som varande islamofober. Hans aggiterande om hur hemskt alting är för muslimer riskerar att bli en självuppfyllande profetia. De rubriker han hade när han föreläste om sin bok som sändes på kumskapskanalen var kränkande mot muslimska kvinnor. Jag har arbetat i ett muslimskt land och efter det så insåg jag att muslimer är som vilka som helst. Vissa har vissa åsikter vissa har andra åsikter.
Det jag också insåg är att det finns ett tryck från västvärlden på resten av världen inklusive den muslimska att bli som oss. Men de är mycket tveksamma, de vill inte och de ha rätt att inte vilja,men det tycker inte "väst", de måste bli som oss. Det uppstår frustration och ilska när man inte respekteras. En terrorist,en självmordsbombare är en kriminell.
Det känns som om ett amrikanskt liv är mer värt ett irakiskt eller afganskt. Den inställningen måste vi lägga av med, för den föder ilska, hat.
Lisen

THE Banana sa...

Lisen:

Gardell systematiserar och sätter ord på det som är verkligheten för många muslimer i dagens Sverige. Han pekar på saker och beskriver dem som de är, och att mena att läget inte är så illa som han beskriver det är i mina ögon tecken på naivitet, godtrogenhet och dålig verklighetsförankring. Dessutom är gardell inte den enda som säger det kan säger. Jag förstår inte hetsen i det försvar som vållas så fort något vågar nämna att det faktiskt finns folk som behandlar muslimer illa.

Anonym sa...

Det stora problemet är att stora delar av den muslimska manliga världen inte vill ha jämlikhet, inte vill att deras fruar eller döttrar skall studera,göra karriärer, eller skaffa körkort. Man vill inte ha demokrati.Att försöka skylla konsekvenserna av denna fruktlösa inställning på alla andra är skrattretande. Mattias Gardells drivkraft är hat mot skaparna och spridningen av demokratin i mellanöstern: USA och Israel. Detta hat fabricerar vilka lögner somhelst.

THE Banana sa...

Anonym – skaffa dig ett namn, det är för många anonyma här som kan blanda ihop sina svar:

”Det stora problemet…”

Det stora problemet i denna diskussion är folk som tror sig veta en massa saker om nationer och kollektiv utan att kunna backa upp det med futila detaljer såsom fakta och bevis. Var är ditt bevis på allt som du påstår om muslimska män? Att du sedan gör detta till fog för att stärka USA:s och Israels ställning i argumentationen gör saken ännu mera patetisk, särskilt med tanke på hur deras intressen utvecklat hela regionen. Och du ska tala om fabricerade lögner…

Anonym sa...

The banana:
Om man vill komma tillrätta med islamofobi så ska man inte lyfta fram den så hårt och hatfyllt som Gardell gör. Hade jag varit muslim hade jag blivit ledsen av höra hur hatad jag tycktes vara etniska svenskar Han har ett en attityd att han vet saker som andra inte vet och han måste läxa upp oss. Han har fördommar om etniska svenskar. Jag lärde mig oerhört mycket om muslimer och om mig själv när jag arbetade i ett muslimskt land. jag vet att jag imte känner någon rädsla för islam. Varje dag dygnet runt umgås, arbetar vi från oilka religoner ihop, vi gfter oss med varandra. Och det funkar och det kommer att funka bättre framöver.
Att gör muslimer till offer för islamofobi skadar dem.
Lisen

Ps Sverige har under lång tid utmålat sig som världens bästa land alla kategorier. Och nu ser Mattias Gardell som sin uppgift att vara Sveriges bästa (kanske världens) islmofobihatare.

THE Banana sa...

Lisen:
Skulle titeln ”anti-islamofob” vara något negativt? Jag är en stolt anti-islamofob och de som vågar beteckna sig med den egenskapen förtjänar heder och respekt. Det handlar ju ändå om att stå upp för mänskliga rättigheter och mot rasism. Gardells bok lägger fram allt, svart på vitt, liksom Andreas Malms bok ”hatet mot muslimer”. Jag förstår verkligen inte din avoghet mot dokumentation av något som drabbar en del av vår nation så illa. Vad i ligger fördomen när man uppmärksammar den bittra verkligheten? Att hat finns, och att det ökar, behöver inte automatiskt betyda att dess spridning berörs i proportionerlig/exponentiell relation, även om det i islamofobins fall är så. Att uppmärksamma det är inte offermentalitet eller att tycka synd om sig själv. Skulle du säga samma sak till människor som drabbas av andra typer av hat och rasism?

Anonym sa...

Ja är inte islomofob. Jag uplever islam som en världsreligon bland andra och muslimer som vilka människor som helst,vilket jag alltid för fram om någon skulle tvivla på det. Tyvärr är det så att Usa måste ha något att kämpa emot för att existera, förut komunism, nu islamism. Vi är medmänniskor allihopa och vi fungerar relativt bra ihop med olka kulturer. M. Gardell vill poängtera det som inte fungerar och hålla det för att det är så verkligheten ser ut. Att höra om det tror jag inte gör någon muslim glad. Vad är lösningen på problemet anser Gardell?

Under min uppväxt på 60-70-talen så fanns ingen rädsla för islam, dock för kommunismen och Sovjet

Den islamofobi som finns i Sverige beror på att människor iallmänhet är rädda och osäkra. Vi saknar en öppen attityd mot omvärlden och människor som gör saker på ett annat sätt än det "svenska"

Lisen

Egon sa...

Mathias Gardell har sannerligen gjort sin karriär på sina konstruktioner om "islamofobi": att falla i smaken för den masochistiska vänstern. Han saknar både logik och verklighetsförankring, när han svävar ut i sin enögda retorik. En retorik som är styrd av förutbestämda ideologiska mål. Sånt kan vara effektiv - tyvärr, som tidigare historiska exempel har visat det.

Särskilt smaklöst blir det när han angriper muslimska kvinnor (inte första gången)när de råkar ha en annan åsikt än vad hans dogmer går ut på. Det vad dessa ideologidrivna extremister hatar mest är när deras förmenta skyddslingar säger emot.

THE Banana sa...

Lisen:

Ingen här har kallat dig för islamofob. Att peka ut ett problem är att bry sig, och det är det Mattias Gardell gör. Det verkar som att du inte har läst boken, för däri finns – precis som det ska vara i en bra studie – prognosbedömning och förslag till lösningar utifrån det resultat forskningen gett. Det som är viktigt att hålla i minnet är ju att Gardells bok skildrar den historiska islamofobin ur ett västligt perspektiv, vilket också har betydelse för hur hatet ser ut idag. Islamofobi kan vara ett spektrum (se mina inlägg för att se min syn på det) varav endast en del utgörs av oskyldig rädsla och osäkerhet. Det specifika, medvetna och aktiva hatet finns över hela västvärlden. Det är organiserat, det är systematiserat och det vinner terräng för varje dag. Jag kan fortfarande inte säga vari problemet ligget med uppmärksammande av hat. Ska man aldrig undersöka sånt, för att man ska hoppas att det går över av sig själv? Jag tror inte att det finns en enda muslim som blir ledsen över att man undersöker utan snarare att resultatet är så oroväckande som det är.

Egon:

Så uppfattar jag inte alls Gardell eller hans bok. Islamofobin är en konstruktion som boken så bra visar – en onödig och dödsfarlig konstruktion som syftar till maktordning samt bevarande/ skydd av intressen på andras bekostnad. Det finns en klar strävan, tydligast hos högern men framförallt hos vad Gardell så korrekt pekar ut som ”islamofobiska kunskapsregimen”, att i bästa fall bagatellisera islamofobins omfattning och betydelse. På den normala nivån rättfärdigas islamofobins komponenter som självevidenta normaliteter med sådana vitala platser i vardagen att all kritik döms ut som PK-hysteri och ”svenskfientlighet”. Då kommer de övriga anklagelserna som en naturlig följd – det är ”kommunisterna” och ”extremisterna” som är de uppstudsiga. Detta bevisas av det uppenbara - att saker och ting inte behöver utvärderas utifrån sitt innehåll utan snarare utifrån dem det är som säger det. I min värld är 1+1=2 oavsett om det är en ängel eller ett svin som kommer fram till det. Därför blir jag alltid ytterst tveksam när en kategorisk sågning kommer som hänger sig helt och hållet på yttraren som person. Bara det att inte kunna kritisera kvinnor, som av en del antar besitta ett sjätte sinne för specialkunskaper, är ju mycket märkligt beteende.

Egon sa...

1)
Nu bara kort, medan jag uppskattar att du kommenterar så snabbt (jag är lite trögare för det mesta).

Och så ska det sägas med det samma att jag inte har läst Gardells "Islamofobi" - bara följt debatten omkring det, i viss mån. Klart att jag ska kolla boken snart, och då kan jag återkomma med riktigt vetenskapliga argumentation istället för det rätt så ytliga, retoriska/propogandistiska som präglar de flesta inläggen så fort politiska ämnen är inblandade. Jag faller in i den tonen, i viss mån -- liksom du och många andra. Märk VÄL: även om vi så duktigt framhäver just orden "fakta", "kunskap", "verklighet" -- etc. -- ja, även dessa blir för det mesta bara till bombastiska retoriska figurer. Icke desto mindre ska vi försöka upprätthålla en någorlunda saklig diskussion där retoriken inte används för dolda syften, utan bara som en förstärkning av det man vill framhäva även på ett sakligt sätt.

[fortsätter sen: här kan man tydligen inte skriva lite längre texter]

Egon sa...

2) [fortsättning fr. Egon]

På det viset gav jag mig lite impulsivt på Gardell, emedan jag tyckte att han inte förtjänar mer med sitt eget manipulativa sätt. Jag har följt hans härjningar sedan han gav sig på en somalisk muslimsk kvinna på flykt som vågade sig på att skapa en film som ifrågasätter HELA den islamiska traditionen angående dess kvinnosyn. Gardell var mycket upprörd över detta -- liksom de muslimska terrorister som mördade hennes filmar-kollega. (Hänger du med: det här är VERKLIG verklighet -- och inte bara ord!...)

Så: det är inte samma sak att döma en man pga. av hans tidigare uttalanden och gärningar som pga. hans egenskaper som person (det senare känt som ett vanligt retoriskt (fel-)grepp sedan medeltiden: "argumentum ad hominem"). Om jag skulle ha gått in på "hur motbjudande är denna blonda (numera vithåriga) vänster-fascisten i sin uppenbarelse, sitt imperativa macho-kroppsspråk när han lättvindigt angriper kvinnliga, muslimska motståndare" -- ja då skulle man kunna säga att jag angrep snarare personen än det vad han sa. Men det gjorde jag INTE -- det här är bara ett exempel på hur det skulle KUNNA ha varit... Jag refererade bara lite väl förenklat till denna mans tidigare uttal och härjningar.

Det som du framhäver som särskilt berättigande (i övriga inlägg) för Gardells konstruktioner är det där med "kunskapsregim" -- vilket Gardell själv också gärna stoltserar med i sin senaste debattartikel. Detta neologism och ordbajs är ingenting annat än en uppfräschning av de gamla (men fortfarande ack så populära) sammansvärjningsteorierna från Edward Said och hans "Orientalism" (vilket jag har läst noga).

...allting är kolonialismens och västerländernas fel, folk och härskare i Mellanöstern har inget ansvar -- dvs de får därmed göra precis som de vill....

...att man sedan 16-18 hundratalet i Europa har försökt få kunskap om mellanösterns språk, historia och kultur är ingenting annat än fientlig underrättelsetjänst med imperialistiska syften...

Egon sa...

3)[fortsättning fr. Egon]

Kära alla: all kunskap kan ställas i vilken tjänst som helst -- och ALLA länder har haft imperialistiska strävanden under historiens gång (större eller mindre -- allt efter förmåga)Detta i sig innebär inte att all kunskapsinhämtning om främmande kulturer är styrd av imperialistiska strävanden: det finns även äkta kunskapsintresse och det är det som hindrar att i alltför stor grad se andra kulturer genom en förutbestämd mall (vilket tyvärr blir fallet med Gardell och hans gelikar -- ur ett annat perspektiv). Klart att det alltid finns VISS kulturell påverkan i ens bakgrund, men de sanna vetenskapsmannen/kvinnorna försöker minimera dessa till det självklara som vi ändå inte kan komma ifrån.

Sålunda var Edward Said en historieförfalskare och bedräglig propogandist (hur skicklig och beläst författare än han framstår fortfarande) -- antagligen bara med syfte att framstå som originell och som ett kämpe för sitt folk. Gardell blir bara en blek kopia i detta sammanhang. (Se gammal debatt:

http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_13497061.asp

http://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=203

http://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=204
)
Ja, Gardell som Said försöker pracka på oss en sorts "arvssynd" av våra historiskt inrotade syn på islam och Orienten. Ja, som om det vore så att "Svensson" har ärvt alla dessa medeltida föreställningar från Dantes tid i rakt nedstigande led! Detta bevisar bara en enorm enfald, en enorm underskattning av människors kritiska förmåga. Men att påpeka sånt är lika lönsamt som att tala för Don Quijote om att en väderkvarn är en väderkvarn...


...Förresten, vi ska värna om kvinnor inte alls för deras "sjätte sinnets" skull -- utan just för att de är vanliga MÄNNISKOR, precis som vi män... om än något annorlunda i vissa biologiska och psykologiska aspekter -- och därmed berikande för oss alla. Vilket Islam har svårt att inse -- pga mer av patriarkaliska traditioner än av Koranens kärntexter. Och när sådant kritiseras av muslimska kvinnor, då är den svenske supermannen Gardell framme och hugger till... Inse att sånt kan framstå som motbjudande -- i all sin mänskliga enkelhet, ja, om vi då inte börjar ideologisera och propogera: vilket genom historien har alltid lyckats berättiga även de värsta brotten -- ja, för en stund...

...återkommer sen med mera tankar!

THE Banana sa...

Egon:

Jag har fått 8 (!) kommentar från dig! Ha förbarmande, karln! Skämt åsido så är flera samma saker fast uppdelade. Jag publicerar dessa, säg till om något saknas. Här är mina kommentarer efter delar:

1. Jag har inga problem med att använda mig av retorik, men det som är retorik kallar jag retorik och det som är fakta talar för sig själv.

2. Ayaan Hirsi kritiserades och kritiseras inte för att hon är en kvinna, svart, afrikan, eller muslim (något hon sagt om och om igen att hon inte är). Hon kritiseras eller kritiserades inte heller för att hon, trots dessa egenskaper, ”vågade” tala. Hirsi kritiserades för just sina uttalanden, något som fått hennes tidigare hyllare – de svenska liberalerna som till och med prisbelönat henne – att vända henne ryggen och peka ut henne som ideologisk heretiker. Att du uppenbarligen vägrar se detta sammanhang är en mycket märklig reaktion, eftersom Hirsi är ett specialexempel på en hel drös med människor som inte radikaliseras genom en process utan lanserar sig själva med samma extremism.

3. Att den uppsamlade kunskapsregimen - som arbetar internationellt via vitala mediala och publistiska kanaler och som genom systematiskt bearbetning fått islamofobin att bli alltmer synkroniserad oberoende av lokala, regionala, nationella eller internationella faktorer – likvärdigas som ”ordbajseri” är en igenslagning av en problembeskrivning som är helt outlandish för mig. Ännu märkligare är att samma tes appliceras på Edward Said tes om orientalism. Jag ser faktiskt ingen verklighetsförankring i ditt utdömande av orientalismen, utan bara defensiva bortförklaringar och överdrifter. Orientalismen, liksom islamofobins historia, har sitt ursprung i styrd ”kunskapssökning” och vidarebefordrande. Att det har funnits folk som ej följt detta mönster är inget som någon av personerna förnekat – eller ens kommenterat på ett undergrävande sätt. Studierna som du dömer ut lever inte på oskyldigas blod, utan på de skyldigas åstadkommanden. Att Gardell är en hatfaktor för högern rättfärdigar inte kategorisk slakt av en historieskildring som vetenskapligt torgför sig med styrka hans kritiker endast kan drömma om.

Ju mer jag tänker på orimligheten i ditt offensiv desto mer förbryllad blir jag. Hela världen är fylld av historiskt nedärvda rivaliteter som närts från generation till generation, som orsakat kakofonier och konflikter och som inprogrammerats på multipla samhällsfunktioner och verksamheter. Det går dock inte att peka på en gås och kalla det får gås, inte när gåsen befinner sig på västlig mark.

Markus sa...

Tillhör vad du skulle definiera som
"vänster". Arbetat étt flertal år i Palestina och andra länder i Mellanöstern. Ändå upplever jag Gardells bok som djupt problematisk.
Denna artikel sammanfattar väl mína egna dubier.

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/islamofobi-ar-ett-skramselord

Vänligen
MK

THE Banana sa...

Markus:

Att du är till vänster är fullständigt betydelselöst. Det har blivit en elitkulturell yttring i Sverige att negerande skaka på huvudet så fort den specifika rasismen som drabbar muslimer ska diskuteras. Kritiken mot det handlar om allt ifrån rent semantiska hårklyverier (ordet fobi – är det en sjukdom?) till argument med politiska motiv (kritiken tystas ned med skrämselpropaganda så de kan ta över). Denna generella yttring upprätthålls av alla politiska hemmahörigheter, men som jag uppfattar det så har den idag sitt säte främst på högerkanten. Att detta förstärks beroende på vem det är som säger saker och ting framgår tydligt av det mesta av kritiken som riktats mot hans bok. Inte ens Andreas Malm fick motstå så mycket ad hominem och guilt-by-association efter sin bok. Detta är knappast begränsat till vad anonyma bloggare skriver. En rad artiklar på ledarsidorna och magasin (läs Axess) bevisar hur spridd saken är.

Jag vill gärna veta – vad är det som får adrenalinet att koka i så många så fort någon vill uppmärksamma att det faktiskt finns specifikt hat mot muslimer bland icke-muslimer? Ingen har kunnat ge ett svar på det som inte är sidospår och produkter ur deras egna fantasier. Varför är det så svårsvalt att man pekar på ett problem som konstant gör livet svårare får så många medborgare? Är muslimerna inte värda det? Har de sig själva att skylla? Ifrågasätter man att det förekommer hat överhuvudtaget? Inga termer är utan sina semantiska och praktiska problem. Man skulle kunna säga det är en del som blir anklagade för islamofobi trots att det inte är deras mening. Samtidigt skulle man absolut kunna säga att det är betydligt fler som vill komma undan som ”orättvist stämplade” som faktiskt är det. Varför är det så besvärligt att peka på ett problem, är förnekelsens sötma så ljuv att man otvetydigt offrar folks rättigheter för att fortsätta i sin fantasivärld?

Låt mig ponera ett exempel: man skriver en bok om rasism i den Amerikanska armén som drabbar den irakiska befolkningen. Spelar det då någon roll för irakiern om det är en svart/vit/asiatisk/etc soldat som stått för rasismen? Att analysera uppkomsten har sina viktiga poäng, men betyder det att man inte är behovav att se ändhållplatsen för rasismen, som då är irakierns vardag?