A new way to be old

Följande är ett faktum och den som förnekar det gör det av ideologiska eller intellektuella skäl – eller både och. Sedan länge har det västerländska litteratursuget haft ett hatfyllt kärleksförhållande till skildringen av den orientaliska grannen. Visserligen har de styrande epokaktuella temana skiftat beroende på den interna västerländska (läs Europeiska) sociala temperaturen men det finns återkommande konstanta inslag. Begränsar man sig till eran efter islams introduktion blir inslagen extra tydliga och kan utan möda placeras som aktiva komponenter i ett ännu fortlöpande avpassningsmönster. Kyrkan skrek och mobiliserade massorna – antikrists bärsärkar skulle skövlas bort för att Gud ville ha ett rent grav. De intellektuella och ordbärarna gjorde sitt bästa att fylla de öron de kom åt med den principiella skillnaden mellan dem egna mänskliga hjältarna och den östliga lavinen av mörkermän. Folk lärde sig att bakom de gröna skogarna slutade den kända världen och demonernas sandböljande rike tog över. Med kolonialismens inträde sparkade den vite mannens börda igång, även om en del andra såg den som en modern fortsättning av multisekellånga kyrkliga aspirationerna. Nu hade man vetenskapen som redskap vid sidan om vapnen. Saker och ting skulle utforskas och rapporteras (och transporteras *host*) hem. Nu såg man att skillnaderna kunde uttryckas även i termer efter civilisatoriska mått, eller närmare bestämt, närvaron kontra frånvaron av civilisation. Synsättet gav upphov till en helt ny skolning kallad orientalism som kom att bli vetenskapligt förevändning för Ideologiodling och rättfärdigande av en specifik världsordning.

I efterhandsstudier kan man se att för den oinvigde majoriteten av befolkningen innebar den officiella inställningen en praktfull hjärntvätt. Även om mycket inspiration skapades var den överväldigande och avgörande kontakten av äventyrlig och erövringskaraktär. Nutida media förmåddes inte bryta upp denna överväldigande förstockning. Snarare bidrog en avgörande fraktion till dess konvertering till tidsenlig publik. För den stora hemmavarande befolkningen förblev det östliga ett monster att betrakta i en bur och oberoende av demokrati eller frånvaron av den stod man bakom de styrande männens behandling av det. Samtidigt kokade fascinationen och nyfikenheten. Det mörka, mystiska, maskaraburna pulserna, den virila atmosfärens män och kvinnor, omhuldade av magisk attraktion och alltför många textilstycken. En intern konfliktbild var ej långt borta när förtrollningen duellerade med de inpräntade varningarna. Med samhällets öppnande och breddandet av tillgången till information kan man betrakta ideologiska och socioekonomiska frakturlinjer samtidigt som helheten förblir en stabil kropp. Folk har sina anledningar att äcklas och fascineras och energin som frisätts i denna duell är av samma styrka oberoende an frakturdel. Så länge ordningen mellan de goda och de onda, mellan det säkra och kaoset, är tydlig och så länge det finns säkert avstånd är föreställningsvärlden trygg. Man kan betrakta men man behöver inte involvera sig, ungefär som alla de bilar som saktar ner i kanten av en bilolycka.

Den moderna litteraturen förser dessa dividerande inslag med mycket kraft och både vetare och amatörer har genom åren haft en tydlig svaghet för skribenter som kunnat betraktas som ”whistleblowers”. Om de skillnader som man fastslår utifrån kan styrkas av utkräktare (sic) så fordrar ämnet ingen närmare förklaring. Den iransk-holländske författaren Kader Abdolah har knappt introducerats för den svenska publiken och redan förutspås han få samma litterära utrymme som i hemlandet Nederländerna. Abdolah har nyligen publicerat ett verk som vi får se hälften av på svenska. Han fick en vision om att översätta koranen och har enligt eget utsago fått göra om den så mycket (bland annat har han varit saklig nog att tillägga ett helt nytt kapitel – sura - till koranen) att man måste skydda sitt verk med en litterär klausul. Koranens omgörning gjorde inte budskapet rättvisa vilket ledde till att Kader kompletterade den med en inbyggd volym om profetens liv, även den under beskydd av samma klausul. För en muslim som jag, som trotsallt inte läst boken och vill vara avvaktande i sin bedömning, reser sig alarmismens signaler när detta kompletteras med den västerländska läsarens bedömning. Det omedelbara är att det inte bara finns stoff att läsa in saker för utan det finns bjälkar med ingraverad text.

I SvD:s recension skriver man att Kader ”känt en växande inre övertygelse om att bilden av islam och dess grundare måste förmedlas på ett nytt sätt för en västerländsk publik.” Man ser boken som sympatisk och lärorik läsning av en ”skicklig och slug taktiker och retoriker”. I en annan analytisk intervju i samma tidning blir bilden annorlunda. Där fortsätter man åtnjuta en ”modern tillgänglig europeisk version” som Kader framlägger men slutsatserna från mötet med författaren hamnar på andra hyllor. Han har velat skapa ”en man av kött och blod, som du och jag” vilket lett till att Kaders profet blir ”lögnaktig, makthungrig, en synnerligen envis och egensinnig person, mer politisk än andlig, mer våldsam än försonlig, tillika en person som ljuger, bedrar, bryter löften och har sex med en flicka på nio år.” Kyrkans tidning finner en egen kristlig krok vars illuminering knappast överraskar en: ”Kanske var det så att Muhammed ville höja sitt folk till samma nivå som arabernas grannar. Detta är en av trådarna i väven. Muhammed framstår som en författare som lånar, bearbetar, stjäl, parafraserar, imiterar andra texter. Envar som förmår lyfta bort den religiösa auktoriteten hos Koranens texter ser hur beroende den är av judiska och kristna traditioner. Kader Abdolah – iranier som han är – lägger naturligtvis till likheterna med zoroastrismens heliga skrift Avesta.”

Kader har vid återkommande tillfällen envisats med han gör något ingen gjort tidigare – nämligen att framställa profeten som mänsklig. Problemet är att de där kan betraktas som verkstöld eftersom både koranen och profetens traditioner poängterar, om och om igen, att profeten var en människa och aldrig annat än en dödlig. Kaders villfarelse ligger i att han ser sig och sitt verk som neutrala. Av det som utläses av Kaders eget tal och den läsning som gjorts av hans bok kan man inte komma fram till något annat än – ingen rök utan eld. Boken innehåller orättfärdig men tydlig vanställande grogrund för såväl karaktärsmord som teologisk offensiv. När alla lyst genom den ur sin egen vinkel framställs vägledaren, till varje frakturlinjes glädje, som en bedragande religionstjuv, en ociviliserad barbar och/eller en omedgörlig terrorist. Jag står frågande inför det nya, det unika eller det moderna i denna falska och demoniserande bild av profeten (och följeslagarna för den delen) i västvärlden. Den närmaste associationen är snarare att det är helt i linje med den nämnda kyrkans konkurrens om världarna och kolonialismens orientalistiska världssyn. Profeten ses som man velat se denne och som man ser på muslimen i dessa dagar. Historien har åter upprepat sig – de ordningsskänkande skillnaderna genom seklen serveras åter på ett iranskt fat och kaders klausul är, av vad det framgår av skribenterna, obefintlig i sitt värde. Kader är oberörd gällande all sidodiskussion eftersom det ”inte är hans problem” – han trivs bra i nytilldelade rollen som islamföraktets koranexeget. Vi-och-dom-bekräftelser i form av inre röster som styrs av värden är lika attraktiva i verkligheten som i den fiktiva världen. Det är en ordning som inte ens Scifi skulle våga rubba.

/THE Banana - en man som vill skriva en avhandling om den överdrivna betydelsen av slaget vid Somme men får inte för sin mamma...