Let me provoke your world

Provokativ, provokativare, provokativast. Den offentliga tävlingen uppmärksamhetsäskare emellan börjar bli mäkta tröttsamt. I en annars stabil massa nedgraderas vikten av varaktig heder till förmån för den breda publikens förflytande intresse. Det är ett malplacerat men obligatoriskt inslag vi får se alltför ofta, i nivå med kollegors blottande av sin semirasism vid överförfriskning och retuscherade finniga tonåringar i högakademiska yrkesroller i amerikanska filmer. Vilken valuta att kompromissa bort sin originalitet för – utsåld integritet mot personens vikt i rampljus. Varför gör folk, som inte behöver småpotatis, sådana akter? Konsekvensen blir med all säkerhet att den fördärvande ankaren för med sig skeppet som byggts ner i mörkret. Liksom skönheten förgår massornas ögon och liksom fulheten består den skamfilade opportunismen. Jag undrar – hur kan Maciej göra så?

Det började så bra när han drog ner byxorna på vuxenmobbningen. Alla vet att den finns, få vill prata om den, ingen vill kännas vid den. Maciej Zaremba - fokusmannen, opinionsmagneten, bloggvältaren – tog sig an ännu en otämjd osocial bjässe. Han behöver inget rampljus eller läktare då det han producerar finner sin väg till löpsedlarna med egna ben. Denna gång förlitade han sig på en onödig dumhet för att poängtera något som var självtalande. Så pass onödigt att jag finner dess försvar vara ett argument som inte håller. Maciej finner tvillingparalleller mellan flata enheters vägran att erkänna det som behöver ett erkännande och vad som beskrivs som muslimska länders normalisering av våldtäkt och misshandel av kvinnor. Ack, så onödigt dumt att paddla upp på den vågen, Maciej. Det som kunde ha blivit så banbrytande blir så platt, så krystat, så….Vilksitoriskt. Kan man tro att Maciej blivit så förutsägbar på gamla dagar att han lägger in en sådan mobbarprovokation för att se om han kommer undan med den? Eller statuerar han ett exempel genom att själv haka på världens mobbpöbel och nyttja masseffekten?

Vill man intala sig det ena eller det andra är man fri till det. Jag gör inte honom den tjänsten, jag utdelar inte omedvetens frisedel på måfå. Maciejs onödigt dumma och dumprovokativt fördomsfulla parallell finner sin plats i DN:s universum. Vissa sakers enkelhet är alldeles för bra att underlåtas och surfande på muslimhatet för att göra trepoängare är en sådan. Argument om heder passar så illa i munnar som själva mobbar. Kanske var det jag som hade för höga tankar om Maciej, för inte skulle han hävda samma med andra paralleller. Som att vara fredsälskare i Israel, rom i Polen eller kanske värstingen - muslim i DN:s redaktion…

***********************************************************************

Jag har kommit och jag har gått. Tre maxade månader med smärta, vita korridorer och arbetsbörda med hästkrafter gör en ny människa av en. Jag spottade blod och fick torka upp det med mitt ego. Armbågarna är mörbultade, ärr i själen är permanenta och jag är många erfarenheter rikare. Svårigheter knäcker men de bidrar även med ödmjukhet. Det är dags att jag återförenas med sällskapet som överträffade min egen förmåga. Jag har saknat detta och framför sig har vännerna en period av kompenserande jobbighet. Till rasisterna, liberalfascisterna och muslimhatarna har jag bara en sak att säga – frukta min återuppstådda energi och skrivtid…