Somewhere over Europe…

Videon rekommenderas efter att man har läst inlägget

Nu när haschdimmorna har lagt sig i SVP:s och deras eurolojalisters lokaler är verkligheten i fatt hela kontinentens medvetande. Misstaget är ett faktum och varken den humanistiska delen av Schweiz eller Europa har möjlighet att döva ångesten med ett dagen-efter-piller. Den enskilde väljarens specifika rasism mot muslimer satte med demokratiska medel ännu en pusselbit på plats, och bilden som tar form är inte alls tilltalande. Detta med Europas folkpartister och den muslimspecifika rasismen är ett egendomligt sammanträffande. Med tanke på den interna skiljaktigheten som folkpartierna uppvisar på den politiska kompassen, och då både i teori och i praktik, torde det enda kvarvarande gemensamma elementet vara ordet folk i namnet. I sin komplexitet ska det dock inte reduceras till semantisk fråga. Det är folkets stämma som bär upp partierna och hatet har gått ifrån att vara ett forum för enfrågepartierna till att inkorporeras i det kompletta partiprogrammet. Komplexiteten stannar inte där utan den omhuldar de kontinentala strömningarna vars sammanflöde växer för var dag.

Att kalla väljarna för lättrogna och/eller okunniga är att göra saken enkel för sig själv. Frågeställningen är ej intressant längre. SVP:s förtalande rasistiska propaganda flödade fritt och folket exponerades för dess vansinne. Den var dock inte invasiv, inget som injicerades eller inhalerades. Väljarna gjorde sina åsikter offentliggjorda av egen kraft och fri vilja och det personliga beslutet ska varken bortförklaras eller förmildras. Folket vill ha det så och det är medvetet om att det vill tillgodoräkna sig dess frukter, precis som i alla övriga val. I anslutning till detta ska det nämnas att i debatten hade man skapat plats för en enda differentiering – Schweizare kontra muslimer. Det var aldrig varit tal om extremism, terrorism eller odemokratiska krafter som specifika gissel utan debattens enda stöt-och-blöt-kudde var islam i det offentliga rummet. Monstret Musse Skägg har via demoniserande politisk och ideologisk neutralisering uppnått en internaliserad status hos den antimuslimska europén och denne föds med sanningen om världen.

Av samma anledning skall valresultatets marginal varken förvåna eller förfära. Av landets 4 korta minareter kom den första till 1995. Nu, 14 år senare, har det Schweiziska tålamodet kommit till ända. Valet föregicks av ett flertal vandaliseringar och attacker mot moskén i Genève. Under den gångna månaden har övriga Europa rapporterat bland annat om attacker, knivattacker, misshandel, multipla attacker mot våldsamma attacker mot utövande av livsstil riktade mot muslimer. Tas diskussionen ner från ovanstående risknivå till estetisk-arkitektoniskt inspirerat orosmoment om 4 torn trädhöga torn så misstar man sig bortom seriositet. Den europeiska anti-muslimska fronten sonderar terrängen och ju mer explicit hatet blir desto större politiskt makt får det – ett fruktansvärt bekant mönster. Spelar rasismen hasard med muslimer i potten så finns förlust inte med på kartan. Gårdagens reslutat erbjuder en win-win situation för den muslimhatande rörelsen – låter omvärlden resultatet segla obemärkt förbi är det en direkt vinst och ses det som provokation som leder till reaktioner är det en indirekt vinst. Båda är långsiktiga, sympativäckande och offensiva.

Den store förloraren i denna utveckling är inte bara muslimen utan även övriga världen. Aldrig mer handlade inte bara om att ge efter sjukliga impulser. Aldrig mer handlade inte bara om lärdom av människans mörka sida. Aldrig mer handlade inte bara om att förhindra upprepandet av historia. Hatets och föraktets mentalitet har fått stridsbröderna demokrati och mänskliga rättigheter att vända sina mot varandra. Den viktigaste lärdomen är att mänskliga rättigheter har ännu en gång bekräftats att vara underordnad inte bara diktatur utan även demokrati – något som går tvärtemot dess primära syfte. Tanken i all dess enkelhet är att man bara ska ha förordnade rättigheter - oavsett politiska vindar, ekonomiska kriser eller globala förändringar. Man kan roa sig med att dividera om ena sätt är mer berättigat eller rättfärdigat än det andra men det enda vettiga faktumet som finns är att något som är heligt skyddat för en utsätts för en annans godtycke och egenmäktighet. Det som skulle vara demokrati och mänskliga rättigheter är nu, tack vare diktaturens och demokratins extremister, demokrati eller mänskliga rättigheter. Parti eller inte har folket talat, ingen tvekan om det.

Uppdat 091202: där det finns mörker brukar ljuset vara tydligast...

Ytterligare läsning: tidigare om ämnet på denna blogg. Bouhamza säger alltid det på ett skakande sätt - antingen för att man berörs eller för att man skrattar. Niclas säger det som det är. Den Schweiziske professorn Tariq Ramadans artikel om valutfallet är givande läsning. Newsmill.

SvD1, SvD2, SvD3

Yikes! Already 20,000?!

9:e juni i år spräcktes gränsen för 10,000 besökare på bloggen. Idag, 5 månader och 20 dagar senare (plus/minus jag vet inte hur många dagar för jag orkar inte räkna), har det passerat 20,000. Det är så oerhört smickrande och ödmjukande. Ett stort stort tack till alla för visat intresse för detta enkla blogg. Få se om det går att korta ner nästa 10,000-besöksepok ännu mer...

4 shades of blindness

Det inre hotet mot Schweiz etniska suveränitet...

Min tyske kollega berättade något för mig som jag blev förvånad över. Detta var för någon månad sen och ämnet var rasism i centrala Europa. Det ska nämnas att även om min kollega egentligen är ”bara” halvtysk (resten är svenskt) så har han bott större delen av sitt liv i Leipzig. Sverige kom man till bara under somrarna och den permanenta flytten kom för något år sen när kärleken tog överhand. ”Schweizarna är mycket konservativa” säger min östtyske vän. ”Den etniska befolkningen håller sig strikt för sig själva. Förutom ansträngda leenden och minimalt ströprat när man dricker te på jobbet så är det inte så mycket socialisering som man kan förvänta sig tillbaks. Flera släktingar som flyttat dit pratar om liknande upplevelser och till slut blir det så att de inflyttade umgås bara med varandra och då är grupperingarna ett faktum.” Huruvida detta kan tas som en allmänt gällande observation är diskutabelt. Internt kan ett land skilja sig åt betydligt i tradition, etnicitet och politisk/ideologisk sympati. Vi formas inte bara av nuet utan även av vår historia och det kollegan talat om kan lika gärna vara en "tysk" grej, eller rentav Östtysk nedvärdering, som att det skulle kunna vara sammanträffande tillfällen eller en systematisk sanning. Det förvånande är ändå att det är så uppenbart även för blonda tyskar. Finns det oroande element i bakgrunden som påvisar en politisk mobilisering i denna anda?

Ja, det anser Rolf Büchi som är Schweizisk statsvetare och sakkunnig i politiserad främlingsfientlighet i Schweiz. Landet har sedan 70-talet haft en växande andel av vad man kallar för ”invandrare” och idag utgörs ca 22 % av befolkningen av denna kategori. Under samma period har man haft 5 folkomröstningar initierade med målet att begränsa invandrarantalet till ett visst procenttal i jämförelse med den etniska delen av nationen. Eftersom landet tillämpar direkt demokrati kan varje medborgare med tillräckligt mycket stöd utmana landets juridiska struktur vilket förklarar varför frågan varit uppe på högsta valnivå så många gånger. Samtliga omröstningar har resulterat i att förslagen har blivit nedröstade även om i några fall har det varit med knapp marginal. Den höga andelen invandrare och valresultaten skulle i sig kunna tolkas som argument mot anklagelser om utbredd/systematisk främlingsfientlighet men det anser Büchi är en förenklad hantering av fakta. Även om valutfallen inte har varit nedslående så ser man andra politiska mönster både på kanton- samt federal nivå. Resultaten har format om både attityden och politiken mot valmålet och föreställningarna om ”den hotade kulturen” är på sin starkaste nivå i modern tid.

Med närmare titt på faktorerna blir huvudfrågan ifall ”invandraren” överhuvudtaget har en chans att göra sig tillgodoräknad. Enligt Büchi har den Schweiziska direkt demokrati-styrda kanton- och federala politiken ända sen sekelskiftet präglats av den outtalade ”inget medborgarskap utan assimilering”-mentaliteten. Styrd av den tidens rasbiologiska, rashygieniska och kolonialistiska tänkande var listan över de kategorier av människor som inte förtjänade att få vistas i Schweiz relativt lång. Med tiden har den reviderats och i vissa fall har de bokstavliga formuleringarna tonats ner i ordval, dock inte i praktik. Snarare får man betrakta dem beröra faktorerna som raffinering av den ”kultur- och identitetsbevarande” kontra überfremdung-balansen ur en demografisk aspekt. Av landets ca 1,67 miljoner invandrare är hela 1,44 miljoner européer. Av dessa 1,44 miljoner utgörs ca 1,03 miljoner av EU- och EFTA-medborgare. Italienare, tyskar, serber och portugiser är de största undergrupperna. Siffrorna innehar omfattande proportionerlig position i statistiken om landet, men detta tilltrots måste de tolkas i relation till landets regelverk för medborgarskap för att förstås bättre. Schweiz är ett av länderna i Europa som har den hårdaste politiken när det kommer till beviljande av medborgarskap. Förutom federal lagstiftning är ärendet under ytterligare styrning i kantonförsamlingarna vilket kan innebära att en enskild ansökan om medborgarskap kan i vissa fall fordra parlamentets eller tom folkets direkta röststyrda medgivande.

I sammanhanget gör man inte ämnet rättvisa utan att påpeka att immigrationsaspekten givetvis är 1 del av regelverkets omformande. Centraleuropeisk historia och politisk turbulens har i sig varit geografiska, politiska och juridiska skulptörer av kontinenten. Detta är dock ingen nyckelförklaring till renodlingen av det som Büchi ser som medveten etnisk och kulturell isolationism. Etnisk identitet är en diskussion som står högt i kurs i Schweizisk politik och liksom den övriga kontinentens radikaliserade syn på utlänningen har den geografiska distansen till ursprunget fått en avgörande roll. Terminologiskt och praktiskt råder det en omvänd situation mot vad vi är vana vid – där har integration blivit ett fult ord och assimilation är termen för framgång. I termer med övriga Europa finns det, givetvis, en aktuell bov över vilka man kan spela ut sina frustrationer. Den geografi- och etnicitetsstyrda fientligheten har varit det lyckande receptet som gett det främlingsfientliga SVP dess framgångar. I senaste valet blev partiet landets största parti och en av de mest använda valaffischerna (med det uppenbara budskapet) var denmed de vita fåren som sparkar ut det svarta ur det Schweiziska territoriet.

Dagens val, som enligt bedömare lutade åt att röstas ner men som uppenbarligen blivit motbevisade, är inte ett första steg i en trend, det är en strategisk fortsättning. Med en troligen lika ogenomtänkt statistisk uppskattning av ”vem som är muslimen i landet” som i Sverige deltar Schweiz befolkning i hets- och smutskastningsfabriken som har blivit västs nya varumärke. Hot-, hat- och föraktpolitiseringen om utlänningen syns åter i den pyramidform där muslimen befinner sig i den absoluta toppen. Ju längre upp desto mer främmande – Arab? Afrikan? Mörkhyad afrikan? Tredje/andra/första generationens invandrare? Med en attityd som talar om ”en gång invandrare alltid invandrare” är samhällets nationella dörr stängd för de främmande och ju mer du uppfattas som det desto fler lås hängs det på insidan. De som är på plats göms undan och målas över, och med politisk propaganda har muslimens livsstilsassocierade moské fått folkets likställande med övertagande och kontroll. Islamismen har blivit världens kryptonit och numera räcker det gott och väl med ett påstått sken för att majoriteten ska falla ner på knäna. Är rivning av de 4 existerande minareterna nästa steg? Man ska inte fördumma sig. Det är den utländska muslimska identiteten som sticker i ögat. Det är den explicita existensen av den som förblindar till hat. Faktumet att den inte har neutraliserats i städskåpet, i diskavdelningen eller i verkstadsuniformen får hatet att koka. Diverse organisationer och skamsna rikspolitiker har försökt motarbeta SVP, men folket har sagt sitt – precis som det gjorde 2007. Rasismens röst - directly from the horse’s mouth. Überfremdung für alle.

Uppdat 091130: nu börjar de oroliga magarna puttra och man varnar för att de elaka muslimerna kan bli sura. Vilket sk*tgöra alltså - man ska kränka, förbjuda och förtrycka - men det ska inte komma några protester, reaktioner eller ens sura miner. Ställer folk inte upp på rösten som har talat så är det dem felet är på - de borde svälja kådan och le tillbaka mot det snälla Schweiz som om inget har hänt. Min förhoppning är att extremister och terrorister får mental och handlingsparalys och inte ställer till med något för någon någonstans. Samtidigt hoppas jag att världens muslimer gör sin röst, vilja och köpkraft hörd och ger Schweiz det fredligaste men monetärt smärtsmmaste protestfingret de någonsin har fått.

The ugly face of hypocrisy

Vilken omedelbar bekräftan på hyckleriets styrande organ inom DN och Lenas acceptans av det genom delaktighet. Detta inlägg censurerades från Twinglys lista 1 timme efter publicering. Tydligen är min kritik problematisk, mer för problematisk för DN än de rasistiska bloggarna "Nätverk mot poltisk korrekthet", "Fred i mellanöstern" och "Kulturvänster vs pophöger" som redaktionen obekymrat låter vara kvar. Intressant reaktion från del oberoende liberala tidningen.

Break it like you mean it

Jaha, då var man en social defekt bara genom att finnas till. Dagens Nyheter har nu under en period förbehållningslöst upplåtit kolumnutrymme till vad som närmast kan betraktas som Sverigedemokratiska chefsideologiska veckoverk. Smeden är en av litteraturvärldens nya hjältar i den svenska hatbloggosfären, Lena Andersson, och även om hon ofta spelar svårfångad i anslutning till beundrarkretsen så är hennes moraliska flörtande alltför flagrant för att misstydas. Visserligen har Lena, i egenskap av föreningshumanist, gjort det till en sällsam sport och ett perverterat nöje att instinktivt klanka på islam och muslimer men förutsägbarheten i den numera intorkade attityden bär färgerna av alster som kommer på beställning. Förutsägbart hat, förakt och missledande är inte smickrande egenskaper att göra sig känd för. Denna gång har Akilles omedvetet pekat ut sin känsliga häl. Ett lejon bär alltid på hereditära kissekattsegenskaper och rovdjuret är starkt bara så länge det känner sig mäktigt. Kartonglejoninnan Lena visar hur väl detta stämmer, för mot en skugga stor nog att ha sin egen skugga viker även skogens konung ner sig.

Yttrandefriheten och fatwans långskridna åverkan är ämnet för veckans lektion. Nobelmuseets skiftande motivering får välförtjänt kritik men det är i dess skal som mitt instämmande stannar. Ledningen borde ha varit tydliga med sin motivering redan innan frågor om den hade ställts. Lena får huvudvärk av att det överhuvudtaget finns en motivering, för fogen för den borde aldrig ha existerat. Det är en statssynd att en religiös person har inlemmats i något som borde ha serverats i sitt otinade vakuumpackade skick. För Lena är den religiösa (läs muslimska) människan ett svidande irritationsmoment som är lika inkompatibel i det offentliga rummet som en lavalampa i en rokokoinredning. Nobelmuseets beslut, uppmanas vi underförstå, är en komponent i mångkulturalismens elixir som västvärlden förgiftats med. Konsekvensen är att det sakta men säkert tar död på systemet genom att slå vitala organ, såsom yttrandefriheten, ur funktion. Bryggan mellan teserna är en fantasifull konstruktion hämtad ur skönlitteraturens dramatik – anledningen till att det ser ut som det gör är att västvärlden är förslavad under en polemisk rädsla för det som avviker från mainstream-tänkandet. Fatwan, som är antagonisten, är det taggade kopplet runt occidentens rafsade hals som kramar dess stämband till tystnad. Fatwan är dock ingen fatwa i dess bokstavliga betydelse. För Lena är fatwan varje uttryckt muslimskt missnöje som i samkraft blivit en megafon stark nog att, i bästa fall, driva talare till (själv-)censur i sina egna huvuden. Den är manusförfattaren till varje mono- och dialog som föds i en muslim och som vid behov kan dra åt kopplet ytterligare - så pass - att man, som i Van Goghs fall, avlivar ordflödet.

Moraliskt stöd för detta tar Lena från föregående veckas bänkbok – en skrivelse av den brittiske debattören Kenan Malik. Jag ser ingen slump i detta – Malik har gjort sig känd bl a för att ha varit bland de första att pulverisera tanken att det överhuvudtaget skulle existera systematik i oppositionen mot muslimer. För honom är islamofobi som ett socialt fenomen en myt. Således kan den kritiska hållningen mot islam som ideologi/livsstil inte få rasismens teoretiska tankeformning och praktiska applicering pådyvlade och därmed kan det naturligtvis inte finnas basis för diskriminering utifrån det. Deja vu, Lena. Av särskilt intresse är Maliks sammankoppling av mångkulturalismen med den självcensurerande rädda politiska korrektheten. Lena ser skrämmande likheter mellan Maliks slutsatser och den svenska motsvarighetens attityd. Lovorden som hon besjunger för Maliks radikalism faller tillbaka på 70-talspolitisk nostalgi, när västerlänningar var herrar över eget domän och invandraren var den exotiska skitgöraren med brytning. Det är den tidens mångfald som idealiseras - massinvandring i all ära dock i form av anonym arbetskraftstillsättning som smälter in i den industriella och lokalvårdande bakgrunden. Att Problematisera denna inställning såsom den förtjänar (arbetarens rättigheter, slaveriets avskaffande, individualismen, mänskliga rättigheter, flyktigkonventionen) skulle fordra ett flertal inlägg för sig själva. Viktigaste missen är trots allt att ingen lägger märke till att vi faktiskt lämnade 70-talet där den hörde hemma, inte bara i kalendern utan även progressivt.

I en allt mer, ur mänsklig synvinkel, sammansmältande värld är det därför bortom mitt förstånd att Lena och Malik beskriver mångkulturalismen i termer som ett modernt samhällsfarligt fenomen. Framförallt trivialiserar detta dels den inhemska kulturella evolutionen som ingen undkommer och dels den invandringsnyktra subkulturalismens effekt på samhällen. Att kommunikation, ekonomisk och docerande progression format generationer är i sig faktorer inte bara för det förflutna utan även för levande historieskapande. Mitt intryck är att dessa är saker som förmenas upphöra när det kommer till den fördömda etniska och religiösa mångkulturalismen. Den undertryckande mentaliteten framhäver människor som definierar sig utifrån dessa kategorier som andra livsformer och det är kanske det som skapar den enkla binära svartvita gruppteorin – Sekulär (modell föreningshumanist) eller extremist – och det krävs inte särskilt många kcal för att räkna ut hur godheten och grymheten fördelas däremellan. Det känns dock som att man pratar ett annat språk när man bemöter Lenas antagonism. Hon framhäver sig som fullärd i ämnet och har saker och ting klart för sig – med föreningshumanismens muslimbild är det tydligt var skulden ligger. Den mörka bilden av etniska och religiösa mångkulturen hon eftersträvat att göra till sin förgrund är här med besked. Hon bävar så oerhört för det som har blivit monstret under hennes säng, så pass att hon avviker från sin kurs.

Fegt kallar Lena Nobelmuseets reaktion. Feg är också ordet för Lenas uddlösa hugg när hon surfar på gammalt betuggat mantra i den konkretionslösa multikulturella kritiken. Hon basunerar ut en förmåga att kunna tyda mångkulturalistens hjärta för övrigt och jag tänker att när hon ändå var på g kunde hon ha konkretiserat exemplen ur en verklighetsförankrad synvinkel som kan relateras till vardagen, istället för att gömma sig bakom teckenspråk om kränkthet. Vi kunde ha fått läsa det djupa syftet och de utsatta grupperna förtjänar att åtminstone få sitt omdöme rakt i handen - blev Van Gogh mördad/Rushdie hotad för att de hade avslöjat muslimernas och islams omhuldade och obekväma verklighet eller var det för att de hade kommit med provocerande osanningar? Detta är egentligen inte för mycket begärt av en person som är frisk i övriga spekulationer. Mätt med seriösa deduktiva och induktiva metoder är den anrikade extremismen inom religioner (läs islam) och etniciteter (läs kulturer där folk är muslimer) små minoriteter. Samtidigt har de proportionerliga protesterna mot rasistiskt demoniserande material varit mycket större. Ska detta tolkas om till att det faktiska antalet extremister är mycket större?

Frågorna är varken kioskvältare eller nya. De är dock obesvarade, av en person, som utifrån sitt ställningstagande onekligen ställt sig inför liknande undringar. Tanken är då vem det är som inte är mogen för svaren, vi eller Lena själv? Den uppenbara skenmanövern är att hon helgraderande lägger fram flera förklaringsmodeller för något som hon redan konkluderat om. Mycket skumt, dock inget nytt under solen. Detta med definition utifrån klyftor är den fega fans läsande ur bibeln och liknande fan har korsat vår väg. Den föreningshumanistiska ideologiska smältdegeln är det otvetydiga målet och Lena är kocken som vikarierar på DN:s opinionskök. Recepten avslutas alltid med gimmicken ”förresten, muslimens livsstil är usel och den borde utrotas” under näsan på DN. Ironiskt nog är hon en del av ett maskineri som censurerar osedligt många oliktänkare. Rampljusets uppmärksamhet väger uppenbarligen tyngre än den moraliska demonstrationen och denna skrupellöshet är något som inte ens hon kan slingra sig ur. Det är smärtsamt att behöva säga det men den mångkulturella toleransen verkar än smärtas av millennielånga förlossningssmärtor. Vi är dock många som kommer att försvara oss, med näbb och klor, mot att brännas till identiska förkolnade robotar. När denna svensk skrev detta inlägg så lyssnade han på kurdisk musik och han gjorde två avbrott för att göra den pliktiga muslimska bön - hoppas dessa fakta gör riktigt riktigt ont, Lena.

Penguins!

All avsnitt är underbara men det var länge sen jag skrattade så mycket under ett och samma avsnitt. Detta är min eid-present till er:

Eid mubarak, oh ummah of bloggers!

De finaste, mest väldresserade, lyxigaste, skäligaste, mest välsanerade, stilrenaste, mest änglalika, hurtigaste, ömmaste, mest välklädda, kryddstarkaste, bekvämaste, smakfullaste, mest välrakade, gentlemannamässigaste, mest idylliska, lenaste, mest välstrukna, artigaste, mest välsmakande, hetaste och mest vältränade eid-välsignelserna till Er – goda vänner och eid-firare. Må Allah ge Er och era älskade det bästa.

Mina eid-gratulationer åtföljs av en av mina favoritlåtar. Den sjungs av den unga artisten Chopy, som sällskapas i videon av sin man. Hon är en av få unga kurdiska artister som arbetar men en klar och väluppfostrad image och hennes texter väger ofta tyngre än låtarna. Sen sjunger hon inte speciellt illa. Jag har åter försökt mig på att översätta textens mening för mig, hoppas den ger lika mycket till er som den ger till mig. Låten heter "chit naw bnem" och betyder "vad ska jag kalla dig?"



Min älskade, vad ska jag kalla Dig?
När Din kärlek tänder till och skållar mitt sargade förskjutna hjärta
För jag är den anonyme utmattade vandraren, bortkommen och ensam
Vart Du än tar vägen följer jag efter Dig
Även om jag tappar bort Dig kommer Ditt skimmer att synas
Flyet i mig kommer att söka Ditt ljus
Och på natten ser Du mig som en mångård
I tjänst runt kulmen av Dina kinder
Som den rotlösa sökaren jag är kommer jag spåra upp Dig
Ja, jag söker upp Dig

Mitt näste har funnit sin plats i Din blick
Tvivla inte på mig och min drift när jag närmar mig
Ja, käresta, bara Du har ögon som har förslavat mig i hus och lya
Även om jag tappar bort Dig kommer Ditt skimmer att synas
flyet i mig kommer då att kretsa Ditt ljus
Och när jag når Dig kommer jag att berätta
Ur romansidorna jag har skrivit för Dig
Vänd då inte bort Ditt ansikte från mig, och jag ber Dig
Lås inte hjärtats dörr när jag äntrar

Hör mig, jag är stegen du hör bakom dig och mitt språk är nedslaget
Månen, solen och stjärnorna har bett Dig för mitt kval
Hur länge är jag ämnad att vara efter, det yttersta är nått
Mina ögon är en sjö av blod och jag förs med döda händer och fötter
Men även om jag tappar bort Dig kommer Din lyster att synas
Flyet i mig kommer att söka Ditt ljus
Jag undrar bara, min älskade, hur länge ska jag fortsätta vara sökare
Och spåra upp dig…

Move the children - NOW!

"I Sverige skjuter man inte på varann när man är arg - man sätter eld på varann på natten..."

Idag är det skamligt att vara svensk. Vi som trodde att vi hade system och insikt som gjorde vårt sätt att leva humanare har fått ännu en spade i ansiktet av landsmän. Att kalla detta för slump eller olycka är att trivialisera dess betydelse och rättfärdiga dess konsekvenser. Folk får roa sig med vilka förklaringsmodeller som helst – enstaka lördagsfyllon, huvudlösa överförfriskade ungdomar, lokala terrorister som skyr inga medel, opportunister som söker konfliktläge. När de ändå är på g kan de stimulera tankarna vidare – ska detta tolkas som en medveten aktion i syfte att låta branden orsaka skador eller var det bara tänkt att man skulle skrämmas utan att själva lågan utgjorde något reellt hot. Enda faktumet som rimligtvis ska kvarstå efter ens hjärngympa är att brandattacken, hur små flammorna än har varit, är ett uttryck för brinnande hat mot dessa barn.

Det var inte så länge sen vi bevittnade en liknande fientlig attack mot flyktingar i en annan kommun, Vännäs. Detta med sydliga (läs skånska) kommuner vars namn på V och befolkningens rasistiska aggression. Kan det finnas ett faktiskt samband mellan hålor på börjar på V och graden av aktiv rasism? Hotbilden fanns ju - vilka kan då tänkas stå på tur för de kommande flyktingrensningsattackerna – Värmdö, Vilhelmina, Växjö, Västerås? Men alla V-kommuner är inte invandrarhatande hålor och många har dokumenterat mottagande och integrerande verksamhet! Dessutom ligger inte Vellinges bundsförvanter i rasism i Skåne utan snarare i det goa sossedominerade Västerbotten! Inte minst ska det nämnas att både i Vellinge och i Vännäs har den människovänliga delen av befolkningen tydligt visat sin avsmak för sina grannars uppträdande och bedömningen är att de utgör den absoluta majoriteten. I en färsk undersökning har man fått fram att endast 18% av Vellingeborna är fientligt inställda till mottagandet av de 30 flyktingbarn som kalabaliken är om. Tvärtom har intresset för omhändertagande, såsom volontärarbete som godman, varit över förväntan. Var hör denna vilda våldsamhet hemma?



Min uppfattning är att det, tyvärr, inte handlar om isolerade händelser utan att attackerna ska i sitt rätta sammanhang ses som enskilda fall i en serie av sitt slag. Vi har sett detta förut och vi vet vart sambandet ligger. 1990-1992 minns vi alla, när hat mot och förakt av människor med utländskt ursprung fick politisk och opinionsmässig legitimering tack vare Ny demokrati. Människor som vurmade för rasismen sände partiet till riksdagen, den rättfärdigande atmosfären initierade de hämningslösa till ofattbara attacker – till antal och karaktär. Under denna period var det rumsrent att vara rasist, ja, till och med respekterat nog att hedras för det till parlamentarism. Vi som trodde att det öppna hatets krut sattes in i samma hermetiska förslutning som lasermannens gevär trodde definitivt fel. SD:s uppsving i opinionsundersökningarna är inte bara ett bevis på den offentliga rasismens massiva återkomst utan även på den motivering som fordras för att initiera tolkstollarna till chockerande aktioner. Svärjedetonanterna har höjt temperaturen i samhället och kokpunkten har redan nåtts för en del galningar. Samtidigt som majoriteten av Vellingeborna är bevisligen goda människor med hjärtat i humanismen finns det tillräckligt många som berörts av kokpunktens värme och som vill sprida den vidare. Det fordras utomordentligt vek mod att attackera barn i deras sömn. Ta inga risker och lek inte hjälte. Används inte barnens liv i politiska aktioner och kraftmätningar – flytta på barnen till en plats där de är säkrare. Låt inte föräldrarna få besked om att krigs- och förtryckselden som de räddade sina barn undan följde dem ända hit som en ödesdiger skugga. Låt dem slippa få hem förkolnade lik att begrava – livets ironi skulle få alla med ett hjärta att bespotta mänskligheten.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, Syd1, Syd2, Syd3, Syd4, Syd5

Dumb, dumberer, dumberestest!

Vilken dramatisk cirkus det är som utspelar sig i Blekinge! Så många excentriska svängningar, så många handlingsförlamade och krystade upp-och-ner-pendlanden har vi inte sett sedan den amerikanska filmindustrin tog tillvara idén att göra nyinspelningar av utländska filmer som redan var bra. Jag har vid ett flertal tillfällen under de gångna veckorna satt eksoppan och purjolökstilltugget i halsen, och allt är Helene Sturefelts fel! Nu har prosten tagit tillbaka sin ursäkt, eller närmare bestämt, hon förklarat att hon överhuvudtaget inte bad om ursäkt. Vad hon är ledsen för är att hon har använt sig av en ”dålig” översättning av koranen, men detta bedömer hon som en undanfallande obetydlig detalj eftersom ”sakfrågan”, och ”inte enskilda muslimer”, som är hennes ”fokus” står ändå kvar i dess ursprungliga skick. Alltså: hennes uppfattning, argument och slutsatser, som hon har baserat på den undermåliga översättningen, står sig eftersom fokusets gemensamma beröringspunkt med översättningen är bortfallande liten. Och vad var hennes fokus? Jo vars, det har fått sig en präktig ansiktslyftning sen första artikeln. Från att ha varit en varnande kyrkoringare som gjort det nödvändiga och ringt in ”de naivas” uppmärksamhet mot besten islam är det nu en Voltairisk riddare som slår sig för bröstet. Sturefelt slår tokraskt om och verkar vara obekymrad om att hon fortfarande sitter fast med kappan i föregående debattartikels utgångsport. Där var snacket hur bra kristendomens Sverige är och hur illa de kontrasterande vildingarna, muslimerna, med sin islam är. Där låg fokuset på att inte låta islam komma undan dess destruktiva natur som stod i grav kontrast till kristendomen. Att ta på sig en tredje kappa, istället för att använda huvudet – öppna porten och släppa loss den första kappan, ser mycket löjligt ut.

Åkessons länsmoster och moraliska bordsgranne passar även på att gråta en skvätt för sin arma missförstådda person som får ta emot så mycket orättvis åsiktsstryk. Allt hon har gjorde var att hon ”startade debatten om islam” med frågan ”vad islam är” och för det behandlas hon på detta sätt eftersom det är ”politiskt inkorrekt” i dagens Sverige at ställa sådana frågor. Jag känner mig som en fet unge ensam i en godisbutik – jag vet inte ens var jag ska börja härja! Absurditeten slår till med all sin kraft på samtliga av hennes försvarspunkter och för att komma någonstans behöver man börja med att bryta ner hennes alltför höga tankar om hennes debattartikels åstadkommanden. Huruvida Sturefelt syftar på furstendömet Blekinge när hon tar till sig skammen (sic!) för att ha ”startat debatten” framgår inte, men oavsett vad det är hon menar så är det så långt ifrån verkligheten som det kan komma. ”Debatten”, som hon kallar sitt missriktade och irrationella påhopp, har varit i gång så länge världen vetat om islam och muslimers existens. De har bespottats, rivits, jagats, tjärats och fjädrats, förföljts, fängslats, torterats, mördats och lemlästats – även inne i hjärtat av det kristna Sverige och fromma Blekinge. Enda sättet att försöka sätta sig över detta är att utmåla allt i antigen svart eller vitt – det som hon säger är destillerat fakta och de motargument som hon stöter på syftar endast till att dra henne i flätan. Det är så förargligt att muslimer inte kan passa sig in i ett endaste led så att världen, med Sturefelt, kan utöva sin moraliska överlägsenhet över det.

Vad jag ändå inte kan släppa är – om nu Sturefelts sakargument fallerat med den dåliga översättningen hon medger att hon har haft – vad är det som driver henne till att härma Madonna och dyka upp på nya estrader gång på gång? Den här gången blir det den tredje gången hon visar upp en fasad som inte påminner om varandra mer än i dess offensiva men argumentslösa attityd mot islam och muslimer. I samma banor väcks en annan tanke vars motivation brukar vara alltför förekommande i liknande cirkus – det återkommande polemiska skinnömsandet är vid första anblick en desperat åtgärd att komma ifrån uppdagad tafflighet. I dess verkliga karaktär brukar det vara ett spel för galleriorna, likt ett barn när hon känner att hon är på ett tryggt avstånd. Då vänder hon sig om och skriker ”jag ljög – du är fortfarande dum!”. Detta gör Sturefelt lagom nog till hennes sorti ur ”debatten” samtidigt som hon släpper loss kyrkans nödbroms. Det finns säkert folk, kollegor och arbetsgivare, som river sina hår över hennes beteende. För oss muslimer är hon en i raden Åkessondubbletter. Hennes andra artikel är inte en fortsättning av hennes tidigare två utspel, det är ett helt nytt anfall där. Det var gudsföreställaren, den ödeläggande Khanen, som introducerade sig. Den stolta Khanen blev en kissekatt när hon blev omringad med ord hon inte kunde förklara eller besvara. Hon tog sig tid och gjorde en tredje återkomst – i trilogins uppföljare möter vi martyren som har ett helt nytt band på pannan med ett helt nytt budskap – nu vill hon ha mediemassorna med sig. Låt mig plocka fram min luftfiol och spela denna melodi för dig, Sturefelt:

För varje artikel och uttalande har du fortsatt gräva ner din polemiska hederlighet och trovärdighet. Bara det att du svänger om så kraftigt, att det fordras helt nya matematiska koncept för att kunna beräknas, är oroande nog. Diskussionen löses inte med denna inställning, hur många manjis än du väljer att ta din tillflykt till. Visst är det inte enskilda muslimer du ger dig på, inte när kollektivet muslimer finns att tillgå. Du ser in i spegeln och kanske tänker att omvandlingen var lyckad: läpparna är omformade, hyn är utsträckt med en ny färgton, ögonen ser annorlunda ut, linserna bringar ut livligheten, rynkorna är borta. Du kanske tror att folk inte kan se bortom ansiktslyftet, men det är enklare än du tror. Den stora näsan är lika sensationell som tidigare och den smäcknysande snorkranen, vår uppseendeväckande prost, är din bestialiske betjänt.

Why I boycott 2012

Är det inte härligt när folk med patologisk dryghet lämnar sina himlaborna förehavanden och tar sig tid att göra så elementära saker som att tänka åt andra så att de slipper göra det själva? Är det inte kulmen av försakelse att ägna sig åt sådana petitesser, som att ställa frågorna och besvara dem själv eftersom man har inställningen att den man vill konversera inte har förmåga till konversation? Det är sådan härlig värld vi lever i med härliga människor vars människosyn är lika och påsmetad som små duttar av Clearasils täckstift på feltajmade finnar. Med dessa moraliska domare bland oss behöver vi egentligen inte göra något själva. Det är bara att maila över sina undringar och be om facit. Alla dilemman och dubier får sina lösningar bara man har tillgång till en sådan mental gigant, och när de självmant tar sig an åligganden som de, av alldeles egen kraft, listat ut att man är inkapabel till att utföra själv – vad finns det mer att begära? Det är bara att sätta sig vid det dukade bort, få en haklapp runt halsen och gapa stort. Storebror tar hand om en.

Som den kvasicineast jag redan uppgett att jag är har jag haft viss böjelse för effektorgier. Filmer så fullproppade med hjärndöd CGI-animation att dialogmanuset skulle få plats på baksidan av ett frimärke. Dessa filmer är absoluta bioupplevelser och jag missar ogärna skådandet av förstörelser, katastrofer och apokalyptiska förintelser på silverduken. Årets förmodligen bioupplevelse, 2012, blir något jag gör ett undantag för. Filmen kommer jag, som muslim, att bojkotta med råge och jag uppmanar alla människor med minsta gnutta vett i sig att göra detsamma. Kaxigt men samtidigt rättfärdigt, och inte ens sånär dumprovokativt som anledningen som orsakat min motivering. I en intervju har filmens regissör, tysken Roland Emmerich, diskuterat de monument, byggnader, helgedom och klenoder som han har låtit förstöras i filmen. Symboliken i valet av landmärken har tydligen varit något av högre värde än den rent filmiska överraskningen. Emmerich har delvis velat illustrera den civilisatoriska evolutionens (själv-)förintelse och den mänskliga sårbarheten i en situation som är osäkrare än vad den utges för att vara. Intrycket är att människans futilitet gör henne till en betydelselös varelse i en otämjbar situation. Dessutom föraktar Emmerich religion och det har han uppgivit som motivation till varför han valde ut flera kristna symboler att förstöra. Han låter bedjande katoliker krossas av Vatikanens kupoler och han menar att detta ska tolkas som att de bokstavligen får sina spirituella livsmödor rasa över huvudet.

Så långt är vi med. Det blir intressant när Emmerich pressas på det snäva valet av religiösa kultplatser. Förutom ett buddistiskt tempel och en hel drös med katolska märken är det inte några andra religiösa symboler som får komma till sin ände utan det är mest storstäder med sina vältande skyskrapare som finns med. Man frågar specifikt om mecka och Emmerichs svar blir att man exkluderade den eftersom man var rädd för att ”få en fatwa över sig” eftersom det ”världens skick är sådant” att det inte går att behandla ”arabiska symboler som de kristna” utan att man får en fatwa mot sig. För en person som inte kan skillnaden mellan arabisk och muslimsk referens är han inte särskilt blyg för att slå ner på båda grupperna. Andra religioners symboler har uteblivit i konversationen och i min research har jag inte sett om detsamma gäller filmen – tacksam ifall jag uppdateras om det. Man kan spekulera i om Emmerich tar det säkra före det osäkra eller om han är feg helt enkelt. Man kan även dividera om ifall detta inte ska betraktas som hans uttryck för ett specifikt katolikförakt. Det kanske ligger trotsallt en sanning i att jämföra ödeläggandet av kommersens helgedom med dem religiösa, ty, större delen av världen tillber kapitalet med hus och hem. Ingen av dessa förklarar dock den anmärkningsvärt korkade motiveringen.

Emmerich har uppmanat publiken att sätta hans förstörelse i dess rätta sammanhang med förakt och symbolik som ledstjärnor. Det får en att bli konfunderad eftersom där verkar karln lämna över det mesta till den logiska fantasin att önska. Är ett pandemiskt människoförakt, och inte en moralisk väckarklocka, filmens tema? Gör alla fel överallt? Det sägs inte speciellt mycket om andra religiösa grupper och deras globala värde. Det finns många kända byggnader ute i världen som folk mekaniskt associerar med den muslimska befolkningen – passade inte någon av dessa? Är han ute bara efter att kränka och undvek därför att utmana t ex islam, hinduismen och judendomen? Är det genuin försiktighet och rädsla för en specifik sorts kritik/offensiv han ville undvika? Svaret ligger kanske i alla antaganden – men konklusionen blev kontraindikatorisk: det går inte ihop att prata om slutsatsen och mena att man inte har sagt det. Emmerichs uttryckta och högfärdiga förakt för religion och den religiösa människan samt hans bild av muslimer som jägare som skulle sätta ett pris på hans huvud för en CGI-animation är i sin ohållbara fördomsfullhet ett betydligt allvarligare angrepp. Att Emmerich, liksom Ali G, tänker så öppet och högt för muslimerna är inte bara höjden av snorarrogans utan även ett klart bevis för muslimrasism som är på modet idag.

I ett större perspektiv är denna exkludering av muslimer ur den naturliga världen helt i linje med avhumaniseringen som har varit aktiv politik bland en del människor. Frånvaron av global och mänsklig representation, med alla positiva och negativa saker det innebär, är att betrakta som förskjutande ur den humana gemenskapen. Det ironiska är att hur än man vänder och vrider på det så blir effekten densamma – den stora förloraren, muslimen, är den som inte ens fått komma till tals. Emmerich och hans anhängares självbelåtna dom över de ociviliserade muslimerna kompletteras av majoriteten av hans kritiker, istället för att motverkas. Gubben anklagas redan för att göra propaganda för islam och muslimer eftersom filmen förmodas anspela på idén att när allt annat har fallit så står islam kvar. Islam kan inte stå som en apokalyptisk segrare i en sådan situation och föraktet får ännu mera bensin. Mitt i detta kvasidrama står muslimerna i en ljudisolerad glasbubbla. Att man ska behöva påpeka att bubblan inte har hjälpt när naturkatastrofer dragit med sig hundratusentals muslimer i döden är ovärdigt ett mänskligt ordsvall. Bubblan är en tvångsdräkt som ingen av oss valt och det är permeabelt inåt men inte utåt. En omänsklig muslim kan knappast bli ett mänskligt offer och eftersom vi inte förmodas kunna leva som mänskor så kan vår död inte likställas med resten av världen. Muslim- och islamföraktarens skadeglädje är på högvarv. Jag bojkottar filmen – just för att inga islamiska symboler finns med. Denna omänskliga isolationism med den usla motiveringen och idiotförklaringen kan Emmerich och hans beundrare ta och isolera på en lämplig plats utan solljus. Vad jag inte skulle göra för hans mailadress…

Uppdatering 091120: det verkar som att Ali G:s islamofobi samt förakt för muslimer och deras livsstil får honom att slå huvudet i väggen trots att han vet att det är rätt så korkat. Hat är som kärlek - de får folk att göra de underligaste sakerna. Med sådana rättshaveristiska rasister förblir saker och ting så illa som vi har sett dem. I den lilla undersökningen jag har under detta inlägg har nu, kl 21:30, 20 personer röstat, varav 15 inte skulle känna sig. Hade det varit 1 så hade Ali G uppdagats med sina fördomar. Läs även min bror i deen och i mänskligheten, Bouhamzas, inlägg.

Uppdatering 09123: timmar efter att ovanstående uppdatering hade lagts in så flög antalet röstande från 20 st till 51 - samtliga nya tillägg hade röstat på "ja". Vilket mirakel.......NOT. Det är tragiskt att varje gång man visar sin tillit till opponenters mognad, saklighet och hederlighet när det kommer till diskussioner så gör en stor del sitt yttersta för att motbevisa en. Jag lät bli att begränsa röstandet till 1 rost via IP-registrering och cookies och nu verkar det som att det blir nödvändigt i framtiden. Sådant infantilt sabotage kan bara människor med dom opponerande åsikterna bistå med. Röstningsresultatet är det som står i ovanstående uppdatering och inget annat.

DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, SydS

Oh for braying out loud...

Jag upprepar ett av mina favoritordstäv i det kurdiska språket – att sätta sig upp på åsnan är en skam, att kliva av den är en annan. Sturefelt har uppger att hon hade misstagit sig och därför ber om ursäkt. Var det anklagelserna om våldsamhet och vildhet, misstolkningen av islam eller kanske den fria stympande citeringen med rakbladvass kristen sax hon tog tillbaka - eller kanske rentav samtliga påhopp? Det framgår inte, för vad det är hon ber om ursäkt för vet vi inte. Hon är ledsen för artikelns skull och hennes förklaring är att hon har haft en ”dålig översättning” av koranen som ”terroristerna medvetet misstolkat”. Det kanske är samma dåliga översättning som terroristerna använt för att motivera sin extremism – vad vet jag? Det finns ju så många halvdåliga och heldåliga översättningar av koranen att det kanske är där problemet med extremism legat hela tiden. Dåliga översättningar bringar ut terroristen och rasisten ur en. Med ironin lagd åt sidan så är pinsamhet slutordet till Sturefelts givna skäl till artikeln, hennes upptagna erfarenheter och den avrivning hon genomförde i TV-intervjun. En översättning var hela dramats akilleshäl?

Allting luktar lite väl mycket nödbroms. Den fördomsfrikostige Sturefelt hade i allvarliga växlar när muslimer och islam kördes över. Det var svensk naivitet som tillät det gröna monstret beta på dessa ömma kristna marker och hon var inte mild i morfandet av hotet när hon friskt blandade islams källor med personligen bevittnade incidenser. Denna vändning är dock inte lika överraskande som tvärnitet hon demonstrerade tidigare. Det var nog till och med en fråga om när detta skulle komma. Prostens orättfärdiga angrepp blev för obekvämt, särskilt med tanke på hur illa underbyggt det var. Det är knappast troligt att prästerskapet skulle vara främmande för territoriella utmaningar i de teologiska, religiösa och spirituella världarna. Elefantsteg är dock något de flesta, med viss insikt, betackar sig och Sturefelt släppte loss flera elefanter. Det är dessutom min bestämda uppfattning att svenska kyrkan tillhör en av de instanser som inte skulle söka konflikt med muslimer. I alla fall inte aktivt och medvetet. En inbjudan där den skjutglade vapendragaren personligen lägger fram en (obskyr) ursäkt är ett damage control-manöver från högre mänskliga makter.

Tyvärr blir offret, som vanligt, sanningen, för tvivlet har överhanden även om man vill tro det bästa om utvecklingen. Sannolikheten för att den frispråkige Sturefelt skulle så snabbt och tidigt slå om i hela sitt åsiktspanorama till genuin ånger och tillbakadragande är liten, mycket mindre än sannolikheten för att utvecklingen skulle vara regisserat. Prästkollegor och andra kristna har bekymrats över hennes agerande och de har gått ut med kritik. Huruvida en sådan fråga kan splittra den redan belastade kyrkan ännu mer kan man dividera om, men tidpunkten kunde knappast vara olämpligare. Det går inte att skaka av misstanken att Sturefelt har, efter överläggningar bakom stängda dörrar, försetts med ett ultimatum - Gör om och gör rätt eller se dig som oönskad. Munkaveln låg på bordet och den uppstudsige prosten fick välja sin position eller sin arbetslösa fördomsfullhet. I längden är detta en moralisk fälla och Sturefelts obekväma ställningstagande lämnar inte bara henne i sticket. Troligen är detta den enda möjligheten som kan ge svar på hur en sådan usel bortförklaring kunde komma upp på tal när hon fick ordet. De övade på helheten och trodde att hon skulle lösa detaljerna själv. Delegering är bra, men inte alltid.

BLT1, BLT2, BLT3

Church of SD

Det var några som skrynklade på ögonbrynen när den Axel W Karlsson annonserade sin kandidatur för Svärjedetonanterna. Hans folkhemspatriotism som han ansåg var starkt influerad av hans kristna tro hotades på många nivåer och han kunde inte bara sitta och titta på. De flesta ryckte dock lätt på axlarna och ansåg inte att kandidaturen var mer märkvärdig än att en civilekonoms eller en rörmokares kandidatur inom partiet. Pastorskapet ansågs vara en profession vars position kan varken stöta eller blöta de politiska ambitionerna. Den kristna bloggosfären höll sig relativt lugn. Lite mer liv blev det när den ständigt islam- och muslimföraktande pastorn Stanley Sjöberg visade sitt moraliska stöd för Åkessons hatpredikan mot deras gemensamma hatobjekt. Hatprästen, som har en lång historia av antimuslimska och islamiska aktiviteter, motiverade sin ideologi ur mänskliga, världsliga och andliga aspekter vilka får honom att se muslimer som en invaderande armé av röda khmerer. Det skandalösa angreppet och timingen tilltrots blev det inte några större bubblor i den svenska och framförallt kristna opinionen. Stanley må ses som en utstött oäkting i det större sammanhanget men det är inget som hans webbkyrka bekräftar.

Nu har nästa steg i föraktmissionen kommit. Svenska kyrkan-prästen Helene Sturefelt vid Karskrona stadsförsamling vill nå ut till folk och väcka dem ur deras naiva inställning till Islam. Hon är dock inte lika smidig och diplomatisk som Åkesson som brukar väga sina ord på guldvåg (som om det påverkar särskilt mycket). Nä, prästen verkar anse sig ha en moralisk skyldighet inför Jesus att peka ut ondska när hon ser den och som hon ser den. I en debattartikel, också i spåret av nyuppväckelsen efter Åkesson, drar hon ut på gränserna till trakter inte ens Åkesson vågat beträda offentligt. Det är islams och muslimer skurkaktighet som den svenska kristna skuggan hägnar, något som hon påvisar genom att fritt citera ur koranen och händelser ur verkliga livet. Att muslimer har förföljelse som princip och strategi i sin samsyn är enkel att lista ut, anser prästen. Till hjälp har hon koranens innehåll, folks ageranden och det egna tolkningsförnuftet – men inga historiska och faktabaserade referenser, sammanhang eller djupare överskådningar. Den råbarkade muslimska mänskliga grymheten exemplifieras med fall där människor, som uppfattats som medelsvenssonmussar, häftigt slagit om till förprogrammerade mördarmaskiner. Det vilar ett tickande hot under näsan på den svenska generositeten och det gäller att vakna upp och reagera innan den har vänt helt och hållet mot oss, menar Sturefelt.

Jag ska inte dra mig för att inleda med den klaraste sanningen - artikelns journalistiska form är av oerhört dålig kvalité. Förvisso är utspelet ett rent kristet initiativ och det är inte bara språkbruket och artikelns litterära form som predikan som visar det. Genom innehållet är det antimuslimska budskapet balanserat med dess motvikt - kristen kärlek, fred och välvilja. Skiljegränsen för den vansinniga dikotomin är rakbladsvass där godhet och uselhet hamnar på varsin sida och Sturefelt är på det klara om vad muslimen med sin islam i handen är kapabel till. Därav blir jag konfunderad över sista stycket – prosten stormar fram, med full kontroll över bollen, mot målet och slår omkull allt som finns i hennes väg. På mållinjen tvärnitar hon och ser bakåt såsom man inväntar sitt sällskap inför ett restauranginträde. Är det känslomässig tveksamhet som slår till eller talar vi äkta svensk konflikträdsla? Sturefelt anser sig redan veta allt som behöver vetas om Sverige, kristendomen, islam och muslimer. Debatten är redan över, för hennes angrepp är förbi polemikens ordväxling – så vad syftar den typiska fega avslutningen om ett kall till en onödig debatt för någon som redan anser sig veta allt?

Det går inte att undvika det som brukar vara mönstret i denna typ av reaktion, vilket är en salig blandning av de nämnda möjligheterna. Personen vill ha sitt sagt utan att för den delen sticka ut. Ämnet är kontroversiellt och man är osäkrare på sin sak än vad man vill förmedla. Man vill inte stå längst fram ensam och frusen. Sturefelts inte så underliga tvärnit visar att hennes mål med all dess tydlighet, det är bara den sista biten av sträckan som hon vill ha medresenärer på. Gissa vad - hon är redan vid målet, även om hon spelar dum och visslar oförståndigt. Varken timingen eller innehållet är produkter av tidens slump. Höjandet av rösten kommer i samband med något som många valt att ta ställning till och det gör även Sturefelt. ”Dialogen” som hon eftersträvar tordes påminna mest om förgångna tiders torg- och kyrkomöten där man skulle bestämma hur man skulle handskas med diverse problem i det lilla samhället. De ogudaktigas närvaro, häxorna och nu kanske även muslimerna. Sturefelts farliga förakt är inte så vilset som det kan ge sken av. Kommentatorernas och liberalfascisternas (vem annars?) öppna stöd är inte undantag utan samlika röster i en allt växande kör. Att hennes darriga röst ändrar på det hon har skrivit inför kameran till något mildare har säkerligen mer med stundens osäkerhet och nervositet än med genuin sanningsbaserad åsiktsrevision att göra.

Att de Åkessonhyllande ansatserna duggar in så tätt inpå varandra är i sig inget konstigt. Knäppskallar inspirerar varandra till snarlika och ofta överträffande dåd. Det ska inte heller förvåna att folk inom kyrkan visar på samma färger eftersom människor kan ha brutala åsikter i famnen på sina mödrar. Tystnaden är dock oroväckande, för den klär inte den kristendom jag känner till eller majoriteten av dess representanter som jag lärt respektera och uppskatta sällskapet av. I den alltmer agiterade politiska situationen, där det muslimska monstret skrämmer den rättfärdige västerlänningen mer för varje dag som går, förs tankarna till historiska aspekter och utländska sporren. På sina ställen har kyrkan varit förleden i den islamofobiska retoriken. Dundrande predikanter och eldiga gudsmän har mobiliserat de religiösa och sekulära massornas krafter och röster. Att befria dessa från ansvaret för deras beskärda del av skulden vore att befria skurkar från blodet på kläderna. Det är en värld med förfarna människor vi lever i och kyrkan samt dess följare är fortfarande viktiga maktfaktorer vars inflytanden inte är begränsade till insidan av kapellet. Man börjar tänka – är det tidens tand som låtit utländska inspirationer smitta av sig eller har Åkesson öppnat en dörr som vi trodde var igenspikad och som han bara behövde rensa den blockerade passagen för? Har en gammal dörr låsts upp - är det gammalt kyrkligt islamförakt som tar tillfället i akt och pyr fram? Kanske var Åkesson ännu slugare än vad man trodde nu när kan petat liv i samtyckande kyrkomän.

Med den ekvationen blir utfallet en situation där båda parterna utgår med vinst. Faktum är att bland de mest muslimrasistiska bloggarna och medieenheterna återfinns ett flertal självdeklarerade kristna sådana. Tillsvidare har de största kristna och sekulära tidningarna valt att inte rapportera om Sturefelts öppet rasistiska angrepp. Den oberoende liberala BLT gör gott i att lyfta fram de fula ansiktena inom kyrkan, precis om de goda krafterna säger emot. Tystnad har alltid betytt medgivande hur än man vänder och vrider på det. I dagar som dessa är det särskilt viktigt att bryta tystnaden och träda fram i media och bloggosfären. Prästerskapets rent professionella roll kan man stöta och blöta bäst man vill. Dess andliga aspekt kan ej exkluderas obehindrat utan att tankarna går till annat. Det har Karlsson, Sjöberg och Sturefelt sett till. En eloge till de ständigt brinnande kristna själarna för fakta, rättvisan, humanismen och solidariteten. De som vågar ta upp den interna rasismen, som inte förnekar hatet, som inte lägger locket på och som inte spelar ovetande. Ni är de riktiga, de andra är de falska.

Uppdatering 091110: nu har Dagen vaknat till ca 1 vecka efter publiceringen. Det är dock samma skevvinklade haltande och dumspelande Dagen som vanligt, glädjandes över varje slag mot muslimers och islams ansikte. Sheesh, när ska folk börja se religiösa livsstil som något annat än en tävling?

BLT1, BLT2, BLT3

The circle of irony – part 2

 

Del 2 av 3, läs även del 1

Det är sommaren 1995 och mitt första återbesök i den fria Kurdistan har omvandlats till en mardröm. Det är inte bara den böljande hettan och ihållande magsjukan som kvaddar mitt humör. Jag har vant mig, liksom befolkningen som är fast utan val i svårigheterna, vid att saker som jag har tagit för givet i Sverige kan vara rena lyxen här. 4-timmars elektricitetsranson per dygn och stad håller samma nivå på tjänstefaciliteter som det statliga vattenflödet på 2 timmar. Folk gör dock sitt bästa för att klara sig – ambulerande vattentankrar säljer vatten för ockerpriser och badande är något som medelklassens individer har råd med att genomföra 1 gång i veckan. Elen är det inte lika lättlöst, för även om en del har egna miniaggregat används dessa sparsamt. Oljepriset i ett land som flyter på olja har skjutit i höjden och varan tillhör nu raden saker som folk måste prioritera om. Medicinhyllorna på apoteken gapar mestadels tomma och de frustrerade apotekarna sitter tjänstepliktigt i sina vita rockar och väntar på att underrätta besvikna sjuklingar om att tabletterna de måste ha är slut och nästa leveransdatum är osäkert. I ren desperation vänder sig vissa till privata smugglare och importörer varav de flesta med grav avsaknad av skrupler. Restlager av läkemedel från Asien med passerade bäst före-datum florerar på svarta marknaden och blir till många människors lidande, invalidisering och död. Problematiken drabbar även förpackade förtäringar som i många fall har fått sina etiketter ombytta till nyare och fräschare sådana. Antikonservsattityden omvandlas till en tidslös folkrörelse och det är ej sällan som den hittas som traditionell reaktion hos även diasporakurder.

Dessa tillsammans med min upp-och-ner-vända mage är ändå att betrakta som enklare teknikaliteter i jämförelse till det som höll oss instängda på dagen och vakna på natten. Agitationen bakom det kurdiska inbördeskriget som fick sin startgnista 1994 hade antänds igen efter en kort men hoppingivande vapenvila. Efter de demokratiska valen 1992, där de stora partierna KDP och PUK hamnade på exakt samma parlamentariska maktfaktor, var upprymdheten och entusiasmen stor. Med världens mäktigaste som beskyddare kunde man gro den moderna kurdiska staten man hade kämpat för så länge. En del diasporakurder återvände för att på ett eller annat sätt delta i processen. De flesta valde dock den försiktiga och avvaktande vägen i sin nyvunna frihet. Även om ena foten var i hemtrakterna - fysiskt, ekonomiskt, moraliskt eller känslomässigt - så hade de hemmet och den juridiska säkerheten i avsideslandet. Kurdistanfientliga maktstrukturer omringade området som oroades med ständiga hot, mobiliseringar och provokationer och de irakiska id-handlingarna var sedan länge en smärtsam förbannelse att handskas med. Erfarenheten är att urkopplingen av det irakiska medborgarskapet till förmån för det utländska är bland de högst prioriterade åtgärderna bland irakier, särskilt kurder. Händelseutvecklingen följdes i detalj och det dröjde endast månader efter att FN-resolutionen hade kommit tills de första kurdiska turisterna återvände till sina släktingar. Vägen hem var svår – enda möjliga sättet var att åka till ett angränsande land och korsa gränsen markvägen, något som de förargade makterna gjorde allt för att komplicera – inte för att de hemvändande brydde sig speciellt mycket om det.

Eftervalstiden började sakta att förändras. Uteblivna politiska löften, ideligt försämrade vardagsekonomiska och infrastrukturella tillstånd samt allmän frustration och misströstan började sprida en nationell demoraliseringskänsla. Huruvida det var för mycket som skulle göras på kort tid eller om drömmarna sprack i förtid som såpbubblor står egentligen för folket självt. Politiken i sig rörde sig på ett annat sätt. Giganterna KDP:s och PUK:s militära grenar, peshmarga, hade hand om den militära aktiviteten och säkerheten. Vid sidan av den reguljära polisen var de dem enda öppet beväpnade enheterna inom maktstrukturen. Verksamheten pågick med diffust överlappande territorier och grundtanken var unifiering till en statlig armé efter ett demokratiskt mönster. Det förlidna hann dock ikapp tiden och gamla beräknande sår revs upp. KDP och PUK bar på historiska säckar med underkuvad vrede och bitterhet mot varandra. 1975 bildades PUK av en utbrytargrupp ur KDP som leddes av det sittande ordförandet och den nuvarande irakiska presidenten Jalal Talabani. Motivationen då var bristande ledarskap, handlingsflathet och godtycke. Även om båda partierna rutinmässigt kom till varandras undsättning och var till varandras stora hjälp så kände allmänheten till att de inte var främmande för interna politiska och militära konflikter. I den nya maktsituationen ökade antalet smärtsamma möten av armbågar i takt med titanernas rivalitet. Bevisligen finns det uppgifter som påvisar större makters ränksmideri i hopp om att tända igång politiska massbränder. Dessa förklarar dock inte hela situationen. Brödrakrigen, som de kommande slagen kom att döpas till i kurdiska mannamunnar, kunde inte starta med den bredd och ihärdighet de hade utan en potential i grundläget.

Rivalskapet var totalt och stridslinjens mobilitet skrämde bort civilbefolkningen i såväl städerna som i glesbygden. Hatet hade fått övertaget hos dem olika brödramilitären och idag vet man att en del slag, med massiva dödliga utgångar, startade med petitesser som partiflaggor på fel platser och emblem på bilfönster. Färgerna gul och grön, som är KDP:s respektive PUK:s symboler, kom att bli heta varor som kunde hjälpa alternativt stjälpa. Oförståndiga anhängare kunde hamna i bråk på gatorna över provocerande färger på tröjor och brudar/brudgummar på väg till sina bröllop kunde avblåsa allt pga utsmyckande tygstycken med fel politisk färg på de hämtande bilarnas antenner. Kurdistan delades upp i 2 zoner där varsitt parti regerade med ambitioner att driva den andra längre och längre bort från dennes territorium. Partierna gör det de kan för att stärka sin position. Allianser och omaka paranden blir till diplomati och vid en för kurderna chockerande taktisk allians förenar sig KDP med de svurna fienderna i Baghdad för att militärt kväva PUK. Den redan ansträngda ekonomin har fått ännu en snara runt halsen eftersom sidorna behandlas transporter med stundens nycker – det är ingen blockad som råder eftersom FN och koalitionen har hand om de essentiella varorna men handel som sker över territorierna är betydligt försvårade. Mellan besittningarna finns en buffert som intressant nog är demilitariserad och civila personer och bilar med godkända papper, såsom utländska handlingar, kan passera territorierna utan problem. Den gästande kurden, som det heter, behandlas med främlingars gästfrihet och i de regerandes ögon blir man det bortskämda och oantastbara barnet vars kärlek de skiljda föräldrarna konkurrerar om. Det var till föga hjälp eftersom sommaren 95 hade PUK makten i huvudstaden Hewler där jag befann mig och KDP, som härskade över allt utanför Hewlers gränser upp mot den övre statsgränslinjen, ville ändra på detta. Bomberna föll in i Hewler och vår frustration närdes av omväxlande oro för egna situationen och sorg över krigets återkomst för släkten. 1997 skulle hemskheterna vara över och nästa fas skulle inledas. Nu hade man mognat in i en beständig återuppbyggnad och man lät inte sanktioner kväsa allt. Ett nytt politiskt Kurdistan kom i stånd – på gott och ont.

Fascists alike

När de är för många att arrestera och sätta i finkan så kan man istället dela ut lite spö. Det är ju lättare tillhands och säkert mycket roligaste också för sadisten i en. Vem det är som får på sig misshandeln är mindre relevant - demonstranter, gubbar vid busshållsplatsen som inte hade ungdomens fart i benen att ta sig därifrån. Frågan är om Iran har varit bättre de senaste 200 åren.



Västerländsk media är så himla ensidig och propalestinsk! Gode gud! Vem bryr sig att tanterna blir hemlösa? De var ju det redan från början när de slänges ut från sina ursprungstrakter i Palestina. Varför lägga så mycket energi på att visa deras misär, desperation och hopplöshet? De ska alltid visa dem gråtande och lidande och få saker att verka allvarligare än vad de egentligen är...

Strangers on the right exchanging glances

I dagens värld finns en enda vara vars materiella värde understigit priset vi betalar för luft – ord. Dem sagda och skrivna ordens kedjor länkas ihop med erfarna ögonmått till bländande verk. Tankarnas fagra figurer porträtteras med dessa pärlband runt halsen på täppor vi alla beundrar. Vi får beskåda skönheterna liggandes på frihetens rosenbädd omgivna av fredens grönska och de liberala värdenas kärleksgraverade stammar när jämställdhetens strålar smeker deras mjölkvita kinder från jämlikhetens azurgassande sky. Den som inte förtrollats av drömmens hologram ser verkligheten bara denne tar sig till att ge ena skärmpelaren en stöt. Skärmen faller och baksidan är lika mörk som det falska bläcket. Det är ett specialeffekter som gett synvillan vi har förletts av, ett animerat ordspel välplacerat på en av de främsta kyrkodukarna. Ändock fortsätter spelet från kanonen, lika obehindrat ut i intet, obekymrat om det uppdagade mörkret. Här dör ordens valör, och med sig tar de förvillande bilderna. Misshandeln som bigotteriet utsätter semantiken för lämnar dess rådbråkade lekamen på intellektualismens gata med en stank ingen vill kännas vid. När vi inte har orden längre så dröjer det inte förrän vi går samma öde tillmötes.

Författaren och föreningshumanisten Lena Andersson har bidragit till SD-debatten och knappen har hon fått låna av DN. Via något som i dess första åsyn ger intryck av att vara ett bemötande av svärjedetonantens attack sjösätter hon en skapelse som redan har rostat till förmultnelse. Den uppkomna polemiska konflikten döms ut eftersom SD:s kritiker cirkulerar och fräser med primära tänder runt ön som Åkesson placerat sig själv och meningsfränderna på. Det är inte av oåtkomlighet som detta distanserade väsande och snäsande är som de är, utan av rädsla att beträda vattnet som omringar sanningens ö och som har blivit dess livsnerv. Just det, Lena har lämpligt nog inga anmärkningar på propagandan och budskapet, bara det att de råkade publiceras av Åkesson. Det finns en illavarslande konsekvens av publikationen och det är att SD kan skänkas äran för saker om vilka föreningshumanismen slagit sig för bröstet. Felet hos SD och dem som SD föraktar bedöms ligga på en gemensam grund och det är ingen av dem är villiga att med hull och hår anamma Lenas livs- och samhällsbild. I den monokulturen finns det en mångkultur som gynnar alla sidor så länge de utsätter sig själva för dess charm.

Lena är säkerligen välmedveten om att mången äro de som genom historien haft hennes inställning som ledstjärnor. En del använde ord som fortfarande bar på sin pondus, andra hade lånat råttfångarens verbala flöjt. Det är överflödigt att tala om de andra kändisarna som kokade ihop sin framgång efter egna fantasifulla recept. Övergången tordes följa en exponentiell skala med övermodig gradering. Ju djupare in i den ideologiska självbeundran man sjunker desto högre ser man syftet med sin världsbild. Lenas argumentativa likskändning av den framlidne Bernström som ämnar likställa hans kulturella syn med den Åkessons politik företräder är inte bara förkastligt i det specifika fallet utan även en skalperande syn av vad mångkulturens svällspänningar kan orsaka. Vi förmanas beskåda muslimens och Åkessons reella likheter i törsten efter monokulturell dominans i syfte att sudda ut dess enda konkurrent. Vad Lena borde ha lagt ner mer tid på att gömma för läsaren är varför är hennes föreställningsvärld så överskuggad av korthuggna dikotomier. Vördnad för vad som uppfattas som den egna kulturen innebär nödvändigtvis inte monokulturell avhängighet. Omvändande nog ligger mångkulturens bejakande i acceptans och tolerans av just det som uppfattas som skiljaktiga kulturer. Om något så bevisade Bernströms livsverk just det.

Egentligen borde man inte bli förvånad. Förutsägbarheten har lågt odds när Lena skriver. I det destruktiva likställandet fusionerar hon motpolers moraliska divergens som produkten av samma mentala skrot och korn. I det konstruktiva är slumpen framme och skapar plattform som Lena och Åkessons falangister råkar stå på samtidigt. Den (mono-) kultur som är i hennes smak fordrar ett godkännande av en absolutism i religionsföraktets och förvanskningens nycker. Där framstår Lenas världsbild som perfektionens egg som skär det falska från det sanna och det ruttna från det friska. Beröringsskräcken som Lena skakar inför är den demokratiska frihetens kotpelare där individen får ta en betydelsefull roll i gruppen och arbeta för det gemensamma intresset. Det finns ett sekulärateistiskt högre syfte i Lenas livsbild som av naturliga skäl anhåller om att få förslava demokrati, fred, jämlikhet och individualism under sitt våld. Föreningskultens förhäxande attraktion slår tydligen ut basal sakighet. Varken Åkesson eller SD har stått oemotsagda med konkreta argument, problemet ligger i att Lena värdesätter opponenternas ord och fakta lika mycket som de kritiserade herrskapet. Det är egentligen inte SD som skrämmer, det är oförmågan att ifrågasätta. Lena ifrågasätter inte, hon ömmar för att man av politiskt korrekta skäl ej ska överlåta det konkretiserade nödvändiga att monopoliseras av SD.

Någon klok person någonstans har säkert sagt att den farligaste av dem alla inte är den som gör orättfärdighet för egen vinning utan den som gör det I tron att denne gör något gott. Är det ingen som har sagt det så upplåter det till allmänheten att citera mig på det. Samhällsmetoden som Lena, med föreningshumanismens välsignelse, ser som rimligast är den där man inte tar några risker. I trygghetsnarkomanernas rike ska tanken som kan missbrukas tämjas och med sin egen förvanskningskrydda menar skribenten att relevansen ligger i denna maktfaktor. De som har flytt ska skyddas undan sådant som har legat till grund för deras flykt - genom att man isolerar problemet med en Lenaisk definition. Värdena kan då säkras och skyddet fullbordas genom att man förbjuder människor som av fri och mogen vilja implementerar det i sina livstil. Funkar detta för övrigt? Vi, den största delen av flyktingar, som faktiskt flytt från sekulära anti-religiösa anti-teistiska system - kan samma analogi implementeras? Kan vi få se Lenas välvilja genom att skala av staten och samfundet sekulära aspekter som legat till grund till förtrycket mot oss? Man försöker se ett ärligt sakligt möte men snacket är bara billigt ljusspel. Lena har precis Tipp-exat sin trovärdighet. Muslimen har inte fått någon chans i Lenas kö för att hon ingen chans förtjänar i föreningshumanismens föraktbok. Motsatsen till det föraktade etnifieringen har framkommit som normalisering av det specifika hatet. Vi lever i en värld där förmenta humanister normaliserar spjutspetsförakt med bagatellisering av dess praktiska konsekvenser, undervärdering av oppositionens heliga yrke med åsiktsnarcissism och nedbränning av det svarta skåpet där det hör hemma. Visst kan det vara jobbigt att personschablonen är så felskuren, men det i alla fall inte schablonen det är fel på. Hyckleriet är självtalande på många nivåer och det har hon, hennes föreningshumanistiska meningsfränder och Åkessons falangister gemensamt. Det kan hjälpas att läget är som det är, men så är valet och det är fler som gör det. En författare som devalverar ordens kurs som rivna trasor bör man akta sig för.

DN, SydS, Newsmill

Resisting the transformation

Ett par i den lilla familj jag har i Sverige arbetar inom socialtjänsten. En är handläggare och han har arbetat med olika fall däribland nyanlända flyktingar och arbetslösa med icke-permanent uppehållstillstånd. På senare tid har han ingått i olika sysselsättningsprojekt främst i syfte att hjälpa dessa grupper med en syssla. Vid samtal och konversationer blir det ofta tal om diverse incidenter ur verkliga livet som tillkommer vara av allmänt intresse att dela med sig. En del är intressanta ur lärdomssynpunkt, andra är humoristiska. Sen finns det en del sällsynta med alltid uppseendeväckande guldkorn som suger all energi ur en. Man känner hur ens kampvilja kraschlandar med ansiktet mot en bläcksvart asfalt och hur man, för en kort stund någonstans i ens mörkaste tillhåll, finner förståelse för tillväxten av föraktpolitiken. Denna flirt med mörka sidan tystas lätt med uppföljning i form av inskakad logik och rationalism då fogen för det i princip alltid har växt ur personlig okunnighet, enfald, rasism eller en kombination av samtliga. En besk uppgivenhet klamrar ändå fast sig när man ser hur personer som man faktiskt kämpar för bär på de högsta och grannaste SD-fanorna.

Detta är scenariot – enligt bestämmelserna tilldelas man som arbetssökande med temporärt uppehållstillstånd en position som man måste befinna sig på för att erhålla sin ekonomiska hjälp. Oftast handlar det om språkutbildning i kombination med någon form av intermittent återkommande praktik. Följande konversation äger rum med en dam som är i sina bästa år. Hon är i 40 års ålder med eftergymnasial utbildning från Irak. Kärnfrisk, ett par barn i tonåren som går i högstadiet, maken är involverad i samma introduktionsprogram som henne. De har varit i Sverige i över ett år. Det har blivit dags för en praktiksession som sträcker sig över några månader och personen har tilldelats en position i samma stad som är nära hennes tidigare arbete. Jag ska påpeka att i detta fall var min familjemedlem inte ansvarig handläggare utan tolkade i all hast och att han inte brutit sin tystnadsplikt – jag vet inte vem vederbörande är.

Dam: jag vill inte dit. Jag tycker inte om arbetet. Det är för tråkigt och jag vill inte fastna där.

HL: det är vad vi kan hjälpa till med, några andra positioner som passar dig finns inte.

Dam: det är för långt bort! Hur ska jag ta mig dit? Ska DU skjutsa mig varje morgon??

HL: nej, det kommer jag inte göra. Om du går så är du där på 20 minuter. Sen finns det buss och cykel också. Det är dock inget jag tycker är ett problem här.

Dam: ska jag åka buss?!

HL: det är en idé. Vi betalar dock inte för något busskort eftersom det inte ligger så långt bort.

Dam: du, jag ska tala om en sak för dig, din idiot! Jag kommer inte att åka någon buss eller cykel. Jag är en pilotfru! Min man var en av Irakiska flygvapnets bästa piloter och hans helikopter svävade över hela Irak! Alla Iraks piloter var hans studenter!

HL: …… nu får du allt ta och lugna ner d….

Dam: tyst! Jag hade bilar, vakter, tjänare runt mig som lydde min minsta lilla vink. Jag bars på händer vart än jag skulle åka! Ska JAG, XXXXXXX fru, åka buss och cykel?? Att du inte skäms! Hade det inte varit för amerikanska och europeiska djur som dig och förrädiska djur som dig (pekar på min familjemedlem som tolkar och som damen vet är kurd) hade jag aldrig behövt se denna dag! Jag hade varit kvar där jag hör hemma utan att djur som ni bestämmer över mig! Jag åker inte dit, gör vad du vill. Åt helvete med er båda!

HL: då är du införstådd i att ditt försörjningsstöd kommer att dras in. Mer finns det inte att göra.

Dam: jag ska prata med min man och vi kommer tillbaka. Detta kan du inte göra mot mig! *smäller bort stolen med gråt i halsen och slår på väg ut omkull en blomkruka intill dörren*

Jag har förståelse för att frustrationer, traumatiseringar och diverse fördämda känslor kan få utbrott när man minst förväntar det, men detta dramatiska överspel i överklass arrogans och maktlängtan är bara över kullen. Med mig på plats kunde en grällare mindre diplomatisk motreaktion kommit. Att glänsa med att vara fru till en av tyrannens helikoptermördare, som var allmänt använda i mordoperationer och rensningskampanjer, är verkligen inte det finaste man kan göra i något sällskap. Utom möjligen i mördarklubbar. Jag hoppas att hon, mot förmodan, får en tung börda av skuldkänslor på sig för sitt beteende. Om inget så för den antirasistiska rörelsens skull.

The circle of irony - part 1

Del 1 av 3

Det är fascinerande hur abstrakta observationer rör sig runt sin egen axel och återsluter sig med sitt ursprung i ett så när designerat kretslopp. Tidens ironi är en sådan sak. I april 1991 fick den irakiska Kurdistan de facto självständighet när första Gulfkrigets koalition gick in för att ge militärt skydd till en del av kurderna undan Saddams aggression. Uppdraget kallades operation provide comfort I, senare II och det efterföljande operation northern watch, och det kom upp på agendan efter att ha föregåtts av sviterna efter den folkliga revolten mot Saddam. Dessförinnan hade Iraks demoraliserade försvarsmakt tryckts med förvånansvärd lätthet ut ur det ockuperade Kuwait och koalitionens styrkor vandrade obehindrad upp mot huvudstaden Baghdad. I en omtvistad manöver, där folket trodde sig ha fått en stödbetryggande startsignal från koalitionen, reste sig kurderna i norr och shiabefolkningen i söder upp mot den Irakiska tyrannen. En revolution inleddes i regi av oppositionsgrupper med vanligt folk och de enkla medel de hade i händerna. Efter några inledande snabba vinster mot en desillusionerad och förvirrad Saddam kom despotens styrka upp på fötterna igen. Den irakiska befolkningen såg då över till koalitionsstyrkorna som till folkets fasa och förtvivlan hade beslutat att befria sig från allt ansvar och delaktighet. En intern angelägenhet kallade Bush den äldre revolten och vips omvandlades de infiltrerade koalitionstrupperna till statister. Bush deklarerade att Kuwaits rike var värt att sätta hans bestyckade pojkar och flickor i risk för, men inte den Irakiska befolkningen.

Det efterföljande scenariots tragedi kablades ut över världens mediala entiteter. Monstret som hade fått stenar i ryggen vände på sig och spelade ut all sin vrede, frustration och grymhet över den beskuggade befolkningen. Armén gick skallgång genom de nordliga och sydliga samhällena och ordern från den ansvarige befälhavaren för operationen, Ali Hassan Al Majid, var enkel: alla kurder och shia irakier med en snopp skulle likvideras och alla utan snopp skulle få en, helst flera, i sig. Under hela perioden hade flertalet av de mindre med ändå signifikanta etniska grupperna, såsom turkmännen och de kristna grupperingarna, förklarat sig neutrala i den uppkomna situationen vilket ordagivet exkluderade dem ur rensningsuppdraget. Detta var till föga hjälp eftersom militära fraktioner som ej var bekanta med de nordliga delarnas etniska mångfald hade inkorporerats i operationen. MKO:s militära gren och palestinska styrkor på träningsläger i Irak deltog sida vid sida med Saddams män i förfarandet och detta blev senare förklaringen till att de fredade grupperna inte hade skonats. Övergrepps-, våldtäkts- och mordkampanjen spred sig genom civila gator med tusentals drabbade och dess rykte föregick dess fotsteg. I ren panik flydde miljoner människor över kullar och berg bort från den kommande eldsvådan, de flesta i endast kläderna de hade på sig.

Smärtans tryckvåg slog varje kurd samt moralisk medveten och empatisk människa med all den kraft den kunde. Fastklistrade framför tv:n följde vi utvecklingen. Minsta lilla pling från telefonen och mina föräldrar hade hals över huvud slängt sig över den. Månader hade gått utan ett knyst från någon i familjen därnere. Linjerna in i själva Irak var sedan länge kapade och bästa hoppet, även om det kändes som avlägset, var att släkten hade hunnit ut till säkerheten i ett grannland. Effekterna påverkade allt omkring oss trots de råbarkade erfarenheterna. Många landsmän sjukskrev sig och satt som paralyserade framför sina tv:n och telefoner. En del åkte hastigt ner till Iran och/eller Turkiet för att leta efter familjen. Det gick inte en dag utan manifestationer och demonstrationer på något torg. Pengainsamlingen drevs med frenesi och det fanns fall där individer sände hälften av sitt redan knapra socialbidrag till hjälpen. Gemenskapen i pinan, vankelmodet, de kurdiska drömmarna och hemlängtan gjorde det nationella såret till en hel och potent rörelse. Människor bidrog med det de kunde och uppslutningen var en av de än idag största och långlivade jag sett bland de irakiska exilkurderna.

Så småningom vaknade världen ur sin dvala och via FN-resolution 688, inte koalitionens skuldkänslor eller välvilja, instiftade man flygförbudszoner i södra och norra Irak. Den kurdiska befrielserörelsen med alla dess partier och organisationer blev naturliga samarbetspartners nu när Saddams maktstruktur hade försvunnit. Det lokala styret skulle skötas via en demokratisk process som innebar en närmast federal syn på strukturen. Varken FN eller koalitionen hade dock någon plan för vad slutmålet med gränsdragningarna skulle vara, något kurderna inte var så disputerande om. Detta var den chans man hade jobbat för sedan urminnes tider och en fri Kurdistan skulle inte tillåtas rinna ur händerna med lätthet. Regionen fortsatte dock att betraktas som en del av Irak vilket innebar att de sanktioner som man applicerade på landet omfattade även Kurdistan. Som om det inte var nog inrättade det sura baath-styret I Baghdad egna sanktioner mot den politiskt avknoppade norden vilket i praktiken lamslog ekonomin och livsstandarden in i benmärgen. Den kurdiska befolkningen kom att hamna i en nutida svacka som skapade en signifikant livlina med diasporakurderna. Deras fortsatta hjälp, stöd och kamp skulle bli något som innebar överlevnaden för stor del av befolkningen. Vinden skulle dock vända, för 15 år senare var retoriken av ett slag som hade förträngt sitt förflutna.