Lies, damn lies and Denmark

För er som har missat det så pågår det ett bråk mellan den danska statsmakten och dess kritiker gällande avvisningen av en grupp irakier natten till den 13:e augusti som hade gömt sig i Brorsonskyrkan. Det växlas ord fram och tillbaka mellan kritiker och hyllare av den danska polisen sätt att hantera ärendet. Prästen Per Ramsdahl, som är verksam i den aktuella kyrkan, har gått ut med hårda tillslag mot statens agerande, något som fått justitieministern att avfärda honom på det mest eleganta sättet man kan erfara från en seriös politiker - som en simpel lögnare. Justitieministerns motivation ligger tydligen i polisens egna klippta video om hur ingripandet gick till. Från att mobiler konfiskeras (för att förhindra människor att kontakta sina hjälpare) och flyktingarna ringas in i ett hörn som vilda djur till en ovisshet eftersom filmen avbryts och dokumentationen av agerandet fryses. Under tiden är flyktingarna inspärrade som bestar och förhörs utan juridiska rättigheter. Den danska statsapparaturens hänsynslöshet är ökänd och i detta fall biter de sig själva i svansen. En polis som attackerar sin egen befolkning på detta vilda sätt lär inte behandla andra med mildare metoder. Kanske kan detta handlande beskrivas som "lugnt" på konservativt språk. Kanske var det därför kamerorna stängdes av. Se och bedöm själva...

Polisens egen friserade video med kategoriska snutar och vilda irakier:



Yttre bilder på polisens agerande mot demonstranterna utanför kyrkan:



Prästens egen video.

GP1, GP2, GP3, SydS1, SydS2, SydS3, SydS4, SydS5, SydS6

Hardi Salah sings about Allah

Hardi Salah är en ung kurdisk sångare från min hemstad Hawler som gjort kometkarriär under sina korta tid som vokalist. Han är från en musikalisk familj och flera av syskonen är liksom honom högskoleexaminerade och framstående musiker. Mycket av Hardis musikaliska koncentration har legat på bubbelguminspirerad hjärta och smärta. Videona som är vidd spridda över nätet rör sig inom samma område. På senare tid har Hardi dragit sig tillbaka ända till för någon vecka sen då han gjorde en comeback med en religiös låt. Det är en förändring som varmt välkomnas till skillnad från hans tidigare flickjakt. Förhoppningsvis finns det visst varaktigt bestånd i det också. Titeln är kort och gott - Allah. Det är bara att hålla utkik efter ifall han följer upp den med fler inom samma genre.

Being all that you want to be

Det verkar som att folk som vet minst om detaljerna i och har minst erfarenhet av praktiseringen av den muslimska fastan ofta är de som också har flest (negativa) åsikter om den. Utifrån sig själva sätter de upp en mänsklig norm som kan varken modifieras eller (gud förbjude) överträffas. Intrycket är att denna egenskap återfinns hos väldigt många människor, framförallt personer i stjärnpositioner med världens ögon och beundran hängandes efter sig. När den väl leder till missförstånd, polemiska konflikter eller krockar samman med saker den studsar tillbaka mot så sätter sig media vid mordet med en asätares aptit. Denna gaminställning aktiveras inte ensamt utan åtföljs naturligtvis av många gånger orimlig förstoring som för tankarna till egoistiskt lukrativt ränksmideri. Ungefär som en intigrants tisslande och tasslande där syftet är att det egna huset i slutet ska i slutet av dagen gå ut med vinst. På sätt och vis har detta blivit ett självevident axiom inom den media världen där intriger och upplösningar får nyhetsvärden hur än de utvecklas - ju mer utdraget desto fördelaktigare.

Mourinho har tydligen haft anmärkningar på att en av hans spelare fastar. Han är bekymrad över vilka konsekvenser det får för hans insats på planen och uppgav det som motiv till att spelaren plockades av i halvtid. Mat och dryck kan antas vara två av de elementära saker av fastan som angår en tränare och att äta och dricka rätt på matchdagen är en angelägenhet för samtliga spelare. Därtill har jag full förståelse för en stjärntränares oro över en viktig spelares prestation när denne inte har ätit eller druckit. Det som saknas är den faktor som styrker oron till att vara befogad. Viss trötthet under de första dagarna är normal för fotbollsspelaren som för soffpotatisen. Det är dock viss praktisk skillnad mellan att inte äta och att avstå från föda under en del av dygnet. Muntari är knappast den första eller sista spelaren att spela på elitnivå och ramadan är ingen nyhet i världen. Tidigare erfarenheter visar att överdrivna oron kan stillas med dels insyn i skillnaden mellan spelarnas förutsedda och faktiska förmåga dels överenskommelser med spelare om uppskjutande av fasta på matchdagen.

Momentet för dessa nya anmärkningar är intressant, för Mourinho är inte den enda som har tyckt till om fastan. Bloggar och tidningar frossar i denna plågoris som drar över Europa igen och skuggar dess lyster. Många hetsar upp sig över vad den leder till på arbetsmarknaden nu när det finns en massa energilösa zombien som går runt och är yrsliga. Nu ska miljarder och åter miljarder med pengar sättas på spel bara för att några envisa vidskepliga stollar vägrar följa den naturliga ordningen i sitt yrke. Parallellerna till den övriga alarmerade attityden om muslimens minsta lilla rörelse på den occidentala marken är inte svårdragna. Man kan sitta stilla och ha en bikupa med sig själv - är det för att antalet muslimska spelare har ökat i Europa, för att det fortfarande är sommar och varmt på sina håll eller för att folk är mer medvetna om muslimer och deras livsstil? Säkerligen har dessa kategorier sina grupper av frågeställare och alla gör inte det som ett uttryck för sin fientlighet. Det är dock ren negligéns att bortse från faktumet att en betydande och oroande del av de som protesterar gör det varken av hänsyn till lagens eller spelarnas bästa. Ärendet används som en torr tegelsten i det pågående byggandet av en mur av rasism, förakt och hallucinationer mot muslimerna i Europa. Det spelar då egentligen ingen roll om dessa äter eller inte, utani botten handlar det om mark som besudlats med deras gemensamma närvaro.

Jag tror inte att Mourinho själv menat sina smått taktlösa uttalanden som förolämpningar av muslimer och islam eller att hans halvtidsbyte av Muntari skulle vara särskilt diskriminerande. Därav blir jag förvånad när tyckare och media tillskriver honom sådana insinuationer och ärendet lugnar inte ner sig efter hans ilska över instundande våld och attack. Nog finns det folk till alla slags beteenden men dessa farhågor är bara löjliga. Det räds att man statuerar ett exempel av honom a la Van Gogh. Med all respekt Mourinho, men jag tror att både du och dina uttalanden är alldeles för oviktiga, även för terrorister. Tänka sig, av alla politiker, opinionsbildare och framstående samhällsaktörer som fritt strövande skriker ut sin fientlighet och rasism, som fritt basunerar ut demonisering av muslimer så ser media honom (något även han intalat sig själv med hjälp av media) som en presumtiv måltavla. Lägg ägg nu! Det finns tillräckligt med absurditet i den morbida cybermentalitetens intresse av hot mot allt och alla. Att utveckla det till "islambråk" med intalad högstämma om upprörda muslimer med uppsamling i sina celler överallt i den gisslantagna Europa visar att den journalistiska hederligheten har nedprioriterats under mo-money-strategin. När media väljer att inkorrekt spinna vidare på rykten och insinuationer så är man delaktig, inte neutral åskådare, av föraktsspridningen. Och nej, jag är inte en interfantast...

Just when we thought we were out...

Tiden går och hyckleriet växer och mognar. Hyckleri är ett ord som står högt i kurs för tillfället på denna blogg. Hyckleri är det som slår mig när jag läser högerpopulisternas texter eller frånvaro av texter. Jorå, frånvaron av yttringar från en annars überengagerad opinionsbildare är ett budskap i sig att läsa, begrunda och tolka och den är minst lika viktig som en skriftlig opinion. Många av de som annars brukar skrika sig sterila har idag svalt tungan och/eller håller en låg profil. Eller så kläcker de ur sig dumprovokationer. Man försöker leka med tanken ifall händelseutvecklingen initierade ett chocktillstånd så oväntat, oförutsägbart och otänkbart att det sände en passiviserande tryckvåg genom opinionsstropparnas högerflank med påföljande moraliskt slaganfall. Det kan dock inte vara hela förklaringen. Avhållsamheten från engagemang i ett ämne som detta, när det vid tidigare tillfällen har varit luft och vatten för dem, är ett starkt ställningstagande som bekräftar dubbelmoralen. Eftersom både den häftiga debatten och de diplomatiska kryssdragen i grund och botten sammanfattas som en dragkamp om yttrandefrihet och moralisk korrekthet (sic!) så kan inte en tystnad accepteras lättvindigt. Jag talar givetvis inte med hänvisning till artikeln utan Israels reaktion.

En anklagelse i en artikel riktar sig mot en armé tillhörande en stat som beskriver sig själv som sekulär. En politisk anklagelse mot regeringens militära makt. Så långt är det fakta som presenteras. Längst vägen morfas kärnan av anklagelsen om till ett etniskt trakasseri, en generaliserande anstormning mot en befolkning. Den politiska aspekten raderas och istället ersätts den av en orörbar global folkslagsspecifik angelägenhet. Det är inom denna ram som hyckleriet uppdagar sig självt. När dubbelmoralen inte ser till att anföraren snubblar över sin egen intellektuella tafflighet så får den tystnaden att tala för sig själv. Ett färskt exempel är Birgitta Ohlsson som är en av de som drabbats av sig själv och tillsynes gjort ämnet relativt obekväm att hantera. I Jerusalem Post är hon radikal och tydlig med sin yxa:

"I think it's devastating and totally unacceptable," Swedish MP Birgitta
Ohlsson, who sits on the parliament's committee on foreign affairs, told The
Jerusalem Post. "It's not the first time that we've seen similar stories in this
paper. Of course independent newspapers in a liberal democracy should have the
opportunity to criticize other countries, but this is crossing the line."

I svensk media hade hon dagen innan (sick igen!) varit helt annorlunda:

– Jag är absolut inte emot publiceringen av artikeln. Vi lever i ett fritt
samhälle och pressfriheten är en grundsten för vår levande demokrati. Men för
att den ska vara levande krävs en livfull debatt och diskussion, säger Birgitta
Ohlsson till Nyheter24.

Även om den sista meningen är i sammanhanget en fullkomligt malplacerad och intetsägande mjuklandning så framstår citaten som varandras poler. Helle Klein reagerade på JP-uttalandet och i en intern mailväxling har Ohlsson förklarat att hon har varit "lösryckt och kreativt citerad", något hon försökt informera Jerusalem Post om som dock visat svalt intresse för förtydligandet. Huruvida vi kan ta detta som trovärdighetssänkande minuspoäng för det konservativa JP eller Birgitta Ohlsson är något att diskutera. Det är givetvis välkommet att Ohlsson förtydligar sina ord men jag kan inte gräva mig ur hur den kreativa citatfriseringen ska ha gått till. Är man felciterad så är man felciterad, och det påstår hon sig inte vara. Det subtila mailandet och den krypterade förklaringen luktar mer bortförklaring än genuin korrigering. Det är troligen inte meningen att verkligenheten ska nå oss riktigt ännu och så länge den offentliga tystnaden håller sig står citatpolerna och häcklar varandra.

Det är ändå inte här dubbelmoralen når sin kulmen. Under händelseutvecklingen med de danska karikatyrbilderna och Vilks rondellhund fanns det betecknande initiativ från denna högerflank som nu lyser med sin frånvaro. I och med att principiellt så är det samma kärnfrågor som står upp för diskussion är jämförelsen med dom händelserna varken främmande eller orättfärdiga. Givetvis förs tankarna dit. I botten dock råder det klara skillnader: teckningarna var inte några politiska anklagelser om statliga förbrytelser utan tjänade egna syften. Dessa var oberoende av gensvar från dom människor vars livsstil och religiöst-kulturella bakgrund den riktade sig emot. Man kan betrakta det som att i detta fall gick saker och ting åt det motsatta håller jämför med AB-artikeln - betraktelsen av oppositionen från befolkningsspecifik angelägenhet till en politisk ställning. Muslimerna var nu en unison generell politiserad fiende och man skulle tydligt visa och upprepa sitt ställningstagande.

Under den sista veckans händelser har det skett en utveckling som stadigt stiftar de dubbla måttstocken. Av någon anledning tillåts inte muslimer vandra för långt bort från ämnet utan släpas tillbaka av högerpopulisterna och placeras i en lämplig position för att användas som ett motargument. Muslimerna delges en roll och får en hel del av det sura när kärnfrågans beröringspunkt egentligen inte är en muslimsk angelägenhet. Förvisso har detta en kraftig del av sin rot i något som har berörts tidigare - händelsen har delat Sverige utefter de traditionella politiska färgrollerna och högerpopulisterna anser sig ge igen på Kvällsblaskan (läs vänstern) genom att klämma dess gosenalle "Musse". En totempåle att krossa vänsterns huvud med. Med tidigare händelser i minnet och högerpopulisternas skenhelighet i hand skulle nästa steg egentligen ha varit krav på att svenska och europeiska judar tar avstånd från den israeliska statens beteende. Vi skulle ha sett dem förbryllas över stödet som europeiska och svenska judar visat Israel och vi skulle bevittna dem grämas över tystnaden hos de "interna" organisationerna, föreningarna och profilerna. Vi skulle ha hört den rikta skarp kritik mot dessa som borde vara ute och hagla fördömanden över Israels groteska angrepp på den svenska yttrandefriheten. Det blev aldrig så. Man skulle kunna tro att beror på att de utvalda högerpopulisterna har grott ett samvete som börjar göra skillnad mellan rätt och fel oberoende av vem det är som nyttjas av det. Man skulle kunna tro att de egentligen fattat att man inte kan lägga en broders skuld på en annans axlar. Man skulle kunna tro att de har insett tidigare misstag med kollektiva krav. Man skulle kunna tro att de har öppnat ögonen och insett att en vacker dag kan det mycket lätt komma tillbaka. Dessvärre påvisar dumprovokationerna, råmotiverade musliminvolveringen och den övriga tystnaden att det handlar endast om spel där allt är tillåtet mot fienden, inklusive ohederliga metodik. Med skiftande moralfokus beroende på vem det är man diskuterar har högerkaraktärerna ännu en gång visat vad de är gjorda av.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SydS1, SydS2, SydS3, SydS4, SydS5, SydS6, Dagen1, Dagen2, Dagen3, Dagen4, Dagen5

The 99 - muslim super heroes

WebIslam

The 99. Ett (stort) gäng superhjältar, 99 stycken till antalet, som kommer kors och tvärs från jordens alla hörn. Deras gemensamma nämnare är att samtliga är muslimer och alla har de var sin superkraft, var sitt unika sjätte sinne som är efter en av Guds 99 sköna namn. Här får man läsa om karaktärer som den starke saudiske muskelknutten Jabbar, den förvissande filippinske charmören Widad och den niqabklädda yemenitiske osynlige Batina. Med gemensamma krafter bekämpar de ondska i form av såväl nya fiender som gamla bekanta. Samtidigt som det dyker upp oväntade utmaningar finns det en ärkerival i bakgrunden, en antagonist som har sitt ursprung i början på det som skulle leda till att the 99 kom att existera.

I mitt personliga barndomsnörderi ingick aldrig serietidningar. Förmodligen för att jag aldrig hittade någon som jag gillade. Jag testade allt från Kalle Anka till X-men, fastnade för inget av dem. Kanske hade denna serietidning varit något för mig om den hade funnits. Jag hade sett bilder dessförinnan men det var i dagarna som jag upptäckte dess ursprung som den första serieidén med muslimska superhjältar. Konceptet har tagits fram av den kuwaitiske psykologen Naif Al-Mutawa och har idag vuxit till sig över hela den muslimska världen. Al-Mutawas bolag "Teshkeel comics" har lanserat serien även i västerländska länder med stora muslimska populationer, då översatt till engelska. För tillfället pågår det ett febrilt arbete med att ta fram en animerad tv-serie och tidiga rykten har bekräftats att the 99 kommer att synas samarbeta med sina amerikanska kollegor Justice League. Både serien och dess skapare är flerfaldigt prisbelönade och det skulle inte vara förvånande ifall det inom en snar framtid dök upp planer på en megaproduktion på Hollywoods bänkar.

Idén är definitivt underhållande, även om upplägget inte är innovativt precis. Förutom en modern utformning med stilistisk animation finns det en pluralism som är tillfredsställande att se. Rika arvingar som fattiga ungdomar, mörkhyade afrikaner som vita konvertiter, niqabklädda kvinnor som sjalbärande och icke-sjalbärande kvinnor - samtliga förenas under det gemensamma målet. Roligt är det också att se antalet, 99, som påminner om det mesta som görs i den muslimska världen (särskilt i mellanösternregionen). Allt en massa människor på trappen som skrämmer slag på pensionärerna vid minsta lilla händelse, vare sig det handlar om glädje eller sorg. Det har redan dykt upp kritiska röster om dess anti-islamiska grund - serien manar till tillit på människor med gudomliga attribut istället för Gud själv. Kritiken tolkar jag som ultrasvag lemonad utan verklighetsförankring. Att ägna så lite hänsyn till det mänskliga intellektet och anse att de kan låta sig förledas av en serietidning med den utformningen är i sig att kränka kronan av Guds verk. Människan är en varelse som Gud själv uttalat respekt för, den som sätter sig över det begår en grövre kränkning av vad denna serie kan åstadkomma. Förresten, kanske kan existensen av och öppenheten hos de 99 även leda till att läderlappen och stålmannen uttrycker sin shahada. Är dock lite tveksam till ifall Wonder Woman kan fortsätta gå klädd som hon gör...

Doves with beaks of steel

Tycka vad man vill om Donald Boströms senaste artikel. Killen har förmåga att röra om i ett hönshus så det regnar fjädrar i veckor efteråt. Utan att gå in på själva ämnet finns det en enda rimlig konklusion av debatten - saken måste utredas. Ifall anklagelserna stämmer, även om det handlar om ett enda fall, så är det årets scoop och då har vi än en gång med en skurkstat att göra som slår ett nytt ruskigt bottenrekord i etiska överträdelser samt kränkningar av mänskliga rättigheter. Ifall Boström har fel har han då inte bara fört evigt skam över sitt eget och kvällsblaskans rykte utan även begått karriärsjälvmord. Är det någons ord som i sammanhanget inte ska tas för givet utan rannsakas snarare med enorm försiktighet så är det den israeliska statsapparaturens. Med en bakgrund i total förnekelse av bevisade grova brott och förbrytelser samt som regissör av en folkmordisk omänsklig ockupation är reaktionen förutsägbar. Bara det bör rimligtvis framvålla en distansering från dess testosteronstinna genmäle och med tanke på den statssanktionerade checklistan över själabrännande övergrepp på mänskligheten i form av mänskliga sköldar, klusterbomber, etnisk utrotning, lönnmord, apartheid och alla de andra fyndiga grymheterna föreligger det rimligtvis en verklighetssannolikhet som intuitivt inte är lika med noll. Den skrupellösa israeliska staten har fromt använt alla medel tillhands för att upprätthålla den transparenta illusionen av hur den behandlar palestinier och man skyr inte ens att bryta sin egen ryggrad för att hindra den från att fallera. En illusion som fallerat för länge sen.

Av särskilt intresse här är de reaktioner som en del särskilt intressanta karaktärer visat mot artikeln. När samtliga debattörer fäktas om micken där de bedyrar sin lojalitet mot den svenska grundlagens yttrandefrihetsbalk så bryter skenheligheten hos en del av dessa rakt genom deras tillgjorda anlete. Det är givetvis välsett att folk håller vid sina principer i vått och torrt men när detta sker i falska toner med allmänhetens goda minne så kan i alla fall inte jag hålla tyst. Den som vanligtvis skriker högst och som gärna är framme och flaxar moralfingret i ansiktet på alla andra är den som förtjänar grillas för sitt hyckleri. Ja, ujjja! Här får vi smaka på en härligt buffé av regelrätt hyckleri, styvmoderlig husmorskap och falskt vittnesmål lagom till fastebrottet. Återigen finnes bland andra liberalfascismens taltrattar i täten. På så sätt behöver man egentligen inte anstränga sig för att hitta dubbelspelet och genomskåda det otäcka som döljer sig under sminket. De pekar ut sig själva med "falskhet pågår"-skyltar.

Avci får explosivt "ont i magen" av Boströms artikel som påminner henne om "medeltidens" judeförföljelse. Hon är ödmjukt empatisk inför att människor är "kränkta, upprörda och förbannade" och menar att aftonbladet borde egentligen ha "hivat" denna "antisemitiska bråte som demoniserar Israel" och som "smädar judar" men förstår samtidigt att publiceringen är bara ett "uppsåtligt vädrande av brun morgonluft" från Lindeborgs sida. Visserligen är Avci sina falangister trogen som i samsyn regisserat en långvarig offensiv mot vänstermedia med en sjuklig fixering vid Lindeborg. Här bryter hon en egen vana för att framställa sig som mildare än bevisat. Att både hon och Demirbag-Sten agerar lagvrängare för Israel mot sans, konvenans och oväld är inget konstigt men man behöver inte sälja sin professionella integritet för det. Båda debattörerna medger förvåning över israeliska statens reaktion eftersom dess egen hantering av pressen är en fjäder i dess hatt att hyllas för. Vi får veta att Sverige och Israel har "lika fri yttrande-, tryck- och pressfrihet", något som inte ens kan ses som ett dåligt skämt. Antagligen glömde Reporters without borders rådfråga den azurbruna duon när de publicerat sitt pressfrihetsindex (2008) - Sverige 7:e plats, Israel (Israeliskt territorium) 46:e plats, Israel (ockuperat territorium) 149:e plats - ett förhållandemönster som är relativt oförändrat sedan statistiken framtagits. Det gjorde nog även Freedom house som också publicerar ett årligt index över pressfrihet. År 2009 återfanns Sverige på 4:e plats medan Israel hittade man först på 71:a pallen och det av Israel ockuperade Palestina ända ner på 184:e trappsteget. Även här är förhållandemönstret konstant. Allvaret i denna tillsynes medvetna desinformation överträffas endast av den otjänst de gör de icke-israeliska judarna. Genom att implicit och öppet insistering gör de sig skyldiga till att synonymisera utövare av judendomen med Israel, något som många, särskilt judar, länge försökt att sanningsenligt separera. Frågan är om det är en debattstaktik för att parallellisera skuldfrågan.
Argumentet om uppsåt blir en intressant tes när Avci kläcker det. Hon menar på att vi har fått bevittna en brun provokationen med det solitära syftet att demonisera Israel och judar. Den om läser artikeln får ett helt annat intryck av innehållet. Det förblir dock sekundärt eftersom Avcis hållning går hand i hand med hennes framhävda syn att judar och Israel är icke-skiljbara. Lögn med särskilt uppsåt som värdegrund lyser upp av egen kraft när vi utvärderar det utifrån Avcis andra uttalanden:

Enligt islam är kvinnor och barn mannens egendom. Mannen har rätt att ta
kollektiva beslut, aga och bestraffa familjemedlemmar om de inte underordnar sig
eller vanärar familjen och släktens rykte och heder. Det gäller särskilt flickor
och kvinnor (Politikerbloggen).

Vi kan säkerligen finna motivation i att Avci hade i särklass mest sakliga, faktabaserade och hederliga intentionen med uttalandet. Av just den anledningen upprepar hon sig med liknande leveranser. Avci har som angivet gått hårt ut mot AB för deras publicering. För att få ett magnifikt exempel på hennes förmåga att särskilja politikens roll från yttrandefriheten som motiverade just det behöver vi bara se på hennes inställning under Vilksaffären:

Jag lägger ingen värdering i om huruvida det var lämpligt eller ej av NA att
publicera bilden. Det är upp till varje tidningsredaktion att göra den
bedömningen. Politiker ska hålla fingrarna i styr (Avcis blogg).

Fingrar som Avci själv var så noga med att demonstrera tidigare. Det är betryggande att se principfastheten hos riksdagspolitikern, eftersom hon förmår sig läxa upp Mehmet Kaplan gällande en politikers uttalanden om vad som kan ses acceptabelt:

Men om dialogen ska föras utifrån miljöpartiets utgångspunkter att publiceringen
är oacceptabel så är det snarare en ideologisk konfrontation som behövs. Att
miljöpartiet kräver självcensur är ett bra skäl för att fortsätta rösta för
alliansen (Expressen).

Avcis dubbelmoraliska uppsåtsretorik får sig ett allvarligt knäck när man beaktar reaktionerna efter publiceringen av Ingmar Karlssons bok "Kurdistan, landet som icke är". Avci ingick i gruppen debattörer som yttrade sig om boken (som hon inte hade läst) och utifrån den även om Karlsson som en blivande ambulerande Turkiet- och kurdexpert vars argument inte skulle få vara oemotsagda. Att en stor portion av Avcis&co:s offensiv egentligen bottnar i vänsterförakt samt medvetet införskaffande av alibimandat för anti-islamisk och anti-vänster retorik förklarar den dubbla standarden i hennes argument. Det blir två flugor i en smäll för henne när hon utmanar aftonbladet och Lindeborg att publicera Vilks teckning som genuin pressfrihetstecken samtidigt som hon demonstrativt gör det själv på sin egen blogg. Avci endosserar en förkärlek för dikotomisk världsbild där hon håller på sina judar samtidigt som hon petar på kommunisternas mussar för att se om den röda bjässen reagerar. Snoppmäteri där ovetande och ofrivilliga människor används som insats. Det är givetvis samma mängd empati som kryper ur henne i försoningens förtecken. En uppvisning av Avcis azurbruna respekts- och hedersbetygelse på första dagen av Ramadan.

Detta uppträdande i dubbelmoral i detta läge är givetvis inget unikt för Avci. På högersidan är detta moraliskt pendlande ett frekvent förekommande fenomen, och den senaste i raden är moderatstrutsen Hökmark (någon som givetvis ingår i Avcis hyllningskategori). Denna selektiva etik, denna ohederlighet i vrängt behandlande av sak och fakta, denna snikna opportunism och föraktsretorik kan vi tolerera från icke-officiella enheter. När detta infiltrerar storpolitiska korridorer på Rosenbad och i Bryssel har vi överlämnat makten till demoner med demokratiska makter. Varken världen eller Sverige består av fronter med muslimer mot judar som naturligt föds till varandras fiender. Personer som med egna ord medger vinst i detta tänkande ska man hålla flera vakande ögon på. Personer som vägrar dissociera judar som människor från Israels regering som maktapparatur är personer som medvetet skapar en konfliktbild utan reell existens. Verklig antisemitism måste hivas överbord tillsammans med skräp som islamofobi. Vad borde vi då egentligen göra med politiker som iglar ut skattepengar för azurbrunt propaganda?

Uppdatering 090823: I utvecklingen av de israeliska reaktionerna får vi idag läsa om förutom israelisk offensiv mot svensk media och näringsliv att ledarskribenter i Israel hånar Sverige och påminner om landets reaktion under profetskarikatyrkrisen. Med det menar man givetvis att Sverige borde reagera på samma "hårda" sätt som man gjorde då. Att detta är en infantil substanslös anklagelse om hyckleri framgår bara av dom raderna. Att tidningarna inte kan skilja på en anklagelse, som Israel sin vana trogen bara slår ifrån sig med anklagelser om antisemitism, och en hånande provokation som teckningarna var är en sorglig syn att betrakta hos en medial redaktion. Faktafelen gör inte saken bättre. De svenska tidningar som så önskade publicerade teckningarna, både då och när Vilks teckningar kom. Mycket syftas till Sverigedemokraternas server-nedsläckning. Den som har 2 minuter över kan även idag gå in och se teckningarna hos dem. Det mest skrattretande faktorn blir i alla fall bigotteriet redaktionerna visar upp, som i sina bästa dagar själva publicerade profetskarikatyrerna. Givetvis är muslimer en lämplig grupp att hacka på. Samma kaliber av falskhet och dubbelmoral som hittas hos Avci - saker och ting är ok så länge jag själv gör det.

Uppdatering 090824: nu uppdateras den israeliska bilden av det ohyggliga Sverige. Landet definieras tydligen utifrån en korrumperad sossestyrd media utan pressfrihet med favoritsysslorna att attackera Israel och att statsfinansiera antisemitiska grupper. En del av denna självinsikt blir vi inlotsade i tack vare att vandalen Mazel kommit tilltals om sitt favorithatobjekt. Hörru Zvi, du kan öppna munnen med heder i behåll när du har betalat skadorna för din vandalisering. Fram tills dess är det bäst att knipa igen. Säg det som det är Arvidsson (och kryp inte i den egna hyckleri-avföringen som kollegan Gudmundsson) - Israels agerande visar på patologisk hybris.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11, SvD12, SvD13, SvD14, SvD15, SvD16, SydS1, SydS2, SydS3, SydS4, SydS5, SydS6, SydS7, SydS8, SydS9, SydS10, SydS11, SydS12, GP1, GP2, GP3, GP4, GP5, Dagen1, Dagen2, Dagen3, Dagen4, Dagen5, Dagen6, Dagen7, Dagen8, Dagen9, Dagen10, Dagen11, Steves blogg

Sivan Perwer arrested in Canada

Till och med jag som aldrig dricker kaffe satte den i vrångstrupen. Det är inte första gången jag ser tecken på utspridd rasism och brutalitet inom den kanadensiska polisen men här gick även det i överstyr. Vi tar det från början:

Jag har tidigare gjort läsaren bekant med den kurdiska artisten och megastjärnan Sivan Perwer (uttalas Shivan Perver). Genom sin musik, som till stor del gett ord åt den kurdiska frihetskampens smärtor, frustrationer och längtan, har han i över 30 år varit en internationell kurdisk kulturambassadör. Med ett flertal utmärkelser, erkännanden och hedersbetygelser är Sivan ett världsnamn inom sin verksamhet. På senare tid har han ägnat sig även åt andra typer av verksamheter, bla som programledare på kanalen Kurd1. I veckan var Sivan i Kanada för musikverksamhet samt filmning för sitt tv-program. Sittande i en svart Hummer for de runt och filmade ända tills de blev omringade av flera polisbilar. Ur dessa hoppade flera tungt beväpnade poliser, aggressiva och hotfulla. Någon hade tipsat polisen om skottlossning från en svart Hummer i området. Var detta exakt var, om det hittades några skador eller kulor/hylsor har ingen kunnat utpeka ännu. Första bästa svarta Hummern med hög blattefaktor blev polisens bästa val. Sivan och hans crew arresterades på ett smaklöst och förödmjukande sätt, något som de tydligt markerat. Kanadensisk polis har ingen förklaring till händelseutvecklingen men påpekar att poliserna har följt rådande rutiner till punkt och pricka.

Givetvis håller man kollegorna om ryggen, allt annat vore en hädelse i en rasistisk atmosfär. Sivan och de andra släpptes efter förhör och poliserna "bad om ursäkt" - filmisk uppträdande där en person kan bete sig hur som helt, kommer denne och yttrar orden "I´m sorry" så åligger det den andra personen att ovillkorligen uppfylla dennes önskan och förlåta denne. Lyckligtvis har Sivan valt att inte godta personliga ursäkter. När man har haft en skrikande polis med ett hagelgevär i ansiktet på en som samtidigt skrikit hotfulla invektiv är det en gnutta kinkigare. En positiv överraskning är att regeringen i det fria Kurdistan har också reagerat på detta händelse. I ett officiellt uttalande riktat mot Harper har president Barzani uttryckt sitt missnöje över polisernas behandling av Perwer och delgett att en formell ursäkt är på sin plats. Rakryggad reaktion som få ledare i dagsläget skulle ha mod till att åstadkomma för en landsman och en medborgare. Imponerad av Barzani.

Ps. lyssna på polisernas "trevliga" kommentarer i slutet när de upptäcker att de har blivit filmade. Ds.

Its all about the Linnès

Inget är så frustrerande som när ens mentala utopi pulveriseras. Länge trodde jag, i min optimistiska naivitet, att i framskridna samhällen med öppna möjligheter för alla fanns det en ordning som var en mäktig bidragsgivare till dess utveckling - rätt person på rätt plats. Denna konsensus var i min bedömning både skapare och ett resultat av den materiella och facilitetsanknutna framgången samtidigt som den påvisade den sociala mognaden i en nation. Samhällsengagemang i sig är en potent succékomponent och förstärkt med plikttrogenhet och hög arbetsmoral är den en oslagbar säkring av framgångsströmmen. Topparna nås när detta kombineras med principen öppna möjligheter. En helhjärtad arbetsmyra med genuin förkärlek för sin profession är rätt person på rätt plats och det trodde jag var rutin utan förbehåll. Tji fick jag. Vården var min första arbetsplats och redan där halshöggs min blåögda föreställning. Människor som inte ens borde få ta i skyltdockor hade befogenheter över sjuka människor. Vårdgivare med lika stort engagemang för sina uppgifter som hittas hos en livstidsdömd interner med en sopkvast i handen. Halsbrytande fördomar om patientkategorier - var det inte en styvnackad hypokondriker så var det en oduglig alkoholist, var det inte en trögfattad överspelande utlänning så var det en petig pensionär, gärna ett fruntimmer, som i sin övergivna ensamhet botade sin sällskapssjuka genom att upptaga dyrbar vårdtid.

Jag började se mig omkring och märkte att det inte handlade om ett enskilt fenomen utan en utspridd farsot. Poliser talade om medarbetare med fullödigt människoförakt och lärare besvärade sig över kollegor med noll intresse för de enskilda elevernas utveckling. Ett område som enligt ett flertal vittnesmål är särskilt drabbad är socialtjänsten. Människor som arbetar med människor i behov av nödvändig hjälp. När erfarna vänner talade om att de mest skrämmande smygrasisterna ofta var handläggare med ansvar för flykting- och invandrarfrågor trodde jag att det handlade om isolerade erfarenheter. När familjemedlemmar upptäckte samma sak blev det mer än enstaka rötägg i kommunens verksamhet. Det är då föga förvånande att ett "flyktingombud" öppnar sitt hjärta på Newsmill och ut rinner det SD-pasta. Det handlar dock inte om ett ombud i dess statsklassiska bemärkelse utan om en högerinitierad rörelse med unilateralt tolkade slutsatser om Sverige, migranter och den energibefriande kombinationen. I en debattartikel snärtar Wager till vad hon tror är missbruk av syftet med DO och den svenska fegheten som på grund av en abnorm konfliktsrädsla parerar alla kollisioner, även nödvändiga sådana. Värdefulla skattepengar hamnar i snikna fickor vars bärare man egentligen borde ta i örat och dressera till kulturell underkastelse.

Förutom en vulgär upprepning av vad man får och inte får göra i “offentliga svenska sammanhang” lutar sig Wagers argumentation mestadels mot ett välkänt högersyndrom som ger sig till uttryck som myndighetsförakt. Det svider att en myndighet, när den finns, tar sig an fall som vanligt hederligt svenskhet kan lösa med jante-lags-förnuft. Det kan då inte upprepas nog hur det är i Sverige och vad alla osvenskar ska vara framfusigt medvetna om. För Wager och hennes liksinnade föreligger det inte någon logisk paradox med den läckra kakan. Å ena sidan är Sverige ett fritt land med individualismen som ledstjärna - något man gärna påpekar och gnider in världens näsa i. Å andra sidan finns det en gräns för en av dess mest basala attribut, klädseln, och den går vid det som uppfattas som kulturellt utmanande. Utlåtanden från myndigheter med expertis i sakfrågan är värda vatten, särskilt när klirr-klirr kommer in i bilden. Visst, få saker gör en högerbevingad så enrollerat som slantar och kapital men detta är bara löjligt. Vilandes under ett parasoll av flyktingvänlig speudoalibi undergräver flyktingombudet DO:s funktionsutövning genom att statuera ett exempel som biter sig själv i stussen. Det blir inte bara en principiell kollaps av idén med Sverige utan även en kollaps av de signaler man försöker sända ut med sitt påtalande flyktingengagemang.

Wager kunde ha fattat sig kort för hennes blogg fyller i de fåtal tomma luckor som finns mellan raderna. Det sorgliga är att angreppet handlar överhuvudtaget om rent DO-förakt utan förargelse över utrymmet dessa kvinnors klädsel fått i deras fack. Frågan hon borde utmana sig själv på är ifall hon ser den konflikt som byggt upp hennes syn och som lamslagit högerns empati. En konflikt som bygger på ifall Sverige ska vara en del av världen eller inte. Ifall den ska engagera sig i en mänsklig integrering som globen genomgår för tillfället eller om den ska isolera sig som den norrliggande bondbyn vissa vill få den att se ut som. Det som Wager ger klart sken av är att Sveriges uppgift i sammanhanget är att vara ett kulturdefensivt fort med ett passivt tillstånd av piska i luften. Ges det plats ska det ske med klara förbehåll där monokulturen poängteras som truistisk lag. Man kan då inget annat än beklaga hur Wager omväxlande undergräver sina tidigare uttalanden - mellan artiklar och inom samma artikel. Av kritiken mot DO blir det inget kvar av argumentativt sakvärde där något konstruktivt kan födas. När en överträdelse har ägt rum ska det beivras med allmänna medel inom ramen för enheter med myndighetsutövning. Något vanligt folk begriper och som borde uppfattas även tidigare, ombudsman till “ombudsman“.

Är det då en yrkesskada att folk börjar antagonisera sig mot sitt eget funktionella syfte i yrkesutövningen eller kan det handla om att de har varit malplacerade från början? Kanske utvecklar personerna en passivitet med tiden, en immunitet med hög tröskel för vad som rimligt bör tolereras. Man kan bara spekulera i vad anledningen till det patologiska fenomenet är. Slutsatsen kan endast vara att det, under inga omständigheter, ska accepteras. Skadan som personerna via sina medvetna felsteg orsakar skallrar längre bort än vad en viftande niqab kan visa. Jag har bott i 4 länder i hjärtat av mellanöstern. Första gången jag träffade på niqab och burka var det i vuxen ålder i Sverige. Även om båda plaggen inte har sin rot i islam och även om jag inte har personlig association eller anknytning till dem så angår det mig lika mycket som en politik som gynnar antagonismtänkandet att förbjuda det. Motståndet blir alltmer skrupellöst och har det sagts a och kommer det följas upp med b. Vi måste ge uttryck för hur illa a är. Kul att vara annorlunda klädd tjej nu för tiden. Är man inte för dum för sitt eget bästa är man för feg för det, och är man inte det så är man en guldgräverska. Ett problem som Sverige inte hade behövt ta itu med om det inte var för gringolotto...

The longed call

Inläggsmusik:



Jag har fått ett samtal. Vi har ständig kontakt men detta är samtalet jag har väntat på. Det dröjer några dagar till innan vi träffas men vi kommer att träffas. Jag kan knappt bärga mig, den kvarvarande tiden är för mycket för ett svagt och törstande hjärta. "Ha tålamod! Det var trots allt ett år sen vi träffades, nog klarar du dig i ett tag till". Luren talar sans, men säg det till en galen längtan. Den lever ett eget liv som börjat koka ända sen du började synas vid horisonten. Strålarna, tunna som de ännu är, eklärerar all mörker som i sin enfald valt att stanna inför ankomsten. Vet Du, solen tar sig för pannan och beler mot sin spegelbild varje gång detta händer. Här bränner hon stoffet ur sig med all sin kraft dag ut och dag in och ändå är hon en torftig utbrunnen lykta när Du dyker upp. Det är ingen fara, för hon är kärleksfull och Din bleka substitut. Presenter omslagna i de tjusigaste omslagen det kan tänkas. Kan ett besök verkligen ge sådan försmak av vällust? Kom in i mitt huvud och känn efter, du som tvivlar!

Det är mitt uppspelta jag som behärskar sig på detta usla sätt. Detta är mer än göra sitt livs fynd, mer än en upptäckt som förevigar ens namn i historieböckerna, mer än en skatt som bryter nacken av alla skatter, mer än en uppfinning som mänskligheten står i tacksamhetsskuld inför. När Du lägger ner Din ifrågavarande fot på min nutid så skälver dess fundament. Vidundren som omger mig kryper skriande in i sina celler. Civilisationernas mytologier river sina ansikten och porslinsgudarna krackelerar av vrede. Visst är det sanslöst att Du har tendensiösa fiender. Ordpallare som förblir sin oheder trogna. Med Dig förtvinad med mitt jag har jag inga fiender, ingen som cirkulerar med onda uppsåt för Du dopar mig. Då är jag fullkomlig för Du har kolorerat mina linser. Så kolorera mig med allt vad Din välsignelse ser att jag förtjänar. Tillåt mig att falla ner på knäna inför Dig när Du anländer. Jag är Din friare och jag håller upp en ring med förgråtna glädjeögon. Om Du hedrar mig genom att tillåta mig välkomna Dig så är har jag fått ut mer än vad jag någonsin kunnat drömma om. Jag välkomnar Dig med fest, glädje och rusning.

Välkommen, käraste Ramadan!

DN1, DN2, DN3, DN4, SvD, SydS1, SydS2, GP

An obnoxious story

Det var en gång en man i Turkiet som hette Yasar Karahan. Yasar var en medelålders man med ödmjuka ögon som hade ett stycke mark i en central stadsdel i Antalya. Den var strategiskt placerad i hörnet av en korsning och han tänkte länge vad han skulle göra av sin lilla fastighet. Yasar funderade och funderade och bestämde sig till slut för att skänka den i gottgörande syfte till samhället - han skulle bygga en moské och ett islamiskt lärocenter på den. Löftet höll på att infrias och han beviljades tillstånd att resa sin moské. Under tiden bestämde han sig även för vad den skulle heta - han skulle hedra profetens farbror Hamza och namnge moskén efter honom. Och alla varo de muntra och smilande. De byggde och byggde, ända tills en dag då en man närmade sig och frågade om Yasar och hans muntra gäng visste vad som fanns tvärs över gatan.

Nej - ty vi hava se män äntra boningen och komma ut lika muntra som oss, skanderade det oskyldiga svaret. Där, mitt emot er, finns det en "kerxana" [kerkhana] - den informerande gästen pekade på ett huskomplex som låg ett fåtal steg från den blivande moskéentrén. Yasar och de muntra männen tittade på varann och munterheten försvann lika snabbt som en bris i tunisisk sommarhetta. Kerxana, som är ett lokalkurdiskt slanguttryck i området och översätts till "åsnestall", betyder bordell. Bordellkomplexet hade funnits där i över 40 år och åldersstigna ryskor var husets specialitet. Yasar kunde inte tro sina öron och ännu mindre hitta svaret till vems fel den gigantiska förvillelsen var. Han frågade sin imam och myndigheterna vad han skulle göra med en halvfärdig helgedom som var sockerkoppsgranne till ett glädjehus. Som om det inte var nog var grannen dessutom belägen i qibla-riktning. Den villfarande blicken under bönen skulle då vila på komplexets vita väggar.

De gråa männen tänkte och tänkte för att hitta en lösning. Jurister kunde inte finna fog för en vräkningsprocess och den stadsdelsansvarige kommunaren menade att även om han ville ha bort bordellen så hade han inte hjärta att strypa åt någons levebröd - särskilt inte i dessa kristider. Den liggande steken började lukta och anstöt väcktes hos allmänheten. De kloka hopslagna manliga huvudena fann till slut en djävulsk lösning. En lösning som tog månader att komma på, utforma och fila på. En lösning som var som en blixt från klar himmel - bordellen skulle skärmas av med en 2 meter hög mur i den riktning den blottade sig mot moskén. Planen var så fiffig att de gråa männen gnodde sina hjässor över sin egen förträfflighet. Alla skulle bli nöjda. Muren restes och moskén byggdes klart. Så småningom bads den första fredagsbönen som invigningsbön. Mitt emot skyddade muren moskébesökarna från glädjehusets onda lockelser. Besökarna fortsatte parkera utefter samma vägkant. En del raskt gående till infriande av Guds plikt, en annan till köp av moget ryskt kött. Alla äro de, givetvis, fortsatt muntra.

Stupid non-white men

Jag vill med detta, ännu en gång, påminna läsaren om att denna politiker som förfalskar fakta, som ljuger öppet och som hetsar mot muslimer fortfarande är en riksdagsledamot och det är vi som betalar hennes alldeles för höga och oförtjänta lön. Jag vill vinnlägga läsaren om uppmärksamhet så att denne inte går på hennes falska spel och bortförklaringar, eftersom detta inte är en engångs företeelse, utan en i en serie med liknande demoniseringsdrag. För övrigt är jag målllös, inte inför hennes hetslista men inför tystnaden som omger den. Denna invandrarrasism och hets mot folkgrupp måste börja behandlas offentligt precis på samma sätt som om det vore en etnisk svensk som stod bakom den. Det är en ren tragedi att behöva påpeka detta, men med tanke på vilken gräddfil invandrarprofilerna har fått i frågan så måste man krossa även den rutan. Förinta hatet och rasismen - oberoende av etnicitet.

A foreskin is a foreskin is a foreskin

Vad jag kan erinra mig om så har det aldrig hänt att jag har skrivit positivt om der Volkspartei och dess hantlangare. I de ämnen som behandlas på bloggen har pseudoliberalerna haft en allt annat än smickrande roll. Välförtjänta har de fått sina byxor neddragna, men ärlighet är ändå det som vara längst. Jag vill ändå klargöra med detsamma att den som i framtiden väljer att använda detta emot mig kommer att stöta en totalförnekelse från min sida. Jag kommer att blåneka till att jag skulle vara bakom det här inlägget utan min sakliga gissning kommer bestå av ogrundade anklagelser som muslimhatande liberalfascistoida hackare som tagit sig in i min blogg för att lägga in det. Here we go:

hatten av för en folkpartist! Hatten av för Birgitta Rydberg som vågat sticka ut hakan med sanningen i en annars så etnokonservativ förstockad atmosfär. Vi har inte sett någon annan politiker, varken till höger eller vänster, med mod nog att gå in i denna hetsiga debatt. Snarare har de prominenta och annars så frimodiga talarna, politiker som opinionsbildare, igenmurat sina käkar och hållit sig i skuggan. De har undvikit kommentera ärendet, nej, de har undvikit det som pesten och inte velat ta i den med tång. Det är fler än hon som är delaktiga i SLL:s beslut om att tillåta omskärelse, men hon har haft vett nog att stå för sitt ord. I detta fall har vi här någon som inte är en blind fanatisk anhängare av monokultur för att, i dess tjänst, ta av sig vett, förnuft och saklighet som en luftig hatt. Hatten av för Rydberg som inte låter sig styras av kulturnormativ arrogans. Hatten av för någon som placerar vetenskapens dygder över självrådighetens cancer. Hatten av för att någon i der Volkspartei, för en gångs skull, vågar stå upp för liberalismens sanna själ. Hennes blogg och kommentarsfältet har fyllts med unkna kommentarer. Översittare och rättshaverister. Jag upplever att det är samma frö av drift som gror i dessa antagonister och motståndare som det gör i föreningshumanister - principer ligger under vetenskapens värde, så länge dessa inte stöds av dom själva. Hoppet är att hon fortsätter menar och göra sak av det hon säger. Människor behöver reagera, på sina bloggar som på hennes blogg. Ge motvikt till mobbarna och hathetsarna. Skriv till henne, gör henne införstådd i att vi som stödjer det enda korrekta ställningstagandet finns här. Hon måste se att hon inte är ensam.

Läs inläggen som behandlar manlig omskärelse ur medicinsk aspekt (del 1, 2) samt Bouhamzas fina kommentarer som hennes artikel.

Fatherhood

Jag vet inte vad det är, men om det finns så har den här videon det för den får mig att skratta så oförskämt hejdlöst. Någonting säger mig att dessa barn kommer att minnas sina barndom som inte alltför illa...

Something is rotten in Kalar

Frustrationer kan få massorna att göra skandalösa aktioner. Den senaste händelsen är en bokbål i staden Kalar i södra delen av Kurdistan. Litteraturvetaren, författaren, poeten och sedermera professorn Farhad Pirbal är en prominent akademiker och en nutida kurdisk ikon. Orädd som han är i sina uttalanden och skrivelser har han väckt förakt hos måltavlorna (politiker och etablissemanget) men även beundran åhörare (alla andra som inte är politiker med flyt eller tillhör etablissemanget). Med det styvmoderliga förhållandet till nuvarande regeringen i minnet troddes det inför valet att han skulle vara en offentlig orkanmakare för förändringslistan. Besvikelsen lät inte vänta på sig när han, till allmänhetens förvåning, gick ut med skarpa uttalanden mot förändringslistan och för Kurdistanska listan. I dagarna samlades ett gäng anhängare av förändringslistan för att demonstrera sitt missnöje genom att bränna poetens skönlitterära böcker. Fördömandena har haglat in från såväl politiska håll som journalister och akademiker. Den rörelse vars anhängare tagit till denna urbota medeltidametod har tillsvidare valt att svälja tungan. I en intervju kommenterade Pirbal händelsen såhär:

- jag applåderar deras demokratiska anda! Detta gör de utan att ha fått någon makt i händerna, vad skulle de ställa till med om de vinner ett val?! Herrans välde - jag själv blir väl korsfäst och ihjälbränd!

First of a kind about Kurdistan

En nyligen publicerad mastersstudie genomfört på det välrenommerade Azharuniversitetet driver behovet av en suverän kurdisk stat. Unik genomgång gjord på en plats som förhoppningsvis orsakar viss självrannsakan.