Vad är värre än hyckleri inom ramen för polemik? Hyckleri ur en mun med andedräkt som osar surströmming. Lyckligtvis kan inga stinkande andedräkter sprida sig med de lika unkna yttrade orden. Herregud! Internet skulle vara rena tortyren! Likväl kan toxiciteten hos yttringar sprida sig och vålla samma illamående som doften av en surströmming skulle göra. Låt oss redogöra för sagan om en azurbrun libero och exposén hennes dubbla ansikten:
Paulina Neuding, chefredaktör för tidningen Neo, har haft intresse för vissa ämnen. En av dessa verkar vara den lustiga närvaron av muslimer och araber i Sverige, och särskilt i Rosengård. I samband med demonstrationerna i Malmö valde Neuding att torgföra sin bild av saken. I Expressen publicerades hennes artikel januari 2010. Som bekant utmålades alla stadens gator, som bar upp muslimska och arabiska fötter, som minerade och våldsamma där samtliga muslimminor bar på judespecifika detektorer. Med direkta anklagelser och skräckscenarion ville Neuding övertyga allmänheten om en trängd grupp som utsattes för ett kollektivt och generellt hat signerat mussar och arabkrokar. Alfabeviset för detta var, enligt Neuding, de reaktioner som kom fram mot den manifestation för ”fred medlidande för alla civila offer” som hon och hennes meningsfränder hade arrangerat. Det allmänna fredsbudskapet hade slagits ner av den muslimska och arabiska kulturen på svensk mark och Neuding oroade sig för att politikerna var handlingsskygga. De svenska judarna var huvudtemat och att Israels handlingar affekterade dem var en otänkbar konsekvens.
9 månader tidigare hade Neuding publicerat samma artikel, fast med lite annat innehåll. Artikeln, vars innehåll uppenbarligen var avsett för konservativa amerikanska ögon, publicerades i The Weeky Standard. Här är Neuding annorlunda i sitt budskap. Malmös jobbiga arabtäthet i anslutning till artikelns huvudbudskap får Neuding att raljant döpa om staden till Ramallmö. Här är det inte tal om någon fredsmanifestration, utan om pro-israelisk demonstration som stördes av antisemitiska krafter signerat icke-judiska mellanösteriker. Situationen var katastrofal och även om fler skräckfigurer var involverade (communists, nazis) så leddes projektet hata-judarna-och-Israel av de mörka. Här anpassar Neuding sin sång efter konservativa lustar. Enligt hennes mening fanns det en specifik rot till reaktionerna som av samma skrot och korn som det amerikanarna försöker kväsa i världen. Neuding vill tala om för amerikanen att araben och muslimen inte har några brister eller sociala faktorer att klaga på. Denne är bortskämd och otacksam och de reaktioner som ägt rum är inget annat än rent generiskt och importerat hat. Dikotomin simplifieras så att den blir oundviklig - det var väst – de svenska judarna – som hotades av öst– de osvenska araberna och muslimerna - och stadens förlorade demografi är ett bevis på det.
Budskap efter opportuna möjligheter och inte efter principer. Att detta inte var en engångshändelse har Neuding åter bevisat i dagarna. I anslutning till Stockholmsbombningen har en märklig reaktion uppmärksammats som bör ställa tesen om hennes fluktuerande moral och attityd bortom allt tvivel. Enligt Neuding så är det inget annat än rimligt att man begär att muslimer tar avstånd och att muslimerna dessutom gör det. Sakine Madon, som har uppmärksammat detta hyckleri, reagerar på hennes ord och relaterar tillbaka till Israelreaktionerna och Neudings kommentarer om Reepalu och judiska avståndstaganden. Det är med detta som bas som Neuding kläcker ur sig att hatiska lägen mot muslimer och judar ”inte är jämförbara” och att jämförelser mellan kollektiva skuldbelägganden av judar och muslimer är som att jämföra ”äpplen med päron”. De ruttna muslimska äpplena är ojämförbara.
Paulina Neuding, chefredaktör för tidningen Neo, har haft intresse för vissa ämnen. En av dessa verkar vara den lustiga närvaron av muslimer och araber i Sverige, och särskilt i Rosengård. I samband med demonstrationerna i Malmö valde Neuding att torgföra sin bild av saken. I Expressen publicerades hennes artikel januari 2010. Som bekant utmålades alla stadens gator, som bar upp muslimska och arabiska fötter, som minerade och våldsamma där samtliga muslimminor bar på judespecifika detektorer. Med direkta anklagelser och skräckscenarion ville Neuding övertyga allmänheten om en trängd grupp som utsattes för ett kollektivt och generellt hat signerat mussar och arabkrokar. Alfabeviset för detta var, enligt Neuding, de reaktioner som kom fram mot den manifestation för ”fred medlidande för alla civila offer” som hon och hennes meningsfränder hade arrangerat. Det allmänna fredsbudskapet hade slagits ner av den muslimska och arabiska kulturen på svensk mark och Neuding oroade sig för att politikerna var handlingsskygga. De svenska judarna var huvudtemat och att Israels handlingar affekterade dem var en otänkbar konsekvens.
9 månader tidigare hade Neuding publicerat samma artikel, fast med lite annat innehåll. Artikeln, vars innehåll uppenbarligen var avsett för konservativa amerikanska ögon, publicerades i The Weeky Standard. Här är Neuding annorlunda i sitt budskap. Malmös jobbiga arabtäthet i anslutning till artikelns huvudbudskap får Neuding att raljant döpa om staden till Ramallmö. Här är det inte tal om någon fredsmanifestration, utan om pro-israelisk demonstration som stördes av antisemitiska krafter signerat icke-judiska mellanösteriker. Situationen var katastrofal och även om fler skräckfigurer var involverade (communists, nazis) så leddes projektet hata-judarna-och-Israel av de mörka. Här anpassar Neuding sin sång efter konservativa lustar. Enligt hennes mening fanns det en specifik rot till reaktionerna som av samma skrot och korn som det amerikanarna försöker kväsa i världen. Neuding vill tala om för amerikanen att araben och muslimen inte har några brister eller sociala faktorer att klaga på. Denne är bortskämd och otacksam och de reaktioner som ägt rum är inget annat än rent generiskt och importerat hat. Dikotomin simplifieras så att den blir oundviklig - det var väst – de svenska judarna – som hotades av öst– de osvenska araberna och muslimerna - och stadens förlorade demografi är ett bevis på det.
Budskap efter opportuna möjligheter och inte efter principer. Att detta inte var en engångshändelse har Neuding åter bevisat i dagarna. I anslutning till Stockholmsbombningen har en märklig reaktion uppmärksammats som bör ställa tesen om hennes fluktuerande moral och attityd bortom allt tvivel. Enligt Neuding så är det inget annat än rimligt att man begär att muslimer tar avstånd och att muslimerna dessutom gör det. Sakine Madon, som har uppmärksammat detta hyckleri, reagerar på hennes ord och relaterar tillbaka till Israelreaktionerna och Neudings kommentarer om Reepalu och judiska avståndstaganden. Det är med detta som bas som Neuding kläcker ur sig att hatiska lägen mot muslimer och judar ”inte är jämförbara” och att jämförelser mellan kollektiva skuldbelägganden av judar och muslimer är som att jämföra ”äpplen med päron”. De ruttna muslimska äpplena är ojämförbara.
Att kalla de för relativism är att förmildra situationen. Nu talar liberala debattörer om människor som ojämförbara äpplen och päron i förhållande till moraliska skyldigheter, rättigheter och jämlik rättvisetolkning. Varför klaga bara på Ulf Nilsons hat och skräck för muslimerna? Varför uppmärksamma bara hans demografiska propaganda, hysningar om generiska skillnader mellan människors sociala natur och varningsskott om muslimerna som tar över? Neuding har sagt att detta och det är få som talar om det. Surströmmingsstank är rena V6:en i jämförelse med Neudings publicistiska andedräkt.
1 kommentarer:
R:
nähä du, inga nazister här.
Skicka en kommentar