När det akuta har lagt sig kommer andra lagrets tankar upp till ytan och den som har kamp i sikte tar sats. Det är nu som de inre reaktionerna bearbetas och detta synliggör tydliga paralleller utefter det mönster som vi bearbetar sorg och tragedier med. Att sorg är en vital komponent i det som kokar i de flesta av oss är i sig inget konstigt. Någonstans gnor en tomhets känsla, ett starkt vemod, för är vi en erfarenhet rikare vi aldrig hade velat ha. Det samhälle som infann sig under våra fötter fram till att detonationen skedde känns numera så oändligt borta. Vi kan komma förbi detta, vi kommer att komma förbi detta, men vi kommer inte att kunna återvända dit vi befann oss. Detta vållar en reaktiv sorg inom oss som får sitt utlopp på olika sätt. 2 exempel har dragit till sig min uppmärksamhet.
Mustafa Can vill inte ha något sagt, gjort eller menat i hans namn och han riktar sina ord till terroristen. Det som kunde ha varit en hyllning till det fria samhällets obeveklighet inför alla former av extremism övergår i ilsket självförakt. Chocken blandas med bred distansering från det östliga och kritiken får övermannas av apologetik av antimuslimska föreställningar. Cans förargelse blir en symfoni av frustrationer och antaganden av överpris vars irrationalitet han rimligtvis istället borde ha knäckt. Det kan inte ses som en rättvis sak att man ska överbetala med sin moral i egenskap av vem man är. Att ta ett längre kliv än vad som är rimligt är att bejaka den outtalade skuldbilden. Med detta faller Can över sig själv och blir inte kommentatorn han skulle vara. Det är ändå ingen slump att han valde att publicera en artikel om händelsen, och på SvD av alla platser.
Som en kontrast till Cans självimploderande vrede har en Daniel Arrospide Alata skrivit en artikel om vad han menar är en exposé av den natur som muslimer bär på och som föranledde lördagens aktion. Alata är inte hymlande, PK eller diskret. Snarare skulle man beskriva hans syn av Sveriges muslimer som hänsynslöst kollektivistisk, demoniserande och eldfängd. Alata använder en förment personlig erfarenhet, vars sanningshalt och validitet skulle kunna diskuteras på många plan, som ett bevis för att våldsviljan är en gräns- och generationsöverskridande hobby för muslimerna. Vi som läste Alatas ursprungliga version, innan han förmodligen efter reaktioner bytte ut några ord ur innehållet, vet att hans artikel innehåll 2 referenser på dem som han attackerade – islam och muslimer. Ett exempel, som har ändrats i efterhand, är ”Muslimerna i Sverige förstör väldigt mycket för oss andra invandrare...”. Alata vet att han kan spela ut ett brett register av rasismbetonat hat och förakt mot de i hans ögon konkurrerande muslimerna. Han har uppmärksamheten på sin sida och kan kräva vad han vill utan att ser sig riskera lika mycket som en etnisk svensk skulle göra. I detta forum missbrukar Atala medvetet idén att han, i egenskap av en o-Larsson, inte kan hamna i samma skottlinje – fördärvande anklagelser om rasism är reserverade för etniska vita svenskar och i värsta fall kan han barrikadera sig med sin invandrarbakgrund.
Den ena nysvenskens överilska blir en introvert implosion medan den andras blir en extrovert explosion. Den första är implicit ursäktande medan den andra är explicit exkluderande. I den förstes ögon finns det en skuldbärande grogrund och den andre menar att kollektivet bär på unkna gener. Båda har givetvis bombastiskt fel i det de skriver. Frågan är hur detta kan uppkomma. Är det rent självbevarelsedrift som driver Atala till hans ”live and let die”-tes? Har Can haft svårt att se kollegorna i ögonen dem här dagarna och har folks obetänkta ord träffat hårdare än vad han kunde hantera? Är bådas irrationella reaktioner produkter av rädsla att mista sin omgivning?
För att försöka förstå dessa personers reaktiva skrivelser behöver jag inte gå långt. Jag luskar i mig själv och ser att flera av de principer som jag agiterat för här är som medvetslösa. Ingen, som ej bevisats ha ansvar i attentatet, bär på någon som helst skuld – oavsett ursprung, etnicitet, religion, livsstil eller politisk övertygelse. Ändå finns det en känsla av skuld djupt inne i mig som gnager på min tilltro på mina principer. Mitt undermedvetna verkar svika min medvetenhet och jag försöker finna ett rationellt svar: varför känner jag som jag gör? Varför finns den oron där? Jag reagerar häftigt på alla andra former av kollektiviska ansvarsfördelningar inom samma kategori. Det är lika logiskt att, som man, anklagas för och acceptera skuld i alla våldtäkter. Varför kan jag inte tänka bättre? Har mitt undermedvetna kapitulerat inför idén att jag ändå bär ansvar? Ska jag reagera annorlunda än vad alla andra, som är lika oskyldiga som jag i detta vansinnesdåd, har gjort? Ska jag visa temporär förståelse för skuld och ansvar som en naturlig följd? Ska jag acceptera att jag, på min panna, bär en notis som säger ”ska alltid betala överpris”? Är det skuld/ansvar/skam/sorg/uppgivenhet - eller allt/inget? Vad har fått mig, och uppenbart andra - fast i mer extrem form, att framstå för oss själva som hycklare?
Jag har sökt detta svar länge och jag tror att jag har närmat mig det komplexa svaret som får min hjärna att gå till platser som mitt samvete, intellekt och humanism skäms för. Jag tror att svaret finns i ett helt nytt tänk av gammalt beprövat material. Lägligt nog går mitt svar ihop med den diskussion som Mattias Gardell för i sin nya bok och jag är kaxig nog att påstå att mina tankar kan visa brister i Gardells resonemang. Nyfiken? Återkom om några dagar…
Mustafa Can vill inte ha något sagt, gjort eller menat i hans namn och han riktar sina ord till terroristen. Det som kunde ha varit en hyllning till det fria samhällets obeveklighet inför alla former av extremism övergår i ilsket självförakt. Chocken blandas med bred distansering från det östliga och kritiken får övermannas av apologetik av antimuslimska föreställningar. Cans förargelse blir en symfoni av frustrationer och antaganden av överpris vars irrationalitet han rimligtvis istället borde ha knäckt. Det kan inte ses som en rättvis sak att man ska överbetala med sin moral i egenskap av vem man är. Att ta ett längre kliv än vad som är rimligt är att bejaka den outtalade skuldbilden. Med detta faller Can över sig själv och blir inte kommentatorn han skulle vara. Det är ändå ingen slump att han valde att publicera en artikel om händelsen, och på SvD av alla platser.
Som en kontrast till Cans självimploderande vrede har en Daniel Arrospide Alata skrivit en artikel om vad han menar är en exposé av den natur som muslimer bär på och som föranledde lördagens aktion. Alata är inte hymlande, PK eller diskret. Snarare skulle man beskriva hans syn av Sveriges muslimer som hänsynslöst kollektivistisk, demoniserande och eldfängd. Alata använder en förment personlig erfarenhet, vars sanningshalt och validitet skulle kunna diskuteras på många plan, som ett bevis för att våldsviljan är en gräns- och generationsöverskridande hobby för muslimerna. Vi som läste Alatas ursprungliga version, innan han förmodligen efter reaktioner bytte ut några ord ur innehållet, vet att hans artikel innehåll 2 referenser på dem som han attackerade – islam och muslimer. Ett exempel, som har ändrats i efterhand, är ”Muslimerna i Sverige förstör väldigt mycket för oss andra invandrare...”. Alata vet att han kan spela ut ett brett register av rasismbetonat hat och förakt mot de i hans ögon konkurrerande muslimerna. Han har uppmärksamheten på sin sida och kan kräva vad han vill utan att ser sig riskera lika mycket som en etnisk svensk skulle göra. I detta forum missbrukar Atala medvetet idén att han, i egenskap av en o-Larsson, inte kan hamna i samma skottlinje – fördärvande anklagelser om rasism är reserverade för etniska vita svenskar och i värsta fall kan han barrikadera sig med sin invandrarbakgrund.
Den ena nysvenskens överilska blir en introvert implosion medan den andras blir en extrovert explosion. Den första är implicit ursäktande medan den andra är explicit exkluderande. I den förstes ögon finns det en skuldbärande grogrund och den andre menar att kollektivet bär på unkna gener. Båda har givetvis bombastiskt fel i det de skriver. Frågan är hur detta kan uppkomma. Är det rent självbevarelsedrift som driver Atala till hans ”live and let die”-tes? Har Can haft svårt att se kollegorna i ögonen dem här dagarna och har folks obetänkta ord träffat hårdare än vad han kunde hantera? Är bådas irrationella reaktioner produkter av rädsla att mista sin omgivning?
För att försöka förstå dessa personers reaktiva skrivelser behöver jag inte gå långt. Jag luskar i mig själv och ser att flera av de principer som jag agiterat för här är som medvetslösa. Ingen, som ej bevisats ha ansvar i attentatet, bär på någon som helst skuld – oavsett ursprung, etnicitet, religion, livsstil eller politisk övertygelse. Ändå finns det en känsla av skuld djupt inne i mig som gnager på min tilltro på mina principer. Mitt undermedvetna verkar svika min medvetenhet och jag försöker finna ett rationellt svar: varför känner jag som jag gör? Varför finns den oron där? Jag reagerar häftigt på alla andra former av kollektiviska ansvarsfördelningar inom samma kategori. Det är lika logiskt att, som man, anklagas för och acceptera skuld i alla våldtäkter. Varför kan jag inte tänka bättre? Har mitt undermedvetna kapitulerat inför idén att jag ändå bär ansvar? Ska jag reagera annorlunda än vad alla andra, som är lika oskyldiga som jag i detta vansinnesdåd, har gjort? Ska jag visa temporär förståelse för skuld och ansvar som en naturlig följd? Ska jag acceptera att jag, på min panna, bär en notis som säger ”ska alltid betala överpris”? Är det skuld/ansvar/skam/sorg/uppgivenhet - eller allt/inget? Vad har fått mig, och uppenbart andra - fast i mer extrem form, att framstå för oss själva som hycklare?
Jag har sökt detta svar länge och jag tror att jag har närmat mig det komplexa svaret som får min hjärna att gå till platser som mitt samvete, intellekt och humanism skäms för. Jag tror att svaret finns i ett helt nytt tänk av gammalt beprövat material. Lägligt nog går mitt svar ihop med den diskussion som Mattias Gardell för i sin nya bok och jag är kaxig nog att påstå att mina tankar kan visa brister i Gardells resonemang. Nyfiken? Återkom om några dagar…
Uppdatering: det visar sig att Atala visst ändrade sitt ordval efter tryck från Newsmills redaktion.
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN13, DN14, DN15, DN16, DN17, DN18, DN19, DN20, DN21, DN22, DN23, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11, SvD12, SvD13, SvD14, SvD15, SvD16, SvD17, SvD18, SvD19, SvD20, SvD21, SvD22, SvD23, SvD24, SvD25, SvD26, SvD27, SvD28, SvD29, SVT1, SVT2, SVT3, SVT4, SVT5, SVT6, SVT7, SVT8, SVT9, SVT10, SVT11, SVT12, SVT13, SVT14
2 kommentarer:
Jag kommer att räkna timmarna till dess att fortsättning följer...
Ja det där ställer ju inga krav på nerverna...
Skicka en kommentar