Academic abuse of Spartacus

Semantisk design i händerna på fel personer är en katastrofal företeelse. Metodiken medför oproportionerligt stor makt över såväl det civila samhället som politiken. Vi lever i ett samhälle där experter är våra profeter och politikerna är deras apostlar. Forskarna får avgöra det som är bäst för oss, för våra kroppar, för våra barn, för vår omgivning, för vår framtid. Vi nickar, tar emot och niger i tacksamhet. Vi litar automatiskt mer på personer som skyltar med sina disputationer, docenturer och professurer. Vi gör det för att vi utgår ifrån att de kan sina ämnen och att de är uppriktiga. Vi värdesätter deras visdom och förutsätter att de alltid vill vårt bästa. Tilliten som betros experternas trovärdighet står sällan i proportion till det ansvar som vi ställer dem tillsvars för. Forskarna är samhällets föräldrar och profeter, därav river det ordentligt när de vanhelgar sina positioner och missbrukar dess megafon.

Forskare har trampat in i debatten om islam- och muslimföraktet i samhället, inte som experter, utan som falangister. I den svenska spetsen står - Pernilla Ouis. Åsikten är att föraktet mot islam (islamofobi) bör särskiljas från föraktet mot muslimer (muslimofobi). Det senare bör bekämpas med de medel som står till buds för en civiliserad demokrati som respekterar mänskliga rättigheter. Det första föraktet däremot är inte bara plausibelt utan det är även rättmätigt. Eftersom det handlar om idéer utan kött och blod så kan synpunkter och kritik aldrig få ett hatiskt utspel. Därmed är föraktsassociationen överflödig. Förakt mot människor i egenskap av muslimer ska då behandlas samtidigt som man tillämpar denna fragmentering. Förvirrande? Ja, jag känner mig rätt så konfunderad. De som har anledning att glädjas åt att inte behöva ansvarshållas för dessa åsikter jublar. Demirbag-Sten är givetvis framme och petar på liket. Daryamadj vindsurfar på Mohamad Omars omslagning. Akademiker bejakar rasismen med föreningshumanisternas välsignelse.

Uppdelningen må kunna betuggas i teoriseringssyfte, men det är inte där skon klämmer. Problem dyker upp när frågan ska behandlas empiriskt. Islambaserade föraktet mot muslimen är det som motiverar dess karakteristiska form. Muslimen föraktas just pga sin islamiska livsstil. Föraktet är oberoende av personens kön, ålder, etnicitet, kulturell bakgrund, utbildning, socioekonomisk klass, sexualitet eller något annat attribut som kan hittas i den multidimensionella människan. Ifall det finns ytterligare basis som ger problematiken en intersektionell så tillkommer dessa aspekter utan att röra vid personens muslimska identitet. Den akademiska strävan att dissociera muslimen från sin islamiska livsstil är bisarr absurditet. Atomistiskt tänkande förklarar många saker. I detta fall talar vi om en modell som flyger förbi både atomism och reduktionism för att landa på en säregen plattform. Islams roll i muslimens liv behandlas som en holografisk dimension av denne som man kan gå loss på med blåslampor, cyanid och basebollträ utan att man för den delen ska ha vidrört den fysiska versionen.

Evolutionen som islam- och muslimföraktande strategin har genomgått har lämnat skrämmande Schopenhauer-spår efter sig. I början fanns det inte något som ordet "islamofobi" förklarade: ordet stod för ingenting, för det fanns inte någon islamofobi. Samtidigt som det pumpades med styrka började förlöjligandet: debattörer med fokus på problematiken hånades som halmgubbsbrännare som talar i tungor. I påföljande fasen kom den stormande motoffensiven: ordet missbrukades av chikanerande mörkermän i syfte att tysta kritiker och polemiker. Här har de en del akademiska missbrukare hoppat på vagnen. Kan man inte föra berget till ... så får man föra ... till berget. Man har anammat begreppet men ämnar att klyva det i mindre tuggbara bitar. Tuggbar för vem, inte är det för verkligheten. Försöket att med akademiska röster neutralisera terminologi som beskriver föraktet mot islam och muslimer är en statsfinansierad legitimering av det. Att självrådigt rycka ut ett foster ur en moder för att strypa det gör en fortfarande till en mördare. Övergreppets barbariska smärta kan inte attenueras av att denne ler medan han gör det.

Akademikerna som gett sig in i leken med denna brutala slakt av person och identitet sviker samhällets förtroende i dess skelett. När epitet upptas och modifieras till hederstitulering att stoltsera med så följer den enfaldiga strömmen efter. Rättfärdigandet av rasism på denna nivå är en skam för allt vetenskapen, förnuftet och progressionen stått för. Nästa steg i strategins evolution kan vara farligt nära. Med samhällsprofeternas stolta förkunnande blir opinionen en gisslan i deras manipulation. Föraktets minutiöst planerade devalvering kan göra den föraktfulla attityden inte bara rumsren, utan till och med omistlig i åsikternas grundläge. Alla som vågar kalla sig för demokrater, frihetsälskare, folkrättivrare ska ha med föraktet som en officiell disclaimer. Som en offentlig bikt, där man basunerar ut sin muslimälskande men islamföraktande politik. Oförnuftet, den betydelse- och grundlösa semantiska dissociationen, dess empiriska diskrepans - dessa blir lika intressanta som färgen på dennes strumpor. Konkurrensen bygger upp en konfliktshärd där omgivningen tävlar om att överträffa varandra i vem som är mest hatisk, mest föraktfull, mest förnedrande. Den som bryter detta mönster utesluts som vanebrytande extremist, en som bryter sociala normer. När detta blir rättssnöret, som vi har sett klara europeiska tendenser till, så har samhällsprofeterna lyckats. Det är så humanismen dör, till ljudet av akademikernas applåder.

Halal-TV the aftermath

33 engagerade (läs fanatiska) medborgares försök att kväsa Halal-tv-aktiga experiment misslyckades. Dilsa&co får spricka av ilska och skylla detta på pro-islamistiska-vänster-PK-Hamas-Hizbullah-etbalissemanget. Det gör de iaf. Försöken att angripa programmet säger mer om hur mycket vår nation har kvar att gå gällande en människosyn som inte går att läsa sig till i en föreningshumanistisk broschyr.

Racism - the forefather of race

AbuHamzas inspirerande inlägg om Durban II gav mig ett par tankeställare. I synnerhet när det kommer till rasism och det motstånd som finns mot ordet. Rasbiologins pseudovetenskapliga ställning och dess sammanflätade förhållande med begreppet rasism är i ett stadium där bägge behöver luckras upp, mer än någonsin. Tidigare bedömde jag motivet för det som ett irrationellt intryck som var fostret av överkänsliga mentala luftgropar. Med tiden har den hunnit växa till sig och gått ifrån att vara en skeptisk tonåring till ett fullvuxet självsäkert faktum: en hel del människor resonemang gällande rasism har sitt ursprung i en bombastiskt falsk slutledning där dess autenticitet förutsätts vara siamesiskt tvinnat med rasbiologin. Finns inte ena så kan den andra inte heller finnas.

Under 1800-talet förseddes västvärldens rasbiologi med turboaggregat när den fick grassera fritt under det vetenskapliga etablissemangets skugga. Läran hade blivit en aktad positivistisk bransch vars reslutatsintressenter utgjordes inte endast av scientister med apansikten. Med vetenskapens ständigt ökande samhällsinflytande och politiska makt användes rönen i kolonialismens och det occidentala herraväldets tjänst. Nu kunde man, med logiska och rationella argument, motivera varför man behövde göra som man gjorde. Det var i samma veva som den franske fysikern Blondlot presenterade sin sensationella upptäckt. Han hade, i sina studier, funnit en tidigare okänd typ av strålning som han döpte till n-strålar. Under åren som följde hans sensation hade ambitiösa och kunskapshungriga forskare världen över producerats hundratals vetenskapliga artiklar och avhandlingar. Det fanns dock ett problem - det existerade inte några n-strålar. Blondlots illusion röjdes när han skulle demonstrera sitt fynd för en skeptisk kollega, som utan Blondlots vetskap hade saboterat experimentet genom att avlägsna en oumbärlig prisma. Den intet anande charlatanen kunde ändå och ostörd fullfölja sina mätningar.

Blondlot stoppades inom, för eran, rimlig tid innan hans pseudolära hade etablerat sig. Rasbiologin, däremot, den fick löpa amok i skolor och på universitet, i politiska program och maktens korridorer, i samhällspropagandan och det sociala förmynderiet. Efter 2:a världskriget och kolonialismens (huvudsakliga) plågsamma förruttnelse tonades pseudoläran ner och i den takt som den tappade vetenskaplig mark så fjärmades den från dess finrum. Notera att jag talar hellre om nedtoning. Rasbiologins nära band till rasismen förklarar att läran var ett vetenskapligt försök att förklara något som man ansåg sig veta men som man (ännu) ej hade metodiskt dokumenterat. Den var ett uttryck för en redan vedertagen uppfattning, det gällde bara att kartlägga dess detaljer med vetenskapens språk. Således kan man inte bara tala om att den formade generationer utan att tillägga den raffinering pseudolärans tegelstenar innebar för erkända attityden. Rasbiologiforskningen togs till hjärtat av såväl maktens strukturer och lagmakare som civila medborgare.

Kan detta absoluta slukande förklaras med en lika absolut fallenhet att acceptera det? Fanns det verkligen inga inslag av andra, minst lika viktiga, bidragande faktorer? Var inte detta en era som omhuldades av en snudd in på skrattretande övertro på vetenskapen? Jag vill inte bara påstå att så var fallet, utan även mena att detta egentligen var den moderna rasismens big bang. Rasismen som koncept har vi känt till så länge vi har känt till konceptionen civilisation. Den medfödda överlägsenheten motiverade den självfallna suveräniteten. Accepterades inte detta när man sa till så lät man vapnen och arméerna tala. Etniciteter, kulturer, religioner, ekonomi, hudfärg, geografi, vatten, föda, ja, allt som har haft förmågan att vara ett maktmedel har använts för att motivera det förvärvade överläget. Med rasbiologins inträde hade västvärlden erövrat den sista, och definitivt starkaste, plattformen i samhällsdebatten. Gud ansåg man att man redan hade i ena handen och nu fick man förnuftet i den andra.

Trots det vetenskapliga fiaskot som rasbiologin innebar, trots astronomiska katastrofer som rasbiologin var en huvudaktör i, trots dess förnuftiga krossande i n-strålningsproportioner så hade den positivistiska rasismen slagit rot i akademiska och pseudoakademiska kretsar som består än idag. Big bang rasismens boning är i de cerebrala vecken och den har energiskepnad, vilket förklarar dess seglivade klor. Den ändrar form och intar nya strukturer, men den varken upphör eller tillintetgörs. Det är i intellektets universum som den frodas och som den försöker bemästra. Den blåser runt på våra gator och akademikerna uppmuntrar dess virvlar. Intellektets rasism är det som styr och som har etablissemanget välsignelse. De som tänker på ett visst sätt med specifika ideologiska preferenser och särskilda livsstilar är våra självutnämnda övermän. De som utsett sig själva till intelligentians grädda anser sig ha en moralisk företräde att diktera tillvaron för alla andra. Demokrati, expertis, saklighet, pluralism, humanism - allt ritualslaktas under de egna fötterna. Det är det som är det nya medlet som förslavar världen och som motiverar västerlänningens naturliga ledarposition. Det är det som är neokolonialismens sporre och den globala sociala näringskedjans toppkonsument. Det är det som är essensen i den antagonism som aldrig utmattas eller gör uppehåll. Den var ung när rasbiologin blev till, den mognade till efter sitt incestuösa förhållande med rasbiologin och den steg ur askan starkare än någonsin när älskarinnans böcker brändes på bål. De som har stiftat vänskap med denne odödlige dödlige gör anspråk på Guds position. Problemet är att de inte har ödmjukheten att vinna över stöd med kärlek, de har inte kunskapen att vinna över stöd genom övertygelse, de har inte säkerheten att vinna över stöd via beundran.

Rasbiologin må vara död men dess energi finns kvar och är lika potent som den alltid har varit. När man okonstlat tillägnar sig själv en främre stol utan vetskap om eller hänsyn till andra så är man en förklädd rasbiolog, intellektualismens och livsstilens rasist. Det finns inget relativt i denna slutsats eftersom den uppdagar den beskuggade pretentionismens bölder. Prismorna avlägsnades för länge sen men det förrädiska avslöjandets omvälvande konsekvenser uteblev. Idag vet vi att våra strålar inte parasiterade på prismornas integritet. Dom strålarna hade eget liv, prismorna fokuserade den på ett särskilt blad. I prismans avsaknad har dom levt vidare och anammats av andra strålfångare. De måste uppdagas för de måste bekämpas. De måste bekämpas för vi måste kämpa för en rättvis värld. Alternativet är mycket sämre, med eller utan prismor.

Vill ni läsa exempel på det jag talar om, där den typens kissnoppig rasism bjuder upp mallig pseudointellektuell självbefläckelse på en omgång? Det är inte längre bort än 1 minuts sökande.

The one and the only - Bizkit

Jag brukar inte vara så mycket för dumhumor, men den här videon fick mig att skratta högt. Se hela för att förstå det.

When fate pulls some strings

Den generande kontrasten kunde inte ha kommit vid ett lämpligare tillfälle eller på ett bättre sätt. Det är som om självaste ödet ville med en subtil gest visa sitt missnöje med hyckleriet.

The bay of the pigs that rule the world

Så går det när chauvinism fraterniserar med liksinnad vokabulär. Dess promiskuösa och egocentriska vandeln är notorisk. Efter att ha levt i synd med apati, egenmäktighet, xenofobi och narcissistiska onanister, och med intermittent iscensatta orgier där både rasism och opportunism var inbjudna hedersgäster, ville chauvinism förädla sin konst och fullända sina skavanker. Ingen vill vara bättre än sin kära avkomma, så chauvinism valde att kopulera med samtliga meningsfränder. Chauvinism avlade fram en äkta oäkting som bar det bästa av alla surrogatföräldrar. Apatins kyla, egenmäktighetens arrogans, xenofobins vämjelse och narcissismens självdyrkan i en famn av chauvinism. Den fick heta - västvärlden.

Igår såg vi en massa John Cleese-travande ut ur Genéve-konferensen när en annan tragikomisk karaktär stod vid podiet och orerade. De närvarande västländernas representanter fick värmesvallningar när han adresserade sina ord till deras ögonsten. Israel, som först och främst är världens största amerikanska ambassad och västvärldens gemensamma sista kolonialfästning på en känslig plats, hade någon pekat på och det kan man för gud skull inte tolerera. Uppenbarligen fick man inte tala om rasister - på en världskonferens om rasism. Inte om det handlar om Israel. Här i Sverige applåderar liberalfascisterna farsen som en ideologisk seger. Hycklare och gycklare växlar titlarna mellan varandra med ljusets hastighet.

Man blir konfunderad över det hönsmoderliga skydd som västvärlden uppenbarar över det lilla Israel. Ett skydd som närmast kan betraktas som extremprotektionistisk. Man spekulerar över vad det är som får väst att stå på tårna. Skam över sin historia? Gamla förtryckarskulder som återbetalas på detta sätt? Bundenhet till alla västerländska kolonialister med dubbla medborgarskap? En kombination av samtliga förslag? Väst talar hellre och gärna tala om folkrätten, nationens rätt att existera, byråkratisk paragrafrytteri och stabilitet. Med samtliga referenser i handen har vi ett annat mycket angeläget läge som påvisar västvärldens anpassliga tolkning av dessa fasta principer. Kurder. Världens största nation utan ett eget land. I modern regi har vi västmakterna att tacka för den godtyckliga klyvningen av nationen mellan tillrättalagda länder. Tack, farbror väst. Det finns ca 30 miljoner av oss, varav de allra flesta redan bor på den jordplätt som de har gjort sedan urminnes tider. Var är kurdernas principiella protektionism?

Trots västvärldens skuld i det kurdiska dået och nuet, trots sånger om mänskliga rättigheter, trots förment progressiva (läs koloniala) planer så har kurdernas situation, med undantag för den FN-skyddade autonoma regionen, inte förbättrats. Snarare har det lutat åt det sämre hållet. Hade Churchill fått bestämma hade världen haft ännu en gasutrotning på halsen. Istället fick de hunsas som djur och göra om till icke-frågor i olika fördrag. Obama sålde nyligen ut kurderna som smågodis. Högerregeringens stormästare har vallfärdat till Turkiet för att skaka blodiga händer och kranshylla massmördare. Jag är inte ensam om att veta om detta. Den som då anstår sig att tala i ovanstående termer och ändå stå för det väst har gjort har hästtänder.

Principfrågan är då ingen principfråga. Samtliga av den västliga dubbelmoralens faser presenteras i en ledare skriven av den liberalfascistiska blaskan Neo:s chefredaktör Sofia Nerbrand. Hennes vurm för det hon kallar för "demokratier" som "respekterar FN-dokument" tar ut sig när den visar sig vara selektiv. Medan sanningen om förtalsdokumentet förvanskas passar hon på att, i sann liberalfascistisk anda, alienera islam- och muslimspecifika föraktet. Genom att bagatellisera islamofobins månggrenade rot och förse livsstilens kärna med brottsliga attribut i en bisats sätter hon sig över resonemang om ifall det är, utan hon är vid nästa steg och det är - hur ska vi lösa det, nu när det är så. Detta är en människa som för "liberalismens" talan gällande friheter, rättigheter och mänsklighetens bästa. Hon är varken blind eller dum. Det hon gör är att medvetet och selektivt förneka en form rasism. Det, eller valet mellan 2 mindre bra vägar: erkänna hyckleriet och våga stå upp för att man faktiskt accepterar den formen av rasism eller att förkasta sin ideologiska syn. Då tar man till en tredje väg som används för att legitimera rasismen. Inte ett ord mindre kan man förvänta sig av en person som hänvisar till tortyr-Hitchens storhet och som regisserar en egen islamofobi-orgie där man återfinner islamofob-Phillips åsikter.

Det är av omsorg för liberalfascismen som Sofia offrar muslimernas huvud till det huvudlösa islam- och muslimhatet. Inte för människan. Detta ser vi i mindre skalor och i stora sådana, som under Genéve-konferensen. Vurmen för Israels rasistiska politik är ett stöduttryck för den egna synen på muslimer och islam. Den påminner om en själv och ju närmare Israels brott världens periferi kommer desto närmare västvärldens gränser. Chauvinismens gunstling började skakas i sitt fundament och de travade ut för att de ställdes mot sig själva. Den självutnämnda klanledaren tänker inte ge upp herraväldet i första taget, och det finns tunga bitar som väst ännu vägrar att ta itu med. Förnekelse blir botet. När Israel blir kritiserad så är det rasism, och när islamrasism motarbetas så är det tystande av kritik. Nu har Israel- och islamreferenserna bytt sida i dokumentet och väst är plötsligt glada. Man har använt fulspel, tryck, falskhet, bojkott, utpressning och hot och nu har man fått sitt hyckleri förevigat på papper. Principerna som man talar om gäller inte för alla och det är bara när väst får diktera dem som de är korrekta. Samvetet finns kanske där, men även måste få åka till Turkiet på sommarsemestern. Är det inte därför Reinfelt är i Turkiet?

Palestine opens consulate in Kurdistan

Nu har Barzanis önskemål infriats och uppgiften är bekräftad - Palestina öppnar, som första arabiska stat, ett konsulat i det autonoma Kurdistans huvudstad Hewler. Detta enligt uppgifter från den palestinska chefsförhandlaren Saib Erekat. Med största sannolikhet var Barzanis önskning på presskonferensen en fingervisning om något som det redan hade beslutats om. Detta är givetvis välkommet och förhoppningen är att steget snarare erinrar om gammal broderlig närhet än att initiativet river upp gamla sår. Det är känt sedan tidigare att båda nationernas militära motståndskrafter samarbetade med mer än solidaritet. Diplomatiska kontakter, utbyte av information, utbildning, ekonomisk och materiell hjälp, träningsläger hör till ett axplock av samarbetsspektrat. Att kurder på plats i det ockuperade Palestina deltog i befrielsekriget är också ett känt faktum. Vid en intervju har Barzani talat om hur den framlidne Arafat vid ett tillfälle 80-talet räddade hans liv när han var minuterar från att nås av Irakregimens utsända lönnmördare i den Österrikiske huvudstaden Wien. I samband med kidnappningen av PKK-ledaren Öcalan (där bl a Israel var inblandad) fick vi se våldsamma protester med svajande kurdiska flaggor i Gaza och på västbanken.

Detta är givetvis ett utdrag ur den moderna historien. Kontakterna går långt tillbaka i tiden, med Salahaddin Ayubis inmarsch som signifikant startskott. Salahaddins gyllene örn, som återfinns i ett flertal (främst arabiska) staters nationella emblemsymbolik och bland dessa den palestinska staten, är den örn som användes för att markera Salahaddins personliga närvaro på plats. En betydande portion av dagens palestinska befolkning består av kurder som härstammar från förgångna tider (ett ämne jag kommer att återkomma till med en särskild artikel). Det fakta som finns att tillgå påvisar att den kurdiska befolkningens sympatier med palestinierna handlar om nationer i första hand och politik i andra hand. Det är också därför som jag upplever att de problem som dykt upp mellan nationerna smärtar mer än övriga smärtor. Förutom faktumet palestinska flyktingar i Iraq hade privilegier som övergick delar av egna befolkningen så är det känt att vissa palestinska fraktionernas styrkor, som länge närdes av Saddams stulna oljepengar, deltog aktivt i diktatorns förtryckarprocesser. Dessa inkluderar anfalmassakern, Kuwaits invasion och de efterföljande efterspelen nedslagningen av det shiitiska upproret i söder samt arméns mordiska skallgångskampanj i norra delen. Panarabistiska palestiniers hyllande av och lojalitet gentemot den irakiska massmördaren är ännu ett brinnande problem som vållat frustration och ilska bland Irakier.

Det är ett givet faktum att inget som har sagts kan generaliseras över hela nationer. Det öppna såret är dock för färskt för att bedövas och i kaosets Irak har buffrarnas makt varit mer talande än vad de borde vara. Bortfallet av Saddams opportunistiska favorisering och människors och fraktioners indignation mot palestinierna har vållat huvudbry hos såväl Irakiska som internationella organisationer. Flyttultimatum har färgats av hat-, mord- och fördrivningskampanjer och man har haft djupa diskussioner gällande omplacering av samtliga palestinier. Gränslandet mellan Irak och grannländerna Syrien och Jordanien har sedan länge varit fyllt med palestinska flyktingläger där det råder misärförhållanden sedan båda länderna stängt sina dörrar för ytterligare flyktingar. Kurdistan, som redan är hem för 13 000 palestinier, har efter förhandlingar beslutat om att utgöra omplaceringsplats för samtliga av Iraks palestinska befolkning. Siffran på antalet presumtiva palestinska flyktingar varierar mellan 11 000 och så högt som 34 000. Detta generösa erbjudande är inte bara ett tecken på försoningsvilja utan även en markering av humanismens förtur över smärtorna, hut svåra än de må vara.

I min bedömning kommer palestinierna att åtnjuta en säkerhet i Kurdistan som är bred för allmänheten men även markant underlättande av det palestinsk-specifika hatet. Med största sannolikhet var Abbas besök det som avgjorde dilemmat och hans löften om palestinska investeringar i Kurdistan bäddade säkert för beslutet. Konsulatets öppnande blir då ett viktigt diplomatiskt steg inte bara för det autonoma Kurdistan utan för de kurdisk-palestinska relationerna. Många är skeptiska. Man undrar om Kurdistan verkligen kan stå värd för gäster när man fortfarande bygger upp sitt hus. Man undrar om kurdernas frustration verkligen har lagt sig. Farhågorna är där med all rätt, och det går aldrig att veta hur det går förrän man har försökt. Man bör dock minnas att Kurdistan redan är ett hem för en stor palestinsk population som lever i fred och harmoni. Ett halvbyggt hus har aldrig förhindrat något från vänskaplig gästfrihet. Man får vara hoppfull. Arabiska nyhetsbyråer har redan börjat byta ut "norra Irak" mot Kurdistan.

Läs mer: DN1, DN2

RojTV survives?

I en intervju i den norska tidningen Aftenposten har en företrädare för RojTV, Henrik Wenkel (?), uttalat sig om kanalens framtid i Danmark. Han bedömer vibbarna har har fångat upp i den politiska atmosfären och är säker på sin sak - RojTV kommer inte att stängas. Vidare är han inne på samma bana som mig när Turkiet gjorde en pseudomoralisk sak av karikatyrskandalen under NATO:s ordförandeval. Det var aldrig det som det var frågan om och den som tror det misstar sig patologiskt illa. Kanske har vi fått se dansk heder värd att respekta, men ännu är det för tidigt att bekräfta det.

Förresten, en gissning på vem det är på bilden och som har gästat TV-kanalen?

Muslims, guess who is the villian in her next book...

Jag kan inte låta bli att undra över varför Rydbergs offentligt påflugna intresse för muslimer klimaxar i en uthängande artikel om Mohamad Omar på DN. En elak hobby? En Böjelse? En drift? Det går inte att lägga tanken att hela intresset egentligen var ett sätt att samla stoff åt sidan. Är då Mohamad Omar så viktig för Rydberg, eller är klimaxet egentligen början på något nytt? Nya skador som planeras?

CATS 2.0?

Den som ansåg att Andreas Malm överdrev med sina farhågor borde äta en sandal. Den som slätar över det med ospecifika argument om icke-kirurgiska slutsatser som på intet sätt pekar ut muslimen kan äta den andra sandalen. Stockholmsmoderaternas flirt med populistiskt fulhögeri och Kristerssons brösttoner hamnar i fokus när en uppföljningsrapport på hedersrelaterade attityder läggs fram. Jag dock inte bestämma mig för om det är de europeiska högervindarnas kappvändning som orsakat det eller om det är rätt tid för en gammal kappa. Oavsett förklaring är det under all kritik.

Det är icke rapportens framställande i sig som utgör ett problem. Komplexa hederstolkningar och kodex med påföljande förtryck och våld finns, oavsett om man väljer sticka huvudet i sanden eller svälja allt med hull och hår. Problemet är vad man väljer att klassificera under detta och hur man väljer att tolka det. Undersökningen som har gjorts är massiv och grundligt bearbetad - samtidigt som den baserar sig på specifika och ledande frågor. Man vet att ämnet är hett och har försökt vara så bred som möjligt. Själv har jag läst utvalda delar som är intressanta för studiens tolkningstrovärdighet och funnit några funderingar:

* 17% bortfall - vilka var dessa? Varför har man försummat bortfallsanalysen?
* 40% utländskt ursprung - hur förhåller detta sig till resten av landet? Kan man verkligen applicera Stockholms nästintill feodala struktur på nationella mönster?
* Ingen ingång på ungdomarnas upplevelser och tolkning av de olika kategorierna, samtidigt som man har valt att kategorisera kontroll/hot/våld under en och samma rubrik. Smakfull kreativ objektivitet.

Rapporten har dock mer i sig än att den kan avfärdas för fullkomlig undermålighet. Statistiken, som ändå ger fingervisning om problemet, är inte så pass nattsvart som rubrikerna. När moderata politiker väljer göra en CATS av detta så väljer man en ton som är deterministisk i karaktär och budskap. Vi är vi och dom är dom och aldrig mötas de två. Då övertar propagandan syftet som inte bara slår hårt mot de som drabbas av verklig hedersbrott, utan även mot alla föräldrar som misstänkliggörs som lagbrytande avloppsmänniskor när de hamnar i konflikt med sina ungdomar. Tonårsrebellism och (över)beskyddande skall definitivt inte göras till bifaktorer, något som även Nalin Pekgul påpekat. Inverkande samhällsfaktorer som bevisligen kan avgöra dynamiken i utvecklingen ska inte åsidoläggas. Paradoxalt nog har en av rapportmakarnas avhandling påpekat just detta. Med pessimismen som köl i denna fråga är jag tveksam till att det ger resultat. När det kommer till brytande föräldrar med okonventionell livsstil så verkar valet ändå vara mellan att vara förpestat förtryckande eller att vara nonchalant oansvariga. Hoppas de kloka rösternas styrka motbevisar mig.

When left goes right I go neutral

Det här är ingen lätt diskussion. Jag har tidigare berört min avsmak för människors vilja att definiera sig utifrån kompletta politiska ideologier, och resonemanget kommer att följas upp med del 2 någon gång inom en snar framtid. Det är ändå så att i samhället som vi lever i är den röstlöse även maktlös och det är en sits som man av egen vilja försätter sig själv i. Vi som kan och vill påverka vår framtid väljer att nyttja de demokratiska medel som finns tillhands. Vi gör våra röster hörda och det lämpligaste sättet att demonstrera det på är omröstning. Varken vi eller valda politiker kan, med alla hästarna i stallet, anspråk på hela partiprogram. Det som de flesta av oss gör att sålla bland aktuella frågor och gå efter det parti som bäst motsvarar våra prioriterade tankar och värderingar. Bra nog är nyckeluttrycket och ej sällan fallet valet på den som gör minst skada.

Det kan omöjligt ha undgått någon att mina sympatier till stor del återfinns på den vänstra vingen. Det är inte att jag utesluter högern, utan snarare handlar det om att jag vägrar tillåta politiska läger göra exklusiva anspråk på egenskaper och värderingar som är äldre än orden själva. Mycket inom ett flertal partier tilltalar mig som människa och tänkare, men i dagens värld är mina samhällsprioriterade värderingar stadigt planterade på den vänstra flanken. Av den anledningen grips jag av bestörtning och frustration när vänstern anammar anlag som ratat frisinnade människor från högerns platå. Utvecklingen har inneburit att en del vänstergestalter har valt att göra valuta av sina politiska uppdrag och maktstolar. De har skapat sina små klick som elitistiska forum för inbördes beundran. De anser sig stå över sanningens torftiga relevans och känner inget behov av rättsinne.

Ett sådant exempel är hur karaktärer inom vänsterpartiet, bl a riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh, under en paneldebatt med namnet "kroppen och religionen" på feministiskt forum (9:e mars 2009) tillämpar sin förkastliga syn på människors fria vilja och okonventionella livsstil. Att en riksdagsledamot under frihetens förtäcke väljer att agitatoriskt förvanska verklighetens islam för att erhålla en och annan ryggdunk från partikamraterna (och den kommunistiske mullamorbrorn) borde orsaka viss huvudbry för partiet. Dock har man valt att hålla tyst, och tystnad är sanktionering. Detta är inte det vänsterpartiet jag känner igen eller vill stödja. När jag görs till måltavla för att det gynnar förljugna anpasslingar med svansande klubbsystrar så låter jag hellre min röst skrika ett tomt missnöjesskrik. Det finns samveten som ger hopp, men vänstern som rörelse bör vakna innan våra neutrala röster fäller den.

Kurdistan, Palestine and RojTV

Hotet mot RojTV har jag skrivit om tidigare. Det måste tas på allvar. Särskilt när försäljningen av den kurdiska kampen verka ha dragit igång på riktigt - Irak har valt att göra sitt för att kuva PKK. Skriv på och gör din röst hörd!

På en annan front - efter att ha besökt Baghdad och Amman har Mahmoud Abbas idag, som det första statusöverhuvudet, gjort ett officiellt statsbesök i den kurdiske huvudstaden Hewler. Abbas mötte den kurdiske regionalpresidenten Massoud Barzani och ett antal nyckelfigurer inom den kurdiska regionalregeringen. På en presskonferens efteråt talade bägge parter om resultatet från mötet. Barzani välkomnade Abbas som den "förste arabiske regeringschefen till den kurdiska autonoma regionen" och beskrev besöket som en "bekräftan av det arabiska folkets vänskapslöfte med kurderna och kurdernas vänskapslöfte med araber i allmänhet och det palestinska folket i synnerhet." Utöver det poängterade Barzani sina sympatier med det palestinska folket och att besöket var "ett viktigt steg i utvecklingen av nationernas historiska förhållande" och att det mest centrala stödet kurderna hade för palestinierna, vid sidan om utbildning och utvecklingsarbete, var "moraliskt sådant." Vidare menade Barzani att palestiniernas sak var en ""prioriterad fråga för kurderna" och att han såg lösningen endast vid "ett fredligt förhandlingsbord."

Abbas i sin tur bedyrande den historiska "närheten mellan nationerna" och framhöll att kurderna och palestinierna hade "basala gemensamma delar i deras frihetskamp." Vidare utvecklade Abbas sin beskrivning och sa att "vi är medvetna om det kurdernas erfarenheter och har följt utvecklingen noga. Våra syften är lika och detta besök ger mig den information jag kan bära med mig ut till andra arabiska stater. Vi hoppas på fred för det kurdiska folket, precis som alla andra folk." Samtidigt önskade han sig, som svar på Barzanis förhoppningar om ett palestinskt konsulat i Kurdistan, ett besök av Barzani till Palestina, i synnerhet för "en gemensam bön i AlAqsa-moskén som Salahaddin Ayubi en gång befriade." När Abbas frågades om hans syn på Irak som en federation med ett fritt Kurdistan blev hans svar att "i och med att beslutet är demokratiskt och finns i landets konstitution så är det något som inte angår någon förutom det Irakiska folket. Vi hoppas på allmänt stöd för det."
Vidare frågandes Abbas om den kurdiska regeringens samarbete med Israel och hans kommentar var att "kurderna aldrig varit till skada för palestinierna" och han var övertygad om att deras diplomatiska förhållanden "på intet sätt tillförde palestinierna någon nackdel." Utöver det frågades Abbas om en del palestinska gruppers beskrivning av den kurdiska militären peshmarga som miliser. Abbas poängterade att "ingen palestinsk grupp hade rätt att göra denna beskrivning" och att han "inte stödjer det utan fördömer det."

Som kontrast till ovanstående källor kan man i en extremistisk sida läsa om hur båda partner är "judarnas kollaboratörer och lakejer." Trevligt att de hinner med pressmeddelanden mellan bilbomberna och huvudkapningarna.

Scientific 911 intrusion

Nyligen har ett forskarteam, lett av den prominente danske professorn i biokemi Niels Harrit, publicerat en vetenskaplig artikel som borde höja på en och annan rationell ögonbryn. Teamet har studerat stoftet från det enorma dammolnet som blev till efter attacken mot de två tornen den 11:e september. Man funnit obestridliga bevis på att explosioner, som ej kan spåras tillbaka till den officiella utredningens slutsatser, har ägt rum. Man behöver inte gräva ner i högen med knäppa konspirationsteorier eller blinda patriotiska försvar för att lyssna till vad teamet har att säga.

Selective democracy as a currency

Dokumentet som alla talar om, men ytterst få verkar ha läst, vållar kraftiga reaktioner.
Basala former av frihet anses vara hotade och debattörer har slagits om vem som kan formulera det på det träffsäkraste sättet. Kampen har anbelangat att alarmera läsarna samtidigt som man uppviglar dem. Den finns dock en mall, och det dröjer inte länge när man börjat läsa den svenska (läs västerländska) kritiken innan man ser det uppenbara mönstret - stroppig självrådig egocentricitet. Inget annat alternativ verkar logiskt nog finnas tillhands om man utgår ifrån att debattörerna bemödat sig med att läsa genom det tunna dokumentet.

Extraherar man de inlemmade punkterna och utvärderar dem en i taget så återspeglar de essensen av de grundläggande mänskliga rättigheterna vi har och som få vid sina sinnes fulla bruk skulle ha motiv att ifrågasätta eller motarbeta. Alla med en gnutta sans anser att gemensamma mänskliga rättigheter måste respekteras och efterlevas, att det är en självklarhet att ingen ska behöva utstå diskriminering, våld och marginalisering baserad på etnicitet, kultur, ras, kön, språk eller religiös livsstil samt att förtal och propaganda baserad på dessa företeelser orsakar stora problem för de berörda. I princip alla västerländska länder har lagstiftning som reglerar företeelserna. Det är dock allmän kunskap att man oftare betraktat dem som konsultativa riktlinjer med utrymme för nyckfullt bändande. Vi ser en fascinerande reaktion i samband med att OIC titrerar sin röst i diskussionen. Något händer när OIC sätter ihop punkterna i en och samma handling och endosserar den. Plötsligt är de inte så självklara längre. Förtal blir “ärekränkning” och "kritik", trots att den som även ögnat genom dokumentet ser en klar skillnad mellan betydelsen av taskiga ord och nedbrunna moskéer. Den “hotade yttrandefriheten” prioriteras högre än mänskliga rättigheter. IOC:s agerande tolkas som ett invasivt ingrepp i hjärtat av det som är den sofistikerade fria världen. Mediefolket orerar och människorna, som reducerat sig själva till ett futilt fårskock, följer de starka lysena.

Tankarna går då direkt till kolonialretorikens demoner som nu återuppstått med all sin kraft. Av särskilt intresse är 2 av dess välbekanta trender. För det första så fråntas den som pekas ut som motståndare förmågan att urskilja grundläggande rättigheter från förtal och propagandamobilisering. Nationernas underordnade ekonomiska progression liktydliggörs som intellektuell underutveckling och dessa kan därmed inte anförtros något förtroende i frågan. Då är det nödvändigt att man stänger av micken tills dessa fattat sina platser. För det andra så uppfattas detta som en obehaglig konfronterande vändning. De som man har haft en hand på huvudet på och som man har dikterat villkoren för börjar växa upp. Dom börjar fatta egna beslut, tala emot en och vägra infinna sig inom de ramar man anser är rimliga för dem. Väst är den myndige föreståndaren och man vill inte höra av något ovidkommande tjafs, och ännu mindre när småungarna börjar använda vattentäta metoder tillbaka. FN:s demokratiska uppsättning är nu en förbannelse som borde ha begränsats till de civiliserade samhällenas verkställande klubb för inbördes beundran.

Någonstans där finns det även en frustration i många motståndares ögon, där den efterblivna världen haft mage att örfila den framstående västvärlden i något de själva borde ha agerat emot för länge sen. Man har informationen i sitt knä. Med det färska minnet öppnat så vet man vad propaganda- och förtalspådrag kan förorsaka. Man vet att det är på uppgång i rasande fart. Reaktionen har varit obefintlig med hänsyn till en förment svårartad situation. Dokumentet, som är rådgivande, anses skydda ideologier mot all form av kritik och man ser en klar tendens att människan får ligga tillbaka till fördel för tomma ord. Detta är en medveten strategi att mixtra termerna där ideologier får framstå som tomma löften och människans värde odödliggörs. Sanningen är att den som har läst genom dokumentet ser en tydlig markering genom en säker koncentration kring människan och dennes universala rättigheter. Ingen kan undgå det, såvida man inte önskar det. Ett annat argument, och det av det sämsta släktet, som vissa tar till är att invända mot vissa initiativtagande länders egna bakgårdar. Som en moralens egensinniga autokrat anser man att dessa har fryst sin rösträtt i frågor om mänskliga rättigheter. Kan man inte föregå med gott exempel så ska man inte heller tala. Jag kan instämma i andemeningen, men frågan är hur väst tillämpat det på sina egna felsteg - som bekant inte särskilt väl. Förresten så påvisar detta ett hyckleri som krossar alla de andra fina orden, ty att föregå med gott exempel själv kommer inte på fråga. Utöver det så vet vi att Hitler var den första att starta kampanj mot rökning. Med dom associationernas logik bör alla som inte röker ha vissa nazisympatier.

Den kanoniska inställningen definierar dubbelmoralen. Västvärldens definitionsmonopol har ifrågasatts, privilegiet flyter inte lika lätt och som en motreaktion inför man rationellt undantagstillstånd. Med västmakterna i förarsätet arbetar vi för mänsklighetens bästa När resvägen styrks och finjusteras av andra så har vi fått krafter från skärelden mitt bland oss. Dessa, kolonialvåldtäktens demoniserande oäktingar, finns i högsta grad i mediernas och antagonisternas tankar. Den sorgliga ironin är att de vägrar inse att deras attityd faktiskt är resultatet av just det som dokumentet varnar för. Om de ändå vore ärliga och påpekade att de minsann vill både äta kakan och ha den kvar. Man vill förbehålla sig rätten att beljuga, rätten att med ordens inneboende kraft mobilisera massorna mot eller för vissa företeelser. Samtidigt vill man kunna tvätta byken på förhand - går det bra så har ni oss att tacka, och går det illa så får man, i demokratins köl, tolerera det. Detta kryphål har vi sett orsaka stora problem där inblandade vållare avsvärjer sig ansvar, med demokratin som enda förklaring (vem minns inte Irakkrigets uppkokande?) Min, och alla klar- och fritänkande människors, oro handlar inte om att diktaturer ska använda dokumentet för att motivera förtryck. Gud vet att förtrycket har pågått oberoende av 48-dokumentets existens och raticifiering (och med vänskapens hand i den västerländska handen). Oron handlar om att de som flaggar med 48-dokumentet anser sig ha gjort tillräckligt, trots att vi ser välbekanta mönster upprepa sig. När den hemska uppståndelsen är ett faktum så hoppas jag att de minns sina ord.

Extremism+extremism=love!

Detta är ett äktenskap som ingen försökt dölja. Den pro-Israeliska extremismen går hand i hand med den anti-muslimska extremismen. Båda skyr inga medel för att uppnå sina mål, båda ser hederligt sanningssägande som fiende nummer ett, båda samarbetar i en farlig synergi. Då ska det inte komma som en överraskning att Wilders bjuds in som hedersgäst där han kan orera för deras hattörstande öron och arrangören av denna turné är den ökända Danska pro-Israeliska anti-muslimska föreningen IFPS. En Synagoga i Boston var nyligen föreläsningsplats för denne notoriske rasist. Detta följdes upp av ytterligare besök på pro-Israeliska anti-muslimska centra. Wilders var ju trots allt hedergäst i Jerusalem.

Man I hate being right about silver tongues

Kurderna är sålda, massmördaren Ataturk är en "extraordinary founder" som står för "the greatest monument" i Turkiet genom att ha skapat en "strong, vibrant secular democracy."

Säg det till alla minoriteter som har förtyckts av landets etnofascistiska politik. Säg det till alla som har fått en hundliv de senaste nittio åren. Säg det till skeletten i massgravarna.

DN1, DN2

Turkey, as the story narrates

Det började med att kurderna inte infann sig i att behandlas som skrot. Efter årtionden på årtionden av den militanta sekulära turkiska statens tillslagna dövöra och etniska förtryck så började gerillakampen. Den turkiska arméns storskaliga folkmordsoffensiv skulle vara för kontraproduktiv på flera plan - landet hade för många ögon på sig för att kunna förverkliga sina ambitioner samtidigt som man körde över sydöstra delen av landet. Istället övergick man till en listig och välbeprövad metod. I det tysta skulle man utföra aktioner med hjälp av statsvälsignade skuggtrupper och paramilitära organisationer. Det höll sig ett tag, men sen gick någonting allvarligt fel. Det som förmodas bli den största skandalen i modern turkisk historia har uppdagat information som må besvara fler frågor än vad man någonsin trodde.

Det låter för otroligt för att vara sant. Hollywoods fantasifulla manus har avtrubbat oss, samtidigt som de fiktiva medieproduktionernas spridning föranlett oss i att ej ta snarlika scenarion på stort allvar. Konspiration eller ej - det som följer är ett häpnadsväckande faktum. För närvarande pågår det som har kallats för århundradets rättegång i Turkiet. Det är ingen mindre än Turkiet som ställts i skamvrån. Ni läste rätt. Det som står i de anklagades bur är det som utgör skelettet för staten Turkiet. Framstående politiker, militära dignitärer, poliser, höga statstjänstemän, finansmagnater, fackpampar, journalister. Den långa listan blir allt längre. Allt som en konsekvens av rävspel och dominoeffekt. I mitten av 90-talet avslöjades Susurluk-skandalen som för en chockad offentlighet påvisade ett långtgående och nära samarbete mellan den turkiska regeringen och armén samt inhemska kriminella organisationer. Samarbetets initiala mål troddes bl a vara att med obskyra medel utrota motståndarorganisationer såsom PKK. Även om rättegången som följde skandalen ledde till några kortare domar och indirekt orsakade ett par politikers avgångar så blev slutresultatet inget revolutionerande. Det som däremot blev den beständiga vinsten var att allmänhetens medvetande höjdes om saker som många hade misstänkt sedan länge.

Sedan följde det en offentlig tystnad fram till 2001. I mars det året greps den turkiske medborgaren Tuncay Guney, anklagad för bedrägeri, något som vissa bedömare ansåg istället vara en välregisserad fälla för att tända stubinen. Under utredningens gång upptäckte man av en slump en del material i hans hem som skulle få hans dåligt planerade luftaffärer att verka som de minsta av bekymren. Guney visade vig vara en MIT-agent, och inte vilken agent som helst. Han visade sig vara en spion, en infiltratör med personlig erfarenhet av såväl partipolitiska rörelser som den statssanktionerade turkiska undre världen. Guneys kunskaper och uppgifter var så värdefulla att år 2007, efter att tagit fram en 2500 sidor lång utredning, valde domstolen att följa upp den med arresteringar och förhör - saker som fortfarande pågår och som mynnat ut i den pågående rättegången. Korthuset började falla och i dagsläget är man fortfarande i uppförsbacke på den stora högen med information som ständigt växer. Det som stadigt befäste behovet av den fortsatta utredningen var att man hade fångat hjärtat som antogs leda till alla andra organ. Man hade identifierat "deep state". Den turkiska maktelitens interna organisation hade fått ett namn - Ergenekon var avslöjad. Turkiet skulle aldrig bli sig lik igen.

Ergenekon har beskrivits som en skuggorganisation, ett mäktigt hemligt sällskap, ett nätverk av maktpoler inom den turkiska statsstrukturen. Utifrån förhör och utredningsdokument har man initialt skissat fram ett förmodat styrande organ med ledning, divisioner, struktur och målsättning. Dess ideologiska förgrund har skildrats som ultrasekulär och ultranationalistisk med huvudsakligt mål att hålla Turkiets regim etnoturkisk och sekulär med stark militär suveränitet - idéer som är helt i linje med Ataturks konstitutionella planer för Turkiet. Även om man ännu inte kunnat spårat upp organisationsbildandets ursprung så finns det starka indikationer på att det går tillbaka ända till landsfaderns tider. Organisationens omfattning är under utredning där uppluckrade nystor leder klarläggandet till många nya nystor. Intrycket hittills är att susurluk-utredningens skörd var en försmak, ett lätt skrapande på ytan. Ergenekon ses som kulissmarkören som undgick att upptäckas, en moderoganisation som är mäktigare och mer spridd än vad som troddes initialt. Nu vill man dissekera ut till dess marginaler och sätta dess verksamhet i sitt sammanhang. Det man vet nu ser inte vackert ut.

Den retroaktiva insynen i organisationens makutövning visar att man har varit aktiv på flera plan. Ergenekon har kartlagts till att, vid sidan om sitt direkta politiska, juridiska, finansiella och mediala inflytande, ha utövat utomjuridiska metoder. Redan under susurluk-utredningen fick man uppgifter om en tidigare okänd säkerhetspolisiär styrka, uppbyggd och närd inom ramen för MIT men som stod utanför dess maktstruktur. JITEM, som är styrkans beteckning, har framställts som Ergenekons egen hemliga armé, en dödspatrull med befogenheter över lagen. Man tror att den bildades i mitten av 80-talet och dess uppgift ska ha varit "terrorbekämpning." I dagsläget finns det finns åtskilliga bevis på av styrkan utförda kidnappningar, förhör under tortyr, attacker, avrättningar och lönnmord. Nyframkomna upplysningar utpekar även diverse terrorbombningar på turkisk mark som utförda av JITEM i duperande syfte - aktioner som senare, utan vidare reflektioner, kopplats till statsopponerande organisationer. Med JITEM:s aktiviteter och landets blodiga moderna historia i minnet så reaktualiseras ett flertal uppmärksammade incidenter, inklusive mordet på den armeniske journalisten Hrat Dink samt de mystiska omständigheterna som omslöt den hastiga bortgången av den kurdvänliga turkiska presidenten Turgut Özal. Utöver JITEM finns det starka indicier som talar för skapandet och finansierandet av ett flertal tredje gradens militanta grupper och skuggarméer. Bland dessa har man valt att granska turkiska Hizbollahs struktur och verksamhet, uppgifter som även HRW krävt svar på.

Det är här vi återvänder till den kurdiska frågan. I Ergenekons planer för att bevara det konstitutionella Turkiet så som det önskar så ingår det inte ett flertal faktorer som är realiteter i landet. Beviljandet av minoriteters etniska rättigheter är en sådan. Den muslimvänliga AKP:s valsegrar och politiska inkommanden är en annan. Förutom direkta politiska och juridiska konfrontationer med partiet och sympatisörer så har organisationen iscensatt såväl kriminellt orienterade undergrävanden som kuppförsök mot dess ledning. I dagarna har rapporter om massgravar funna på turkisk mark nått världens uppmärksamhet. Med ett samtidigt stort mörkertal så finns det uppgifter på närmare 17500 försvunna kurder i Turkiet, såväl civila som politiskt aktiva individer. Vittnen har stigit fram, fler förhörs, rösterna är unisona - dessa är civila kurder och systemopponenter som har likviderats av Ergenekonbundna JITEM och Hizbollah.

Vad dessa avslöjanden får för internationellt betydelse återstår att se. Inrikes har dom slagit upp låsta dörrar och man letar med ljus och lykta efter andra misstänkta. Ifrågasättandet av den obevekliga makten militären förfogat över har ökat i takt med det reformerande politiska klimatet. Det finns dock en genuin oro för att den nuvarande rättegången ändå styrs av Ergenekon och att detta blir ett för organisationen ypperligt tillfälle att stöta av lager i förebyggande syfte där de inre lagren förblir säkra i sina positioner. Andra menar att detta har gett AKP ett stadigt strupgrepp om Ergenekons hals som de inte släpper i första taget, och ju längre de orkar hålla den desto svagare blir organisationen. Huruvida man kommer att lyckas med att kartlägga organisationens alla signifikanta organ är en omöjlig fråga att besvara. Med lågskaliga undantag så är världen van vid en klar distinktion mellan den undre världen och statens apparatur. I detta fall misstänks båda delarna ha varit under en och samma okända grupps kontroll. De har varit politikerna, militären, polisen samtidigt som de har varit smugglarna, droghandlarna och pengatvättarna. De har varit lagen samtidigt som de har varit maffian. En del bedömare reserverar sig mot den utvidgade beskrivningen av Ergenekons inflytande och menar att den har nått orimliga proportioner. Hittills framkomna fakta talar dock mer för bilden av ett mäktigt hemligt sällskap med ett komplett styrande nätverk.

Idag är det lättare att diskutera den kurdiska frågan än vad det har varit, men med det är det inte sagt att det är enkelt. Den turkiska konstitutionen är fortfarande en stor sten i vägen för minoriteters rättigheter. Uppdagandet av Ergenekon, JITEM och de tillämpade planerna utgör stora problem för att Turkiet ska kunna motivera fortsatta politiska repressioner av minoriteter. Snarare kan detta bli den skandal som krossar det chauvinistiska Turkiet i dess stomme, en gång för alla. Det är ytterst beklagligt att först när de svindlande hemskheterna nått massgravsproportioner som de omvälvande reaktionerna kommer. Det talar mer om människans vidriga natur än sanningens ögonblick, något vi kurder har alltför mycket erfarenhet av. En sak är säker - massgravarna försvinner inte, och de blir bara fler, inte färre.

Fler artiklar rom ämnet.

Uppdatering 090413: DN och SVD skriver om ännu fler arresteringar.

Uppdatering 100222: nystan luckras upp, men det verkar inte finnas något slut nära...

Uppdatering 100304: mer om ämnet och om den turkiska sekulära gudens byst.

Hello Rasmussen = bye bye Kurds?

Det känns som att det finns en klar önskan att Turkiets enträgna obstruktion av Rasmussens utnämnande som NATO:s nya generalsekreterare i grund och botten skulle bero på en primitiv hållning till människorättsprinciper och inte politiskt rävspel. Det får gärna vara så att turkarna hänger läpp som tjuriga småungar över att Rasmussen vägrade förse Danmarks medior med munkavle under krisen om profetkarikatyrerna. Det får gärna vara så att landets långsinta förbittring beror på befolkningens och därmed politikernas efterblivna muslimska världsbild kontra yttrandefrihet. Då får man i Europa ännu mer fogh *host* för att distansera sig från det österländska landet och mörka framtiden för dess EU-ambitioner - saker som tydligt framgår i många västerländska mediers rapportering.

Nu har dock turkarna gett med sig och släppt genom Rasmussen. Obama hedras för att ha sagt de uppmjukande orden ingen annan av NATO:s 28 medlemmar kunnat yttra. Han har lovat att “eliminera Ankaras farhågor.” Man kan undra vad det är för farhågor som har fått Turkiet på tårna och som Obama, med makt över dem, kunnat använda för att försäkra turkarna om deras stillande. Rasmussen har tidigare gjort sig mäkta opopulär genom att undergräva och motsätta sig ett turkiskt EU-medlemskap. Danmark har under Rasmussens regerande blivit säte för den kurdiska PKK-vänliga TV-kanalen RojTV, en kanal vars föregångare förbjudits att verka i grannlandet Tyskland. Kanalens existens har retat gallfeber på såväl den turkiska staten som nationen och trots multipla turkiska försök att få kanalen stängd har Rasmussens reaktion varit lika avvisande som den under karikatyrkrisen. Turkiet, som är NATO:s 2:a största försvarsmakt, har aldrig sett en turk i ordförandeposten och blott en enda diplomat i maktcierkeln, en vice generalsekreterare sedan landet gick med i NATO 1952.

Turkiets abrupta omslagning har fått diverse förklaringar som på intet sätt kan ses tillfredsställa de turkiska betänkligheterna gällande Rasmussens hanterande av karikatyrkrisen. Även om man bortser från orimligheten i att han retroaktivt skulle korrigera sitt agerande och därmed begränsa konsekvenserna så finns det inget som är särskilt aktuellt i frågan och som han kan använda för att intyga turkarna om en i fortsättningen ändrad attityd. Karikatyrkrisen är en rökridå, en mask, ett spel för galleriorna. En bulvan som både Turkiet och västmedior gärna använder för att blidka sina publiker, med var sitt syfte. EU har i flera dagar visat turkarna ett rött öga som indirekt inneburit äventyrande av det fragila hoppet om en framtida plats inom EU. Nu har de öppnat upp för närmare kontakter - något som inte kan ses ha primärt avlats fram av Obama. Samtidigt har turkarna lovats plats i NATOS:s centralkommando samt utnämnande av en turkisk vice generalsekreterare. Mumma! Nu känner vi igen Baracken. Finns det mer? Inget som har rapporterats eller som allmänheten känner till, men i den allmänna bedömningen så man tystast om den retfullaste skärvan i Turkiets ögon. Inget har sagts om RojTV, men kanalen är med största sannolikhet inte oberörd. Mina farhågor säger mig att Obama har dragit hårdast i den tråden och att Rasmussens köpslagna Danmark kommer nu hastigt odla en kirurgisk ansvarskänsla och stänga ner RojTV med samma motivation som Tyskland. Turkiet har fått sina "säkerhetsförbehåll" tillmötesgångna och den kurdiska yttrandefriheten har ännu en gång offrats i ett smutsigt maktspel.

Då blir det inte längre en fråga om turkarnas sålda integritet då den aldrig var närvarande vid förhandlingsbordet. Kompromissen får Turkiets tidigare ståndpunkt att framstå som ett hån mot alla duperade stödjare. Det var en uppgörelse vars rötter säkerligen bestod av Turkiets nationella och ekonomiska intressen, och det sägs att i kärlek och krig är allt tillåtet. Ledsen alla rasister, muslimhatare och kulturella opportunister att drömbubblan sprack. Denna gång var det Turkiets sekulära girighet och makthunger som avgjorde matchen. Inget muslimskt så långt era näsor når, och det är bra långt.

SD put its money where its foot is and people are loving it!

“Anledningen till att jag jämför tuggummiöverträffande primitiva afrikaner och
afghaner med hundar är att jag är hälsomedveten.”

Elena Yurkovskaya - SD
politiker och Europaparlaments kandidat

Min misstänksamhet mot ohederliga journalistiska metoder tilltrots så kan jag inte låta bli att skrämmas av Kalibers senaste avslöjanden om SD:s innersta krets. Partiet består av samma obehagliga pack som det alltid gjort. När Jimmie Åkesson sitter i soffan och gnider sig så anser han att det fortfarande är för tidigt för att uttala sig om några aktionsplaner. Samtidigt är han mera mån om att poängtera att uttalandena ska ha skett i privata sfär och inte under politiska uppdrag. Att påpeka detta i förmildrande syfte gör det bara ännu allvarligare då Åkesson med sin heder på stekpannan vill låta förstå att uttalandena inte var menade att komma ut i allmänheten. SD och dess medlemmars svartbrända ansikten kommer inte att kunna rensas med dagliga klorbaddanden, men det verkar vara eaxkt det som lockar. I de senaste opinionsundersökningarna har partiet visat tecken på framgång, och som man kan se i den senaste av dem så fördubblar partiet sitt väljarstöd. Det verkar som att den öppna rasismen är på hutsprång. Inte för att Bjurwald själv är särskilt bättre själv när hon hakar på anti-SD-tåget.

Läs mer: DN1, DN2, SvD1, SvD2

Really bad jokes from really bad jokers

Arrogans och intellektuellt förmynderi genomsyrar det mesta som medlemmar ur "Humanisterna" rör vid, och det har de inte hymlat med - utan bara hånfullt förnekat. Detta ska föreställa deras 1:a aprilskämt, och förutom den banbrytande, unika och fullkomligt revolutionerande *host* idén att "lura" folk genom att bryta med sina konventioner och gå över till antagonisternas åsikter (ett skämt som ordföranden för Unga humanister också drar till med) så får man anstränga sig för att se vad i texten och idén som kan vara den avsedda humoristiska biten. Internskämt? Allvarlig idétorka? Fikonhumor? Jag drar inte på smilbanden, inte ens i självdistanserande syfte.

Ödmjuka humanister (i ordets rätta bemärkelse och inte bara som medlemmar i föreningen) med respekt för alla människor och deras livsstil - nå, det där hade varit ett klart underhållande skämt!