CAN'T....STOP....LAUGHING....

Potthumor när den är som bäst! Dock inget för känsliga/Sex and the city-fans magar!

JO and jurisdictional wormholes

Det har skett en utveckling i Lennart Eriksson-affären och meningsfränderna kommer till undsättning (ni som inte minns det var Lennart Eriksson enhetschef inom migrationsverket. Efter att ha uppdagats spendera sin fritid med att via diverse aktiviteter, såsom nätpublicerade skrivelser, rättfärdiga Israels etniska resning av icke-judar och demonisera allt annat som militant islamism och terrorism slängdes han ut ur byggnaden med huvudet före). JO har nu gjort ett yttrande där man riktar kritik mot migrationsverkets handlande och man kallar sparkandet av Eriksson, som med egna ord bevisat sin karaktär som en patologisk arab- och muslimföraktare, för "brott mot grundlagen". Kortfattat menar JO att den motivation som har lagts fram styrks inte av de dokument och farhågor som migrationsverket lagt fram. Nej, JO är överhuvudtaget inte intresserad av vad Eriksson har publicerat eftersom det i JO:s åsikt handlar om "en principfråga om den anställdes yttrandefrihet". Vidare menar JO att "en offentlig arbetsgivare kan därmed inte av sina anställda kräva att de utanför tjänsten avhåller sig från att ge uttryck för en viss typ av värderingar" och med det fastslår man att "i princip är en tjänstemans åsikter – även offentligen uttalade – därför en privatsak." Utifrån det, och inte några närmare undersökningar, bedömer JO prompt "att förekomsten av hans på Internet utlagda framställningar skulle medföra de allvarliga skadeverkningar, som verkets företrädare oroat sig för, är med andra ord inte sannolikt, än mindre utrett." Sådant medvind skulle han inte ens kunna muta till sig.

Man försöker ser det objektivt och förstå JO:s avskalade funktion i att bedöma det juridiska utan några svårdefinierade infall, men när JO slår undan benen på sig själv så blir man konfunderad. Enheten väljer att ge ett komplett utlåtande och det är intressant, på ett besvärande sätt, att det kategoriskt avfärdar den sparkande chefens grundliga motivation gällande Erikssons tjockskallighet och bristande ledaregenskaper. Som chef över en avledning som han snudd på kört i botten har Erikssons felplacering uppenbarligen varit huvudbry inte bara för de högre cheferna utan även för de anställda. Av någon anledningen konstaterar JO att avskedandet i princip bara berott på hans avvikande åsikter och med detta som grund finner jag enhetens helhetsbedömning, som går emot ledarskapsargumentet och faktumet att Erikssons egna referenter diskat honom som chefsmaterial, vara minst sagt märklig. Förbryllandet blir inte mindre av att JO framhäver sitt intresse som torrt juridiskt med väljer ändå att koncentrera sig på åsiktsyttringen och ogiltigförklara Erikssons obefintliga chefskvalité.

Lått oss då möta JO där den väljer slå läger. Vi förmås, med hänvisning till lagen, differentiera den anställde från sin personlighet under arbetstid. Samtidigt annonserar vi ut tjänster för att alla (kvalificerade) ska ha lika stora chanser till tjänsten. Vi väljer ut de som vi finner vara bäst lämpade och kallar dessa på intervju. Vi upplåter våra sinnen uppslukas av de kallades förmåga att sälja in sig själva. Vi har redan sett det som brukar kunna skrivas ner och nu vill vi se personen bakom referenserna. Att personlighet och individuell lämplighet inte skulle vara stora avgörande portioner i anställningsprocessen och sökandet av de medföljande naturliga kvalifikationerna sägs av två typer av personer - de som har 0 erfarenhet av det och slavdrivare. Med JO:s samhällssyn är personligheten en luftkostym som alla fastlagt lämnar utanför arbetsplatszonen. Kvalificerat skattefinansierat munväder. Människor är i högsta grad produkter av sina åsikter, värderingar och ideologier. Den digitalt neutrala människan är en illusion vilket borde inte vara någon nyhet för jurister. Likaväl som man kan söka efter rätt person till rätt plats kan fel person hamna på fel plats.

Erikssons extrema åsikter och synsätt är skrämmande självtalande och detta undgår inte en som är allmänbildad i den svenska bloggosfären. Inläggens skeva verklighet, hutlöst föraktfulla utgångsläge mot araber/muslimer och inbyggda förvanskarattityd matchas av hans hyllade rasistiska bloggvänner (Oded Meiri, som står bakom parodin FiM, Dag Selander, som står bakom MXp, samt Daniel Pipes, som inte behöver närmare introduktion) och uppviglande rasistiska författare som Robert Spencer. JO rör sig utanför sin funktion att torrt upprätthålla lagen så är min tanke om realismen fått falla offer för ovidkommande teknikaliteter, eller rättare sagt, realismen i ett alternativt universum. Jag riktar min kritik mot det uppenbara där en karaktär som inte kunde bli mera olämplig i en position får ett hopkok av två skördar på sin sida. Iögonfallande är vad detta kommer att få för roll i framtiden och vilka prejudikat den kommer att styrka. Jag ska vara den första att medge att det handlar om en gräns som kan vara svårdragen. Nuvarande läge beskriver dock en situation där lagen utgör ett skydd för missbruk än mot det. Alla talar om en gräns och min tanke är - vad sägs om att dra den strax vid uttalade föraktfulla snedvridna bigott?

Something Kurdish to enjoy

Lite mera musik. Nu är det kurdisk klassisk-modern musik som är på tapeten. Uttrycket "klassisk-modern" är egenmyntat och ska differentiera stilen från klassisk-klassisk, som innebär traditionell folklor med traditionella instrument. Klassisk modern är traditionell musik med inslag av traditionellt okonventionella orkesterinstrument såsom stråkar, piano och dragspel. I botten ligger den traditionella musiken kvar men man har klätt den en ny dräkt efter klassisk harmonilära. Videogruppens maestro, Enwer Qeredaxi, är en nutida levande legend inom genren och han har bidragit med att både skapa och modernisera musik/produktioner som idag kännetecknar den. Med hans gedigna och trogna kunnande medföljer enligt bruk en god portion självgodhet och arrogans, vilka återspeglar sig i musiken. T ex får den som står för sången torrt se sig som ett instrument utan fokus och han/hon får absolut inte sjunga ut ur eget hjärta. Istället får denne prompt finna sig i att följa hans instruktioner till punkt och pricka även när det kommer till detaljer som frekvens, duration och placering av vibrato. Aja, vackert blir det i alla fall. Sångerskan heter Avan Cemal och i denna video uppträder de med en potpurri av 2 gamla låtar med 2 av Irakiska Kurdistans största kurdiska dialekter. Den första är på sorani (sydost-kurdiska) och heter "ay khuda lam agr barana" vilket bokstavligen betyder "herregud, vilket eldregn" och vars andemening är "Åh gud, vilken infernalisk situation jag är i" - hjärta och smärta för hela slanten. Den andra låten är på bahdini (nordväst-kurdiska) och heter "Narine" och betyder ungefär "vackra älskling". Hmm....hade de inget annat för sig förr i tiden än flörtande...

Andreas Malm awarded for his latest book!

En av mina favoritförfattare och sedemera även debattörer, Andreas Malm, har av Natur och kultur-stiftelsen tilldelats årets Johan Hansson-pris. Detta för hans senaste episka verk "Hatet mot muslimer" och valet har motiverats med att priset "...tilldelas Andreas Malm för Hatet mot muslimer, en på många sätt utmanande och kontroversiell, alltid väldokumenterad, uppgörelse med den växande islamofobin i Sverige och Europa. Hatet mot muslimer för oss med stor lärdom genom olika tidsåldrar och över geografiska gränser på jakt efter rasism och islamofobi."

Det då inte förvånande att de dundrande liberalfascisterna, rasisterna och muslimföraktarna inom folkpartiet - Fredrik Malm och Erik Svansbo - och en av högermedians ideologitomtar Gudmundsson får tarmkramp över beslutet. Gudmundsson låter Folkpartisten tala i micken och han instämmer med djupa suckar. Fredrik håller det i minne att Andreas olikt honom vägrade hoppas på högre libanesiska dödssiffror under Israels aggression och det smärtar hans svaga hjärta att Andreas inte fann rimlighet i att bejaka masslakt av Libanons folkslag. I Fredriks parallelluniversum är man en bov om man är arab och inte låter sig omvandlas till kulsprutemat.

Lokalpolitikern och Malms volkpartei-parhäst i rasistiska hetsen, "nationalisten" Erik Svansbo, är inne i samma bana men det finns indikationer på att det är mer som motiverar frustrationen (nog återfinns dessa även hos Freddan). Boken är fräck nog att peka ut Svansbos islamologiska hjältar för vad är och menar. Svansbos "objektivitet" rubbas eftersom experter som Robert Spencer, Bat Ye'or och Andrew Bostom uppdagas i kot ljus och det är väl ändå förståeligt...

Det lustiga är att ingen av dem vågar sig på att kritisera objektet för prismotivationen, nämligen boken. Inte heller har det något att säga om hans (eller den andra pristagarens) problematiseringsprodukt. Det är guilt-by-association och personhat på sin bästa nivå - något annat kan man väl int förvänta sig av liberalfascister? Nåja, gjort är gjort grabbar! Även om ni spricker av ert förakt så finns det inte ett skvatt ni kan göra åt det.

Grattis Andreas, med förhoppning om fler priser för frukterna av dina arbeten!

Esbati skriver också om detta.

Suleiman Al Jubeilan - a model for modern lecturers

Jag har nyligen varseblivit om denna föreläsare och det som ger mig ångest är att jag inte kommit över något av hans tal. Med sin fantastiska humor och träffsäkerhet lägger han fram islams andlighet på ett sätt som attraherar alla öron värda namnet. Det man önskar bara är att fler vore som honom, särskilt när det kom till den internationella debattscenen. Nedanstående videoserie är från en föreläsning med titeln "vem är ditt hjärta för". Kärnan i budskapet är kärlek och ödmjukhet som alltid varit islams adnliga grundpelare men som folk kommit ifrån av olika anledningar. Under föreläsningen hinner han tala om vad kärlek och hjärta är och inte är genom att exemplifiera dessa. Han visar med sitt skarpa sinne hur det kan gå för den som stänger sitt hjärta samtidigt som han riktar skarp kritik mot extremism och terrorism som ageras ut inom ramen för hjärtats vantro. Föreläsningen har hållits då det har varit ramadan vilket förklarar en del hänvinsingar. Ge honom denna timme och jag lovar att det är du som går ut med vinst. Dessvärre är de videon jag har sett otextade med arabiskt tal och jag försöker översätta/översätta meningen av vissa särskilt utvalda sektioner som exemplifierar det han vill ha fram. Jag är tacksam om ni framlägger synpunkter på översättningen/ordvalet.

Del 1:


"Finns det något annat i våra hjärtan förutom Gud? Har ni hört någon säga "min rygg tillhör dig/älskar dig"? Hjärtat är platsen för mycket av våra känslor - kärlek, hat, rädsla etc."

"Hjärtat är platsen för kärleken vi har givits som en gåva av Gud...hjärtat är platsen för många sorter av käklek vi hyser. Vi älskar våra fruar/män, vår släkt, våra egendomar, våra hemländer....profeten (fvöh) tittade bakåt mot sina hemtrakter när han hade flytt från Mecka till medina och sa "åh Mecka...vid Gud är du mig kärast av Guds platser, om ditt folk inte hade drivit ut mig hade jag aldrig lämnat dig..."

"Många uttrycker sin kärlek för sin nästa som nyttjans kärlek. Deras kärlek till sin nästa beror på att de har en nytta att vinna. Jag älskar min nästa för Guds skull. Fråga dig själv - vem är ditt hjärta/kärlek för - Gud eller någon annan?"

"En gång närmade sig en man till profeten (fvöh) och sa "jag älskar den personen för Guds skull". Profeten (fvöh) frågade honom "har du talat om det för honom?" "Nej" svarade personen. "Gå och tala om det för honom" rådde profeten (fvöh)."

Del 2:


"Hjärtat är platsen som Gud tittar på och dess benämning är hundrafaldigt upprepat i Koranen. På domedagen kommer det friska/hela/rena hjärtat att vara det enda som Gud accepterar...hur ska jag hålla den frisk/hel/ren? Rannsaka och rena ditt hjärta på 3 sätt, böand annat bönen - det är då man ska rannsaka sitt hjärta........många, som nu när det är ramadan, låter helt andra saker komma i vägen. Vissa äter så pass mycket att vid sujud finns det risk att soppan/grytan rinner ut ur öronen. Överätande är något som minskar uppmärksamheten. "

"...att ägna sitt hjärta åt Guds kärlek kan bli en svårighet även när det går mot det motsatta hållet när tviveln tar över. Djävulen försöker med alla medel att förstöra. Tviveln att vara otillräcklig kan uttrycka sig på olika sätt, såsom vid takbir (inledandet av obligatoriska bönen). Var tacksam ifall du slipper be bredvid en manisk person. Jag stod bredvid en sådan man i Mecka som höll på att ta livet av mig! Han upprepade sig 14 gånger om och om igen...jag kunde inte hålla mig och sa till honom "broder, det räcker med en gång". Han sa att han hade inte gjort (korrekt) takbir (i sitt hjärta). "Du har gjort takbir" sa jag "jag svär vid denna kaabas herre har du gjort takbir". "Bort, tyst!" sa han och fortsatte upprepa..."

"En klok äldre man som såg detta gjorde sin takbir. Precis när han hade inlett sin bön sträckte han ut högerarmen 2 gånger med pek- och långfingrarna utsträckta. När han var klar med bönen frågade man varför han gjorde som han gjorde. Då svarade han att när han gjorde takbir och inlett sin bön kom djävulen springande och sa att han inte hade gjort korrekt takbir. då hade han svarat "dig tror jag inte på förrän du har hämtat 2 vittnen som bekräftar det du har sett.....och 2 lärda!""

"(Villkorslöst) kärlek är något som vi lär oss sedan små ålder och vi ska få det på platser där det finns gott om det...vi besökte en moské där man hade hängt upp en skylt "förbjuden för barn under 7 år att komma in"......ska det vara så? Kanske är det för att undvika busiga ungar men är det ett islamiskt sätt att hantera det..."

Del 3:


"....jag kan dock förstå hur det kan gå med små barn i moskén. Jag kan berätta om en incident. Jag var på besök i en trakt i Kuwait och gick in i moskén för att be maghribbönen..de hade redan börjat så jag tog vid där de var när jag kom in. Intill mig sprang en pojke som var 7-8 år och inledde bönen med mig...i sujud under den andra delen av bönen fällde pojken en högljudd stinkbomb. Pojken var smart och fort därefter sprang han ut som om han aldrig funnits på plats. Saken var det att det var bara han och jag som stod längst bak, så nu när han är borta - vem är det som står kvar och får skulden? Jag! Bönen avslutades och de som stod i raderna framför mig var alla äldre män i 70- och 80-års åldern. Alla börjar stirra ut mig och de säger inget men deras ögon skriker "fy skäms på dig.....du har åldern inne att du borde veta bättre....skäms!" Jag ställde mig upp och sa "mina herrar, jag är oskyldig....lika oskyldig som vargen var i spillandet av Josefs blod! Det var en pojke som bombade oss och sprang sin väg!" "oroa dig inte, vi misstänker dig inte" sa några. "Det gör era ögon" sa jag. Numera är jag noggrann när jag får barn bredvid mig....jag frågar alltid "min son...du har väl inte ätit ägg idag? Har du ordnat dina affärer så du är redo för bönen?"

"...i våra härtan finns de egenskap som Gud givitoss och som Gud älskar. Deras motsatser som finns är de som ska tryckas bort för att ge plats åt det som är bra. Vi har ödmjukhet vars fiende är arrogans. Vi har kärlek vars fiende är hat. Vi har barmhärtighet vars fiende är att vara hårdhjärtat....det visar hur viktigt det är att visa sin kärlek...jag har i dagarna fått ett brev från en person som kritiserar mig för hur jag kan i en föreläsning ta upp att par ska visa sin kärlek (bl a))genom pussar/kyssar...det är inte jag som säger det broder, det är profeten (fvöh)!...detta är något som alla kunniga i såväl andliga som värdsliga ämnen påpekar - vikten av uttryckande av kärlek i familjen...hadith berättar för oss att profeten (fvöh) pussade Aisha när han fastade.....vid ett tillfälle såg en man profeten (fvöh) pussa ett barn på kinden och han frågade "pussar ni era barn?!" Ja, svarade profeten. "Guds sändebud...jag har 10 barn och aldrig har jag pussat en av dem" sa mannen. Profeten svarade "vad ska jag säga när Gud har tagit bort barmhärtighet ur ditt hjärta?"....bristen på barmhärtighet i hjärtat kommer i så olika skepnader....jag har själv sett det, med egna ögon, hur unga medvetet kör på djur på vägarna..."

"...vi ska inte glömma hur falsk kärlek kan användas för att utnyttja andra. Hur människor lurar varandra...hur människor utnyttjas när de tror på de fina orden....en kille uppger att han älskar en tjej - vad ska han få för råd? Att ni inte tror på honom? Kom igen gott folk....han ÄLSKAR henne! Han får rådet - gift dig med henne! Visa att din kärlek är äkta och att du inte är ute efter att lura henne..."

Fortsättning följer...

The template ghost whisperer

Ohmmm.....Ohmmm.....Boyakaasha! Det var väl ändå en tidsfråga innan Demirbag skulle in och kommentera saken. Att hon skulle klara av att hålla sig på distans när muslimer grillas är lika sannolikt som att se en åsna rabbla upp multiplikationstabellen för siffran 0. Och då är det den snälle sidan av mig som talar. I henne finns det en transkriberad fascination för eländet, ungefär som en dysfunktionell unge som aldrig får nog av att slänga stenar på katter. De som träffar förgyller dagen och övergår i skrytmoment inför häpna klasskamrater. Man överdriver om man menar att det i nuläget finns hopp om att få se journalistiska truismer som objektivitet, saklighet och mångfacetterad problematiseringsförmåga som fru Stens professionella ledstjärnor. De krystade försöken som uppenbarar sig sporadiskt genom texterna påminner starkt om dekorativa såsslingor på lyxkrogsserveringar. Ett nödvändigt ont som kocken hoppas ska höja gästens matupplevelse men som vi vet att vi debiteras ett alldeles för högt pris för.

Det passar liksom inte ihop med kärnan i uttalandet. En skogsbrand blir inte mindre miljöfarlig bara för att man väljer anlägga den med hjälp av återvunnet papper och miljövänliga tändstickor. Det som uppfattas som försonande eftergifter till muslimerna är i en kulör som inte är klädsam den Dilsa hon valt att visa sig som. Huruvida man väljer låta detta istället falla under genuina ansträngningar att kompensera tidigare otydlighet är upp till var och en. Jag är inte så värst hoppfull. Ämnet är som bekant flickan som är i konflikt med sin skolledning gällande bärandet av ansiktsslöja i skolan. Dilsa extenderar det så pass att hon rubricerar om det till islamistisk invasion. Den gröna (sic!) tråden, som i fru Stens fall rullats ihop till en nysta och hackats i mindre bitar spritt över hela manuset, är att flickans ambitioner ska tolkas korrekt i sitt rätta sammanhang: det är softcore-islamism som iscensätter en beslöjad (haha!) offensiv med mört vatten. Detta malware kan gömma sig under de mest transparenta täckena och dess infiltrativa agenter kommer i många olika skal. Teorin framläggs som en mischmaschig kompott där islamismen utges för att vara den förenande faktorn.

Demirbag har länge uppvisat en svaghet för att leka goodwill-ambassadör för liberalismen, både som ideologi och som allmän inställning. Det hon inte uppvisar (offentligt?) är medvetenhet om att den oäkting hon och hennes liksinnade gullar med är något de flesta av oss andra tar avstånd ifrån. En snobbigt rik fascist har förgripit sig på liberalismen och bedrivit otukt med henne. Efter flera plågsamt långa år avlades det fram en avkomma som försköts av liberalismen med detsamma - liberalfascismen. Budskapet strålar ut ur orden och med sin lilla text hinner Demirbag byta namn till Ekeroth. Allt som luktar "Muslim No. 5" läggs upp på en hylla som förutspås bli tung nog inom snar framtid att falla ner på västerlänningens huvud och knocka henne ur hennes sjufjädra godtrogenhet. Flickan, slöjan (medvetet odefinierat och likaså jämt nedsvärtat), Halal-tv, Iran, Salman Rushdie-affären, araberna, muslimkramandet inom vänstern, hatobjekt inom muslimska organisationer (och organisationerna själva för den delen), Durban II-diskussionerna, demokrati - på en och samma bräda. Puh, en imponerande konspirationsteoretisk kaskad på DN:s bästa sändningstid.

Konklusionen av fru Stens tankekarta är att i och med att "islamisterna flyttat fram sina fronter" på ett skrämmande brokigt sätt så är vi redan inne i ett avgörande moment - man måste kuva friheten för att säkra den. Islamisterna söker sig överallt och den liberala generositeten ska ej tillåta sig utnyttjas. Personens (i detta fall flickans) rättigheter sätts under en perverterad lupp och argument om arbetsplatsuniformeringens helgedom och fräcka opassande intrång i privata religiösa sfär används för att agitera för selektivt förtryck inom offentlig omsorgsverksamhet. Någon borde kanske påminna Demirbag om att den skattefinansierade skolan inte är en liberalfascistisk egendom eller lekplats och är det någonstans som barn får utvecklas på egna bejakade villkor så är det där. Den individualismtribut som hon inledningsvis graderar sig med framstår som ett hån av densamma när hon ägnar resten av artikeln åt att selektivt misstänkliggöra och göra undantag för den hemska flickagenten. Att flickan själv har ordnat med praktik- och arbetsplats passar inte in i självisoleringstesen därav berörs den inte av Dilsa. Det är principen att få bär plagget under gemensam tak som är irriterande och som måste bekämpas i de liberala värdenas namn. Ofattbart att hon har bokstäver över till att skryta om fristad för samma personer som hon uppviglar emot. Det är ändå Dilsa med sin stympade liberalism som uppvisar sitt konspirationshysteriska förakt för den religiösa människan.

Det finns ytterligare en stämpel tvärs över hela artikeln, något som vid det här laget kan betraktas som en obligatorisk disclaimer, ett självproklamerat varumärke från henne sida - demokratins inkorporering i tid och otid. Vi talar då inte om demokrati i dess stilrena definition och utövning, utan som en titel för en massa andra undertitlar som följer efter den som kycklingar efter hönan. Texterna, med den aktuella i spetsen, manifesterar en oförmåga att dissociera demokrati från andra önskvärda attribut i samhället och vi matas jämt och ständigt med föreställningen att demokrati är garant för frihet, fred, mänskliga rättigheter och individualism. Det sker inom samma omfång där hon argumenterar för diskriminering av ett fåtal individers individuella rättigheter inom ramen för vår gemensamma pott. Att det sker så flagrant ger upphov till specifika spekulationer. Är det meningen att vi ska blidkas från att se kärnan när vi har politiskt korrekta solkatter i ögonen när skribenten själv slår undan benen på den demokratititel hon serverat för oss? Eller mån det vara liberalfascismen som viftar med sin svans?

Utfallet blir detsamma. Konspirationsteorierna Demirbag tar till för att demonisera människan som inte stämmer överens med den liberalfaschistiska personschablonen är inte unika. De är inte de första eller de enda av sin sort. Dilsa vill överhetta marken under fötterna för alla hon föraktar och hennes sånger syftar till att isolera, torka ut och alienera människor i deras eget hem. När det följs upp med oemotsagda anspråk på liberalism hamnar en del av skammen på de politiskt bundna liberalerna. Jag tror dock inte att det bekommer dem särskilt mycket. Der Volkspartei följer modell Danmark inte bara genom att imitera Venstre utan även genom renodlade drag att legitimisera Svärjedetonanterna och göra deras anda rumsren. Partiet och dess ideologiska publicister gör sitt bästa för att utgöra stödparti för SD-manifesationen, samtidigt som SD håller sina händer rena (i dagsläget har de ingen reell makt). De genomdriver deras politik under egen fana och man undrar om det kan sammanfattas som endast makthunger. Hyckleriet är en bitter bismak som kommer fram varje gång liberalismen agerar förkläde för liberalfascismen. Om man tror att man kan bränna ner sin egen stad i rädsla för att en utomstående ska göra det och samtidigt hoppas på att ingen märker det så blir i alla fall jag mållös....men inte ordslös.

Den vanställda liberalismens selektivitet är det verkliga hotet som har flyttat fram sina fronter. När vi har ett fall där alla potentiella konsekvenser till klädseln har bearbetats så står kärnan i motståndet kvar. Säg det som det är fru Sten - flickan, de som tycker som henne och de som tycker att människor har rätt att leva ut sin icke-invasiva individualism icke är önskvärda i ditt Sverige. Då tar du åtminstone bladet ur munnen och står för den begränsade valfriheten. Du har ju fått Skolverket och lärarförbunden på din sida. Att sällskapet tar denna ställning och håller för munnen om övrig klädsel i skolan - alla kategorier - uppvisar det samma tankemönster. När barnen går runt som skyltdockor och levande reklamplakat för företagen, när de utsätts för grupptryck som förmedlas vidare till slitande föräldrar som tvingas betala hutlösa överpriser för reklametiketter för märkena, när detta hetsas till bisarra kroppsmodifikationer, sminkuppgörelser, ideal och modeller - då kvarstår individualismen som det viktigare liberala kortet. Detta överdos i liberalfascistiskt hyckleri slår kolesterolproblematiken med hästlängder. Med denna utgångspunkt kan steget till Frankrikes sjalförbud inte vara långt, inte när den har varit uppe för diskussion hos samma gamla rävar. Demirbag upprepar sig själv och muslimföraktarna älskar henne.

Even Jimmie-boy agrees with me

Lyssna på vad stollen har att säga (speciellt 04:55 - 05:07). Den som har tvivlat på vad jag och massor av människor innan mig har sagt får nu pajen i ansiktet.

Lovely eid-commendations by the socialists

Vilken trevlig överraskning! Vilket förtjusande initiativ! Vilken härlig plan för samhörighet och motarbetande av extremistiska och rasistiska krafter! Tidigare har kommersialismen fått upp ögonen för och uppmärksammat den muslimska köpkraften under ramadanmånaden och det efterföljande firandet. Vi har dock inte sett någon moralisk förbrödring likt det vi ser ske utomlands. Amerikanarna brukar vara bra på dessa vänliga och subtila gesterna som betyder mycket. Nu har ett gäng socialdemokrater brutit denna tystnad genom att öppna upp en vänlig broderlig famn på första dagen av ramadanavlutningsfirandet. Man blir rörd över denna åtbörd i gemenskapens och försoningens tecken. Lyckönskningar under detta härliga firande, vilket charmerande incitament för broderskap. Socialdemokratins själ pulserar ut samhällssolidaritet i chockvågor.

Det tragiska är bara att det inte är sant. Inte det minsta. Snarare har läsare fått erfara det omvända. Ett gäng ur S-kvinnor publicerar idag en artikel som får mig att bli bra bekymrad över ifall det rödgröna blocket kommer att göra sig förtjänt av min röst vid nästa val. I början försöker texten ge sken av att vilja problematisera de gnistor som kan uppkomma i multikulturalismens fogar och därmed ge förslag på förbättringar för allas bästa. Det dröjer dock inte längre än till sista raden innan man har begripit att skriftpubliceringens timing inte var av gunst. Det var inte för att sträcka ut en hand att skaka under denna underbara dag. Nej, enligt damerna är risken stor att vi, de muslimska männen, kommer att låta deras utsträckta händer frysa i vädret eftersom vi är programmerade efter könsisolationistiska integraler. Budskapet är helt enkelt att det finns en (oviss mängd med) extremister som fått fria händer i samhället och som utövar sina förkastliga livsstilar genom att tvinga sina rutiner på alla andra. Samtidigt är dessa riskfaktor som inte bara förstör för sig själva utan även för de andra, snällare folkhemsmuslimerna.

Om det inte redan framgår av texten så har jag valt att inte hymla med min irritation. Att gå in under en tid av generell glädje eller sorg för en fraktion av samhället, oberoende av dess spridning över politiska, socioekonomiska eller etniska måttstock, och forechecka sin egen ideologi är för mig inte bara okänsligt och opassande utan även ouppfostrat och opportunistiskt. Detta kan man ärligt tillhandahålla utan minsta ställningstagande i något av de nämnda frågorna. Samhällsfiranden är godhetens och gottgörelsens tider. Det är då fiender kramar om varandra och glömmer bitterheten i det förflutna. Det är felande personer försöker förlika sig med sina misstag. Vettet att se detta verkar inte finnas hos detta sossepack och relevansen av timingen ligger på samma nivå som att använda sig av julens grace för att moraliskt skuldsätta nationen för att det råkar finnas ogillade grupper som också firar jul.

Ett sådant osmidigt klavertramp kan kompenseras av ett tydligt och solidariskt budskap. Detta fall är budskapet tydligt men samtidigt flaxande osolidariskt och inskränkt. Det hjälper inte att använda politiskt korrekta nödrim som bulkmedel mellan de pregnanta raderna då dessa synligt skyr och dissocierar sig från varann som olja i vatten. För i skribenternas huvud går det som de hänvisar till som "extremism" hand i hand med det som de menar är "tvång". Vi talar då om händer som ej går att separera på eftersom det är bundna via (manliga) handklovar. Ett klassiskt exempel på manlig onyanserad grymhet som dominerar kvinnlig oreflekterad skräckslagen hjärntvättad obegåvning. Mannen som inte vill skaka hand är en chauvinistisk gris och kvinnan som inte vill göra det är för dum för att inse det vakuum som applicerats runt henne och som berövar henne förmågan att se över sitt eget bästa.

Det finns en annan skugga över denna sossifierande uppläxning. Även om det finns ett försök till att ympa texten med välklingande uttryck om det "mångkulturella samhället" och det förkastliga i "fördomsfulheten och rasismen" så hamnar en betydande del av bördan av muslimföraktet och dess olagliga manifestationer enligt sossepacket på de inkompatibla muslimerna. Det är ironiskt att det är just S-kvinnor som på allvar menar att dessa grupper och andra muslimer har dem att skylla på för det ökande föraktet och att de måste ändra sig för att inte råka illa ut. S-kvinnor, som river väggar och hus över idéer som på minsta lilla sätt misstänks skuldbelägga våldtagna kvinnor för det de råkat ut för. Ändock förefaller det som ett fascinerande ställningstagande att samma analogi tillämpas, eftersom de har själva definierat, fiende- och omyndigförklarat den åsyftade gruppen.

Min upplevelse är att detta är den trend vi har hoppats inte ska missta av sig från Danmark som börjar synas. Det vi i Sverige kritiserade Danmark för händer just här, just nu. Dansk folkepartis enorma makt är primärt inte resultatet av sitt väljarkår utan snarare den politiska atmosfärens anpassning efter dess program. Från ideologiska konfrontationer och medvetna kollisionskurser på den politiska arenan övergick den öppna agendan i ett tävlande om vem som kunde överträffa Dansk folkeparti i dess egen fientlighet. Kjaersgaard&co tillhör onekligen världens lyckligaste folk när de andra utför deras önskemål utan att de för den delen kan hållas ansvariga. Svärjedetonanterna är på frammarsch, liberalfascismen har sprungit dess ärenden ett bra tag tillbaka. Kampen om vem som nyper mångkulturen hårdast i örat har börjat. Har dessa två fått sig en lillasyster som döpts (borgerligt, förstås) till sossefascismen? Eller är det ett återupplivande av gamla blodröda spöken som går i samma spår? Det återstår att se under det kommande året (och framåt).

Samtidigt som den ansiktstäckande seden är något främmande för mig och de kulturer jag har i mitt liv så respekterar jag de (ytterst få) brukare som önskar ha plaggen och jag litar på att de har intelligensen att fatta ett självständigt beslut. Att beröva människor deras individuella och mentala integritet är inte att tillmötesgå, det är att dumprovocera. Det är då inget underligt att bland kommentatorerna hittas ett applådkår som vanligtvis hör till sidans SD-hyllande lynchmobb. Monokulturen har fått ivrare av kvasisubtil karaktär. De använder sig av samma metoder för samma delmål inom ramen av samma argumentation. Blir det mera suggestivt för att talarna viftar med varsin röd ros? Ett förledande som vänder på magen. Det var inga känslosmekningar av eid som de bjöd på. I det receptet sockrade man kakan med populistiskt guldsocker för att få det att glimra extra fint. Man har lagt in en muslimbrandvägg bland underskrifterna och den sossifierade mångfalden verkar åter ha förpassats till pizzeriorna, CD-hyllorna och TV-n*g*rn. Snälla, kom om fem år och säg att jag överdrev.

Karwan Kamil sings about the divine lord

Ännu en av de unga megastjärnorna, kanske den största av dem som har nämnts här på bloggen, har visat sin kärlek för Gud genom att skapa en låt och göra en video till den. Trots sina unga år tillhör Karwan Kamil en av de mest erfarna förnyarna inom kurdisk modern musik. Låten, som är den som jag ur musikalisk synpunkt tycker bäst om och som har den stilrenaste videon, heter "To khude tu khudani" vilket betyder "Du Gud, Du gudomlighet". Lyssna och njut:

Eid mubarak to y'all!

Nu har det bekräftats - imorgon är det eid, vilket gör idag till ramadans sista dag. Det kommer säkerligen att bli diskussioner om vilket land som har en annan uppfattning men av tradition har vi i min släkt alltid börjat och avslutat vår ramadan med Mecca. Må eids välsignelser sprida sig till alla muslimer!

Bjuder på detta fantastiska musikstycke som eid-firandets toner:

More Kurdish superstars singing about the lord

Det är roligt att vara en musikalisk kurd nu. Modern religiös musik är en genre som länge har varit stum i den kurdiska kulturen, men det är något ett flertal av dagens kurdiska megastjärnor valt att ändra på. Tidigare har Hardi Salah och Blend Ibrahim släppt låtar med video. Nu är det dags för stjärnorna Haval Ibrahim och Zana Cabali att göra samma sak. Utveckligen gillas av me, myself and I. Det återstår att se några av våra kvinnliga artister att visa prov på mod och följa exemplen.

Haval Ibrahim - Ya Illah:



Zana Cabali - Allah:

Feel the hate...and the love

Judisk extremist visar sitt sinne för grannsämja och respekt för andras livsstil genom att slänga vin på en palestinsk kvinna när det är ramadan.

TIFF, Toronto international film festival, är i full gång. Dock redan innan festivalen ens hade startat var en kontrovers faktum - man hade valt fira Tel Aviv i sitt City-to-City inslag där man årligen en stad att uppmärksamma och hedra. Den politiska bakgrunden, särskilt med tanke på årets gazaslakt, negligerades av de ansvariga, något regissören och deltagaren John Greyson inte kunde acceptera. Han drog sig ur festivalen och markerade sin ställning med ett öppet brev. Den sedvanliga rasismkritiken mot hans agerande lät inte vänta på sig och TIFF:s ansvariga slog ifrån sig. Kollegorna lät dock inte Greyson hänga ute i det torra utan uttryckte sitt stöd i något som nu växt till sig till att kallas för Toronto-deklarationen. Andra följde efter i bojkotten och i dagsläget har över 1000 prominenta personer - akademiker, artister, regissörer, författare etc - av dessa många judar, har signerat det kritiska brevet som manar till eftertänkande. Pressen och anklagelserna ökade och snart drog sig en av toppnamnen, Jane Fonda, ur sitt tidigare ställningstagande. Fredsrörelsen Jewish voice for peace har uppmärksammat detta och de uppmanar oss, vanliga människor, att visa vårt stöd för dessa kulturmänniskor som vågar säga ifrån. Gå in och skriv på. För även om vi vet att hatet är kokande:



....så finns det även kärlek och hopp:



De goda behöver vårt stöd. Det mest förvånande är inte det råa rasistiska hatet eller att det är det som styrt landet sedan dess födelse. Det som tog mig på sängen var - det usla engelskan de folkmordsstödjande Israelerna talade i jämförelse med alla de andra. Påminner väldigt mycket om blånackade sydstatare...

Uppdatering 090916: nu hånhumoriserar man i Israel med allvaret i blicken. Fann inte videon speciellt underhållande men det beror mest på mig och min humor - smaken är som baken. Roar sketchen någon lättroad person så har den fyllt sin funktion. Intressant ändå att se hur rasismen som finns bland många judar gentlemot muslimer återspeglas även i detta fall. Av någon anledning ser dessa knäppgökar muslimerna som sina konkurrenter om världens hjärta, vänskap och sympatier. Vilket trångt hjärta man måste ha för att tro att det har begränsade vänskapskammare. Det är samma typ av hjärta som producerar uttalandet:

- I otaliga undersökningar har Israel granskat sig självt (---). Vi har inget att skämmas över, sade Yossi Levy.

DN1, DN2, DN3, SvD

Bird to nerd: its shock and awe - part 2

Del 2 av 2, del 1

Svärjedetonanterna vill vara axeln att gråta över när vänstern och högern gjort en illa. Den vill framlägga sig som varianten som sticker ut i mängden. SD hymlar inte med sitt ointresse av att betraktas som vilket parti som helst och mycket kommer fram ur detta som, Dahl menar, profilerar partiets reella plats på den politiska kartan. Att dess politiker ägnar oproportionerligt mycket tid åt att utse kulturella och etniska syndabockar i spjutspetsretorik om intrång som fördärvat Sverige och som hotar hela den nationella suveränitet är då inte en detalj i verksamheten, utan kärnan i det som gör Svärjedetonanterna till det den är och vill vara. Partiet urskiljer sig från andra genom ett fulsminkat anlete som är lika uppenbar som skrattretande. I dess övriga politik blir det att populistiskt anpassa folkets hjärtefrågor efter den egna hjärtefrågan. Det är ingen slump eller tillfällighet att SD uppfattas, lockar och skrämmer för dess rasistiska profil eftersom den tas för den accentuering dess representanter vill betona. Menendez-bröderna säger det som Svärjedetonanterna står för: muslimen, oavsett etniskt ursprung, är per SD-lexikon en statisk vilde med rovdjursinstinkter som ej kan tämjas. Islamiseringen, som muslimen lik en fjärrstyrd robot utövar, är en global pest. Den är pandemisk, ett grönt virus, med fronter överallt. Den är onyanserad och obeveklig i kontakten med det icke-islamiska, eller med andra ord, icke-annekterat territorium. Det är en kamp som Sverige har blivit indragen i och det gäller att ta ställning i vår egen hörna, samma ställning som meningsfränderna tar och som sjunkit i.

I detta försöker bröderna, med SD:s välsignelse, vidga sina vyer och utforska de gemensamma intressen som är synliga vid horisonten. Sökandet efter en samfälld nämnare sträcker sig över nationella gränser eftersom den utsedda fienden är densamma överallt - den är lättskådad, konstant och kopior av sig själv. Och visst hittar de sina internationella ekvivalenter. Nyligen anordnade Kentan ett seminarium om islamisering där en del gästföreläsare var inbjudna att upplysa den blåögda svensken. Gästlistan visade vägen där konventionell eurorasism varvades med utländsk alibi:

Mrutyuanjai Mishra - jyllandspostens indiska stolthet, med hinduisk bakgrund
(ateist nu) proklamerar han om den muslimske blodigeln och den grandiosa planen för globalt
övertagande hon har. Själv rentvår och flörtar han gärna med de hindu-nationalistiska
extremisterna i BJP.

Ghada Hanna - en Jordansk journalist av kristen
börd som ger röst åt rasismen som finns bland grupper i mellanöstern (något
bloggen kommer att återkomma till) när denne konkluderar sitt tal som att
eftersom islam är problemet så är alla muslimer att betrakta som extremister

Alan Lake - en ensamvarg som menas hålla i en del trådar som utgör det
löst flytande counter-jihadrörelsen över västvärlden. Alan har gått ett steg
längre och räknat ut på kalendern när brytpunkten för muslimsk dominans
inträffar om man inte stoppar dem.

För att stagnera partiets förkärlek för rasismen mot muslimer blir valet av extremister ett givet (och lika perverterat) inslag i förställningen om ett gemensamt muslimfritt folkhemsintresse. Kent lovar att följa upp detta seminarium med fler där utvalda intressanta experter kommer att bjudas in. Ted styrker sin muslim- och islamföraktande demonisering genom att hänvisa till den maronitiske extremisten Brigitte Gabriel. Med en ifrågasatt och suspekt bakgrund har Gabriel gjort kometkarriär av rasism mot muslimer i ett törstande samhälle. Att sammanfatta hennes syn till en fraktion av vad den står för vore att stympa ett monster genom att kapa av en nagel men i sammanhanget kan en liten introduktion vara på sin plats. I en sits där hon visar ett makabert behov att jämt och ständigt påminna omgivningen om hennes högtavande feniciska ursprung är Brigitte en personifiering av antiarabisk och antimuslimsk rasism som göds och närs av intressenter (också något bloggen kommer att återkomma till). Insticket med Brigitte var troligen mer träffande om Teds och Svärjedetonanternas politik än vad han hade hoppats på. Brigittes tes om ett “renrasigt Libanon” som fördärvats av muslimska kackerlackor går inte av för hackor och det är möjligen i detta som bröderna finner ro. Samtidigt som Brigitte ojar sig över orättfärdiga munkavlen med rasismetiketter är hon tydlig med vilka som får äran att finnas till på hennes lista över människor. I hennes fridfulla omgivning, som för övrigt är en reflektion av hennes ambitioner och som bär budskapet om hennes världssyn, återfinns “Jews, Arabs, Christians, and non-Muslims from all backgrounds both secular and religious, liberals and conservatives”. Det går sig inte att utöka denna skara, eller för den delen tillåta alla som faller utanför dess ramar åtnjuta mänsklig värdighet, eftersom enligt Gabriel så är detta en kamp mellan civilisationen och barbari och att "every practicing Muslim is a radical Muslim." Retorik som vi känner igen där dikotomi och demonisering är lika självklara som ställningstagandet. Alla är ett spektakulärt argumentativt fenomen i sammanhanget, för alla var vad Ghada hade slagit fast och alla är också vad bröderna Menendez kommit fram till. Videon i Teds inlägg, med Gabriels etniska storhetsvansinne, är ett nedkryddat smakprov på hennes politik.

Politiker har ofta förmågan att koka soppa på en spik och när de har en hungrig lyssnarkår framför sig så formar man medan man gjuter. Med tanke på den flytande partikaraktären så diffunderar Svärjedetonanternas sittbräda ut genom sanningens filter och allt som blir kvar är den spik som har förankrat dess kärna ända sen början. Något som har varit med sedan sittningen 1988 är en nationalism som definierar sig själv utifrån skiljpunkter i andra punkter. Inget smickrande faller över de olyckligt lottade kontrakulturerna som i sina bästa dager får vara tegelsten som inte passar in i den svenska muren. I dess vanliga form, som när det kommer till den muslimska livsstilen, är man ett pack med livsfarlig dynamit. Detta är kärnan i den sjukliga konspirationsteorin om eurabia och det är det som agerar som bindväv för Menendezbröderna, Svärjedetonanterna och deras internationella meningsfränder. Det är en tragedi att förenas under sådan fana men det är inget de kan eller vill skaka av. Partiet har sitt varumärke och dess försäljare knackar på alla dörrar. Det är en sak de säljer, samma vara som deras själabröder säljer på globens andra plättar, oavsett hur de än paketerar in den. Om något så bör Menendez-bröderna hedras som månadens försäljare.

Sleeper cells united - part 1

Ständigt jourhavande syndabock. Vi har alla en personsökare i fickan som alltid är laddad och redo och vi kan nås överallt. Hur den hamnade där och hur vi överhuvudtaget fick denna eviga tjänst är vi inte säkra på. Vi får dock finna oss i att det jämt och ständigt piper i våra sökare. Vi väcks av dess gälla skrik på alltför tidiga morgonar, vi halkar och närapå bryter våra nackar när vi duschar, vi störs när vi är i våra mest privata, avslappnade och intima stunder. Den lägger aldrig av och vi blir aldrig av med tjänsten. Att vara muslim i västvärlden har blivit en heltidssysselsättning i bekämpandet av rasism och utrotningsstrategier. Det sträcker sig allt från moraliskt självförsvar till förhindrandet av konstant vandrande instängande väggar. Läget är faktiskt inte så överdrivet som dess första intryck. Sverigedemokraterna och dess representanter ser till att lynchfacklan alltid är fräsch och nydoppad i olja, speciellt med hänvisning till den senaste tidens oroligheter på en del förorter.

Ted och Kent Ekeroth, som gärna vill framstå som bröderna Wright med deras friska visioner och speciella ambitioner, men som snarare påminner starkt om bröderna Grimm i deras fantasifödda dikotomi av godhet och ondska och bröderna Menendez för deras kallblodiga hänsynslöshet, släpper sig i kors på Newsmill. Kent ägnar sina 15 minuter i rampljuset åt att spela djävulens advokat. Han kopplar tillbaka till den undermåliga Mauricio Rojas-hyllade (och av andra kritiserade) BRÅ-rapporten för att styrka en tes om oundviklig mångkulturell kollision, och då med förkarterade kulturer efter SD:s världs- och människomodell. Enligt Kentan finns det en inbyggd muslimsk brottsmekanik, ett organ vars enda funktion är att uttrycka personens tacksamhet i form av kriminalitet. Precis när han har gjort sallad av dravlet om "klasskamp" och gett sig på de som isolerar sig och skapar sitt "eget lilla revir" så går han in med full kraft i en egen klasskamp där han på intet sätt vill se mångkulturens representanter, invandrare och speciellt muslimer "delta, ha inflytande och påverka det samhälle som man lever i". Kent är med andra ord världens (troligen och förhoppningsvis) enda frisinnade pluralistiska absoluta isolationist. Brorsan Ted är ännu mera kategorisk i sina farhågor och konspirationsteorier. Bat Ye'ors Sverigeambassadör försvenskar eurabia och håller en lektion i våldtagen religionslära. Vi är där igen med 100% muslimska agenter - från vaggan till graven - en skäggig (jodå, både karlarna och fruntimren) latent armé med aspiration på världsherravälde. Med en lång utläggning om vad som definierar den muslimska mentaliteten, där han går tillbaka till "kärnan av islam", menar han på att den senaste tidens stenkastningar, bränder och upplopp är solklara symtom på hans teori - dessa utgör målmedvetna och metodiska muslimska aktioner och måste sättas in i sitt rätta sammanhang: vi är förbi initiala fasen av islamiseringen av Sverige och nu får vi smaka på inledningen av vår egna gröna revolution. Rätt så subtil taktik, måste man säga.

Menendez-brödernas primära gemensamma budskap ska inte misstolkas som att diverse kulturer är inkompatibla, och den som låter sig förledas av detta lär få sanningen i ansiktet under mindre trevliga omständigheter. Med tanke på deras fria händer kan man inget annat än anta att Svärjedetonanterna faktiskt sanktionerat dessa representanters frispråkighet och accepterat det som en del i sitt ramverk. När duon talar så har kulturen fått en alldeles egen SD-definition och utefter den har bröderna redefinierat skilda kulturer och därefter även mångkulturen. Detta har tillsynes föranlett en enkel rangordning av kulturer med ett medianavbrott med en tvåskalighet i potten - bra och dåliga kulturer. Att utifrån detta framställa ett flödesschema för presumtiva konflikter blir en enkel uppgift eftersom det, i parti-ideologins paradigm, handlar inte om dynamiska människor under dynamiska tider i en dynamisk värld utan snarare om beräknelig förutsägbarhet i form av en reaktionsformel. Man får helt enkelt finna sig i att i Svärjedetonanternas pärmar finns det sektioner där man definieras för vad man är, hur man är, hur man tänker, hur man reagerar och vad som behöver göras för att förhindras från att nå denna punkt.

Att bröderna leker utbrunna filosofer och hävdar överlägsenhet genom moral- och värderingsprogression när de själva står för en världsbild och människosyn med sitt säte i ett parti som är bland de sunkigaste vi sett är pinsamt i sig. Deras artiklar säger dock mer än vad som troligen hade förväntats från början, eller omformulerat, de säger det som vettet alltid sett men som prompt förskjutits av Svärjedetonanterna. I sin polemiska tradition har partiet och dess representanter/sympatisörer ofta hävdat sin oppositionella position genom att peka finger åt den fördärvande förrädiska vänstern. Det är intressant ur flera aspekter. De klaraste indikationerna gällande tillväxten av antalet sympatisörer är att det är just från vänstern som det stora flödet av tillskott har kommit. Gamla sossar och arga unga män, som det brukar sägas. I botten, menar forskaren Svend Dahl, ligger det en bitterhet över svikna förväntningar. Det gamla folkhemmet har förtvinat och upplevelsen att har konkurrerats ur den sociala marknaden har ett grepp om de utsatta i dessa grupper. Svärjedetonanterna framställer sig då som alternativet med socioekonomisk tidsmaskin. Man har med en ny fasad gått ut hårt med budskapet om att återinstallera det forna Sverige som tilltalar såväl frustrerade arbetare och saltgruveknegare som nostalgiker och utsiktslösa ungdomar. Ironiskt nog för partiets nya “hjärtefrågor” tankarna friktionsfritt till situationen för de grupper som Ted och Kent väljer att gå ut och förvanska grundorsakerna till för att motivera sig själva. Ironin fastnar i halsen när man går djupare in under skalet. Samtidigt som Svärjedetonanterna längtar tillbaka till det socialdemokratiskt uppbyggda folkhemmet så kokar högerpolitiken genom dess tryne, eller som Svend Dahl kallar det på fikonspråk, så är partiet att betrakta som elektoralt vänster och parlamentariskt höger. Att partiet uppvisar denna ideologiska pendel och likt en svårfångad råtta springer kors och tvärs över politiska kartan kan göra det svårt för väljaren att placera partiet i något fack, med betoning på kan. Detta är något som uppenbart passar SD alldeles utmärkt och kanske bör man betrakta det som ett medvetet strategi, en täckmantel för dess kärna.

Del 2

DN1, DN2, DN3, DN4, SVT1, SVT2, SVT3

X vs O

Folk med det lilla extra kommer på sånt...

The Rotten Rotterdam

Bloggen islamologi.se skriver om Tariq Ramadan och de senaste händelserna kring honom och hans diverse uppdrag i Nederländerna. Ramadan, som under den senaste tiden lett ett samhällsprogram i den Iranfinansierade engelskspråkiga internationella tv-kanalen pressTV, har entledigats från 2 uppdrag med sina säten i den holländska Rotterdam - dels som integrationsrådgivare för kommunen och dels som gästforskare vid Erasmusuniversitetet. Motiveringen till båda besluten har uppgetts ligga i Ramadans samröre med pressTV, som “inte går ihop” med hans roll i de nämnda tjänsterna. Reaktionerna mot det politiska samröret i universitetets angelägenheter har inte väntat på sig. Ramadan har publicerat sin initiala reaktion i ett öppet brev på sin hemsida. En samling akademiker vid Erasmusuniversitetet har uttryckt sin bestörtning över beslutet samtidigt som de kritiserar beslutets motivering och det politiska inflytandet över det. En kommitté till stöd för Ramadan har bildats och akademiker verksamma vid Amsterdamsuniversitet har initierat ett upprop för att bjuda in Ramadan som gästforskare. I en debatt inför allmänt auditorium ger en märkbar irriterad Ramadan en detaljerad beskrivning av hans arbete för integration, hans frispråkighet mot det som ska kritiseras vilket har bannat honom från ett flertal länder med muslimska majoriteter, inklusive hans hemland Egypt. Han beskriver det svala intresset för hans integrationsarbete från politikernas håll, den senaste händelsens förlopp, motiveringen och hans svar på det. Som ett led att ge igen för denna kränkning lovar Ramadan, som nyligen tillträtt en professur vid Oxforduniversitetet, att stämma både Rotterdam stadsledning samt universitetet.

Det är mycket här som får en att skaka på huvudet. Faktumet att politiken har gått in och agerat inom ramen för akademin är en tragedi, ett brännmärke på den nederländska pannan. Staden stoltserar med en andra-generationens marockan som borgmästare, något som blir en torr ynklig detalj i jämförelse med utfallet - sossen Ahmed Aboutaleb har tillhört den politiska elit som har känt agg mot Ramadans position. Trakasserikampanjen mot Ramadan har varit uttalad. Den obligatoriska iranska extremkommunistiska islam- och muslimföraktar-förföljelse-och-förtals-faktorn fanns där i form av akademikern Afshin Ellian samt den nederländska Nima-dubbelgångaren (kanske rentav förebilden) Ehsan Jami. Det är ändå inte det värsta. Med ett land där ca 40% sympatiserar med Geert Wilders syn på islam, muslimer och immigranter så finns det tillräckligt med faror för att få blodet att frysa.

Futile aftershock?

Uppdatering 090906: snikeriet fortsätter, för uppenbarligen har Bildt enligt dubiösa källor skjutit upp sin resa till Israel. Dessutom har vissa händelser i Spanien fått förebildsroll över Sverige. Bilden har varit klar - en kuvad Sverige är en bra Sverige. Ur detta bubblar det upp bevis på andra typer av förakt som en hel del extremister bär på och som brukas som ett ess i detta spel. Det är ju st härligt hur det passar judiska extremister att pendla mellan judendomen och Israel för att göra distinktionen mellan dem så vag att allt kan attackeras som antisemitism. Samtidigt anser sig extremisterna ha fått en fribiljett att utöva egen rasism med moralisk immunitet. Jag ser på en intervju (källa) publicerad av tokhögertidningen Jerusalem Post gjord med en judisk extremist som emigrerat från Sverige till Israel. Enligt henne är Aftonbladets artikel "ett typiskt exempel på Sverige" och dess hat mot judar. Svensk media har det som sitt syfte att "demonisera judar och Israel" och den svenska befolkningen, korkad som den är, "tror på allt media skriver eftersom det är deras åsikt". En känga slängs även på favorithatobjektet araber, eftersom svenska media delvis gör så för att "blidka och behaga araberna" i Sverige. Enligt Mirjam är Sverige så hemskt att folk brukade fräckt "stoppa henne på gatan" för att trakassera henne. Att hon stoppades på gatan av både "svenskar och araber" har hon ingen direkt förklaring till hur det kunde vara så tydligt, men utifrån hennes övriga ord tyder det bevisligen på att de luktade till sig hennes judendom, precis som hon själv bevisligen luktat till sig deras svenskhet och arabiska karaktär. Detta lavin av oreflekterat förakt och demonisering väller ut ur munnen på henne som om det är något hon lever på, och hon är definitivt inte ensam. Alla andra former av extremister har vi dissekerat, men när ska vi börja ta de judiska extremisterna i örat som tror sig ha en egen fil för detta? När ser vi folk som Mirjam David, Anders Carlberg, Bat Ye'or, Daniel Pipes, Bruce Bawer och Bernard Lewis grillas för det förakt, demonisering och propaganda de gärna sprider?
Det gäller att inte sova och se ena extremismen rättfärdigare eller som fog för den andra. Efter all demonisering och mediamartyrskap som hon basunerar ut så menar Mirjam på att hon är "så glad" att hon "inte lever i Sverige längre" och hon "skäms för att vara svensk". Säg inte så Mirjam, vi saknar dig så mycket häruppe...

SVT1, SVT2, SVT3, SVT4, SVT5, SVT6

The friendly giant has many sides...

Den bosniske gyllene tigerjätten slog till - igen - när det gällde som mest. Det här hör väl sånt som skiljer männen från pojkarna, att visa på krafter när de är som nödvändigast. En annan sak som också hör hemma i den mogna karaktären är insyn i förståelse av det människor har gemensamt med varandra. När man begriper det såsom det ska begripas så ser man gemenskapens nyanser som saker att hylla och hedra istället för att klandra och håna. Zlatan väljer att göra det på sin egen kropp genom en tatuering av sitt efternamn med arabiska bokstäver. Min avsmak för tatueringar tilltrots så hedrar jag Zlatan för dennes ödmjuka tilltagande och märker ut honom som en bra förebild för de yngre. Sug på det, alla rasister, islamofober, arab- och muslimföraktare. Det var ju ändå han som avgjorde matchen. En gång sas det att när Martin Dahlin gjorde mål så blev rasisterna tysta. Jag undrar vad det är som händer nu när det är en muslim med utländskt ursprung som blixtrar till för kung och fosterland..

En närmare bild:

Närbild:

Källa
SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, DN1, DN2, DN3, DN4, SydS1, SydS2, SydS3, SydS4, SydS5, GP1, GP2, GP3, GP4

Blend Ibrahim joins the singers about Allah

Ännu en ung kurdisk toppstjärna har öppnat sitt bröst för allah och låtit melodin sjunga ut för dess kärlek. Blend Ibrahim har en karriär bakom sig som påminner mycket om Hardi Salahs framgångar. Nu går även han in med kraft i kärleksförklaringen av den allsmäktige. Låten heter "khuda allah" och khuda betyder allah. Well done guys, keep up the good work.

Do not scratch my back with a razor

Turkiet är under förändring. Positiva stormar har svept genom landets maktkorridorer, kraftigare än någonsin i modern tid. Landet har lyft upp sig på många fält och är idag ett rike att räkna med. Ekonomin har stabiliserats, utvecklingen har gått framåt och korruptionen håller på att brännas ut ur sitt näste. Detta gäller, uppenbarligen, det etnoturkiska fastlandet. För minoriteter, särskilt den kurdiska, är läget annorlunda och då till det sämre. Det finns indikationer på en turkisk vilja att sluta fred och ge människor tillbaka deras mänskliga rättigheter. Den nuvarande islamvänliga regeringen, som genomfört det mesta som 2000-talets Turkiet kan stoltsera med, har tillsynes denna attityd. En attityd som behöver reformeras, modifieras och justeras men som är ljusår bättre än vad samtliga ultrasekulära islamfientliga föregångare kunnat hosta upp gentemot kurderna. Den kurdiska frågan ska lösas har man sagt och hittills finns det ej tecken på en skrämmande slutgiltig lösning. Bl a beslutade man nyligen att byta tillbaka samtliga turkifierade ortnamn till ursprungliga minoritetsnamn. Denna linje är något att gnida in i ansiktet på alla obligata robothejare av politiskt två-dimensionell extremsekularism.

Det är dock långt kvar. Mycket behöver göras. Jag vet inte om den nuvarande maktstrukturen gör så gott de kan och hinner med eller om samma etnovirus hotar lamslå alla vettiga verksamheter. För att dräpa en giftig och mäktig orm så är huvudet det man ska söka upp och attackera. Tidigare har jag skrivit om hur det styrande AKP omringat skuggorganisationen Ergenekon som legat bakom "deep state" fenomenet ända sedan Ataturks övertagande. Makten går sakta men säkert tillbaka till folket. Med det behövs en introduktion av attitydförändring. En sak kan ju vara att försöka motverka den statliga och nationella rasismen som behandlar den kurdiska identiteten och etniciteten som lepran. Föraktet och fördomarna som lanserats i kombination med militärorganisatoriskt fulspel är fortfarande dyrbar valuta. I många människors ögon är kurderna fortfarande det civlisationslösa vilda bergsfolket med djuriska instinkter. Därför lämpar det sig väl att förklara massakrer utförda av mordiska falangister skapade av Ergenekon med det, i kurdernas fall, självevidenta hedersproblematiken. Det är närmare 80 års djuplodande systematisk hjärntvätt som måste raderas och det blir inte lätt. Finns viljan så kan det även här gå vägen. Rasismen måste utrotas, var än den lyfter upp sitt platta huvud.

Gardell does it again!

Han slutar inte att fascinera med sin träffsäkerhet, initiera nya tankebanor eller slå spikar på huvuden om och om igen. Alltid sker detta till kritikernas förtret som får dem att krypa på alla fyra och skälla. Tossavainen, Ranstorp, ja, mången haro de varit som tappert försökt komma undan med fusk och löjforskning men som kraschat in i muren Gardell. Senaste debattartikeln är en obligatorisk läsning som visar varför han, liksom Andreas Malm, tillhör den absoluta eliten av samhällsintellektet. Så länge de håller denna ärliga hederliga linje som sätter fakta och sunt förnuft över alla korkade åsikter så har de en tillgiven läsare i mig.