The security guard

Av en slump råkade vi se att en av Kurdistans mest kända skådespelare, Ahmad Salar, skulle ha en teaterföreställning i Eskilstuna idag. Uppträdandet har anordnats av riksteatern i Stockholm och ingick i en teaterturné över hela landet. Pjäsen heter Pasawan, översätts till säkerhetsvakten, och är en monolog i regi av Arsalan Darwesh med Ahmad i huvudrollen. Vi får följa en enkel gränsvakts återvandring i minnena efter ett liv under den Irakiska regimens terror. Han är mån om sin plikt samtidigt som han låter sig försjunknas i tankarnas dvala. Det är smärtor vars stora och små demoner fortsätter att ta kraft av honom – förtryck av individen, misshandel av nationen, våldtäkt av riket. Säkerhetsvakten försöker göra upp med det förgångna men inser att det alltid inte är så lätt. Det finns plågor som man inte förmår bearbeta med enkla medel, särskilt inte om man inte är redo. Kvalen blir inte bättre när vakten låter dem flyta ut över nutiden. Dagens glädje och misär har sina bekymmer och även om vakten tyngs av det stora såret så accepterar han att det inte finns många vägar att ta som underlättar. I elden finner han hopp och det är det som vill följa. Valet står mellan det och galenskap.

Jag blev imponerad av pjäsens förmåga att bläddra genom så många sidor av irakisk-kurdisk anamnes på sina 40 minuter. Givetvis utlämnades en hel del men i stora drag för betraktaren insyn i spridningen av eländet. Även om talet var på sydkurdiska så textades den svenska översättningen på en skärm. I mitt tycke hade översättaren gjort ett bra jobb med att fånga essensen i det bildliga och textningen följde det verbala mycket bra utan att störa in alltför mycket på Ahmads artistiska utsvävningar och improvisationer. Referenserna var många och man får minnas att vi ser det kurdiska ödet ur ögonen på en misslynt förbittrad man på ålderns höst med kroppslig och själslig sjukdom. Hans fientlighet mot främmande, främst araber, återspeglar rädslan att hamna i samma otäcka era som man har varit i de senaste 100 åren. Definitionen av gränsen han vaktar är beroende av tid, rum och medium och den tenderar växla obehindrad däremellan. Han är dock säker på att han inte tänker tillåta någon eller något som han inte tolererar passera. I återblicken får man erfara några anledningar till hans ultradefensiva hållning. Det är intrång i integriteten, det är stympning av friheten, det är strypning av hedern, det är devalvering av ens medfödda mänskliga värde som gjort honom till det han är idag. Det är Saddams försäljning av hans dotter och många andra kurdiska flickor som sexslavar som förföljer honom. Det är nutida politikers hemlandsprostitution som knäcker hans högvärdiga förtroende. Säkerhetsvaken tar sina steg framåt, små sådana, och drar efter sig en omänsklig last.

Ahmad tillhör den äldre akademiska generationen och är skolad i klassiskt östligt skådespeleri vilket visar sig i hans rolltolkningar. Gestalterna är uttrycksfulla och passionerade och inlevelsen är speciell – ungefär som en opera utan sången. Teaterstycket är en speciell upplevelse och det är synd att det inte uppmärksammades bättre i de stora mediorna. Det är inte så ofta en sådan kurdisk kulturaktivitet äger rum i Sverige och teater i diasporan är en konstform som man inte är allför bortskämd med. Finns det något negativt i vad som åter som ett mästerverk? Givetvis finns det även sådana som liksom de positiva faktorerna är efter individuell bedömning. Säkerhetsvaktens kolsvarta mardrömmar tenderar att dra budskapet ner i att förlora sig i självömkan. Allegorierna riskerar ibland att bli för invecklande för den politiskt/historiskt oinsatte och därmed dominera upplevelsen. Jag har förståelse för att hans erfarenheter ska tolkas i sitt rätta sammanhang men anser att hoppet, som var hans mål, kunde ha getts mer utrymme än ett litet skimmer. Sen har en monolog sina begränsningar och ämnets beskaffenhet gör knappast så att man lämnar salen med en feel-good-känsla. Utöver dessa fanns det en stor MUDA i egenskap av kurder som publik*. Hur som haver rekommenderar jag varmt denna föreställning som tyvärr har kommit till sin slutdestination. Den som är i Storstockholmsregionen imorgon klockan 19:00 och önskar se en kurdisk teaterproduktion kan ta sig till Estrad i Södertälje där den sätts upp för sista gången för denna turné.

* Den som bekant med förbättringsmetoden Kaizen vet vad en MUDA är och därav tänker jag inte gå närmare in på det. Det stora bekymret i detta fall var att en del av publiken, som i min bedömning utgjordes till 50% av kurdsvenskar, betedde sig på ett sätt i teatersalen som det borde vara kroppsbestraffning på. Att gå på en levande föreställning innebär ändå ett visst förhållningssätt. Det är betydligt känsligare än på en biosal. Försök att säga allt detta i ett andetag:

Fram till en kvart in på föreställningen droppar det in folk – de hasar sig runt ogenerat och trubbigt som om de är i en skolmatsal – de pratar högljutt och klapprar med stolar trots att de ser att det är en mediumstor hall med en skådespelare på scenen utan mick – de klär av sig och lägger undan sina 13 handväskor, inte diskret, utan som om de får betalt ifall de ger ifrån sig maximalt producerbara ljud - de pratar med normal röstton under hela föreställningen så att man ibland inte hör något av monologen – de har småungar med sig som skriker, gråter och bråkar – de ringer och beskriver vägen till teatern för sina förkomna vänner – de svarar i techno-ringande telefoner efter att ha letat fram den efter 4 års grävande i den bottenlösa handväskan - de har samtal om nyköpta bilar och sminklådor som om de sitter på ett fik – de tröstar sina ungar genom att sjunga och ge dem h-es j-a CHIPSPÅSAR ALLDELES BAKOM MIG!