Birth of a new kurdish state

Kurdistans mest öppna val har nått sitt slut och det är med både plus och minus som eftertankarna kommer. Kurdistanska listan fick egen majoritet och kan därmed fortsätta regera i 4 år till. Landet och regionen har lyckats komma en bit på vägen med den moderniseringsprocessen som har varit eftersträvad. En politisk pluralism, som är oberoende av gerillanationalism, har etablerat sig. En parlamentarisk opposition, om ännu ej mogen, kommer in med omfattande kraft. Inget val är utan sina skavanker men den som försöker ordna till det kan egentligen inte beskyllas för likgiltighet. IHEC, som själva har beskyllts för att vara partiska, har mottagit över 600 anmälningar. Dessa har klassats som alltifrån objektiva petitesser (observatör talar i telefon på arbetstid, partiobservatör medföljer analfabet röstare bakom skärmen för att hjälpa till med röstningen, överordnad höjt rösten mot underordnade) till svåra utredningsfall som kan få hela röstlådor diskvalificerade (dubbelröstning, skuggröster). Dock har man, med den bedömning som fanns fram till gårdagen då 98% av rösterna hade räknats som bas, uttryckt att de anmälningar som hade kommit in skulle på intet sätt ändra på valutgången. Utifrån detta har IHEC, FN, EU, arabförbundet samt oberoende observeringsorganisationer godkänt valet. Andra har visat sitt missnöje.

Dessvärre fick denna politiska hausse även en bitter eftersmak. Glädjeskott orsakade ett flertal människoskador samt 1 död. Fanatiska anhängare, främst ur Kurdistanska listans skara, har attackerat opponenternas förläggningar och misshandlat meningsmotståndare. Även om det har varit i begränsat skick under kort period är utvecklingen oroväckande. Attackerna har fördömts av såväl KRG som av KDP:s talesmän och det har kommit löften om grundlig utredning av händelseförloppet. Oppositionen, med förändringslistan som språkrör, lägger in en växel och summerar alla negativa händelser som valstöld och fullkomlig kollision (något som kontrasterar Nawshirwans tidigare ställning). Förändringslistans hyperaggressiva antagonism öppnar för obehagliga spekulationer om toppstyre som går mer ut på att vända sig emot PUK/KDP-koalitionen än verklig politisk opposition. Nawshirwans rykte hinner i kapp honom även som brutal krigsherre som under inbördeskriget var frenetisk förespråkare av utrotning av KDP. Röster börjar höjas från PUK:s läger om hans radikalism och part i korruptionen som har pågått. Att Nawshirwan går från en politisk gerillasoldat till tänkare till stenrik mediemagnat ger upphov till diverse frågeställningar. Om förändringslistans rop på reform hade egentligen börjat med den inre kretsen eller om det är ett tomt maktkamp lär tiden utvisa. En sak är säker - öppenheten lär använda sig av historian för att hålla svikare mot väggen.

Jag väljer att avsluta med en låt av mannen, myten, legenden Sivan Perwer:

Läs även tidigare inlägg om valet.

How Satan buys souls to burn

När människan älskar satans giftiga sötma mer än de fruktar Guds rättmätiga straffvrede så kan allt hända. Där spriten och pengarna går in går imanvettet ut.

Definite election results

I en direktsänt presskonferens redogjorde nyss den irakiska valkommissionen för valresultatet:

Presidentval - top 3:

Masoud Barzani - 69,75%
Kamal Mirawdeli - 25%
Halo Ibrahim Ahmad - 3,5%

Parlamentsval - top 3:

Kurdistanska listan - 57,34%
Förändringslistan - 23,75%
Service- och befrämjelselistan - 12,8%

Mer om detta senare.

Preliminary election results

Kurdistans premiärminister Nechirvan Barzani med fru i vallokalen

Valet är nu avslutat. Officiella siffror från IHEC visar att en rekordhög andel röstberättigade, närmare bestämt 78,5%, deltog i valet. Valdagsprocessen uppges ha gått problemfritt till och enligt planerna, något som inhemska och utländska valobservatörer bekräftat i sina preliminära uttalanden. Det har dock redan kommit in rapporter och anmälningar om valfusk, förfalskningar, sabotage och utpressning - saker som berörda organisationer lovat undersöka noga. Valkommissionen, som förlängde röstningsperioden med 1 timme, har på valdagen meddelat att resultatet kommer att annonseras först 3 dagar efter att valet har avslutats. Detta har öppnat upp för olika spekulationer och utrop om seger. På kvällen började internationell media återge läckta siffror som utges för att vara valets utgång:

I presidentvalet uppges den sittande presidenten Massud Barzani ha vunnit överlägset med totalt 70% av rösterna. I parlamentsvalet ska kurdistanska listan dragit längsta strået med totalt 63% (61%) av rösterna vilket skulle ge dem egen majoritet. Förändringslistan ska ha samlat ihop 22% (19%) medan SB-alliansen ska ha slutat på totalt 13% (11%) av rösterna. En annan källa fördelar siffrorna enligt parentesen och 2 andra obekräftade rör sig inom samma spann. Det finns uppgifter om häftiga firanden på gatorna med skottavlossanden mot skyn och obekräftade sådana om skottskadade på sjukhusen. Huruvida dessa siffror stämmer visar sig inom ett par dagar. Som det verkar nu ska det till ett mirakel för att siffrorna ska vända.

Läs även tidigare artikelserie. DN, DN, SvD, SvD, SvD, SydS, SydS, SydS, GP, GP, GP, GP, GP.

Election in Kurdistan - part 3

Del 3 av 3, läs även 1 samt 2

Processen börjar närma sig sin kulmen och temperaturen ökar stadigt. Enligt tidigare bestämmelse avslutades all politisk reklam- och kampanjarbete av 2 dagar innan generell valdag. Röstandet mjukstartade redan den 23:e när kurdiska armén, polisen och underättelsetjänstemännen inom Iraks gränser samt sjukhuspersonal/patienter och interner (totalt 5% av väljarkåren) gavs möjlighet att rösta. Enligt initiala uppgifter skall röstningen ha gått problemfritt till och deltagandet i denna grupp ska ha överstigit 85%. Intresset för valet har generellt bedömts vara moderat till högt. Inte minst hos grannländerna har man kunnat se ett skärpt intresse under hela perioden. Särskilt Turkiet har uppvisat ett exceptionellt engagemang där Kerkukfrågan kan ses som en av de viktigaste faktorer och som ogärna ses hamna i kurdiska auktoritetshänder. Detta tillsammans med övriga tvistade landområden bedöms utgöra den största risken för ett eventuellt diplomatiskt och militärt intrång av omgivande stater inklusive Iraks central regering. En försmak kommer på första valdagen när utländsk media sprider nyheten om redan avlagda falska röster.

Huruvida det interna intresset kommer att reflektera de resultatbedömningar som har gjorts återstår att se. Lyssnar man till experternas övergripande syn så talar mycket för att Kurdistanska listans regerande ställning ej kommer att påverkas avsevärt. Många arbetare och deras familjer har KRG-initierade projekt att tacka för sitt levebröd. Den utmanande förändringslistans aktivister består av mestadels avskedade fd PUK-tjänstemän i ett led att sovra periferin och en anti-korruptionstransparens till stånd. Andra menar att det är ren utrensningsmetod av förändringslistans sympatisörer och aktivister i områden med stor PUK- och KDP-makt som har ägt rum. Detta kan vara något som förklarar de senaste tidens snabba tillväxt som kan tillägnas mer än nyhetens behag med risk för en lika abrupt Junilistan-inflation. De opinionsundersökningar som har gjorts hittills har varit beroende och därmed mycket svängande. Samtliga har varit internetbaserade, ovetenskapliga och för osäkra för att ge indikation om utfallet. Den senaste internetbaserade undersökningen som har utförts av arabiske tidningen Baghdad visar en vinstmarginal på över 60% för Kurdistanska listan. Det går dock att se tydliga trender i opinionsundersökningarna. Duhok-provinsen, som har varit KDP:s starkaste fäste, kvarstår som KDP- (och därmed kurdiska listan) lojalister. I huvudstaden Hewler och dess provins, som står för mer än 1/3 av samtliga röstberättigade, går Kurdistanska listan åter ut med klar vinst även om förändringslistan visar på utmanande siffror. Största osäkerheten ligger i den folkrikaste suleimaniyah-provinsen. Regionen, som traditionellt sett varit PUK-sympatisörer, ter sig ha kluvit väljarkåren i samband med PUK:s partiella sönderfall. Det är också den region som enligt rapporter har haft flest oroligheter under kampanjperioden.

Enligt IHEC samt den oberoende SCFEK har flera hundra incidenter registrerats hittills som sträcker sig allt mellan reklam- samt mötessabotage till godtyckliga myndighets- och tjänstemannaingripanden, misshandel och sammandrabbningar. Av listorna sticker Kurdistanska listan ut som den som har fått i särklass flest anmälningar mot sig. Ställvis anses situation vara riskabelt spänd med konstant stegring mellan PUK-lojala aktivister, som beskylls för att upprätthålla korruptionen och stagnationen, och förändringslistans aktivister, som ses som anpassliga opålitliga dissidenter och avfällingar. Vissa bedömare talar om överhängande risk för allvarliga eftervalssammandrabbningar och en del utesluter inte inbördesstridigheter. Säkerheten är betydligt tilltagen och gränserna, inklusive all flygtrafik, kommer att stängas under 48 timmar. Listornas företrädare, däremot, tillbakavisar dessa risker liksom andra bedömare och dessa är enligt egna uppgifter fast beslutna att bevisa den kurdiska demokratiska kapaciteten. Huruvida detta kommer att stå sig återstår att se. Det definitiva valresultatet kommer att offentliggöras först 15 dagar efter valdag.

Sett efter helheten har denna valprocess hittills inneburit en progression i rätt riktning med ökad transparens och öppenhet. Den politiska konkurrensens framväxt och de öppna villkoren visar en ny sida som slår sina alternativ. En del beskriver det som en orange revolution i Kurdistan, vilket kan i sin anda sammanfatta den oppositionella kraften i framväxt. För många tungviktare från etablerade partier har ingått i denna rörelse med förändringslistan i spetsen för att den ska vara övergående. Kurdistanska listan, som länge har setts som den självklara vinnaren, är inte lika säker i sin position utan kan behöva söka andra listors stöd för klar majoritet. Förändringslistan, som till skillnad från Kurdistanska listans partier inte har egna beväpnade styrkor (vars enheter inkorporerats i regionens försvarsmakt), har med detta som huvudpoäng avvisat alla aspirationer på att lösa några tvister med militära medel. Med en ung befolkning (2004 var 50% under 20 år) har politiken en ny demografi att anpassa sig efter. De medvetna ungdomarnas behov växer in en allt mer globaliserad värld. Generationerna som var barn när Kurdistan blev till är de vuxna nu och generellt sett ställer väljarna ett vidare spektra av krav på sina folkvalda. Union och säkerhet är högre upp på agendan än vad många tycks tro. Med denna bakgrund ställer jag mig kritiskt till Mustafa Cans bedömning av det kurdiska politiska läget. När det inte går att förneka alla tärande politiska och säkerhetsproblem som drabbat befolkningen och regionen måste detta betraktas som tillhörande utslitande och utdragna förlossningssmärtor. Den autonoma Kurdistan har jämförelsevis med de övriga kurdiska regionernas läge, och sett ur dess politiska synvinkel, varit den region som legat steget högre för den kurdiska befolkningen. Jag tror inte att smärtan är över ännu. Jag tror att det fortfarande återstår mycket att göra. Dock menar jag att med politiker som diskuterar svårigheten i balansen mellan parti- och förtroendelojalitet så är den demokratiska mentala mognaden framskriden, och då hoppas jag att slutet av denna förlossning kommer att vara lyckad. Nästa val är om 4 år och vill det sig väl blir det mer positivt bloggande om det.

Who's your red daddy?

Vänstern är högern, högern är vänstern och jag är strandsatt. Jag har sagt det och nu upprepar jag det - vänsterns megafon stöter mig längre och längre bort från lägret. Dess slaviska knäande inför den röda självgodheten matchas ställvis endast av de azurbrunas färgtillbedjan. Ifall det fördummar det egna jaget och stannar där blir problemet begränsat. Dessvärre brukar det sällan vara så. De insisterar på att smeta ut denna destruktiva subjektivitet över sina bästa sidor. Det ska markeras revirer och det ska stångas horn med ärkefienden på högra balkongen. Det är besvärande nog att föreställa sig själv såsom dessa två alfahanar ser på oss - med tillfallen brunst. Att man förvägras en röst däremellan är således en självsägande gest om att de inte kunde bry sig mindre om den. Vi tar det från början:

för 2 månader sen släppte Sabuni&co via ungdomsstyrelsen sitt tredje beställningsjobb med azurbrun oldingsrätt. Manipulationen av arbetet ur hypotetiskt, etiskt, statistiskt samt konklusivt var ett faktum som uppdagades med enkla medel. Media lät detta förbigås. Man hade överseende med demoniseringen, alternativt begrep man aldrig arbetet och utgick ifrån att skribenterna gick att lita på. De hutlösa slutsatserna dissekerades och påvisades vara framlagda högst friserade och myglade. Siffran 70000 unga med utländsk bakgrund inom riskzonen att tvingas in i äktenskap var inte bara produkten av statistiskt tvätteri utan även politisk fiffel och ideologisk streberkarriärism. Vi trodde att rapporten begravdes för att den blev för transparent, men icke. Islam- och muslimföraktaren Sara Mohammad ger nytt liv åt denna manipulation med Aftonblaskans välsignelse. Lögnen “70 000 med utländsk bakgrund” äktas högst motvilligt med generell hedersproblematik. Tvångsäktenskapet som förgör bådas egentliga framtidsutsikter är ett faktum.

Aftonblaskan, som brukar vara utomordentligt pigga på att ge sig på högern i tid och otid, borde inte bara veta bättre utan vet bättre. I detta fall lägger man sig platt för bevisligen förfalskade uppgifter och slutsatser. Är det för att hugga till högerns ordförandeskap eller för att ge mervärde till uppropets innehåll? I en perfekt värld där sanningen är en eftersträvad vara i media bör det rimligtvis anses att ingen av faktorerna har varit slående faktorer. Vi lever dock inte i en perfekt värld utan i en värld där folk (media) säljer sina rullstolsbundna mödrar för reklamutrymme. Vänsterns personlighetsklyvning börjar komma åt mig. Den flörtiga charmören kompenserar inte längre för anpasslingens allians med blodsugare. Högern och vänstern fåt stångas tills de krossar varandras pannor - de borde någon gång fatta att vi väljare inte är brunstiga honom som vill ha en starkare variant av samma slag. Vi vill se den som är annorlunda och som vågar sticka ut genom att stå upp för sin heder. Tillsvidare backar jag ännu ett steg från vänstern utan att kliva åt höger. Strandsatt behöver inte alltid innebära katastrof. Jag kanske har fått mitt kall där, för en pirat överlever alltid på ödeöar.

Election in Kurdistan - part 2

Del 2 av 3, läs även del 1

I ett specialreportage om det kommande kurdiska valet publicerat i Newsweek berättar man om en valprocess där alla utger sig för att vara reformister. Med världens och folkets ögon på sig i ett politiskt ännu ostabilt läge är slaget om rösterna mer laddat och resurskrävande än någonsin. Intrycket är att bitterheten blocken emellan tilltrots så är detta den mest öppna och bredaste valrörelsen hittills. Utmaningen är i dagsläget bortom rivalitet om territoriell makt med militär dominans. Snarare finns det ett klart övertag av konkreta frågor med klara ideologiskt färgade lösningar och förslag. Rörelserna talar då inte bara om permanenta lösningar, utan även om det förflutna och det kommande i den politiska atmosfären. Samtidigt poängterar samtliga listor vikten av långsiktiga och breda planeringar som säkrar bibehållande av varje nyvunnen framgång.
Huvudfrågorna kan ses sammanfattade i de paroller som är frekvent återkommande - jämlikhet, progression, transparens, säkerhet och anti-korruption. Dessa rubriker stöds av en stadig bas av oumbärliga reformbehov - förnyelse, patriotism, tjänstemannaskap, politisk funktionsdifferentiering och decentralisering. I sina försök att omvandla dessa attraktiva rubriker och subrubriker till praktiska metoder har listorna lagt fram omfattande och tillsynes noga utstuderade samhällsplan som innefattar allt ifrån miljön till det kurdiska språket. Samtidigt som man har anskaffat sig egen erfarenhet är det sedan tidigare känt att kurdiska myndigheter ofta samarbetat med utländska kollegor i frågor gällande funktionell tillämpning av önskemål. Studieresor, utbildning av delegationer på plats utomlands samt inhämtning av konsulter har tillhört vanligheterna. Därav ter sig andelen realistiska planlösningar kontra partipolitiska utspel vara överraskande hög. Det är dock inte sagt att det råder brist på häpnadsväckande förslag vilka kommer att beröras.

Kurdistanska listan, som har stora sympatier från grannländernas kurdiska minoriteter, faller till stor del tillbaka på sitt förflutna. Förutom att ha varit ledande aktörer i befrielsekampen långt innan provinsen avknoppades från Saddams styre har partierna mycket att hedras för i den moderna Kurdistan. Under lång tid vad den kurdiska provinsen under ansenlig ekonomisk depression i och med dubbla uppsättningar av sanktioner. Trots långskriden maktkamp och periodvis hetsiga stridigheter mellan de regerande partierna KDP och PUK har man över åren lyckats vända en betydande del av olyckan. Sedan 1991 och särskilt Saddamregimens fall 2003 har Kurdistan haft sin egen utvecklingsfas. Förutom ett ekonomiskt uppsving har säkerhetsfrågan varit självtalande. Explosioner, attacker, kidnappningar och andra typer av terroraktiviteter har i relation till övriga Iraq varit försvinnande liten. Kriminaliteten bedöms vara under kontroll och gatusäkerheten är betydligt tilltagen. Det sociala skyddsnätet har byggts ut primärt på lokal nivå för att föra ut faciliteter på jämn nivå men också som ett sätt att förhindra svårhanterlig urbanisering. Regeringen (KRG) menar att både de interna (myndighetsbundna) och externa (samhällsbundna) problemen är många men att kontinuiteten som har rått är enda säkra och lämpiga sättet att hantera den unika kurdiska situationen. Vidare poängterar man att fortsatt progression förutsätter att folket träder in och tar ansvar som ägare av nationen och inte enbart hyresgäster. Kritiker menar att just dessa är faktorer som påvisar att den nuvarande regeringen har misslyckats och snarare en del av problemet än lösningen.

I en nyligen publicerad rapport av Amnesty international påpekas förbättring av politiska läget i Kurdistan samtidigt som man riktar kritik mot maktfullkomlighet och brott mot mänskliga rättigheter. Förändringslistan, som närmast kan betraktas som missnöjeslistan, går med service- och befrämjelselistan (SB-listan) ut hårdast i sin kritik och den är mångfacetterad: det nuvarande maskineriet är för egocentriskt, toppstyrt, byråkratiskt och segt. Genomgående korruption, nepotism, despoti och förstockade visioner har skapat en politisk dekadens som korroderat den ännu fragila kurdiska självstyret inifrån. De som behöver staten mest för sin utveckling - barn, kvinnor, äldre, arbetare och martyrfamiljer - är de som proportionerligt har negligerats mest. Man har nått en återvändsgräns som man i bästa fall fastnar vid och ser alla andra nationer lugnt segla förbi. Vidare betraktar kritikerna exempelvis förhalandet av återförening av tvistade områden med federationen samt det flerfaldigt uppskjuta referendumet gällande Kerkuks framtid som ett allvarligt fiasko som undertecknats av KRG:s flathet mot centralregeringen. Detta i sin tur äventyrar inte bara den nationella suveräniteten och säkerheten utan även skapar fog för inre splittring - frågor som ständigt är centrala. KDP och PUK har med gemensam röst utgett sig för att vara obevekliga i frågan som skjutits upp på tekniska indikationer. Som bevis har de tvistade områdena implementerats i den av kurdiska parlamentet godkända konstitutionen som folket kommer att rösta om den 1:a augusti.

Frågan om korruption är återkommande och laddad. Nyligen började KRG, till centralregeringens förtret, sälja olja för områdets vinning. Det finns dock anklagelser om att detta har skett inofficiellt under lång tid utan statens vinst i det. Nyligen framkomna siffror tyder på enorma summor som gått ur statskassan till båda partiernas kassor. Kurdistanska listans utmanare påpekar att övergången från gerillabaserad rörelse och militär till statsmakt och armé är ett steg som skulle naturligt ha följts av partipolitiskt övertagande med komplett ekonomisk och politisk transparens. Detta är något som lyser med sin frånvaro och som har omvandlat myndigheterna till partiernas ärvda spelrum. KRG slår tillbaka anklagelserna utan att förneka existensen av problem. Man menar att det råder en grundlig process i syfte att utrota korruptionen och iscensätta partipolitisk decentralisering. I detta ingår en välplanerad och genomgående skilsmässa mellan ett flertal myndigheter från statlig kontroll samtidigt som man reviderar det rådande läget i de differentierade fallen. Avsaknaden av adekvat politisk opposition är ännu en punkt som har debatterats med den mäktiga KRG:s roll i centrum. Gemensamma panelpresentationer har förekommit, dock inga debatter. Väljarna har ej fått se över offentliga kraftmätningar över specifika frågor mer än solitära uppmaningar och pikslänganden. Unionen av PUK och KDP till oskiljbar gigant har försvårat förverkligandet av detta ännu mer. Att problematiken har uppmärksammats och att det finns ett upprop för detta behov ses som ett tecken på modern mognad.

Ett annat tecken på listornas frågehantering med samtida prägel kommer in vid närmare titt på kvinnofrågorna. Förutom att listorna är ytterst noggranna med att framhäva kvinnlig närvaro i representation och reklam samt under kampanjernas andra moment så har samtliga diskuterade listor specifika program för social, juridisk och ekonomisk emancipation i samhället. Den Irakiska presidenten Jalal Talabani, som dessutom är partiordförande för PUK och aktiv i kampanjen för egna listans räkning, har varit noga med att hålla specifika möten med kvinnoorganisationer. Prioriteten ligger på social rekonstruktion som då inte bara handlar om rättigheter och möjligheter utan även att på juridiskt väg motarbeta företeelser som tvångs- och för tidiga äktenskap. Han upprepar gärna att han ser en kvinna som nästa partiordförande och trots det självproklamerade motståndet mot dödsstraff uppger Talabani att dom enda ratificeringsdomar som han skriver under är när det har handlat om kvinnomord (tidigare har Talabani konsekvent vägrat skriva under dödsdomar inklusive domen mot hans forna fiende Saddam Hussein, en person som under årtionden hade utfärdat en dödsdom mot just Talabani). De övriga listorna är inte långt efter med instämmanden och tillägg. SB-listan talar om reformer på alla yrkesnivåer med särskilt intresse för att höja kvinnors sociala status. Gemensamt med förändringslistan har de även förslaget "hemmafrulöner", som båda listorna poängterar vara ett slitsamt arbete som måste hedras med statligt arvode. Förändringslistan, som för övrigt prioriterar individualismen över kollektivet i den sociala planen, tar det ett steg längre och pläderar för allmän positiv diskriminering i kvinnors favör.

Det generella intrycket av processen är att utfallet kommer troligtvis att ger mer än ett resultat till självkostnadspris. Trots stora likheter i rubricering börjar de politiska rörelsernas dagordning synas klarare. Problemen benämns vid egna namn och generationer, minoriteter samt distinkta minoriteter bemöts utefter egna behov. Rörelserna visar på revisionshunger och energi. De regerande öppnar för förändringar och missnöjeslistorna siktar på politisk konkretion. I nästa och avslutande del knyts (förhoppningsvis) den avslutande syningen ihop.

Election in Kurdistan - part 1

Den 25:e juli är det dags för allmänna val i den autonoma federationen Kurdistan. Det är det tredje i raden av val sedan regionen frigjorts från Saddams hegemoni 1991. Senaste valet ägde rum 2005 efter ett långvarigt och uppslitande uppehåll pga inbördeskrig, politiska oroligheter och kaosartat undantagstillstånd. Årets regionalval blir tillsynes det hittills mest intressanta pga ett flertal faktorer. Nya allianskonstellationer och utmanande utbrytarfraktioner har bäddat för intensiva valkampanjer. Valfrågornas prioritet och riskerna med den ansträngda relationen till Iraks centralregering har skapat ett essentiellt behov av en tydlig plattform. Samtidigt som det inte finns avmattningsspår av betydelsen av den nationella suveräniteten och de attribut som är associerade till den så har de ordinära vardagsfrågornas position flyttats längre och längre fram i folkets medvetande. Av landets 4,3 miljoner är 2,5 miljoner röstberättigade och förutom val av president ska totalt 111 platser i det kurdiska regionalparlamentet fyllas. Som potentiella kandidater har 509 personer ställt upp på 25 separata vallistor. Till posten som president finns 5 kandidater att välja mellan.

Valet, som uppskjutits sedan maj och som kommer att övervakas av den nationella valkommissionen och internationella övervakare, har årsaktuella modifikationer i sin utformning. Förutom separation mellan valet av president och parlamentariker så introduceras ett utökat antal reserverade stolar för minoriteter. Listorna består såväl av enskilda partier som allianser. Även om samtliga listor är slutna så kan oberoende kandidater ställa upp på personval under egen lista. De öronmärkta minoritetsplatserna är avsedda som utfästelse av minimirepresentation på 10% och som det framgår av tidigare val så är kandidering och val av minoriteter möjliga även under konventionella listor. Utöver det så ska varje flerkandidatslista bestå av minst 3 och högst 100 kandidater, varav minst 30% måste utgöras av kvinnor. Till skillnad från det nationella valet kan åter inga utlandsboende kurder rösta i detta regionala val. Valkommissionen har dock, efter utdragen ambivalens, lovat bistå med röstningsmöjligheter till kurder på tillfälligt avstånd i det övriga Irak.

Det finns klara distinktioner i valrörelsen som påminner om modernitet och konkurrensmognad i en vad som ännu kan betraktas som demokratiskt ungt befolkning. Mycket för tankarna till det amerikanska tillvägagångssättet i utförseln av budskap och mötet med den enkla väljaren. Användandet av grafiska associationer och sound bites är påtagligt. Partifärger med inslag av välkända symboler pryder förutom partihörande enheter även sympatisörers kroppar och ägodelar. Internationella slogan och modeord med touch av hemtrakterna är medel som används av samtliga delaktiga. Stora valmöten med dånande kamplåtar och kända artister, offentliga studiebesök och ekonomiska bidrag till föreningar, organisationer och enheter samt introducerande av långsiktiga nationella planer med bestående gemensamma fördelar tillhör grundläget. Internet är ett flitigt brukat slagfält efter konstens alla regler med koalitionssidor, reglujära nyhetssidor, reklamkampanjer och youtube-kanaler. Ingen valrörelse är fullkomlig utan en skälig portion med undergrävanden, anklagelser, provokationer och smutskastningar vilket det finns klara tendenser till.



Av listorna är 3 av särskilt intresse. Kurdistanska listan (Facebook, Facebook), som återfinns på plats 54, utgör en allians mellan giganterna och de forna rivalerna KDP och PUK som åter väljer att marknadsföra sig under gemensam fana. Unionen, som innehar rådande styrande ämbete, har lanserat en massiv och påkostad kampanj som få lår missa. Mediala enheter på båda fronterna har gått in med kraft och själ för att endossera sin verk. Tidningarna har fyllts med anslag och valemblem och satellitkanalerna tillhörande partierna varvar de konstanta skärmtäckande reklamen med direktsändningar av valmöten och uttalanden från framstående politiker. Valsångerna avlöser varandra med utformning och budskap riktade till specifika generationer. När raplåtar gjorda av unga färgglada hiphoppare med löften om öppen framtid och kommande möjligheter är avklarade så tar festivalen vid med gamla klassiker med folkkära kändisar där man har skruvat originaltexterna med spetsfundighet och glimten i ögat. Listan, som samtidigt kampanjar för sin presidentkandidat, den nuvarande folkkära presidenten Masud Barzani, anses vara en klar favorit.



Andra listan med utmärkande behov av förtitt är den nybildade utmanaren förändringslistan (Facebook, youtube) som hittas på plats 57. Denna lista betecknar sig även som fristående reformister som tröttnat på makthavarnas flathet. Skapare och initiatorer utgörs främst av utbrytare och avhoppare från PDK och PUK med fokus på PUK:s fd andra man Newshirwan Mustafa. Kändis- och glitterfaktorn återfinns även här med liknande valstrategiska utspel som ses hos kurdistanska listan. Som känd förkämpe med lång historia av befrielseaktiviteter har Newshirwan brett folkligt stöd och hans avgång bedömdes av många vara ett kraftigt slag mot PUK. I dess kölvatten kan man se ett flertal (numera) blocköverskridande parlamentariska vildar, intellektuella och samhällsaktiva personligheter som uttryckt sitt stöd för listans mål och verksamhet. Propagandan sprids främst genom Newshirwans egna mediekonglomerat Wusha med den sofistikerade nyhetskanalen KNN i spetsen. Mottot är "låt oss befria framtiden" och dömd efter bredden stöd listan har erhålit kan denna aktör ändra den politiska demografin en gång för alla.



Det tredje och i synnerhet mest överraskande samarbetet hittas listat som 59, service- och befrämjelselistan (youtube). Här har 4 partier förenat sig. Förutom de 2 största islamiska partierna Kurdistans islamiska union och islamiska samlingen i Kurdistan hittar vi den socialistiska rörelsen Kurdistans socialistiska demokratiska parti samt det nybildade kommunistiska partiet framtidspartiet, som i sin tur är en utbrytargrupp ur Kurdistans arbetarparti (ska ej förväxlas med PKK). Trots det tillsynes omaka sakläget som de enskilda partierna stått för har man lanserat ett gemensamt och omfattande program. I kampanjen hittas samma lanseringselement som hos de nämnda listorna med klar fokus på den enkla medborgaren och dennes position i samhället. Specialreportage och program (särskilt i ISK:s satellitkanal Payam) har under lång tid utformats för att klarlägga listanhängarnas prioritet. Hjärtslitande tårdrypande tv-inslag med familjtragedier varvas med kopplingar till nationens främsta behov och intresse. Bärare av samhällssår, pinade martyrmödrar och fruar, föräldralösa barn, övergivna äldre människor får med egna tårar berätta om sin smärta och vädja till ljusning medan de manliga och kvinnliga reportrarna gråter med dem. Partierna har sina lojala anhängarskaror men kan utifrån sin plattform slå med kraft ur underläge.

To eat or not to eat the cookie

Inget nytt under solen, dock en kraftig smocka i magen på terrorsystemet som har försökt mörka detta genom alla möjliga ohederliga knep. Bortförklaringarna har alltid varit domsamma. Tidigare har palestinierna ljugit läpparna av sig. Världssamfundet brukar ljuga. De internationella hippieorganisationerna Amnesty och HRW har alltid föraktat Israel så dem kan man inte heller lyssna på. För att inte tala om landsförrädarna Gush Shalom, JIPF och alla de andra otacksamma snyltarna. Hur kommer Israel att behandla de utsända aktörernas egna berättelser? Man kan inte ha dem som preserverade hjältar samtidigt som man försöker underminera deras trovärdighet på grövsta möjliga sätt.

Damn you, Pythagoras!

Det är gött med aktiviteter. Särskilt när det kommer till samhällsaktiviteter som främjar medborgarna. Mötesaktiviteter som öppnas upp för alla intresserade. Träffar om syftar till dialog, förståelse och samsyn. Man gör ett sådant försök Allingsås där kommunen har valt att ha med ett finger i arrangemanget. Den kristna Dagen verkar vara lagom förbittrad över detta finger vilket lyser genom via de utpressningsfrågor som de egentligen kunde har summerat till en enda fråga. Frågan om huruvida det skulle funka ifall ett kristet samfund verkade för en liknande tillställning blir nedprioriterat eftersom Dagen knappast hymlar med att de ser detta som en maktkamp om territoriell andlighet. Samtidigt har kommunen, i Dagens bedömning, engagerat sig i religiös mission vilket bryter mot sekularismens andra budord (det första är du ska inga andra gudar hava jämte kapitalet). Vem som kan spås bli mer upprörd/gynnad - våldssekularismens riddare föreningshumanisterna eller frikyrklighetens islamskräck, återstår att se.

Det handlar ändå om en delikat balansgång som dagens svenska muslimer ständigt måste erinras om. Ifall det ska funka med detta kulturella intrång så måste man veta hur man skapar assimileringsharmoni. Det gyllene snittet kan dra något hårigt över sig, härmed introduceras den muslimska gyllene triangeln. På ena sidan ska man se till att inte övertrassera gränsen för var det sekulära offentliga rummet börjar, och den går i dagsläget vid hemtröskeln (i aktualiserade arkitektoniska samhällsplaneringar ingår förslag på omdragning vilket kan innebära flytt av denna gräns innanför tröskeln, om Sabuni och der volkspartei får som de vill så att säga). Den andra sidan avgränsas av kyrkans kulturella och traditionella luftrum samt behovet av säkerställande av en position som första prioritet vid potentiell religiös massåtergång. Den tredje och stilfulla sidan, som tillsammans med de övriga axlarna märker ut for utrymmet för den svenska muslimen, är de förväntningar och krav som resten av världen har. Dessa paketeras fint och ljuvligt ihop till en gigantisk blockad som styr alla ens rörelser. Man ska vara minst lika produktiv, engagerad, framgångsrik och skönhetsopererad som alla andra, i annat fall kasseras man som samhällsoduglig och man får spendera resten av sitt liv som social outcast. Det är med andra ord en synnerligen liten triangel som godkända muslimen ska försöka hålla sina falanger på. Det är mäkta fascinerande att så många nya falanger ändå får plats.

Uppdatering: intressant uppdatering. Allt som fattas är att de fientliga bloggarna och Dagens publicerar var sin dementi om att det handlade inte om antimuslimska känslor och att de beklagar sin unilaterala "missförståelse". Väntar med spänning på det!

To lie or not to lie

Detta är intressant, inte minst pga alla förutfattade meningar och debatter om hur detta egentligen gått till. I den publicerade versionen är det tydligt slätstruket - den oroliga mamman ville förstå vad den språkokunnige läkaren sa om bebisen och bad vänligt om en läkare som kunde göra sig förstådd. Den grinige läkaren tolkade detta som ett personligt rasistiskt påhopp och sprängde därmed in en onödig och osann värdering där den absolut inte hörde hemma. Detta är så typiskt dagens pk-uppfostrade Sverige där man inte ens kan be om att få information om livsavgörande beslut på ett korrekt sätt utan att bli påhoppad om att man är rasist!

Min syn:

onödiga dumheter pågår överallt och i dagsläget, med den utgångspunkt alla utomstående har i ärendet, är risken/chansen för att svaret finns i ena eller andra lägret lika stor. Om detta är resultatet av en klumpigt uttryckt notering eller ett brott mot journallagen återstår att se (det senare är högst osannolikt). En patient är i princip alltid utlämnad i en sårbar situation som baserar sig på vårdgivarens omdöme - såvida denne inte reser sig upp och tackar nej till vården vilket denne har rätt till. Likaså hamnar vårdgivaren många gånger i situationer där journalen utgör det enda dokument som denne kan ta stöd av. Daganteckningen i journalen utgör den berättelse där alla uppgifter om det enskilda besöket återfinns: patientens beskrivning, ens undersökning, resultat, diagnos, behandling, utförande av behandling, tillvägagångssätt, prognos, utdelad information etc. Denna plats är inte bara den korrekta platsen att skriva ner kontentan av patientsamtalet med patienten utan det enda juridiskt signifikanta dokumentet inom vårdjournalen som man har att tillgå. Händer det att du går in i ett behandlingsrum och patienten skriker "den där n*gerapan får inte röra vid mig, jag vill ha en svensk läkare" så är det ett stort misstag att inte notera det i sin journal.

Journalens värde är beständig och den juridiska mekaniken som har gett den dess styrka tar stöd i vad en vårdsituation är och inte är. Något som vården inte är brukar vara en huvudbry för alla som inte arbetar inom vård och det är en exakt vetenskap. När många fall har nationella riktlinjer och standardiserade måttstock att gå efter så kommer den individuella bedömningen alltid in som verkställande direktör. Denna nyans är det som gör att en läkare aldrig kommer att kunna ersättas av en dator. Med journalen i handen kan en ord mot ord situation kan vanligtvis inte uppstå eftersom daganteckningen är vårdens officiella röst. Den är stämplad och vidimerad och försvar som "det där har jag aldrig sagt" kvalificerar i bästa fall som bortförklaringar.

En del är säkert dödsförvånade över att följande faktum och i så fall bör de skaka om sig - det finns folk som vägrar behandlas av vårdgivare beroende på diverse medfödda attribut: fel kön, fel färg, fel etnicitet. Att förtroendet annihilerats ögonblickligen med sådan motivation är inget annat än en beklaglig dimension av människans sämre sidor. Under mina år har 2 patienter, mig veterligen, betackat sig min hjälp innan träff med motivationen att de önskar svenska läkare. Med min erfarenhet av samhället så var egentligen kollegorna mer upprörda än vad jag var. Detta har dock noterats i daganteckningen av personen som har mottagit meddelandena av patienterna. Detta är en försäkring för kliniken för även om kliniken har skyldighet att erbjuda behandling så har den enskilda vårdaren, utifrån patientens avvisande, ingen personlig skyldighet att göra det. Jag är lika osvensk som jag var vid avböjningstillfället och jag kommer att förbli så.

Med tanke på en del människors direkta hopp till sina egna vanföreställningar om mötet mellan svensken och osvensken så är det ändå betryggande skönt att vi har myndigheter som har hand om frågor som dessa så att de ej överlåts till gemene man. Att kvinnan ifråga väljer att polisanmäla ärendet för förtal och hyllas för det är extra intressant, för även om detta inte leder någonstans i sig (eftersom HSAN styr dessa ärenden på denna nivå) så blir följdfrågan - vad anser dessa personer att påföljden borde bli ifall utlåtandet visade sig vara sann och att kvinnan hade uttalat sig rasistiskt mot vårdaren?

Know thy master

Ta en pinne och håll dess mellersta del. Doppa ändarna i hundbajs och räck sedan över den till en valfri person. Tala om för personen att ändarna är de enda platserna på pinnen som denne får hålla i. Utmaningen är att greppa tag i pinnen utan att få skit på händerna. När personen har gjort sitt val och fångat upp din pinne så släpper du ditt grepp och skriker "skillnaden mellan mig och denna person är att denne självmant tagit skitänden medan jag, som höll i samma pinne, har en helt ren hand." Låter detta som ett lömskt, orättvist, bedragande och falskt rävspel? Där har du världen enligt den azurbruna riksdagsledamoten Gulan Avci. I sitt senaste inlägg är hon tydligare än någonsin - även om ett mord på en muslim är hemskt så är ett officiellt politiskt fördömande av det ett hot mot hela mänskligheten. Man får gnugga sig i ögonen både en och två gånger för att försäkra sig om att det inte är grumlingar som ommöblerar bokstäverna till de hutlöst svindlande slutsatserna man läser. Det är inte synen som sviker en, bara den skattemedelsslukande anpasslingen.

Angela Merkel får på pälsen av Avci för att överhuvudtaget ha närmat sig fallet. Protestanterna får på pälsen för att ha visat sitt missnöje. Politikerna får på pälsen för att våga sig på att öppna munnen. Opinionsbildare får på pälsen för att lägga sig i. Praktiskt taget så menar Avci att fallet borde ha stannat som den lilla notis på baksidorna där den hörde hemma. När man diskuterar ärendet på denna nivå så är enda reella konsekvensen att saken förstoras oproportionerligt upp och man ger moraliskt mandat till protestanter som inte är värdiga något sådant. Detta blod får i värsta kvittas mot kontrablod hos araberna och mussarna och det finns det så gott om. Ett fall - inget fall. Avci&co representerar trots allt en förhöjd värld där man inte ber andra om ursäkt. Gör man det så förlorar man en oåterkallelig förmyndarposition som i sin tur öppnar Pandoras ask över mänskligheten.

Tänk så mycket ingrodd vrede och ondska araber och muslimer måste ha som kan kopplas loss över vår vida värld. Eller som Avci uttrycker det “islamister”. Det är islamister som man sätter sig vid bordet med, eller så är det diktatorn Mubarak. Ingen av dessa har egentligen något etiskt tillträde till att ansätta Merkel över något. Intressant nog har det inte heller nödgats. Som bekant tonade den egyptiske ambassadören ner händelsen till ett enskilt fall utfört av “en galning”. Avci är dock fast besluten om att undergräva det som hon har sett. Folkets reaktioner och begravningsfölje får finna sig i att klassificeras som hatets bensin. De "stora demonstrationer" över "hela arabvärlden", som i verkligheten handlade om ett tusental människor i begravningsföljet och ett par mindre och fredliga manifestationer i Kairo och Alexandria, ska tas som en förvarning om vilka tendenser till regisserade överreaktioner massorna där nere har. Summan av kardemumman är att det inte finns någon att ta hänsyn till. Är det inte islamister så är det diktaturer och är det tillsynes ingen av dessa så har det lobotomerade fårskocken man tvingas kalla för folk anlitats av någon av dessa till att gröta om världsfreden.

Der volkparteis patologiska missbruksförhållande till det icke-azurbrunt godkända brukar slå dem tillbaks i ansiktet som en loska i motvind. Särskilt fokus måste tillägnas paret Malm&Avci som med sitt, i botten gemensamma, politiska och ideologiska opinionsyttring varit den subtila dagordningens främsta försägande ambassadörer. Det går inte att gå miste om budskapet när någon av dem öppnar munnen, utan allt är solklart för den som kan lägga ihop deras tidigare tvåa med den tvåan. De är barnsligt fixerade vid araben och muslimen som med tiden har mognat till bastanta arab- och muslimförakt. Det är inte speciellt många empatiska kudos de har till övers för någon av grupperna, som de mer än gärna omdefinierar och sammanviger i odelbar symbios. Liksom det stormiga beroendeförhållandet hepatit D har till B så kan muslimen inte finnas där utan att araben varit där först och kulturannekterat atmosfären. Med samma virologiska analogi betraktar de grupperna med en kamp- och rensmisstänksamhet. Den dugliga araben/muslimen är den exotiske fruktförsäljaren som är lagom oengagerad tomatpolerare utan utmanande ambitioner. Denne är passiviserande tacksam över avsaknaden av nattliga sirener, fallande bomber och exploderande bilar. När denna kravlöshet luckras upp så hissnar liberalfascismen över hotande gränser och alarmen går genast igång.

Nog är det besynnerligt att kurden som har haft minst med arabiska och religiösa diktaturers förtryck att göra (som om det vore en etnisk eller religiös affinitet) hyser den officiellt mest fientliga bilden. Om det är en skolning som liberalfascismen pumpat i henne låter jag läsaren avgöra. När hon idiotförklarar nationen, som är kärnans pudel i reaktionerna, så dämpar hon medvetet ner allvaret i händelsen. Ilskan över denna bestialiska handling reduceras till en extremistisk övertändning av en Igor, initierad och guidad av onda doktorer. Denna Igor är för dum för sitt eget bästa och liksom alla ouppfostrade monster måste man, med erforderliga medel, lära den sin plats och prioritet. Att Marwas mördare vid upprepade tillfällen under rättegången bevittnats fälla hotfulla och rasistiska yttringar mot henne kommer aldrig på tal. Marwa och mordet på Marwa blir de oviktigaste detaljerna i hela yttrandet. Inte kan man då bli något annat än upprörd över att en statsavlönad riksdagsledamot slänger in kraftlösa ess med krokodiltårar och standardiserade disclaimer, saker som kan hittas i azurbruna pajrecept, för att på så sätt immunisera sig mot kritik.

Det var ett tag sen som den azurbruna gestalten sålde sin själ och integritet för vad den anser vara ett högre syfte. På tur står våra själar och integritet. När ingens röst är god nog att lyssnas på efter en katastrofal handling som kommer utav en ständigt växande livsideologi så ska vi vid detta läge varslas om vilket värde vi egentligen har i dennes kalkyl. De tittar, som oss, under sängen innan de släcker lampan, men spökena de ser med lakan är inga andar. För dem är de vilsna muslimaraber. Jag ställer inte Avci frågan om Marwa var värt begravningsföljet eller demonstrationerna för hennes svar finns redan där. Det finns dörrar som mår bäst av att förbli stängda och de finns dörrar som världen önskar aldrig hade öppnats. En dörr av det senare slaget inhyser cyniska ideologiska perversioner och karmen är inspikad i personernas bästa sida. Föraktets makt konsumerar allt positivt som finns i en och min förhoppning är att Avci en vacker dag ångrar att hon lutade sig över Marwas lik bara för att skratta åt henne. Tillsvidare fördömer Avci för hennes usla politiska karaktär och den fråga som jag har i huvudet är inte hur hon tänker utan snarare - vad tänker du med, vattenbärare?

Ps. På tal disclaimer - nu har hon skrivit in regler för kommentarer. Det är betryggande att hon är så saklig och anti-skitsnack. Det är kanske därför hon har publicerat personlighetsklyvningslidande "exiliraniers" kommentar under inlägget. Den är direkt ansluten till inlägget, saklig och på intet sätt spetsat med skitsnack. Rekommenderar också Bouhamzas utsökta och stilrena obduktion av Avcis egennytta.

Muslim killing spree

Någonstans har någon utlyst muslimjaktsäsong på västerländsk mark. Det finns hungriga jägare därute som vill inget annat än sätta tänderna i färska muslimsjälar. Ve den som hamnar i skottlinjen.



Den 29-årige turisten Hussein Shahadeh hade precis passerat en nattklubb i Miami beach med sin broder när 7 poliser i V-formation, som enligt eget utsago helt oprovocerade hade blivit hotade av Hussein, drog sin buffra och där en av dem pepprar bröderna med kulor. Hussein träffas fatalt och trots intensivt återupplivningsförsök dör han på samma blodiga fläck där han mötte sin baneman. Brodern får bevittna all medicinsk dramatik från baksätet av en polisbil eftersom han har satts under arrest för vidareutredning. Vittnesförhör sker på plats och poliserna vill veta allt möjligt, men ivrigast är de om att finna svar på en fråga - pratade bröderna arabiska innan händelsen skedde? Polisen får 3 dagars tjänstledighet för att reda upp sina tankar och är tillbaka på sin häst omedelbart efter det. Mindre än en vecka efter mordet på Hussein har han, ännu en gång, skjutit ihjäl en medborgare. I efterspelet har bilder från övervakningskameror visat på ett annat förlopp än vad polisen hade uppgett som sin officiella version. Människorättsorganisationer har tagit sig an fallet som rubriceras på det enda möjliga sättet. Polisens överordnade har en annan syn på saken:

- jag litar 100% på honom och att han har handlat korrekt



27:e juni 2009. Imamen Ali Abdulhadi, som ursprungligen är från Jordanien men som har haft USA som sitt och sin familjs hem under de senaste 29 åren, har återvänt till tomma hus i Yermo i Kalifornien för att städa ur det. Väggarna har under tiden de har varit borta dekorerats med diverse rasistiska bilder, slogan och slagord. 2 år tidigare hade moskén han hade byggt på sin mark brunnit ned av en anlagd brand. Efter år av rasistiska trakasserier privat och i skolan hade beteendet nått sin gräns och nu hade familjen valt att omplacera sig i en annan ort. Den städsugne Ali skulle skura för sista gången i sitt liv. Det tomma huset sprängdes av en tillsvidare "oförklarlig" anledning och först efter att branden hade släckts och bråten hade skövlats bort upptäckte man det förkolnade liket. Utredningen pågår och FBI har enrollerats i fallet. Efter sig lämnar Ali en sargad hustru och 7 hjärtblödande barn.

Proper fan goodbye

Detta är nog det coolaste jag har sett på flera dagar. Jag trodde inte att vi i Sverige hade det i oss. Att släppa loss på massiv skala under spontana förhållanden är så olikt svenskar. Roligast är det att se massan växa och enda negativa reaktionen är att låten ebbas ut i förtid. Då övertar svenskheten i massa igen efter att ha mesmeriserats av en MJ-stund - skingringen sker på nolltid då ingen vill vara i fokus eller ses som utstickare. Ändå välgjort gossar och pinglor, mycket nöje!

Glöm allt det där.......kul var det iaf!

Filmen hittad på kulturbloggen!

DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3

Perfumed tar and pink feathers

Bloggförakt ett manligt fenomen som riktas mot kvinnor? En grundläggande sak som behöver poängteras i inledningen av ett sådant inlägg är att bland de dummaste av tävlingarna är den som handlar om vem som har mest ont. En lika dum regel i tävlingen är att alla som inte skriker med samma gälla röst accepterar kan öht inte ha ont. Min erfarenhet är de som spelar offer är många gånger de hemskaste ulvarna. Det finns uppenbarligen lika många män som nättrakasserar kvinnor som det finns kvinnor som nättrakasserar män - samhällets normer kalkylerar ut att ena får tåla och den andra ska emanciperas. Försök att vara en muslimsk ung (nåja) man med utländskt (kurdiskt) ursprung som har åsikter om saker som rör och berör. Försök att uttrycka dessa med en okonventionell åskådning. Försök att nyansera det från ett multibottnat perspektiv. Försök att se resonemanget med twingly-abuse-kedjecensur samtidigt som rasistiska bloggar indexeras. Snusket vet inte om kön, ålder eller läggning. Svineriet gror djupt inne i många kvinnor, sedan män. De vita händerna som plötsligt viftar är bara pudrade. Jag har dock förstått att det bästa sättet att ge tillbaks mot dessa kvinnor och män är att fortsätta skriva och göra dem röstlösa. Inget kan störa dem lika illa.

Tillägg 090711: det finns tydligen fler muslimer som har en tilläggande syn på saken.

Hijab will get you killed

Sprid ordet vänner, för ingen annan verkar bry sig. Sprid ordet så att ingen glömmer detta. Sprid ordet så att hon inte förlorar sin plats bland oss. Egyptenfödde Marwa al-Sherbini levde ett stilla liv med sin make och sin 2-årige son i den tyska Dresden. Ett välutbildat par med fruktbar existens för samhället. Det fanns dock något som var fel med Marwa. Något som väckte avsky, vämjelse och förakt. Något som inte passade in och som hotade ända in i benmärgen. Den 27-årige Alex blev så besvärad av detta att han den 21:a augusti 2008 beslöt sig för att göra något åt det. Han beslöt sig för att attackera och kränka henne för det. Marwa bar sjal över huvudet och det var motiv nog för den rysk-tyske Alex att ge sig på henne. Dock var Marwa fel kvinna att mucka med. Hon lät sig inte knäckas eller förringas utan förde en rättsprocess mot Alex. Domen föll den 4:e juli 2009 i Marwas favör och Alex dömdes till att betala 780 euro i böter. Det tycker inte Alex om, så omedelbart efter att domen hade fallit restes en överklagan och i samband med det, mitt framför domstolspersonalen, Marwas man och deras nu 3-årige son drar han fram en kniv och gör saken blodig. Han hugger henne 18 gånger innan han har övermannats av maken och andra närvarande. Strax därefter rusar beväpnade vakter in i rättegångssalen och ser den naturligt förefallande skurken som de instinktivt skjuter ner - Marwas make. Han hamnar i ett kritiskt tillstånd som dock verkar ha förbättrats enligt de senaste rapporterna. Marwa dör på fläcken, 3-åringen förlorade sin mor samtidigt som pappan kurerar sig efter skador som har åsamkats honom av moraliskt blinda människor.

Den enklaste vägen ut ur detta är att fokusera på hur han kunde ha en kniv med sig eller hur han tilläts dela ut så många hugg innan han hade stoppats. Då slipper man besvära sig med de tunga bitarna som beskriver hur detta är ett uttryck för ett ständigt växande hat. Då slipper man tänka på när något sådant kan ske igen. Då behöver man inte bekymra sig över varför så många medior valt att negligera detta när vi vet att om det hade varit det omvända så hade det gnidits i ansiktet på varenda människa. Då behöver man inte förstöra sin semesterstämning med riskerna, den nya europapolitiken mot muslimska attribut och varför denna händelse tonas ner av alla intressenter. Var Marwa mindre värt än Theo Van Gogh eller bar hon på en större skuld? Var händelsen mindre allvarlig eller är allt som finns om det bara bevis på att det hade utförts som en enskild incident av en ensam galning. Många gör mycket för att skydda Alex, och Alex har hämnats Van Gogh. Han fick till och med ett överraskande bonus. Marwa var gravid.

Uppdatering 090707: först nu börjar svenska medior vakna upp. Ja tack för ingenting, losers!

Uppdatering 2 090707: om någon vill värdera risken för att något sådant skulle hända i Sverige så kan flera Alex-kandidater iakttas på kommentatorsfältet här och här.¨

Uppdatering 3 090708: nu har SvD valt att censurera min hemska blogg på sin indexering under de angivna länkarna. Det var så himla oväntat.....Ansvariga har kontaktats utan att ge något svar. Jag förstår dem på sätt och vis, för inte finns det utrymme när SvD med glädje måste skylta med hemsidor som denna och denna och denna och denna. Loser var bara förnamnet.