Wisely put about twitter

Filmen sammanfattar mina aktuella känslor gällande mikrobloggande och pseudofenomenet Twitter:

Behind the smiling analysis

Detta är inte första gången som Carl Rudbeck gör en dykning i nutida islamisk litteratur. Hans analyser är intressanta och han försöker flagga för alster inom bokvärlden som ofta hålls inne sin akademiska cell. Att allmänheten behöver göras uppmärksam på dessa är inte bara en fråga om att nyansera den okryddade scenen utan även en fråga om att se tillgången på nyanser. Vi kanske kommer till en dag då många skyller ifrån sig med det redan förlegade argumentet "vi visste inget". Tariq Ramadan är en kompetent tidsenlig vetenskapsman som förtjänar mer utrymme än vad det hittills har beretts för honom. Dock får jag vissa betänkligheter över Rudbecks korta analys, som tenderar till kontraster välingjutna i den västerländska politiska polemiken. Dessa förmedlar en bild av den västerländska ideologisk-politiska synen som en skolning applicerbar på världen, samtidigt som den framhäver sig själv som en grundreferens, ett facit mot vilken världen kan utmäta sig själv. Min antagande är att detta kanske är det journalistiskt lämpligaste sättet att använda för att få en i kategoriseringen informerad och inkörd läsarkrets att förstå djupet av Tariq Ramadans bok, men troligen inte det korrekta.

I analysen styckar Rudbeck upp Ramadans analys i politiska ideologier, där sidor av en och samma persons världssyn får simultant vara vänsterorienterade, liberala och konservativa. På sitt sätt påminner detta om ett ämne som jag tidigare behandlat, och i sammanhanget blir uppdelningen extra känslig. I och med den islamiska samhällssynens mångsidighet, som historiskt sett går att spåra via den pluralism som fanns i det som ansågs vara den muslimska världen, så så kan man konstatera att Ramadans syn är en sammanfattning av historien och inte något nytt påfund. Rudbecks förklaring ligger längre bort från det islamiska synsättet och mer det västerländska ideologiska pluralismens tegelstenkonstruktion där ideologierna förutsätts angränsa till men ej överlappa varandra. Min upplevelse är att just denna typ av förvärvad tankeförsegling där särtypiska idéer tas i anspråk gärna används i oppositionssyfte när verkligheten egentligen uppvisar sammansmälta ideologier.

Längre ner fastslår Rudbeck att Ramadans synsätt talar för att han har "anammat västerländsk demokrati". Detta är i min bedömning ett fel som många gör utan att reflektera över det. Den västerländska demokratin tas för givet som homogen, jämlik och inte minst en rubrik med många automatiska underkategorier. Vi är välmedvetna om den heterogenitet som återfinns bland västerländska nationer, länder och styrande system. Samtidigt råder det skillnad mellan de politiska systemen som demokratin tillämpas efter, med mer eller mindre styrka i den enskilda medborgarens röst. Ett exempel på det är det Amerikanska presidentvalets system där flest röster inte behöver betyda vunnet val, samtidigt som det återfinns en juridisk institution, den amerikanska högsta domstolen, som ej väljs av de enskilda medborgarna men som har makt övermäktig presidentens auktoritet. För övrigt är det en missuppfattning av demokratin när man utgår ifrån att den medför fred, frihet, ansvarsfull yttrandefrihet och bevarande av folkrätten. Demokratin, särskilt i västerländsk regi, har i klara exempel används för att störa freden, strypa friheten, kuva den ansvarsfulla yttrandefriheten och bryta mot folkrätten.

För att en ideologi ska kunna utvärderas på bästa sätt så fordras det att den lägger korten på bordet. För den som ska utvärdera gäller det att se det sakliga i såväl dess centrum som dess flanker. Vilka det är som gynnas och vilka riskerar att stötas ut. Vilka den talar för och vilka den talar emot. Vad står den för och vilka prognoser man kan ana. Samtidigt är det en teoretisk demokratisk princip (något som också måste kontrolleras ifall den är tänkt vara jämlik) att allas lika rätt och chans att via rättvisa medel nå politiska ämbeten efterlevs. När det som med fakta kan ses över är avklarad står resten upp till en stor portion magkänsla och tillit. Detta är något som kan fälla eller höja kandidater, och det är inte alltid logik eller rättvisa som avgör det. I dagsläget finns det inte några metoder som minskar risken för att den faktorn avgör ett val. Det är därför beklämmande att Rudbeck tillämpar den i hans bedömning av Ramadans förklaring av det inkorrekta sambandet mellan islam och rättfärdigande av hustrumisshandel. Rudbeck kastar ogenerat tvivel över trovärdigheten och autenticiteten i Ramadans förskjutande av sambandet och detta görs med referens till en undermålig översättning från början 19-talet. Nästan som att det inte bara inte duger till som förklaring utan även som att det kan tolkas som vilseledande retorik.

Det viktiga är att se boken och idéerna som de tolkningar de faktiskt är och inte karbonkopior. Samhället må ses som ett pussel med lösa bitar, men bitarna kan inte tryckas på plats efter eget tycke. Vi har inte samma millimeterintressen med samma förutsättningar. Demokratins första uppgift är att uttrycka folkets intressen, inte andras intressen. Värdet av detta fordrar mer respekt än glädjen över hur lika oss dom andra är.

So right about peace - so wrong about newroz!

Ännu en hedersvärd gest från Obama. Hans försök att begrava den amerikanska stridsyxan som landet länge attackerat världen med har gått från ord till handling. Nu gäller det att inställningen följs upp och stationeras. Min lilla lilla, men ändå stora irritation gäller newroz och den blinda associationen till perserna/Iran. Obamas hälsning var riktad mest till Iran, även om han gratulerade alla firare världen över. Det handlar dock inte om vem som firar och vem som inte gör det, utan snarare i vilkas fickor de traditionella associationerna hamnar.

Newroz har signifikant betydelse för ett flertal etniska grupper. Av migrationsrelaterade och politiska skäl har perserna och kurderna varit prominent förknippade med högtidens hedrande. Det är viktigt att påpeka att historikernas teori om dess ursprung är att högtiden härstammar från den ariska folkstammen, ur vilken dagens perser och kurder divergerat. Att andra folkslag och etniska grupper firar den tror man beror på utvandring, historisk påverkan utefter imperiers territoriella omfång samt civilisationernas möten. Storm som jag har skapat i detta vattenglas är det unilaterala förknippandet av Newroz med det persiska folket, när det finns andra folkslag som ärvt traditionen precis på samma grunder. Det finns mycket som perser och kurder har gemensamt, samtidigt som det finns mycket som skiljer dem åt. Intressant för detta ämne är de kulturella och traditionella skillnaderna. Nyårsfirandets etniska differens ligger både på det teoretiska fältet och det praktiska firandet.

Historiker dividerar om datumet verkligen stämmer, eller om den skiftar beroende på säsongsinbrott. Historiskt sett anser man att man har firat det nya årets första dag den 21:a mars, och newroz, en ordkombination som betyder "den nya dagen" på båda språken, har traditionellt sett associerats med vårens första dag. Detta sammanfaller väl med vårdagsjämningen. Så långt är vi lika, sedan kommer skillnaderna:

- Med latinska bokstäver råder det skillnad mellan hur kurder och perser stavar ordet newroz. Detta beror inte bara på fonetiska skillnader utan även på faktumet att kurdiskan har inte mindre än 3 teckensystem, varav ena är modifierad latin. Min personliga åsikt är att detta är hårklyveri. Dock har jag blivit tillrättavisad av folk med lingvistiska kunskaper om att det finns ett behov av stavningsdifferens.

- För kurderna är morgondagen, 21:a mars, den första dagen av år 2709. Perserna firar den första dagen av år 2568. Det råder tveksamheter gällande den historiska relevansen och autenticiteten förknippade till dessa datum.

- Dom historiska ursprungen och mytologierna är helt olika. Den intresserade kan studera detaljerna i uppgivna länkar. I stora drag så finns det olika teorier om det persiska utsprunget. Det finns hypoteser om newroz som historisk festival begynnandes från statsbildning/skiftad samhällsstruktur och ceremonier med ursprung i zoroastrianismen. Det kurdiska synsättet behandlar en mytologisk teori om omkullkastande av tyranni och befrielse av befolkningen. Likafullt skulle det inte vara förvånande ifall de mytologiska förklaringarna i grund och botten hade samma ursprung.

- De kulturella aspekterna skiljer sig - medan perserna firat newroz inom ramen för nationellt/etniskt nyårsfirande så har kurdisk newrozfirande även varit bunden till identiteten. Samtidigt har den varit starkt politiserad med särskild hänvisning till de kurdiska minoriteternas historik och nutida status. Ju farligare ett uppmärksammande av newroz blivit desto viktigare har det varit på kurderna att markera dess ankomst.

- Sederna är skiljaktiga - persernas firandet är detaljstyrt, på samma sätt som den svenska julen har sin unika förberedelse och bruk. De återkommande inslagen kan liknas vid julens mat, dekorationer, aktiviteter, presentutdelning och umgänge. Ett fåtal av sederna har perserna och kurderna gemensamt, såsom elden. För övrigt så är det kurdiska firandet ganska kalt på specifika vanor och ceremonier. Dessutom är det skillnad mellan de (få) seder som finns mellan de landsuppdelade kurderna. Under 19-talets senare hälft tilltog uppmärksammandet avsevärt, som i min bedömning kan kopplas tillbaka till de politiska/identitetsrelaterade skälen. De senaste 2 decenniernas enorma kurdiska massmediala explosion har ökat på uppmärksammandet.

Skillnaderna, etablerade eller icke etablerade, bevisade eller ifrågasatta, är ändå klara belägg på dom historiska/etniska/kulturella/traditionella skillnaderna mellan folkslagen. Det ursprung som de båda etniska grupperna har kan vara näste för newroz. Dock är ursprunget ett fäste som delat sig och kan inte ses som kvarvarande i ena befolkningen. Därav finns det inte något fog för att ena folkslaget skulle, med rätta, göra anspråk på nya året. När den etniska associationen görs är det då relevant att se detta i sitt rätta sammanhang, något som svensk media inte lyckats med. Vad newroz är och vem det är som firar den har behandlats som en dagsaktuell fråga. 2008 var det enligt DN kurderna som firade Newroz, för att under 2009 bli ett persiskt nyårsfirande. SvD följde DN:s linje och gav 2008 års newroz till kurderna, en rapportering som i år följdes upp med att tillägnas perserna. Sydsvenskan gjorde exakt samma sak. Aftonbladet växlar från år till år mellan kurder och perser (intressant att detta följs upp med ett antal islamofobiska persers anspråk på newroz och detaljhandelns bejakande av det). Expressen är inte speciellt mycket smartare, utan ger perserna newrozlådan. SVT rapporterar vid upprepade tillfällen om hur persiskt newroz är. SR gör det. Friskis&svettis gör det. Svensk handel satsar mest på perserna. Regeringen kan inte bestämma sig för vem man ska tala till. Dessa är resultatet av en timmes research, och jag väljer att inte ens gå in på det virriga hoppandet mellan persiskt nyårsfirande och iranskt nyårsfirande, mellan det etniska folkslaget perser och landet Iran vars invånare består av flera icke-persiska newrozfirande etniciteter. Det är ett allvarligt fel i arbetsstrukturen när man inte kan bekräfta en sådan enkel faktauppdelning. Inte undra på min storm när jag såg på Obamas tal. Obama, not you too!

Läs mer: riksteatern, DN1, SvD1, SvD2

Racists on the couch

Visst gör det ont när knoppar brister? Jag är inte så säker på det. Jag har ingen personlig erfarenhet av det och så vitt jag vet är ingen i min släkt en botanisk organism med förmåga att knoppa. Jag vet dock att det gör ont i sinnet när fascister och nazister blir rumsrena. Det gör ont i samvetet när deras tankar och argument föräras samma status som den normala människan. Det gör ont i intellektet när man negligerar giftet som dessa sprider ut bland oss andra. Ja, visst gör det ont när deras knoppar brister.

Harry R:son Svensson skriver en intressant artikel om SD, Israel och en gemensam nämnare - förkärlek till strukturell och statssanktionerad rasism. Med utgångspunkt på Avigdor Liebermans förutspådda maktposition inom den kommande Israeliska regeringen redogör Harry för motiveringen bakom SD:s pro-Israeliska ställning. Detta finns det fler skäl för. Landet blev plötsligt ännu sötare i SD:s rubinögon, när man tros ha valt in beundrad extremism på flera positioner i regeringen. Nu kommer föraktet mot etnisk jämlikhet följas upp med kulturell utrotning och oppositionslikvidering. Lieberman, som inte är dummare än vad han gör sig till och använder, i likhet med många andra politiker, husslavar som mördande pjäser, är känd för sina rasistiska utspel. Hatet mot den som slaviskt inte förkastar sig den judisk-Israeliska överheten har varken han, eller SD:s företrädare för den delen, hymlat med. Där går de ihop igen och det finns mer som för dem samman. Lieberman, Israel och SD föraktar en gemensam förment fiende, och för den delen överstiger föraktet sammanhållningsbanden. Avsikten är att "min fiendes fiende är min vän" avgör den fällande domen för ett moraliskt förbindelse som går ut på att de föraktar en gemensam hatobjekt mer än de faktiskt gillar varann. SD går ut med en vinstlott eftersom varken Lieberman eller Israel är i skuld eller beroendeställning för lilla sketna SD. SD däremot använder detta statssanktionerade rasism för att initiera och stimulera islam- och muslimförakt på svensk mark. Svensson redogör med klar tydlighet för detta rävspel, samtidigt som kan klyver SD:s partiprogram med deras egna diskrepanser och motsägelser som enkla rakblad.

Nu väljer brunbröderna Ekeroth att gå i svaromål, och ställvis tror jag inte att Svensson kunde ha önskat sig ett bättre svar. Artikeln väljer att ignorera en av de viktigare aspekterna i Svenssons kritik, nämligen SD-Lieberman-hånglet. Istället koncentrerar man sig på 3 punkter - SD:s självglorifiering, rättfärdigande av judisk rasism samt motivering av arab- och muslimförakt. Intressant nog är det i ett och samma skepnad som de gräver sina egna polemiska grav.
Brunbrödernas världsbild är i 2 färger. Deras färg och den färg som måste målas över med deras färg. Deras färg är fredens skratt, frihetens vingar, demokratins stavning och rättvisans rustning. En absolut retorik används om araben och islam/muslimen som kan bäst liknas vid ett barns stampande vid en leksak. Att pappa måste ta ut pengar, att mamma måste handla en sak först, att det inte går att köpa leksaken eftersom barnet redan har den hemma - inget duger till - det som jag säger, punkt slut! Araben och muslimen har bara varit en efterbliven varelse, en invaderare, en som i sina bästa dagar hör hemma i en bur men som nu utgör ett allvarligt hot sedan de anstår sig att åtnjuta fritt leverne på planeten och vägra förslavas och fördrivas. Detta täcker upp hälften av artikelns dravel. Judarnas medfödda rättighet och kärnfulla överlägsenhet demonstrerar brunbröderna genom att citera kolonialeuropeiskt och kristamerikanskt 1800-talsförfattarskap. Förvånande att de missade vår alldeles egna Fredrika Bremer och hennes liknelse av Palestinas icke-judiska icke-koloniala befolkning vid en "gräshoppsplåga". Då hade brunbrödernas trovärdighet haft en gnutta genomslag.

Det är samma trovärdighet som får sig ännu fler knäck när man skrapar lite mer på ytan. Den låga lingvistiska kvalitén konkurrerar, förutom med inbördes ryggradsrasism, även med argumentativt självpryglande. SD slår sig ofta för bröstet om orättvisa anklagelser om rasism och det judiska brödraparet ställer gärna upp som talesmän för det. Det går dock inte att missa hur deras misstag till försvar serverar deras rasism på ett silverfat. Brunbröderna skriver:

När Svensson sedan hävdar att den judiska återvandringen till sitt hemland är att jämställa med den massinvandring vi motsätter oss i Sverige, är han verkligen ute och cyklar. Jag kan garantera honom att Sverigedemokraterna aldrig
skulle motsätta sig en återvandring av svenskar till Sverige, även om det vore
så att Sverige i framtiden blir överkört och islamiserat.

Att det är en av bröderna, troligen Herzlmedaljören Ted, som har skrivit artikeln medan den andra bara skrivit under för man klar indikation på här. Det de vill säga är den som är svensk har alltid rätt att återvända till Sverige. Då hela argumentet läggs fram som försvar till återvandringen av “den judiska diasporan“, som i vissa fall är mångtusenårig gammal, och i de flesta fall är diasporakonverterad, så kan vi inte utgå ifrån något annat än detsamma i ovanstående citat. Vilka svenskar det är de syftar till och hur svenskhet definieras framgår inte, och inte heller anses det vara relevant nog att prioritera det i texten. Hur det förhåller sig till generationer av svenskar utomlands framgår inte heller. Ifall dessa människor har vårdat det SD brukar definiera som “den svenska kulturen” anses inte heller vara viktig nog att påpeka, speciellt när man gärna talar om övertagande och kulturimperialism. Det enda klara kriteriet som brunbröderna och SD lägger fram som motivation för återinvandringsrätt är - det som flyter i blodet. Är man genetisk svensk enligt SD:s tankemönster så är man alltid välkommen tillbaka, och då spelar det ingen roll om du har aldrig varit i Sverige, om du inte kan svenska, om du inte har svensk kultur, om du är 5:e generationens svenskar i Chile. Det är ditt blod som hör hemma på den svenska marken. Alla andra faktorer är ovidkommande. Den som inte har den svenska genen i sig är det annorlunda med. Även om han är 5:e generationens Egyptier i Sverige, med svensk utbildning, med genetisk svensk fru, så är han fortfarande en arabisk utlänning. Alldeles förträffligt sätt att spräcka SD:s myt om rensade rör och trappor. SD är samma rasistiska gyttja den alltid har varit, och brunbrödernas judiska påbrå får definitivt inte misstolkas som alibi. Det är en fasad, ett polerat skal av rasismens internationella och multietniska gruppkram. SD, Lieberman och den rasistiska Israel sjunger i kör. Det gör väldigt ont i själen när så många knoppar brister.

Läs mer: DN1, DN2

Carrotting or whipping before sensitive calls

Som facklig företrädare underrättas jag om problem som angår personal ur yrkesgruppen. Oftast är dessa av större karaktär som fordrar många hopslagna kloka huvuden för att lösas. Fallet jag tar upp handlar inte om ett svårlösligt problem, utan ett underligt hanterande. När det kommer till anmärkningar på personliga egenskaper eller attribut så är det väldigt svårt att påpeka dessa i ett samtal utan att det upplevs som personligt angrepp. Enligt experter inom området jag har talat med finns det inga genvägar eller förmildrande metoder, utan det gäller att välja sina ord och hoppas på det bästa. Av den anledningen väljer många andra lösningar, såsom att hellre stå ut med egenskapen/attributen än att konfrontera personen om det.

Flera damer hade klagat på att en viss person, som de delar omklädningsrum med, luktade illa. Personens kläder luktade illa, personens skor, personen i sig. Att hon hade varit i omklädningsrummet innan de andra kunde damerna lätt lista ut genom den smaksatta luften. Dessa uttalanden, tillsammans med många andra ännu mer genanta sådana, var ord direkt utkomna ur munnen på damerna. Som man var man glad att inte vara föremål för en sådan känslig sågning. Ärendet togs upp på samrådet och chefen ombads ta tag i ärendet. Han hade tydligen aldrig ställts inför den specifika problematiken och rådfrågade oss om lösningar. Jag gav min bild, vilket anförde kommentaren att näsvittnena borde själva prata med henne, eftersom han inte hade känt något. Detta vände jag mig emot direkt, eftersom risken är stor att detta misstolkas som mobbning eller utfrysning och personen antingen blir defensiv eller så leder det till komplikationer. Vår chef är tack och lov inte den konflikträdda typen, men här kändes det som att han upplevde det som extra obekvämt att tala om för en kvinna att hon luktade illa - något jag kan förstå utan invändningar.

Efter samtal med flera av näsvittnena gjorde chefen som han skulle och talade med personen. Efter ett par dagars lättläst nedstämdhet förbättrades läget och damerna slutade klaga. Vid det påföljande samrådet kom detta upp på tal igen och chefen berättade om sin strategi. Han hade börjat med att berömma hennes jobb på flera plan. Kvalitén, empatin, patienternas tacksamhet. Allting var över förväntan (hon är ganska ny). Sedan hade han tagit upp odörsproblematiken. Hon hade tagit emot det på ett sansat sätt och menat att hon skulle ta itu med det. Problemet löst tillsvidare. Dock kan jag inte låta bli att känna viss frustration över inledningen. Jag är helt med om att mjuka starter kan vara ett bra sätt att inleda ett jobbigt samtal. Frågan är dock vem det är som har det jobbigast. Hade jag varit i hennes ställning hade jag känt mig förnärmad av det initiala kliandet. Vuxna kan bli sårade och känna inre smärta av ett personligt påpekande precis som alla andra, men tanken att behöva förses med en studsmatta innan stenen fälls är i sig ett slag mot ens intellekt och förstånd. Är inte det ett förminskande av personens förmåga att hantera känsliga problem, eller är jag ensam om att tycka det?

Twilight and the perfect man

Västerländsk media älskar att stora upp saker och ting bortom dess proportioner. Nakenchock, kändisattack, vampyrfeber. Bara för att något lyckas attrahera lite mer uppmärksamhet än genomsnittet så deklareras den som ett revolutionerande fenomen. Den senaste i raden att bli en munsbit för sensationsjournalistiken är Stephenie Meyers Twilight-vampyrserie. Nu har jag inte läst böckerna, men väl sett filmen, och jag kan på sitt sätt förstå den attraktion som den har skapat hos vissa grupper av läsare. Spoilers might be coming on.

Plågad vampyryngling träffar uppryckt vilsen ung tjej. Initialt undviker han henne för att i ett senare skede handlöst falla för hennes charm. The end. Det fordras egentligen inte så mycket för att förutspå detta förlopp, och i och med att den i grund och botten är en ungdomsfilm (något som det har varit stora diskussioner om) så blir den ännu mer förutsägbar. Därmed är det inte sagt att filmen är dålig, utan det jag vill säga är att det är inte i storyn verkets attraktionsfaktor ligger utan det är detaljerna. Filmen är en lågputtrare. Händelser som vanligtvis avverkas inom loppet av minuter får långa perioder på sig att mogna i tittarens ögon och limbiska system. Attraktionssamspelet mellan pojken och flickan är delvis omvänt. Han är den som oftast uttrycker sitt intresse på ett lynnigt sätt. Han är komplicerad, mystisk, försynt och synligt olycklig - en klar räddningskandidat. Hon är den som är rakt på sak men som känner sig kluven på grund av hans tvetydiga signaler. När det väl smäller till så kokar charmen över i en överdos.

Han ger upp inför sitt inre motstånd (du ska se filmen för att förstå varför) och kidnappar hennes hjärta på det feminint perfekta sättet. Den komplicerade mannen kasserar alla hämningar han har haft och blir den romantiska uttrycksfullhetens skald. Han blir den passionerade som ständigt duellerar med sin drift att älska henne som en livskamrat eller att älska henne som en måltid. Han är den passiva axeln som inte tränger sig på, utan som lyckas med att skapa den perfekta balansen mellan att göra sin plikt och skydda sin kvinna och att inte vara överbeskyddande. Han har förmågan att läsa tankar, vilket ger honom förmånen att kunna gripa in och hjälpa henne endast när motståndet är övermäktigt. Pojkens familj, som också är vampyrer, är drömfamiljen med den perfekta tillvaron. Skillnaden är att den finns en stark krydda i förhållandena som skapar extra spänning i tillställningen. Vissa gillar kryddan mörka partner, andra föredrar kryddan överklass. I detta fall är kryddan vampyrer. Spänning är också förordet till hans livserfarenhet och romantiska hållning. Till råga på allt är han en pianist med flinka fingrar, som på film noir-vis njuter av att förtrolla sin käresta med ljuva melodier medan hon lutar sig bakåt och lyssnar.

Den åtrå som han känner för henne är inte helt problemfritt om man ser till de praktiska omständigheterna. Han har varit 17 år väldigt länge, och han förblir 17 även när hon blivit en gammal tant och dött. Vampyrliga blodsdriften finns alltid där. Däremot känner han en kärlek för henne som får även den absoluta tonårskärleken att vissna i jämförelse. Denna kärlek har ungdomens passion, den vuxnes reflektioner och den äldres trofasthet. Skillnaderna mellan dem och deras livsformer är stora. Även om han inte utgör en klar risk så kan hans omgivning göra det. Därför överväger han att dra sig tillbaka av ren kärlek för henne. Han älskar henne för mycket för att utsätta henne för de risker ett förhållande med honom kan innebära. När detta hot förverkligas genom främmande mindre godsinta vampyrer så sluter hans familj upp bakom honom för att skydda henne. Både han, och hans familj, är beredda att offra så mycket som det är bara möjligt i det egna vampyrsamfundet. Pojkens uppoffrande blir då inte bara på personligt plan utan även på vampyrplanet. Här blir budskapet okonventionellt i jämförelse med vad vi är vana vid. Det blir en fråga om rätt och fel, en fråga om rättvist och orättvist. Det handlar inte längre om att hålla på sina egna i vått och torrt, utan att kärleken är rätt i alla tider och stunder.

Frågan är då om det är det i filmen och böckerna som lockat så många yngre flickor. Han har allt helt enkelt och han skäms inte för att dela med sig. I tidningarna råder det tunga diskussioner om genus och könsroller i böckerna, men uppenbarligen upplevs inte detta som ett problem i läsarkretsen. Kanske för att dessa ses som för huvudhandlingen irrelevanta detaljer, kanske för att recensenterna överproblematiserar dem i syfte att bocka av aktuella rubriker på en litteraturvetenskaplig checklista. Filmen, som är den första i en kommande serie filmer, behandlar en period av tonårsliv utan genusproblematik i praktisk hållning. Det är en ljuspunkt som jag hoppas behålls även i fortsättningen, utan inslag av den patologiskt infekterade svenska genusdebatten.

Läs mer: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8

Why I call them liberal fascists part I

Jag blivit tillfrågad att ge en närmare förklaring till varför jag väljer att beskriva en del politiker och offentliga debattörer som liberala fascister. Vanligtvis är jag inte så mycket för att skriva inlägg på beställning, men i detta fall gör jag ett undantag eftersom frågan är befogad och det föreligger en speciell tanke bakom epitetet. Det som är viktigt att känna till är att mycket av det som av andra kallas för ideologi är tankemönster och åskådning för mig. Folk bär med sig tankemönster på egen övertygelse som är resultatet av livserfarenheter. Byggstenarna avlöser inte alltid varann på samma spår och det är i diskrepanserna som man ser de avvikande. Detta är viktigt att påpeka inte minst pga. den etikettförtjusning människor har nuförtiden. Att förse sin skjorta med en offentlig bricka är trendigt för det dissocierar den ambitiöse från den passiva soffliggaren som inte är insatt eller har sju bollar i luften i samma ögonblick. Samtidigt kan det vara ett sätt att ta etikettens anda i anspråk och göra sig oantastbar, i praktiken immun mot utmaningar och kritik. Jag är liberal - då kan jag inte kritiseras för att ha icke-liberala åsikter.

Med detta sagt så är jag mycket kritisk till att folk använder åskådningar som helhetstäckande personliga ideologier. Det är inte bara omöjligt i praktiken, eftersom ingen person är klippt och skuren efter en intellektuell process som mognat till över århundraden och som ständigt omstruktureras, utan detta går även emot den mänskliga naturens beskaffenhet. Vi är alla produkter av våra uppväxter med oändliga mängder av intryck från vår omgivning. Vi har fått koka dessa intryck på vårt alldeles särpräglade sätt. Kokandet är dock inte över, eftersom flödet av intryck knappast avtagit. I vår innersta natur är vi dynamiska och vi omvärderar ständigt aspekter i det som utgör oss. Man brukar t ex säga att den allvarligaste fördomen är den där man tror att man inte har några. Människor som fortsätter bära på sina fördomar gör det främst pga. ovilja att konfrontera sig själva om det som inte är rätt. Detta är något vi, genom vår dynamik, har förmåga till vilket utesluter evigt godkända ursäkter.

Vidare utgör denna syn en oerhörd begränsning av en människas intellektuella och emotionella förmåga. Vi betraktas som lådor vars utrymme avgränsas av sidor och tak. Utifrån det kan man då förutse personen, eftersom det maximalt ryms en begränsad mängd med definitioner i denna låda. Detta är, förutom en fog för fördomar, även grunden till den eftersträvade immuniteten. Man spelar ut naturliga mänskliga sidor mot varandra som varandras kontraster och konkurrenter, där de är utesluter varandra som om de vore okompatibla i en och samma person. Att förlägga detta på människors definition skulle då innebära att en man som är pappa, man till en kvinna, tjänsteman och fotbollsfanatiker är automatiskt proportionerligt fördelad till en fjärdedel av vardera. Detta förkastar den dimensionsverklighet som definierar människan, där dom nämnda exemplen tillsammans med många andra utgör transparenta lager utan fastställd inbördes ordning, mönster eller relation.

Våra identiteter är eklektiska kluster. Politiska ideologier, som partier gärna deklarerar som grundvärden, är dynamiska som människan, fast utgående från helt andra faktorer, premisser och prioriteringar. Detsamma gäller partierna själva, som inför en tredje avskild dynamik. Alla dessa dynamiska rörelser har sina egna liv och det är i princip omöjligt att dessa sammanfaller i fas med varann. Tillkännagivanden om partier som gör anspråk på hela ideologier förefaller vara befängda. Detta är ännu starkare när människor gör samma sak. Kombinationer kan bredda ut spektrumet men priset är att man ofta får antagoniserande ideologiska principer att tacklas med. Enklaste vägen blir att folk inte gör någonting - de reflekterar inte över denna tunga definiering och tar varje dag som den kommer. När det är val så röstar man som man alltid har gjort, eller så bedömer man sitt behov utefter aktuella frågor och röstar på partiet som bäst motsvarar ens politiska önskemål. Inga ideologiska invärtes överväganden eller duster. Andra väljer att plocka ut russinen ur ett flertal ideologier och brukar talfört kunna redogöra för sin syn. Deras politiska röster följer inte bara personliga utan även samhällets behov och rösten faller oftast efter grundligt grubblande.

I min bedömning av vilka som är liberala fascister brukar det inte finnas människor av ovannämnda tillhörigheter. Liberalismen förblir obruten, likaså personens egen övertygelse. Den liberala fascisten bryter sig inte bara med dessa, utan även alla andra individer, ideologier samt partier. Den liberala fascisten är - unik. Så unik att det fordras ett separat inlägg för att definiera en.

Jewish racism + right-wing racism = contemporary political correctness?

Det bjällras om kejsarens nya kläder när han rör sig. Det råder ingen tvekan om att han bär sin tjocka ädelstensprydda mantel. Problemet är att kejsaren tror att han är naken, och den som påpekar det motsatta riskerar att narrförklaras. Nu har jag sett Debatt (SVT, 12/3, avsnitt 10/17) om den senaste tidens diskussioner om antisemitism. Temat har övergått i en massiv högeroffensiv på vänstern. Muslim- och arabföraktare plundrar deras offentliga rum för fullt. Vi har tragiskt nog ännu en gång fått beskåda polemiska intellektualismens förfall till fördel för en dog-eat-dog mentalitet. Hur mottas detta på bloggosfären? Genom hyllningar.

Dilsa Demirbag-Stens lismande hån av journalistisk hederlighet var närvarande, liksom Per Gudmundsons obligatoriska bidrag till det växande hatet mot muslimer. Demonisering av opponenter förefaller vara en naturlig del de båda debattörernas verksamhet där de med all enkelhet, och i ansiktet på folk och åskådare, lägger ord i munnen på dem. Både Dilsa och Per attackerar Per Gahrton i tron att de kommer undan med det, men Gahrton är tack och lov inte den typen som låter sig sittas på. Han replikerar giftigt och välförtjänt båda provokatörerna genom att påpeka den sanna färgen på deras fjädrar. Dilsas och Gudmundsons tidigare manifesterade förakt för muslimer och araber slängs rakt i deras ansikten och denna gång misslyckades deras skenhelighet och den plötsligt påflugna patosen. Dilsa misslyckas även med att demonisera Salam Abu-Iseifan från palestinska föreningen när vi alla med egna ögon fått bevittna kontroversen. Dilsas slutsatser fallerar illa, lika illa som påhoppen på Gahrton. Så när hon försöker släta över Gudmundsons stammande över att han inte har skrivit något om den senaste "...militärkonflikten mellan Israel och Hamas styrelse i Gaza..." med att "...den diskussionen bör stå utanför..." så är det inte längre någon tvekan om var duons intresse ligger.

Gudmundsons häpnadsväckande bekännelse är givetvis en lögn och hans egen blogg avslöjar det. Vad anledningen till förnekandet var framgick inte, men om han väljer att skylla det på temporärt hjärnsläpp så protesterar jag högljutt mot missbruk och försvagning av ordet "temporärt" i sammanhanget. Dilsas felsteg är inte mindre allvarligt. Förutom att hon i den inlagda videon ljuger om att inte ha krävt Salam på ursäkt (se datumet) så vill hon dissociera Israels agerande från svenska judar. Att inget kollektivt skuldbeläggande av påstådd kaliber kan rättfärdigas är en truism som Dilsa varken myntat eller initierat. Inställningen är en naturlig del i en humanistisk människas personlighet. Det som är bortom sans är hennes fordran av att Israelkramaren och Palestinahataren som råkar vara av judisk börd ska behandlas på ett annat sätt än icke-judiska sådana. Detta kopplas tillbaka till denna orimligt ologiska ekvation som liberala fascister fordrar att alla (utom dom själva förstås) underkastar sig. Grundmotivet för Israels existens är än idag att staten ska utgöra ett hemland för judarna. Det får dock inte tilltalas som sådant när det kommer till kritiska termer. Även om en stor del av Israels befolkning numera utgörs av ateister samt icke-judar så kvarstår principen för landet, som framgår i synnerhet i landets aliyah-syn, att hemlandet är till för judar. Detta utgör en del i en taktik som ständigt grundar sig på att inte bevilja opponenter samma polemiska rättigheter som missbrukarna av uttrycket antisemitism. Av dem som kritiserar Israels politik kräver man lingvistisk korrekthet och begreppsdifferentiering, samtidigt som de själva ofta och gärna fusionerar vitt skilda koncept. Detta kommer fram i dess bästa form när Anders Carlberg från den judiska församlingen i Göteborg bryter sin tystnad i debatten:

[...]...jag kan ju under ett par decennier se situationen har förvärrats i väldigt stor utsträckning på grund utav att vi har fått en invandrarbefolkning som har med sig en propaganda från hemlandet och hemlandet, det är arabvärlden och därifrån så skickas det ut en propaganda som är väldigt mycket, alltså den är en blåkopia på det som spreds i Europa under 30-talet och detta är ett jätteproblem...

JJ: vad du säger i klartext är alltså invandrare, flyktingar från mellanöstern har tagit med sig det här...

AC: ja, alltså dom har ju...programmen har gruppen som målgrupp, och
sen bidde väldigt svårt för den här gruppen att värja sig mot propaganda från
hemlandet...[...]

Samma Carlberg talar senare i andra termer:

[...]...jag tycker att vi håller oss till våra ungdomar som ska växa upp tillsammans och leva tillsammans i det här landet så att man inte sprider fördomar och hat mellan dom...[...]

Här tappade jag bokstavligt talat hakan. Carlberg propagerar, vid sina sinnens fulla bruk och på fullt allvar, för att uppsvinget i antisemitismen i Sverige beror på att landet importerat nazistisk antisemitism via arabiska (läs muslimska) invandrare. Det stannar inte där, utan enligt Carlberg sker detta inom ramen för en välregisserad konspiration. Personerna ska då ses som agenter som sänts ut av sina arabiska (läs muslimska) hemländer och deras nazistiska antisemitism matas och uppdateras ständigt via "satellitkanalerna". Detta uttalande, om något, har sitt ursprung i 30-talets tyska statsmentalitet. Jag väntade på att någon skulle reagera, men inget sades. Uttalandet mottogs som en vedertagen sanning, mot all logik, rationalitet och förnuft. Ingen protesterade. Inga gaphalsar sa något, högerns moraliska väktare gned sig i sina stolar. Gudmundsons satsade mer tid på att rensa sitt samvete genom att påpeka att han minsann skänkt några kronor till ett kulturhus i en politisk demonstration. Dilsa försökte infiltrera sin för övrigt däckade fasad med att försöka försvara de stora massorna bland muslimer och vänstern. Om det var för att rentvå sitt anseende som hon med egna händer besudlat, eller om det var genuin revision av antimuslimska rasismen kunde ha varit öppet, men hennes tystnad gav oss inga fler hopp. En böna i jorden gör ingen till helgon. I omvänd ordning, med judar som Israeliska agenter med uppgift att sprida islamförakt och sporra till hatbrott, kan debattens färg föranas. Det var personliga urskuldanden och vendettor, men ingen reagerade på Carlbergs genomvidriga demonisering. Gudmundson, Dilsa, Gahrton, Abu-Iseifan, Josefsson. Bloggosfären.

Inte en endaste Adam eller Eva snappade upp detta. När Carlberg senare talar om fördomar och hat så ser man bara ett lejon tilltala ett lamm. Hur ska man då se det som en slump när en skrämmande stor del av antimuslimska och antiarabiska debattörer och bloggare betecknar sig som pro-israeler, judar som icke-judar. Hur kan man då se saklighet, hederlighet och trovärdighet när Leman sin vana trogen utnyttjar situationen genom att i sina kommentarer betugga första delen av en artikel om Gahrtons "stöd" till det antisemitiska Radio Islam. I tron att den trötte läsaren ger upp läsandet av hela artikeln missar han att Gahrtons fortsatta ställningstagande. Det duger inte åt Leman, för i Lemans värld verkar det inte finnas plats för åsikter som ändras när omständigheter ändras i ljuset av uppdagad information. Det verkar inte finnas utrymme för den mänskliga faktorn, misstag, godtrogna slutsatser - men väl för Carlbergisk muslimdemonisering. Det är det som Leman hyllas för i sin analys. Debatten dog där den hade fötts och rasismen kulminerade när alla var upptagna med sina egna bjällror. Så länge det förblir så förtjänar vi ingen annan kejsare.

Läs mer: SVT1, SVT2, SVT3, SVT4, SVT5

Racists united - against Malmö jihad drivers education

Den amerikanska hyperevangelistiske tv-kanalen CBN, med den skogstokige Pat Robertson i spetsen, har gjort ett reportage om Malmö. Som om Pats personliga hatideologi inte är tillräcklig får man i reportaget ta del av amerikansk kristen imperialistisk märgförakt för det annorlunda - i original förpackning. Man får ta del av objektiv källkritik, sanningsenlig alliansfrihet och journalistisk briljans. Man får ta del av sakliga expertisutlåtanden av karaktärer som den danske rasisten Lars Hedegaard, skaparen av rykkefrihedsselskabet - den danska rasistklubben för inbördesbeundran med specifik förkärlek till islamofober. Man får ta del av vår alldeles egna judiska nazisten Ted Ekeroths sansade bedömning av Malmös situation. Man får till och med en neutral hederlig politisk representation genom att Sverigedemokraterna får ställa upp och ge en bild av Malmö. Resultatet? Se själva...

Science gone cuckoo - is CATS involved in this too?

Denna studie är onekligen intressant och den berör något som diverse religioner berört i årtusenden - offentlig översexualisering har sina baksidor. Det är dock slutsatserna som är under all kritik. Jag har inte läst själva artikeln därav kan jag inte bedöma den utifrån exakt källa. Det som framkommer i DN:s artikel säger dock tillräckligt om forskargruppens tankar. I och med den biologiska attraktionskraften som finns inneboende hos män och kvinnor så skulle det vara allt annat än förvånande ifall hjärnan inte reagerade på lustinviterande visuella provokationer. Med den instinktiva hjärnprogrammeringen vi har i förbehåll så är frågan om ifall man kan vålla fram någon annan reaktion när man utför tester under bråkdelar av en sekund.

21 studenter betyder ett ganska så klent populationsunderlag. Valet av endast (unga heterosexuella amerikanska) män begränsar tolkningsmöjligheterna ännu mer. Att män skulle se nakna kvinnor som verktyg är en halsbrytande slutsats som egentligen förankras på minimalt med information och detta är menad utifrån det som vi idag känner till om interaktionen mellan hjärnans centra. Hur personernas resultat förhåller sig till individens livscykel och moralisering kontra samhällets moralisering är en fråga för sig själv. Forskarna påvisar egentligen ingen basis för vad personernas bråkdelssekundlånga bedömning av anonyma nakna kvinnan innebär i ett större sammanhang, utan bedömer en biologisk reaktion utifrån en aktuell värdering förknippad med ett visst socialt-ideologiskt perspektiv. Är verktygsassociationen verkligen förknippad med en samtidig och medveten avhumanisering, när begreppet egentligen innebär så mycket mer än sexuell objektifiering? Hur förhåller sig detta i ett större perspektiv - kan detta vara en hanteringsmekanism som egentligen inte har med vår medvetandebaserade avhumanisering att göra? Är det en nyttograd som avgör personens reakton eller är personen en egoist? Vållar samma kvinna i en påklädd bild samma reaktioner? Hur ser en exakt likadan studie ut ifall den görs på unga heterosexuella kvinnor med nakna män som objekt? Eller homosexuella män/kvinnor? Eller äldre? Eller icke-amerikaner? Att forskarna, till råga på detta, slänger in andra svårmätta parametrar, såsom sociologiska och psykologiska aspekter som är ytterst kultur-, uppväxt- samt traditionsberoende, så gräver de ner sig i en grop som är alltför mäktig för att bemästra med ansiktet i behåll. Susan Fiske, som verkar ha lett forskningen, genomför en dålig provokation av samhället i en alltför ivrig jakt på sociopolitiskt samhällsinflytande. Det ska till mycket mer för att man överhuvudtaget ska respektera informationen som tillförlitlig och giltig. Det känns som att det inte var så länge sen vi fick erfara liknande halsbrytande slutsatser baserade på lövtunn substans...

The glory of his birth

Idag är det, med den islamiska tidsräkningen som källa, profeten Muhammeds (fvöh) födelsedag. Huruvida det är teologiskt korrekt att uppmärksamma detta är för mig en sekundär fråga. Jag anser att i tider då sekulär extremism gör sitt bästa för att tvinga sig in i allas hus och rum är det viktigt att bejaka traditioner som är associerade till ens identitet. Det finns många anledningar till varför t ex Michael Hart utnämnde honom som den mest inflytelserike personen i människans historia. Profeten föddes och världen blev aldrig densamma igen. Mörkrets belägring bröts med barnets gälla skrik och demonernas smärta överröstades. Denna man satte kurs mot det som skulle skapa den moderna världen. Rätt man att förse med uppdraget, rätt man att anförtro sitt budskap.

A chameleon in the rain is still a liberal fascist

Att spekulera kan vara kul. Det är ur kreativa spekulationer som det föds handfasta idéer. Edward de Bono är en tänkare som arbetat mycket med kreativitet och som introducerat metoden ”lateralt tänkande“. Med hjälp av den avancerade hjärnstormstekniken kan man få fyndiga lösningar och långsökta aspekter som i sig resulterar i utvägar som man annars ej hade kommit på så lätt. Frågan är om det var något liknande folkpartiet tillämpade för att genomföra nepotistiska ommöbleringen inför EU-valet.

Vid valet 2006 kom ingen av de tre extremmusketörerna Fredrik Malm, Nyamko Sabuni eller Mauricio Rojas in i riksdagen. För ett parti som står för en styvmoderlig människosyn så var detta ett katastrofalt resultat. Lösningen blev att partiet bände på den representativa demokratin och nyttjade svågerpolitik på högsta nivå. Genom internt kohandlande, ommöblering, listfiffel och andra dubiösa dragningar så fick man in alla tre i maktpositioner. Malm och Rojas blev statsrådsersättare och Sabuni blev statsråd. Att Sveriges Volkspartei är speciellt förtjust i spjutspetsinvandrare är inget partiet hymlar med. Då talar vi om invandrare med åsikter extrema och provocerande nog att få en vit svensk sparkad eller omplacerad. Strategin är dock genial, och trots att människor vet om det så vågar få ta steget fram och protestera detta allvarliga urholkande av demokrati. Den svenska konfliktsrädslan är så på taglig att man är rädd att kallas för rasist vad än man gör, och det är häri minan ligger för folkpartiet.

Det är nu åter samma mina som folkpartiet nyttjar när man ersätter gunstlingen Malm med frugan Avci. Malm, som till vardags är ersättare för Björklund i riksdagen, är pappaledig i några månader framåt och har ersatts av just Avci. Samtidigt står han som fjärde namn på folkpartiets vallista inför det kommande EU-valet. Med Junilistans regression och alliansens ljusa dagar så är villkoren ändrade och med personvalssystemet i botten är det inte en omöjlighet att Malm hamnar i Bryssel. Are you thinking what I am thinking? Yup! Mygel, nepotism, cynisk karriärism på bekostnad av våra skattepengar och demokratiska maktmedel. Kreativt tänkande pressar in Avci i riksdagen. Folkpartiet utnyttjar systemet på ett sätt systemet aldrig var ämnat att missbrukas. Den ideologiska jaktens ohederlighet vet inga gränser och ju fler extrema liberala fascister med svart hår och konstiga efternamn som säljer sin mors själ för 5 minuter i rampljuset desto bättre. Bara som en kuriosa - var har Gulan “förbjud-sjalen“ Avci fått uppdrag? Utbildningsutskottet. Sug på dom lateralerna, de Bono.

Toying with masked emotions

Nej, svartklädda maskerade stollar! Nej, nej, nej! De satt och väntade på detta som ett givet vad och ni serverade den önskade reaktionen på ett silverfat. Nu lär dom högst irrationella formerna av hatsport storma in i folkhemmen och hjärtat på även otippade kandidater. Tack vare detta kommer vi, med största sannolikhet, att erfara ännu utbredare vänsterförakt, islamofobi och antiarabism. Tror ni att det spelar någon som helst pörskans roll att demonstrationsarrangörerna gjort allt de kan för att förebygga, motarbeta och förhindra dessa aktioner och motivationen bakom dessa? Eller att i jämförelse med demonstrationstågets mängd, storlek och fredliga avsikter så utgör ni några stökiga snorungar? Ni måste begripa att opponenterna som vi har att göra med har ideologiska böjelser som är födda ur en korsbefruktning mellan mental dvärgväxt, simpletonism och guilt-by-association tvångssyndrom. De är medvetna om detta och de stoltserar med det, istället för att söka hjälp för den högst sjukliga människosynen. Det ni gör, maskerade herrar och damer, är på intet sätt mer försvarbar ur varken moralisk eller rättvisesynpunkt. Det tjänar inte någon, under inga omständigheter, varken praktiskt eller intellektuellt.

Olagligheten, den odemokratiska aspekten, våldelementet - samtliga är faktorer som går emot det sunda förnuftet. Det bästa hade varit att förhindra matchen i grund och botten. Nu när de är här så ska ingen tillämpa djungels lag. Högern har makten nu och det kan missbrukas i djupare syften än högerns fickvinning. Sådant kan ge mandat för ideologisk monopolisering av det fria ordet, hur orimligt, fascistiskt det än låter. FRA- och IPRED-lagarna behövde inga maskerade rebeller för att drivas genom. Vi får aldrig låta sanning och frihet bli en gisslan inom ramen för högerpopulismens och opportunisters argumentation, och för att vi, frihetsälskande människor oberoende av ideologi. ska motarbeta det så gäller det att inte sjuka till högerns nivåer. Vi ska överglänsa extremister och opportunister genom att vara bättre, inte genom att överträffa deras snedsteg med snävare utsväng. Nu förtjänar ingen beundran, ingen respekt och men definitivt ett tack. Tack för att ni utförde en aktion som förde tillbaka syftet, målet och idéerna till ruta 1. Tack så j-a mycket! Vi får hoppas att det svenska laget gör ett bättre jobb och skickar hem Israelerna som förlorare.

Gaza, Kurdistan was and is with you

Kom ihåg, vi har också våra demoner att bekämpa...