Det började med
att kurderna
inte infann sig i att behandlas som skrot. Efter
årtionden på årtionden av den militanta sekulära turkiska statens
tillslagna dövöra och etniska förtryck så började gerillakampen. Den turkiska arméns storskaliga folkmordsoffensiv skulle vara för kontraproduktiv på flera plan - landet hade för många ögon på sig för att kunna förverkliga sina ambitioner samtidigt som man körde över sydöstra delen av landet. Istället övergick man till en listig och välbeprövad metod. I det tysta skulle man utföra aktioner med hjälp av statsvälsignade skuggtrupper och paramilitära organisationer. Det höll sig ett tag, men sen gick någonting allvarligt fel. Det som förmodas bli den största skandalen i modern turkisk historia har uppdagat information som må besvara fler frågor än vad man någonsin trodde.
Det låter för otroligt för att vara sant. Hollywoods fantasifulla manus har avtrubbat oss, samtidigt som de fiktiva medieproduktionernas spridning föranlett oss i att ej ta snarlika scenarion på stort allvar. Konspiration eller ej - det som följer är ett häpnadsväckande faktum. För närvarande pågår det som har kallats för
århundradets rättegång i Turkiet. Det är ingen mindre än Turkiet som ställts i skamvrån. Ni läste rätt. Det som står i de anklagades bur är det som utgör skelettet för staten Turkiet. Framstående politiker, militära dignitärer, poliser, höga statstjänstemän, finansmagnater, fackpampar, journalister. Den långa listan blir allt längre. Allt som en konsekvens av rävspel och dominoeffekt. I mitten av 90-talet avslöjades
Susurluk-skandalen som för en chockad offentlighet påvisade ett långtgående och nära samarbete mellan den turkiska regeringen och armén samt inhemska kriminella organisationer. Samarbetets initiala mål troddes bl a vara att med obskyra medel utrota motståndarorganisationer såsom
PKK. Även om rättegången som följde skandalen ledde till några kortare domar och indirekt orsakade ett par politikers avgångar så blev slutresultatet inget revolutionerande. Det som däremot blev den beständiga vinsten var att allmänhetens medvetande höjdes om saker som många hade misstänkt sedan länge.
Sedan följde det en offentlig tystnad fram till
2001. I mars det året greps den turkiske medborgaren
Tuncay Guney, anklagad för bedrägeri, något som vissa bedömare ansåg istället vara en välregisserad fälla för att tända stubinen. Under utredningens gång upptäckte man av en slump en del material i hans hem som skulle få hans dåligt planerade luftaffärer att verka som de minsta av bekymren.
Guney visade vig vara en
MIT-agent, och inte vilken agent som helst. Han visade sig vara en spion, en infiltratör med personlig erfarenhet av såväl partipolitiska rörelser som den statssanktionerade turkiska undre världen. Guneys kunskaper och uppgifter var så värdefulla att år 2007, efter att tagit fram en 2500 sidor lång utredning, valde domstolen att följa upp den med arresteringar och förhör - saker som fortfarande pågår och som mynnat ut i den pågående rättegången. Korthuset började falla och i dagsläget är man fortfarande i uppförsbacke på den stora högen med information som ständigt växer. Det som stadigt befäste behovet av den fortsatta utredningen var att man hade fångat hjärtat som antogs leda till alla andra organ. Man hade identifierat "deep state". Den turkiska maktelitens interna organisation hade fått ett namn -
Ergenekon var avslöjad. Turkiet skulle aldrig bli sig lik igen.
Ergenekon har beskrivits som en skuggorganisation, ett mäktigt hemligt sällskap, ett nätverk av maktpoler inom den turkiska statsstrukturen. Utifrån förhör och utredningsdokument har man initialt skissat fram ett förmodat styrande organ med ledning, divisioner, struktur och målsättning. Dess ideologiska förgrund har skildrats som ultrasekulär och ultranationalistisk med huvudsakligt mål att hålla Turkiets regim etnoturkisk och sekulär med stark militär suveränitet - idéer som är helt i linje med Ataturks
konstitutionella planer för Turkiet. Även om man ännu inte kunnat spårat upp organisationsbildandets ursprung så finns det starka indikationer på att det går tillbaka ända till landsfaderns tider. Organisationens omfattning är under utredning där uppluckrade nystor leder klarläggandet till många nya nystor. Intrycket hittills är att susurluk-utredningens skörd var en försmak, ett lätt skrapande på ytan. Ergenekon ses som kulissmarkören som undgick att upptäckas, en moderoganisation som är mäktigare och mer spridd än vad som troddes initialt. Nu vill man dissekera ut till dess marginaler och sätta dess verksamhet i sitt sammanhang. Det man vet nu ser inte vackert ut.
Den retroaktiva insynen i organisationens makutövning visar att man har varit aktiv på flera plan. Ergenekon har kartlagts till att, vid sidan om sitt direkta politiska, juridiska, finansiella och mediala inflytande, ha utövat utomjuridiska metoder. Redan under susurluk-utredningen fick man uppgifter om en tidigare okänd säkerhetspolisiär styrka, uppbyggd och närd inom ramen för MIT men som stod utanför dess maktstruktur.
JITEM, som är styrkans beteckning, har framställts som Ergenekons egen hemliga armé, en
dödspatrull med befogenheter över lagen. Man tror att den bildades i mitten av 80-talet och dess uppgift ska ha varit "terrorbekämpning." I dagsläget finns det finns åtskilliga bevis på av styrkan utförda
kidnappningar, förhör under tortyr, attacker,
avrättningar och
lönnmord. Nyframkomna upplysningar utpekar även diverse
terrorbombningar på
turkisk mark som utförda av JITEM i duperande syfte - aktioner som senare, utan vidare reflektioner, kopplats till statsopponerande organisationer. Med JITEM:s aktiviteter och landets blodiga moderna historia i minnet så reaktualiseras ett flertal uppmärksammade incidenter, inklusive mordet på den
armeniske journalisten
Hrat Dink samt de mystiska omständigheterna som omslöt den hastiga bortgången av den
kurdvänliga turkiska presidenten
Turgut Özal. Utöver JITEM finns det starka indicier som talar för skapandet och finansierandet av
ett flertal tredje gradens militanta grupper och skuggarméer. Bland dessa har man valt att granska
turkiska Hizbollahs struktur och verksamhet, uppgifter som även
HRW krävt svar på.
Det är här vi återvänder till den kurdiska frågan. I Ergenekons planer för att bevara det konstitutionella Turkiet så som det önskar så ingår det inte ett flertal faktorer som är realiteter i landet. Beviljandet av minoriteters etniska rättigheter är en sådan. Den muslimvänliga AKP:s valsegrar och politiska inkommanden är en annan. Förutom direkta politiska och juridiska konfrontationer med partiet och sympatisörer så har organisationen iscensatt såväl kriminellt orienterade undergrävanden som
kuppförsök mot dess ledning. I dagarna har rapporter om
massgravar funna på
turkisk mark nått
världens uppmärksamhet. Med ett samtidigt stort mörkertal så finns det
uppgifter på närmare
17500 försvunna kurder i Turkiet, såväl civila som politiskt aktiva individer.
Vittnen har
stigit fram,
fler förhörs,
rösterna är unisona - dessa är
civila kurder och systemopponenter som har likviderats av
Ergenekonbundna JITEM och
Hizbollah.
Vad dessa avslöjanden får för internationellt betydelse återstår att se. Inrikes har dom slagit upp låsta dörrar och man letar med ljus och lykta efter andra misstänkta. Ifrågasättandet av den obevekliga makten militären förfogat över har ökat i takt med det reformerande politiska klimatet. Det finns dock en genuin oro för att den nuvarande rättegången ändå styrs av Ergenekon och att detta blir ett för organisationen ypperligt tillfälle att stöta av lager i förebyggande syfte där de inre lagren förblir säkra i sina positioner. Andra menar att detta har gett AKP ett stadigt strupgrepp om Ergenekons hals som de inte släpper i första taget, och ju längre de orkar hålla den desto svagare blir organisationen. Huruvida man kommer att lyckas med att kartlägga organisationens alla signifikanta organ är en omöjlig fråga att besvara. Med lågskaliga undantag så är världen van vid en klar distinktion mellan den undre världen och statens apparatur. I detta fall misstänks båda delarna ha varit under en och samma okända grupps kontroll. De har varit politikerna, militären, polisen samtidigt som de har varit smugglarna, droghandlarna och pengatvättarna. De har varit lagen samtidigt som de har varit maffian. En del bedömare reserverar sig mot den utvidgade beskrivningen av Ergenekons inflytande och menar att den har nått orimliga proportioner. Hittills framkomna fakta talar dock mer för bilden av ett mäktigt hemligt sällskap med ett komplett styrande nätverk.
Idag är det lättare att diskutera den kurdiska frågan än vad det har varit, men med det är det inte sagt att det är enkelt. Den turkiska konstitutionen är fortfarande en stor sten i vägen för minoriteters rättigheter. Uppdagandet av Ergenekon, JITEM och de tillämpade planerna utgör stora problem för att Turkiet ska kunna motivera fortsatta politiska repressioner av minoriteter. Snarare kan detta bli den skandal som krossar det chauvinistiska Turkiet i dess stomme, en gång för alla. Det är ytterst beklagligt att först när de svindlande hemskheterna nått
massgravsproportioner som de omvälvande reaktionerna kommer. Det talar mer om människans vidriga natur än sanningens ögonblick, något vi kurder har alltför mycket erfarenhet av. En sak är säker - massgravarna försvinner inte, och de blir bara fler, inte färre.
Fler artiklar rom ämnet.