Booyakasha! Nu har jag läst genom CATS-repporten "Hot mot demokrati och värdegrund - en lägesbild från Malmö." Intressant läsning där många frågetecken börjar florera redan efter dom första bladen. I slutet har man ett dokument i handen som med diffus och vacklande grund (framavlad med hjälp av en manipulerbar selektiv metod) drar överpretentiösa slutsatser där inte mycket lämnas åt fantasin. Den där lilla rösten i mig viskar - hur ska man kunna lägga ett tak på vingummifundament?
Studien har använt sig av en kvalitativ teknik, den sk delphi-metoden. Det som är specifik för metodiken i jämförelse med andra grundläggande kvalitativa metodiker, och som skribenterna av rapporter utelämnar i sin beskrivning, är att:
* metoden är anpassad främst för bedömning av risk- samt hotbilder
* metoden tillåter respondenten att vid upprepade tillfällen jämföra och revidera sina svar
Vad är faran i detta? Låt mig redogöra:
I kvalitativa metoder, till skillnad från kvantitativa metoder, har man inte någon arbetshypotes i forskningsplanen. Om jag vill se ifall ett halvt kilo torkade jordgubbar om dagen påverkar blodtrycket så kommer frågeställningen från en undran. Har jag haft patienter som har, på eget bevåg, sänkt blodtrycket med hjälp av denna metod? Arbetshypotesen blir då att jag tror att den sänker blodtrycket. Eller så tror jag inte alls på idén och utgår ifrån att det var slumpen eller en placebo-effekt som gjorde det - då blir min arbetshypotes att torkade jordgubbar inte påverkar blodtrycket (hamra inte på det nu, jag käkade torkade jordgubbar när jag skrev detta inlägg).
I en kvalitativ studie inleder man med en frågeställning och formar sin förståelse allteftersom man fördjupar sig i förvärvade materialet. Dom första intervjuerna t ex kan vara rena kaoset ända tills man börjar se ett visst/flera mönster i respondenternas svar. Därefter är det snarare rutin än undantag att intervjuaren följer upp de spår denne fått nys om och kan till och med direkt fråga om sakerna. Intervjuar jag människor som genomgått höftledsoperationer om hur operationen påverkat deras livskvalité så kan det hända att jag inledningsvis i undersökningen frågar om rörelsefrihet och smärtupplevelser. Efter 4-5 intervjuer märker jag att personerna hellre talar om dagliga rutiner och allmänhetens reaktioner på personens haltande. I dom kommande intervjuerna börjar jag mer och mer fråga om dagliga rutiner och om personen märkt någon förändring i omgivningens attityd. Jag kan med vetenskapens fulla stöd ställa guidande frågor om just dessa - "om jag säger att det är mycket enklare för dig att gå ut och handla nu i jämförelse med innan operationer, har jag rätt då?" När intervjuerna har transkriberats så är det inte ovanligt att man överlåter kopior av dessa till respektive respondent att i efterhand läsa genom, kommentera, ändra och komplettera. Detta kan i många fall vara farligt präglade av intervjuarnas förvärvade (för-)förståelse då många väljer att ha ännu ett ansikte-mot-ansikte-möte.
I delphi-metoden bygger man upp en serie med frågor som syftar till kortsiktig förutsägelse av ett visst ärende, främst då gällande en hotbild alternativt graden av en viss risk. Dessa frågor är av en viss karaktär och ofta ordentligt guidande redan från början. I sin selektion av experter inom det intressanta området så ämnar man att få fram uttalanden som rör det ämnet och inget annat. När svaren är sammanställda så sänder man över dels respondentens egna svar och dels det primära resultatet från samtliga intervjuer. Syftet är då att se över helheten och då vid behov ändra eller komplettera sina egna svar. Det intressanta i denna metodik är att detta kan göra fram och tillbaka, ibland upp till 6-7 gånger, tills ämnet mättas med återkommande eller oförändrade repliker. Respondenterna är under denna process föremål för andra deltagares åsikter och bedömningar, som objektivt sett utgör en allvarlig felkälla i form av anpassning.
CATS-rapportens makare har valt ut 30 för ämnet bedömda experter i Skåne och dessa har genomgått en process av guidade utfrågningar och revisioner. Rapporten framlägger en serie materialfrågor som utgår ifrån att radikalisering inte är en frågeställning utan ett faktum som bara behöver belysa ur respondenternas infallsvinklar. Även om en eventuell arbetshypotes har utelämnats ur rapporten så skriker frågornas färg ut en förutfattad mening hos forskarna. Man söker inte efter svar om behandlar om det finns ett problem, utan snarare hur stort och spritt problemet är. Samtidigt är metodikens tillvägagångssätt högst selektiv i bearbetningen av materialet vilket föranleder allvarliga misstankar om inverkande effekt mellan deltagarna. Detta misstanke går varken att styrka eller förkasta utan att man granskar materialet - som nu är förstört.
Som känt har en grupp forskare vid Lunds universitet begärt att få tillgång till materialet till denna rapport, något de enligt lag har rätt till, och som svar har de fått kalla handen med motiveringen att materialet har förintats av säkerhetsskäl. Jovars! Om någon så vet en forskare att det inte är en fråga om utställande av materialet till allmänt beskådande, utan att det snarare handlar om seriösa forskare med tystnadsplikt som önskar verifiera eller falsifiera slutsatserna. Därmed kan ingen bedöma något ur dom viktiga länkarna mellan forskningsplan och slutsatser, utan vi antas helt enkelt att ta forskarnas ord för givet. Förutom att de, i och med detta, faktiskt begått lagbrott enligt alla konstens regler när det gäller att upplåta sin vetenskapliga råvara till granskning (och som de nu tydligen har polisanmälts för, diarienummer 0201-K29877/2009) så har de bidragit med besked till att sätt en evig stämpel av tvivel på denna rapport. Nu är den inget annat än beställningsvara av högerregeringen med Nyamko Sabuni i spetsen, där man utgår ifrån en utifrån-perspektiv för att beskriva en inifrån angelägenhet. Ovetenskapligheten i detta fallerar syftet bit för bit. När man behandlar ett tillsynes kontroversiellt ämne så blir det extra viktigt att man lägger alla korten på bordet. Detta är då inte en fråga om att skydda sin rapport, utan att tysta kritikerna med fakta. Knäar man sin trovärdighet i skrevet genom att förstöra källmaterialet så har man själv gjort det bästa man kan göra för att misstänkliggöra sin rapport och ffa de politiska krafter som föranlett dess uppkomst.
Jag går från huvuddrag till några detaljer:
* Hur definierar rapporten radikalisering? Den lägger fram EU:s definition av det, men misslyckas själv med att binda den definitionsberoende radikaliseringen med den samhällssktrukturella radikaliseringen som frågorna går ut på. Har de åstadkommit en egen definition måntro?
* Vad har personerna för anknytning till målgruppen av studien, mer än att de har en arbetsplats i området?
* Vad är det för erfarenheter som dessa har och som utgör adekvat basis för uttalandena? Pratar de samma språk som dessa presumtiva radikaliserade grupper? Förstår de språken, kroppsspråken? Är de infiltrerade i umgängeskretsen?
* Hur utbrett är detta? Man ser att den inte syftar till att ge någon siffra, men hur ska man kunna särskilja mellan vilka som är redan etablerade radikaler, vilka som är inom riskgruppen och vilka som är söta lamm?
* Hur förhåller sig resultatet till helhetens karaktär? Hittas flera tecken av radikalisering hos en och samma person? Var går gränsen för större och mindre riskgrupper? Hur ser man på den politiska aspekten av radikalisering i dess samspel med den sociala radikaliseringen? Kan man ha ena utan att ha den andra?
* Varför finns det inga referenser, mer än brödrareferat av 3 liknande studier ute i europa? Ämnet är knappast dagsfärskt eller obehandlat i vetenskapliga kretsar.
Jag väntar på seriösa svar, om någon av forskarna besvärar sig med att svara...
Läs även: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4
lördag, januari 31, 2009
Good morning sunshine!
Det var väl dags att vakna för kvartettens sändebud, och även själva kvartetten för den delen. Den demokratiskt valda representantens vara eller inte vara vid förhandlingsbordet är en fråga på samma nivå som en diskussion att baka kanelbulle utan kanel, mjöl och ugn för den delen. Det skogstokiga hyckleriet är dock magvändande när Blair talar om dom "rätta vilkoren". Implicit säger detta - Israels krav - tolkningsmöjligheterna är begränsade när samma vilkor inte uttalats i Israels riktning med sin folkmordspolitik och sin avsaknad av både konstitution och gränser. De rätta vilkoren verkar vara sofistikerad version av jungels lag med den starkes överlevnad. Kan Blair göra något åt detta? Tveksamt, men det återstår att se.
torsdag, januari 29, 2009
Why you should never let a lunarstormer write editorials...
Ibland skevar den journalistiska tillvaron så att man baxnar. Vad säger det om skribentens ambitioner när dennes ledarreplik innehåller fler frågor än repliker? Inte mycket att hänga i polemikgranen. Ändå får precis detta utrymme i en av landets största dagstidningar. Sanna Raymans lunarstormiska bombhögervurm får schavottera på bästa sändningstid och ännu en gång slå fast varför denna nepotiska axeldyrkan biter skenheligheten i rumpan.
I ett inlägg i ledarbloggen ägnar hon all sin uppmärksamhet till att advocera Wimans ordpizza om Dilsas sköra och sårade känslor. Utefter regelrätt bombhögeranda uppnår både Wiman och Sanna till slutsatsen att Idas bild egentligen är resultatet av en vänsterkonspiratorisk sammansvärjning, en mass-koordinerad hetsjakt på Dilsa, eftersom hon inte sällat sig in i vänsterleden i Gazafrågan. Vidare utvecklar Sanna sin teori ännu ett snäpp när hon underrättar oss om att hon minsann har listat ut det ”självklara syftet” med karikatyren som ”en jättejättelistig och provokativ fälla avsedd att avslöja alla onda försvarare av yttrandefriheten som de hycklare de egentligen är.” Om det var den kvinnliga intuitionen som bidrog med detta, eller om Sanna helt enkelt har siarförmåga framgår inte. Vi bekräftelse av det senare alternativet kommer jag att kontakta henne och be om nästa veckas lottorad och jackpott. Tillsvidare får jag utgå ifrån att inget av dom ovanstående alternativen är naturliga informatörer av de kunskap som ingen annan än anti-vänstern verkar besitta.
Den tydliga linjen i Wimans och Raymans eftertraktade antagonism med dom utvalda opponenterna är den forcerade slagfältsmentaliteten. Man kan göra en politisk axelfråga av precis allt, och detta är ett ypperligt tillfälle för en sådan. Trots att artisten själv förklarat sitt syfte, trots debattens karaktär, trots att det tydligt framgår i bilden, trots att ingen av bildens försvarare fört in yttrandefriheten som ett argument - så ser Sanna genom det med sina rötgenögon. Påvisandet att det är ett höger-jag som sig opponerar mot ett vänster-dom fyller då en funktion av högre värde än det blogginlägget ger sken av. Tankemönstret är egentligen inget annat än svordomar med tillsluten mun, gravt filade i kanterna men som lätt exponeras av det tränade ögat. Givetvis vet vi ju när det är människor tar till svordomar istället för argument, och Rayman missar en grundläggande sak i detta som fäller hennes ställning - dom-vänstern dansar inte efter hennes pipa.
I sin generalisering missar hon totalt att för att hennes ord ska vara respektabla och giltiga så gäller det att dess kärna spåras till dom opponenter hon pekar ut. Det kan inte göras för den finns inte. Vi, som stödjer Idas karikatyr av folkmordsretoriker, kan inte placeras i ett politiskt, religiöst eller ideologiskt fack. Det är inte bara det att vi vägrar bli ett vapen i hennes argument. Det är också att vi förskjuter de associationer, demoniseringar och skrämseltaktiker hon lägger på våra axlar. Dilsas argument är hennes tystnad, och den är i samma kategori som Wimans och Raymans enkla lek som yttrandefriheten som fälla. Dilsa vill gå ur detta som ”the bigger man”, den som inte sjönk ner till kritikernas nivå (men som istället hade nepotiska bombhögerfränder i branschen som gjorde det). Viktigt att ännu en gång poängtera här - ingen bjöds det inte på det för den fanns inte. Så lättflörtade är inte karikatyrens stödjare.
Vad blir det kvar av hennes ord? Jo, ett sammelsurium av ”rör inte min folkmordretoriker”-argument. Dyrkan av den egna axelns helighet och dess offentliga apostlar. En bombhögerapologet med tonårsskrivstil som ger sig på generaliserade skaror. Därmed sällar jag mig till den skara Rayman&co kritiserar, för allt annat är ett hån mot hederlighet, integritet och respekt för mänskliga principer. Det kan inte vara så hemskt att föraktas av en människa med sådan världsbild. När Gazaslaktet pågick som mest var Raymans alltför uppbokade schema späckat med bloggande om 80-talsmusik och köksrelaterade LOL-stunder. När stundens allvar infunnit sig så reagerar hon (och Wiman) på en karikatyr av en bombkollega. Vips så dyker de upp, den selektiva självupptagna moralens väktare, när någon vågat sig på att huta åt en av deras egna, med reservation för "självdistans och humor". Kökets tapeter skälvde av det ensamma skrattet. Vet verkligen Sanna Rayman vad det var som i samma stund fick Gazaväggarna att skälva?
Läs mer om Gaza: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5
I ett inlägg i ledarbloggen ägnar hon all sin uppmärksamhet till att advocera Wimans ordpizza om Dilsas sköra och sårade känslor. Utefter regelrätt bombhögeranda uppnår både Wiman och Sanna till slutsatsen att Idas bild egentligen är resultatet av en vänsterkonspiratorisk sammansvärjning, en mass-koordinerad hetsjakt på Dilsa, eftersom hon inte sällat sig in i vänsterleden i Gazafrågan. Vidare utvecklar Sanna sin teori ännu ett snäpp när hon underrättar oss om att hon minsann har listat ut det ”självklara syftet” med karikatyren som ”en jättejättelistig och provokativ fälla avsedd att avslöja alla onda försvarare av yttrandefriheten som de hycklare de egentligen är.” Om det var den kvinnliga intuitionen som bidrog med detta, eller om Sanna helt enkelt har siarförmåga framgår inte. Vi bekräftelse av det senare alternativet kommer jag att kontakta henne och be om nästa veckas lottorad och jackpott. Tillsvidare får jag utgå ifrån att inget av dom ovanstående alternativen är naturliga informatörer av de kunskap som ingen annan än anti-vänstern verkar besitta.
Den tydliga linjen i Wimans och Raymans eftertraktade antagonism med dom utvalda opponenterna är den forcerade slagfältsmentaliteten. Man kan göra en politisk axelfråga av precis allt, och detta är ett ypperligt tillfälle för en sådan. Trots att artisten själv förklarat sitt syfte, trots debattens karaktär, trots att det tydligt framgår i bilden, trots att ingen av bildens försvarare fört in yttrandefriheten som ett argument - så ser Sanna genom det med sina rötgenögon. Påvisandet att det är ett höger-jag som sig opponerar mot ett vänster-dom fyller då en funktion av högre värde än det blogginlägget ger sken av. Tankemönstret är egentligen inget annat än svordomar med tillsluten mun, gravt filade i kanterna men som lätt exponeras av det tränade ögat. Givetvis vet vi ju när det är människor tar till svordomar istället för argument, och Rayman missar en grundläggande sak i detta som fäller hennes ställning - dom-vänstern dansar inte efter hennes pipa.
I sin generalisering missar hon totalt att för att hennes ord ska vara respektabla och giltiga så gäller det att dess kärna spåras till dom opponenter hon pekar ut. Det kan inte göras för den finns inte. Vi, som stödjer Idas karikatyr av folkmordsretoriker, kan inte placeras i ett politiskt, religiöst eller ideologiskt fack. Det är inte bara det att vi vägrar bli ett vapen i hennes argument. Det är också att vi förskjuter de associationer, demoniseringar och skrämseltaktiker hon lägger på våra axlar. Dilsas argument är hennes tystnad, och den är i samma kategori som Wimans och Raymans enkla lek som yttrandefriheten som fälla. Dilsa vill gå ur detta som ”the bigger man”, den som inte sjönk ner till kritikernas nivå (men som istället hade nepotiska bombhögerfränder i branschen som gjorde det). Viktigt att ännu en gång poängtera här - ingen bjöds det inte på det för den fanns inte. Så lättflörtade är inte karikatyrens stödjare.
Vad blir det kvar av hennes ord? Jo, ett sammelsurium av ”rör inte min folkmordretoriker”-argument. Dyrkan av den egna axelns helighet och dess offentliga apostlar. En bombhögerapologet med tonårsskrivstil som ger sig på generaliserade skaror. Därmed sällar jag mig till den skara Rayman&co kritiserar, för allt annat är ett hån mot hederlighet, integritet och respekt för mänskliga principer. Det kan inte vara så hemskt att föraktas av en människa med sådan världsbild. När Gazaslaktet pågick som mest var Raymans alltför uppbokade schema späckat med bloggande om 80-talsmusik och köksrelaterade LOL-stunder. När stundens allvar infunnit sig så reagerar hon (och Wiman) på en karikatyr av en bombkollega. Vips så dyker de upp, den selektiva självupptagna moralens väktare, när någon vågat sig på att huta åt en av deras egna, med reservation för "självdistans och humor". Kökets tapeter skälvde av det ensamma skrattet. Vet verkligen Sanna Rayman vad det var som i samma stund fick Gazaväggarna att skälva?
Läs mer om Gaza: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5
onsdag, januari 28, 2009
When art turns evil...
Jag tillhör en generation som förväntas uppskatta det bisarra, det chockerande och det lömska som kategoriserats under rubriken modern konst. Man har trängt in så mycket där under att det praktiskt taget är omöjligt att kritiskt ifrågasätta installationens autenticitet utan att idiotförklaras av det kulturella etablissemanget och utsättas för verbal arkebusering. Mycket har haft sin tid av allmänt fördömande och förskjutande för att i senare skeden växa in i en roll som progressiv förnyare. En hel del har också begravts där de föddes. I mina ögon har de analyser som i efterhand värderat verkets betydelse påvisat en avgörande faktor i den nytta konstverket i sig gör.
Somliga slår fast att det finns ett minimikrav på konst och det är att den kallas för det. Detta fördras genom de öppna vida utrymmena begreppet tillskänkes. Ett uttryck kan komma i lika många versioner som det påtänks och detta argument har setts som ett självevident särmärke. Tanken är om man bör tolka detta som ett sundhetstecken i ett samhälle, särskilt när den passerar vettets gränser som det har gjort i det aktuella fallet. Provokation har blivit ett eget syfte, och det råder en tävlan om vem som slår nya höjder, eller nya bottennoteringar - beroende på hur man tolkar det.
Chockelementet och det offentliga rampljuset är tydliga toppingredienser, där det fortfarande är oklart om ena gjordes i tjänst för den andra, eller vice versa. Anna Odell bedyrar läsarna om att hennes syfte inte var att driva med psykvården eller psykiskt sjuka. Hennes syfte. Det påpekandet används som heligförklarande av hennes agerande, plötslig kasthausse till oberörbarhet. Beteenden mindre allvarliga men gjorda i konstens namn har fått repressalier, och här bör man tydligt markera att Odells konstklädda brott som syftar till egennytta kan inte betitlas som konst. Min förhoppning är att lagstiftningen statuerar exempel på henne utan att skapa en martyr eller för den delen stärka hennes position. Angrepp på humanistisk professionalism kan aldrig skyddas under täcken av högre syfte. Ingen omedvetande eller ofrivillig ska hållas gisslan i en persons egennyttiga tolkning av tillvaron. Särskilt när personen knappast hymlar med den självproklamerade egna överlägsenheten.......vänta nu, är det där syftet ett provokativt konstverk i sig?
Somliga slår fast att det finns ett minimikrav på konst och det är att den kallas för det. Detta fördras genom de öppna vida utrymmena begreppet tillskänkes. Ett uttryck kan komma i lika många versioner som det påtänks och detta argument har setts som ett självevident särmärke. Tanken är om man bör tolka detta som ett sundhetstecken i ett samhälle, särskilt när den passerar vettets gränser som det har gjort i det aktuella fallet. Provokation har blivit ett eget syfte, och det råder en tävlan om vem som slår nya höjder, eller nya bottennoteringar - beroende på hur man tolkar det.
Chockelementet och det offentliga rampljuset är tydliga toppingredienser, där det fortfarande är oklart om ena gjordes i tjänst för den andra, eller vice versa. Anna Odell bedyrar läsarna om att hennes syfte inte var att driva med psykvården eller psykiskt sjuka. Hennes syfte. Det påpekandet används som heligförklarande av hennes agerande, plötslig kasthausse till oberörbarhet. Beteenden mindre allvarliga men gjorda i konstens namn har fått repressalier, och här bör man tydligt markera att Odells konstklädda brott som syftar till egennytta kan inte betitlas som konst. Min förhoppning är att lagstiftningen statuerar exempel på henne utan att skapa en martyr eller för den delen stärka hennes position. Angrepp på humanistisk professionalism kan aldrig skyddas under täcken av högre syfte. Ingen omedvetande eller ofrivillig ska hållas gisslan i en persons egennyttiga tolkning av tillvaron. Särskilt när personen knappast hymlar med den självproklamerade egna överlägsenheten.......vänta nu, är det där syftet ett provokativt konstverk i sig?
tisdag, januari 27, 2009
In the name of freedom - support FFF!
Wiman får spricka av ilsket krystande, det får alla liberala facister göra! Det får alla deras meningsfränder och skoputsare göra! Alla som motstår friheten. Alla hycklare som oar sig med plötsligt påflugen patos! Jag säger - jag stödjer Ida D och FFF mot fascister, rasister och galningar med munkavle! Ingen kommer att tysta henne, och ingen kommer att tysta oss!
Läs hennes ord här.
Corporate greed invades Rome?
Allmän fakta: lögndetektorn är ett mycket trubbigt instrument som under lång tid använts med obestridlig trovärdighet på ett av de precisionskänsligaste verksamheterna. Idén är absurd - en maskin, som uppfanns under en tid då man gjorde världspolitik av Grotjahns och Ploetz rashygieniska nyttoaspekter med fredsprisnominering av dess främste förkämpe, ska ha den objektiva förmågan att detektera en produkt av livlig fantasi och självövertygelse. Lika logiskt som en maskin från samma tid som ritar upp en bild man föreställer sig i sitt eget huvud. Det absurda övergår i fasa när man funderar hur många liv man har slagit i spillror med denna värdelösa maskin som avvägande motivation. Hur många familjer det kan vara som har splittrats efter felaktiga domar, hur långt ut har effekterna av dess krusningar nått. Kan detta mätas med pengar?
Ja, i alla fall om det gäller pengar som har potential att hamna i deras fickor, anser lögndetektormakaren Nemesysco, ett företag belägen i Israel. Med maffiafasoner, utpressning och hot har de kuvat publicisten till att censurera en vetenskaplig artikel som visar deras produkts rätta ansikte. Den som har rätt fruktar inte att stå upp för sanningen, den som har fel använder andra metoder för att uppnå samma resultat. Det är ändå ovanligt tyst om vetenskapens annars skrälliga väktare. Här har vi ett klassiskt exempel på korporativ våldtäktsförsök på det sunda förnuftet och demokratiskt hyllade värderingar som vetenskaplig frihet. Ändå är det ovanligt tyst. Detta bör, kan och får inte tillåtas. Vinstdrivna rörelser får på intet sätt tillåtas diktera den vetenskapliga frihetens premisser utifrån sin egen pengagiriga agenda. Särskilt när det är ett företag som ambitiöst påstår sig kunna mäta kärlek...
..och jag fattar ännu en gång inte varför FiM lägger in hatpropaganda mot palestinier under DN artiklarna om fifflarföretag!
Ja, i alla fall om det gäller pengar som har potential att hamna i deras fickor, anser lögndetektormakaren Nemesysco, ett företag belägen i Israel. Med maffiafasoner, utpressning och hot har de kuvat publicisten till att censurera en vetenskaplig artikel som visar deras produkts rätta ansikte. Den som har rätt fruktar inte att stå upp för sanningen, den som har fel använder andra metoder för att uppnå samma resultat. Det är ändå ovanligt tyst om vetenskapens annars skrälliga väktare. Här har vi ett klassiskt exempel på korporativ våldtäktsförsök på det sunda förnuftet och demokratiskt hyllade värderingar som vetenskaplig frihet. Ändå är det ovanligt tyst. Detta bör, kan och får inte tillåtas. Vinstdrivna rörelser får på intet sätt tillåtas diktera den vetenskapliga frihetens premisser utifrån sin egen pengagiriga agenda. Särskilt när det är ett företag som ambitiöst påstår sig kunna mäta kärlek...
..och jag fattar ännu en gång inte varför FiM lägger in hatpropaganda mot palestinier under DN artiklarna om fifflarföretag!
måndag, januari 26, 2009
Liberal-fascist warriors of nepotism go bananas
Nu vill de kväva den fria rösten. Jag har sagt det och jag säger det igen - übersynonymen till hyckleri är liberal-fascism. Själva kallar de sig liberaler, men det finns ett specifikt särdrag som särskiljer liberala fascismen från formlig liberalism. En patognomon, inga tentativa diagnoser fordrade - den liberala fascisten är liberal endast med andra liberala fascister. Självproklameringen som liberal är egentligen ett falisfierat epitet som svärtar ner liberalismens hedervärda principer, då den i famnen på en fascistisk sådan utgör ett selektivt opportunistiskt cyniskt tillhygge. I den liberala fascistens fulländade världsbild finns det utrymme för det egna tänkandet i form av dominant alfahanne och den tolererade omgivningen som recessiv perifer gyttjesmog. Ja, det är så Expressens kulturella stolthet Björn Wiman uttrycker det. Tyst nu, om han bryter sin cirkel av hyllande av filmer med Mamma Mia-syndrom så måste man väl ändå få knäppa fingret i ansiktet på honom.
I sann liberal-fascistisk anda tar han sin ideologiske frände, den rasistiske mobbaren Dilsa Demirbag-Sten, i försvar på ett sätt som får en att tänka “sheesh dude, get a room!” Förnekandes av hennes manifesterade stöd för den israeliske folkmordspolitiken mitt under ett folkslakt vänder han på diskussionen och förfelande belackar den tokrebelliska periferin. Hans vokabulär är av samma skrot och korn som hans malliga förmyndarmentalitet med vilken han legitimerar Dilsas rasistiska retorik (jag är Dilsa med Dilsa). De blånade gonaderna är resultatet av nepotistisk kaloriförbrukning över åsiktstvätteri. För han har verkligen inte förstått, eller så har han inte förmågan att förstå basal retorik. Det finns ett tredje alternativ - liberal-fascism. Han förstår men ljuger medvetet eftersom han ser ett högre syfte med sin ideologi och dess anhängare. Herreoden! Om Wiman utgör den liberal-fascistiska kulturelitens grädda så kan man föreställa sig vad råmjölken består av.
Vad är allvarligare - att leka advokat för folkmordsretoriker eller att karikera folkmordsretoriker? Wiman har gjort klart sin åsikt och det gör honom förtjänt av ett eget emblem. Dilsa är en mobbare, en arrogant översittare som med rasistiskt språkbruk tillåts bedriva etnisk hetsjakt som skulle få en etnisk svensk hängd vid hälarna. Folk undrar okm omvänd rasism finns och jag är den som brukar påpeka att den inte bara finns utan att den är multifacetterad. När chefen för en de största dagstidningarnas kulturredaktion gorillaaktigt slår sig ilsket för bröstet för att skydda folkmordsretorik och rasism så är det inget annat än medvetet bejakande av domsamma. SvD gör det SvD alltid gör. Allvarligast är att Wiman citerar mina ord. Det är som att han har kysst mig på läpparna - BLÄ!
söndag, januari 25, 2009
Flourishing racist propaganda by Swedish pro-Israeli bloggers
Att skriva om andra bloggar verkligen inte Absolute Bananas grej, men hyckleri och rasism i symbios, särskilt i detta fall, förtjänar att uppmärksammas med ett eget inlägg. Filmsnutten hittade jag här. Humorlösheten i nidbildskapandet är en smaksak, det intressanta är vem det är som står för det. Bloggen "Fred i Mellanöstern" drivs av Oded Meiri, mannen med de enkla svaren på mellanösterns alla problem. Att namnet på bloggen med råge kontraindicerar innehållet överträffas endast av dubbelmoralen den slår undan sina egna ben med. Det finns säkert en fullt godtagbar förklaring till varför denna rasistiska muslimföraktande arabföraktande video las upp på en blogg som påstår sig ha fred som fokus. Förklaringen ligger i att lägga motiveringsbördan på kritikerna. "Det är ett humorprogram för vuxna, en parodi! Den är ju inte ämnad att demonisera och den handlar inte om araber eller muslimer i allmänhet. Det är terrorister den handlar om! Med lite självdistans skulle du begripa det." Ber så mycket om ursäkt för att jag inte sällar mig till din världsbild, där allt du gör är pricksäkra kanylprojektiler och allt alla andra gör kommer ur ett etniskt rasistiskt tankemönster. Låt mig säga såhär - varför inte visa en gnutta hederligt mod och stå upp för det som man ständigt säger med alla medel men ändå blånekar när det gäller? Eller må det vara därför denna "humorlösa" hetsjakt inleddes och media tipsades?
Bloggen har som en specialitet, helt i linje med ovanstående exempel, att anklaga och beklaga all form av kritik mot Israelisk politik som orättfärdig, orättvis och i grund och botten antisemitisk. Fenomenet är knappast blygsamt missbrukat. Denna skolning i kollektivt skuldbeläggande och arvssynd som återspelgar sig i FiM är ett känt taktiskt politiskt, polemiskt och militärt faktum. Media anklagas för att att vara partisk och vinklad, när FiM själv jobbar hårt för att bända den åt sitt håll. Det är antisemiter hit och det är antisemiter dit. FiM är tom missnöjd med lokala tidsenliga lagar för minoriteter (lagom är det att påpeka dagens och de senaste 60 årens behandling av muslimer, kristna och andra minoriteter under Israeliskt ockupationsherravärde, fast då är man naturligtvis en antisemit). Bloggens Pro-Israeliska propaganda lägger upp glänsande guldkorn när den, förutom att ta folkmordsmaskineriet i försvar, förmedlar att det minsann inte råder något hunger i Gaza. Uppenbarligen så ljuger det antisemitiska Röda Korset, det självföraktande Btselem, och FN ska vi inte ens tala om. De har för vana att ljuga, det vet Livni. Ironin har sin baksida för FiM. Jag undrar - när FiM påstår att att det lilla Israel är så pass framgångsrikt och ekonomiskt stark faktor, varför sätter man inte in handling där ens ord vibrerar och föreslår att en del av de enorma biståndspengar Israel erhåller från USA går istället vidare till de riktiga hungersnöden i Afrika, som FiM ongör sig över. Det kan knappast skada, eller hur? En idé - varför inte verka för att all vapenbistånd Israel får går till de etiopiska barnen?
Kommer FiM att uttala sig vettigt i frågan? Tveksamt. Afrika, liksom resten världen, är intressant när den kan brukas som en bricka i spelet. Samtidigt som FiM skyltar sin ställning med rasistiskt antimuslimskt antiarabiskt material skriver bloggen med fasa om avrättningsanklagelser. Araber mot araber. I fallet israeler mot araber göre sig bloggen inga besvär. Det är detta hyckleri och rasism som drar ner byxorna på bloggen, och det gör den alldeles själv utan hjälp från något. Jag blir ändå mörkrädd när jag ser dess ord. Efter att ha kikat in på bloggen vågar jag inte ens tänka tanken vad explicit fred egentligen är med FiMs mått. Det skrämmande är att FiM inte är ensam pro-israelisk rasistisk antimuslimsk antiarabisk blogg - en lågstadielärare och flitig övesättare av Daniel Pipes rasistiska material. Se på videosnuttarna och avgör själv om FiM&co har rätt.
Mer om ämnet: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8
lördag, januari 24, 2009
Will Israel get away with doing a "Bushie"?
Nu har det gått drygt en vecka sedan israeliska massmordet fick en halt. Vad ska vi säga? Hurra? Tack? Nej, nu är det dags att ta det israeliska krigsförbrytarpacket i nackskinnet och ställa dem till svars. Olmert, Livni, Barak, hela det korrupta maktgalna etablissemanget. Lås in dom bakom galler och bom. Låt dagsljuset bli för dom en handelsvara att prostituera sig för. Vad de har ställt till med förpassar dem i den civiliserade världens ögon till den historiska soptippens marianergrav, där de välförtjänt gör sina andefränder Saddam Hussein, Ataturk, Hitler och Stalin sällskap.
Redan talar man om att livet i Gaza börjar smått “återvända till det normala.” Hur definierar man det normala livet för en nation som aldrig sett det förutom på TV och i litteraturen? Ja, det finns ett världsminimum av liv som är allas rättighet att åtnjuta och som berövats den som inte har det:
Att få leva ett liv utan geografisk rädsla för mörka nattens demoner med sina
fosforbomber och sina sjukhusförintande eldhav.
Att få leva ett liv utanetnisk rädsla för att nästa gång du återser dina nära och kära så kan det vara i form av rödbrända stänk, fläckar och köttslamsor som målat ruinerna efter husoch hem.
Att få leva ett liv utan nationell utmattande i händerna på en
schizofrenetisk narcissistisk fängelsedirektör vars 60-år långa fasansfulla
nycker blivit en perverterad katt-och-råtta-lek, där katten egentligen har
råttan i en bur och nyckeln runt halsen.
Är det överdrivet att se dessa som 3 bland flera faktorer som minimala självevidenta rättigheter för mänskligheten? En del verkar tycka det, och en del gör det de kan för att motarbeta det. Det är då jag blir förvånad när DN väljer att genomdriva denna syn.
Man försöker påvisa hur passiva Hamas var under Israeliska folkmordsoffensiven, hur Gazaborna ser dem som skyldiga och hur deras aggressioner nu riktas mot egna befolkningen. Även om den bilden är stympad så behöver Israel ingen lobbyverksamhet när tidningarna gör det för dem. Smärta talar och smärta skriker. När man knäar där i gyttjan med resterna av ens 4-åriga dotters lemlästade kropp i armarna så skuldbelägger smärtan allt som finns i detta universum, inklusive sig själv. Sorg, förbannelse, förtvivlan, livets totala meningslöshet tvinnar sig till ett rep som hänger ens riktiga jag i dagar, veckor, månader och även år. Kubler-Ross iakttagelser visar att detta inte är något undantag för människor i sorg och smärta. Särskilt inte för en nation som terroriseras till irreversibel demoralisering. Det blir då ytterst propagandiskt att nyttja en sårad livssoldats smärtor för att skrika ut banemannens bröstdunkande.
Vi vet vad det är som har pågår här. Hamas “lät” inte Israel mörda. Israel har den oförskämda ovanan att respektslöst ta för sig alldeles själv. Så har det varit de senaste 60 åren. Oberoende av slickarna av Israels folkmord så har landet ett, för alla, synligt och evigt bindimärke av palestinskt blod, och samma bindi pryder folkmordsrättfärdigarsmilfinkarna - bloggens längsta ord är ändå inte tillräcklig för att beskriva dem. Polemikgudens karma tar mystiska vägar för blotta deras skam, för det ligger ett par punkter i detta. Den pro-israeliska myten som Hamas gigantiska källor med vapen som slukade alla biståndspengar får sig ännu ett törnet. “Det kan vara så att Hamas sparade vapnen till “sämre dagar”.....*hånskrattar*! Hur ser detta ut i kombination med att Israels andra gigantiska myt om Hamas som vapenvilabrytare också krossades? Huvudanledningarna till kriget har uppdagats av Israel själv att vara realpolitiska myter, och Israel är mer och mer öppen med att massmordet gjordes i förebyggande syfte precis som allt förtryck under den gånga 60 åren. Nå, vem har ett hjärta svart nog att inte vilja se Israels massmördare bakom galler och bom? En Sahlinare bleknar i jämförelse, även i text form.
Mer om ämnet: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6
söndag, januari 18, 2009
The generosity of the beast...
Israel har utlyst ensidigt eldupphör. Man kan se det som ett steg i rätt riktning, men ett steg har aldrig fört någon någonstans. I bästa fall är man halvvägs genom dörren, med det är det knappast tal om här. I Israels fall, och i synnerhet med tanke på det kommande valet, så är draget med största sannolikhet inget annat än något i kölvattnet av det jag belyste igår - ett PR-trick. Israel har definitivt inte “nått” sina mål som den påstår sig ha gjort. Istället börjar världsopinionen bli för tung. Faran är att folk faller för just detta billiga trick. Min förhoppning är att innan folk springer iväg och nominerar Olmert, Barak och Lipni till Nobels fredpris för att behagat sluta mörda utskillingslöst, som deras statsapparatur gjort i 60 år, så tar de en längre titt på vad detta egentligen är.
Det säger ju sig självt hur skamligt det är att stoltsera med att ha misshandlat ett liggande handikappat barn nära till döds, och det är det förhållandet vi talar om när vi diskuterar Israels militära apparatur mot Hamas toarullesraketer. Kulmen på skamlighet är Olmerts argument om det som har plats i denna värld eller inte. En man som står och talar för den längsta militära ockupationen i modern historia, med allt vad det har inneburit, med alla krig, folkmod och massakrer, står inför alla och talar i dessa termer. Denne man som står och ljuger inför alla när han motiverar varför alla byggnader med fyra väggar var presumtiva mål - inte för att de hade gömda vapen i sig, inte för att det var tillhåll för Hamas-anhängare, utan enbart för att de var palestinska byggnader. Man kliar sig på hjässan ett och två gånger och undrar vad dennes intentioner är med det senaste utspelet. Kan Olmert göra rätt för sig i detta fall:
Ett verkligt gott sinne för det hederliga och för det mänskliga manifesterar man när man står för det den civiliserade mänskligheten stått och står för. När man bryter alla former av överenskommelser och förnuft genom att illegalt ockupera, att utöva livslångt förtryck, att begå folkmord och massakrera, att fördriva och etniskt rensa, att använda illegala vapen, att göra civilbefolkningen till måltavla och mänskliga sköldar, att göra tyranner och massmördare till ministrar utanför rättvisans händer, att försvåra vardagslivet till sitt maximum, att försöka manipulera allmänheten för att få rent ansikte - då har man väldigt mycket trovärdighet och hederlighet att regenerera. När hjärntvätteriet går långt utanför ens påstådda gränser, då har man krossat sin plats i civilisationen nästan bortom räddning.
Israel har mycket att göra, och det hänger helt på deras axlar hur de tacklar dessa problem. Om rättvisa har någon sanningshaltig betydelse i dess ordbok så gör de rätt för sig och står för ordets rätta mening. Israels folkmord började inte i slutet av december, det la i bara ännu en växel. Ett förtryckarfängelse med sköna soffor är fortfarande ett fängelse, och här finns det inte ens några sköna soffor. Det begriper till och med Reinfeldt.
Uppdatering: Hamas utlyser vapenvila på sin sida och ger Israel 1 veckas tidsfrist för reträtt. Del II.
Det säger ju sig självt hur skamligt det är att stoltsera med att ha misshandlat ett liggande handikappat barn nära till döds, och det är det förhållandet vi talar om när vi diskuterar Israels militära apparatur mot Hamas toarullesraketer. Kulmen på skamlighet är Olmerts argument om det som har plats i denna värld eller inte. En man som står och talar för den längsta militära ockupationen i modern historia, med allt vad det har inneburit, med alla krig, folkmod och massakrer, står inför alla och talar i dessa termer. Denne man som står och ljuger inför alla när han motiverar varför alla byggnader med fyra väggar var presumtiva mål - inte för att de hade gömda vapen i sig, inte för att det var tillhåll för Hamas-anhängare, utan enbart för att de var palestinska byggnader. Man kliar sig på hjässan ett och två gånger och undrar vad dennes intentioner är med det senaste utspelet. Kan Olmert göra rätt för sig i detta fall:
Ett verkligt gott sinne för det hederliga och för det mänskliga manifesterar man när man står för det den civiliserade mänskligheten stått och står för. När man bryter alla former av överenskommelser och förnuft genom att illegalt ockupera, att utöva livslångt förtryck, att begå folkmord och massakrera, att fördriva och etniskt rensa, att använda illegala vapen, att göra civilbefolkningen till måltavla och mänskliga sköldar, att göra tyranner och massmördare till ministrar utanför rättvisans händer, att försvåra vardagslivet till sitt maximum, att försöka manipulera allmänheten för att få rent ansikte - då har man väldigt mycket trovärdighet och hederlighet att regenerera. När hjärntvätteriet går långt utanför ens påstådda gränser, då har man krossat sin plats i civilisationen nästan bortom räddning.
Israel har mycket att göra, och det hänger helt på deras axlar hur de tacklar dessa problem. Om rättvisa har någon sanningshaltig betydelse i dess ordbok så gör de rätt för sig och står för ordets rätta mening. Israels folkmord började inte i slutet av december, det la i bara ännu en växel. Ett förtryckarfängelse med sköna soffor är fortfarande ett fängelse, och här finns det inte ens några sköna soffor. Det begriper till och med Reinfeldt.
Uppdatering: Hamas utlyser vapenvila på sin sida och ger Israel 1 veckas tidsfrist för reträtt. Del II.
lördag, januari 17, 2009
When truth prevails Israel fevers - it takes a fool to remain sane...
Det är en massa snack om den svenska och internationella mediebevakningen av Gazakrisen. Många anser att den är oproportionerligt vinklad till palestiniernas favör. Israelernas situation anses inte få tillräckligt stort utrymme i den svenska dumburken och bilderna från kriget tyckes vara för Gazaorienterade. Vilket hemskt skämt! I logikens namn borde man snarare klaga på obevakandet av krisen tack vare Israel. När landet inte tar livet av journalister så är det upptaget med att obevekligt vägra öppna Gazas dörrar för världens ögon såsom världen fordrar det.
Det som vi får veta är det som till största del förmedlas av människor som redan i början befann sig i Gazaremsan. Vore det för Israel skulle även detta utebli. Gud vet att de gör sitt yttersta för att strypa åt nyhetsflödet. Gemensam nämnare för den nuvarande situationen och snarlika tidigare erfarenheter är att Israel räds saker dess statsapparatur inte kan styra efter eget tycke. Det godtyckliga rättrådigheten dess maktstruktur anser sig förfoga över har med Amerikansk välsignelse blivit ledstjärna i hur landet dikterar för andra hur de ska vara. Ifall det var en tillfällighet, eller en erabunden politik, hade det varit ganska enkel att avfärda som överdriven misstänksamhet. När det finns bevis på att landet sedan länge satt det i systematik så finns det fog för oro. Global oro.
När John Mearsheimer och Stephen Walt publicerade sin kända essä "The Israel Lobby and U.S. Foreign Policy" om den Israeliska lobbyn på amerikansk mark bröt helvetet lös. En inflammerad debatt följde där båda professorerna hängdes och dränktes i alla möjliga verbalt handikappade stinkande munnar. Givetvis slängde man också upp den obligatoriska antisemitismen som skribenternas motiv. Det som var särtypiskt för fallet var att den amerikanska median var på det stora färgad av att få boken att framstå som den vite amerikanske rasistens kvällslektyr och inget för det civiliserade rummet. Denna mobilisering är på intet sätt unikt för den amerikanska median. Nu klarade det inte av att knäcka professorerna, utan de gick vidare och utvecklade sin skrift till en bok, under samma titel. Man tar sig dock för pannan och undrar - finns det fog för detta? Enligt Sut Jhally, professor i medial kommunikation och tillika producent av dokumentärfilmer, ja - det finns inte vara fog för det, utan det finns en sofistikerad systematik i det. Det han har att säga framgår i dokumentären “Peace, propaganda and the promised land” från 2004. Även om en del detaljer i den geopolitiska strukturen har ändrat sig så är kärnan i hans budskap densamma - Israel bedriver ett medialt krig mot sanningen, och därmed opinionen:
Jhallys dokumentär är endast ett av många mediala alster som påvisar det Israeliska inflytandet på det Amerikanska offentliga, och sonika mediala rummet. Den holländske kanalen VPRO har i sitt programserie backlight sänt ett intressant avsnitt om ämnet:
I den senaste folkmordsoffensiven har Israel fört ut detta ännu ett steg för att interaktivisera sitt propagandamaskineri. Man har portat journalister från att, efter egen förmåga, rapportera från Gaza. På så sätt ämnar Israel införskaffa ett självproklamerat monopol på det som får läcka ut som sanning. Israeliska krigsmakten mår som bäst när dess propagandamaskineri pratar det språk som folk fattar och när det står ensam vid podiet och trycker på det som de vet ömmar i folk. När det utsätts för konkurrens, i synnerhet från multipla håll, så går det i regress. Det är det som fått Israels ord att blöda, och det är det som retat dess kramare till vansinne. Att sanningen för en hederlig chans. Även om det inte är mycket så är det nog för att vi ska kunna se konsekvenserna av folkmordet. Freden får en chans när Israel börjar värdesätta sina medborgare mer än ockupationen. Det kan ingen mediamanipulation tysta, och det kan även en komiker styrka i sina skämt.
Läs mer på: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6
Det som vi får veta är det som till största del förmedlas av människor som redan i början befann sig i Gazaremsan. Vore det för Israel skulle även detta utebli. Gud vet att de gör sitt yttersta för att strypa åt nyhetsflödet. Gemensam nämnare för den nuvarande situationen och snarlika tidigare erfarenheter är att Israel räds saker dess statsapparatur inte kan styra efter eget tycke. Det godtyckliga rättrådigheten dess maktstruktur anser sig förfoga över har med Amerikansk välsignelse blivit ledstjärna i hur landet dikterar för andra hur de ska vara. Ifall det var en tillfällighet, eller en erabunden politik, hade det varit ganska enkel att avfärda som överdriven misstänksamhet. När det finns bevis på att landet sedan länge satt det i systematik så finns det fog för oro. Global oro.
När John Mearsheimer och Stephen Walt publicerade sin kända essä "The Israel Lobby and U.S. Foreign Policy" om den Israeliska lobbyn på amerikansk mark bröt helvetet lös. En inflammerad debatt följde där båda professorerna hängdes och dränktes i alla möjliga verbalt handikappade stinkande munnar. Givetvis slängde man också upp den obligatoriska antisemitismen som skribenternas motiv. Det som var särtypiskt för fallet var att den amerikanska median var på det stora färgad av att få boken att framstå som den vite amerikanske rasistens kvällslektyr och inget för det civiliserade rummet. Denna mobilisering är på intet sätt unikt för den amerikanska median. Nu klarade det inte av att knäcka professorerna, utan de gick vidare och utvecklade sin skrift till en bok, under samma titel. Man tar sig dock för pannan och undrar - finns det fog för detta? Enligt Sut Jhally, professor i medial kommunikation och tillika producent av dokumentärfilmer, ja - det finns inte vara fog för det, utan det finns en sofistikerad systematik i det. Det han har att säga framgår i dokumentären “Peace, propaganda and the promised land” från 2004. Även om en del detaljer i den geopolitiska strukturen har ändrat sig så är kärnan i hans budskap densamma - Israel bedriver ett medialt krig mot sanningen, och därmed opinionen:
Jhallys dokumentär är endast ett av många mediala alster som påvisar det Israeliska inflytandet på det Amerikanska offentliga, och sonika mediala rummet. Den holländske kanalen VPRO har i sitt programserie backlight sänt ett intressant avsnitt om ämnet:
I den senaste folkmordsoffensiven har Israel fört ut detta ännu ett steg för att interaktivisera sitt propagandamaskineri. Man har portat journalister från att, efter egen förmåga, rapportera från Gaza. På så sätt ämnar Israel införskaffa ett självproklamerat monopol på det som får läcka ut som sanning. Israeliska krigsmakten mår som bäst när dess propagandamaskineri pratar det språk som folk fattar och när det står ensam vid podiet och trycker på det som de vet ömmar i folk. När det utsätts för konkurrens, i synnerhet från multipla håll, så går det i regress. Det är det som fått Israels ord att blöda, och det är det som retat dess kramare till vansinne. Att sanningen för en hederlig chans. Även om det inte är mycket så är det nog för att vi ska kunna se konsekvenserna av folkmordet. Freden får en chans när Israel börjar värdesätta sina medborgare mer än ockupationen. Det kan ingen mediamanipulation tysta, och det kan även en komiker styrka i sina skämt.
Läs mer på: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6
The terrible revenge?
Detta kan väl ingen förvånas över. Det kan inte heller ha vartit en tidsfråga, utan snarare en fråga om vilja och prioritet att dyka djupare i detta ämne. Att de har gjort sitt yttersta för att försvåra identifieringen tyder på en avancerad planering. Tidigare djupdykningar har bl a gjorts av den framstående juristen Alfred-Maurice de Zayas som publicerats i boken "A terrible revenge" samt av den framlidne judiske journalisten John Sack som publicerats i boken "An eye for an eye". Helt klart är det ett ämne som är outforskat!
fredag, januari 16, 2009
Anti-war Jewish activists shut down Israeli consulates in LA and SF
Detta kan aldrig upprepas nog - det är inte en fråga och har aldrig varit en fråga om människor med judisk tro/etnicitet som drivs till vansinnespolitiken den Israeliska staten utför. Det är en fråga om en del människor med människosyn sämre än döda stenar...
Lennart Eriksson = Baren-Meral
För mig är Lennart Erikssons patologiska Israelamnesti och mellanösternrelaterade non-Israelo-/non-judeofobi skäl nog att repellera bort honom så långt bort från migrationsverket som möjligt. I synnerhet när det handlar om en maktposition där han tar beslut som i vanliga fall kan handla om liv eller död för människor. Det som tillkommer är vad hans underordnade ansett om honom som chef - enligt artikeln har det generellt varit tummen ner. Dessvärre har han fått fortsätta på likvärdiga chefspositioner, och till och med agerat som befordrat vikariat. När nya chefen kommer blir det andra bullar - utan hit och dit. Det luktar ganska mycket nepotism, och framförallt utrensning av nepotism.
Detta är ett fenomen vi alla känner till inom svensk offentlig sektor. Befordran kommer ej sällan som tack för lång och trogen tjänst, eller som resultat av långvarigt auktoritetlismande. Att fjäska för chefen och ledningen kan ge utdelning tids nog. Inte är det heller fel att hålla varandra om ryggen i vått och torrt, för då vet man vem man kan “lita på”. Huruvida personen är på rätt plats med rätt medel är en sekundär företeelse. En del människor har sinne nog att inte se detta som en grundinställning för hälsosamma samhällen, särskilt inte när valet tydligt fallit på fel person. Finns detta komponent i detta, och för mig finns det indikationer till det, så är Eugéne värd ännu mer beröm!
Jag tror inte att Lennart Eriksson är självaste djävulen i Dressmann-jeans. Jag tror att han är bitter, giftigt etsande rödögd bitter. Han har förlorat sin maktposition (som han kunde missbruka) och den som är skyldig är en pojkspoling som har nyligen flyttat till kvarteret Eriksson anser sig själv ha varit född i. Han sa tillrättavisa honom och göra ett exempel av migrationsverket som axlat bort honom. Vem i helskotta tror den nya ledningen att de är? Det är denna bitterhet som övergår, ännu en gång, i en löjeväckande påklistrande efterhängslighet. Lennart, du är INTE välkommen där! Du är oönskad, ogillad och opopulär! Folk tycker inte om dig, det är därför de inte står upp för dig! Vem annars kommunicerar med sina gamla kollegor via sin blogg och med öppna brev och utmaningar om demokratiska tolkningar? Visa dig själv en gnutta respekt och gå INTE dit du inte är välkommen! För bövelen, hur hade det gått om du hade varit med i Baren?
Mer om detta här!
Detta är ett fenomen vi alla känner till inom svensk offentlig sektor. Befordran kommer ej sällan som tack för lång och trogen tjänst, eller som resultat av långvarigt auktoritetlismande. Att fjäska för chefen och ledningen kan ge utdelning tids nog. Inte är det heller fel att hålla varandra om ryggen i vått och torrt, för då vet man vem man kan “lita på”. Huruvida personen är på rätt plats med rätt medel är en sekundär företeelse. En del människor har sinne nog att inte se detta som en grundinställning för hälsosamma samhällen, särskilt inte när valet tydligt fallit på fel person. Finns detta komponent i detta, och för mig finns det indikationer till det, så är Eugéne värd ännu mer beröm!
Jag tror inte att Lennart Eriksson är självaste djävulen i Dressmann-jeans. Jag tror att han är bitter, giftigt etsande rödögd bitter. Han har förlorat sin maktposition (som han kunde missbruka) och den som är skyldig är en pojkspoling som har nyligen flyttat till kvarteret Eriksson anser sig själv ha varit född i. Han sa tillrättavisa honom och göra ett exempel av migrationsverket som axlat bort honom. Vem i helskotta tror den nya ledningen att de är? Det är denna bitterhet som övergår, ännu en gång, i en löjeväckande påklistrande efterhängslighet. Lennart, du är INTE välkommen där! Du är oönskad, ogillad och opopulär! Folk tycker inte om dig, det är därför de inte står upp för dig! Vem annars kommunicerar med sina gamla kollegor via sin blogg och med öppna brev och utmaningar om demokratiska tolkningar? Visa dig själv en gnutta respekt och gå INTE dit du inte är välkommen! För bövelen, hur hade det gått om du hade varit med i Baren?
Mer om detta här!
torsdag, januari 15, 2009
"Wipe them all out" - western pro-Israelis caught on rally video
Göndörs opportunism pulpifies his academic credibility
“You can take the girl out of the country but you can’t get the country out of the girl” är ett talesätt som säger mycket sanning, och ett bevis på det har vi sett publiceras i dagens DN. Eli Göndör gör sitt bästa för att springa Israeliska terrormaskineriets ärenden på svensk mark, och i betitlande av doktorand, med institutionaliserade svenska skattepengar. Man dock inte vad som är största skammen för sin egen beskaffning - att en doktorand kan vara så vilsen i sitt huvudämne, att DN väljer att publicera detta israeliska (och för en gångs skull) kirurgiska projektil mot faktumet, eller att både DN och Göndör förolämpar läsarens intelligens genom att underskatta dennes förmåga att genomskåda det som är direktciterat ur rapporter skrivna IDF (och endast IDF).
Eli vill förmå oss att hans orubbliga skyddpredikan över Israels krigsbrott, folkmord, ockupation och rasistiska världssyn motiveras av Hamas attityd, som är ett med muslimska brödraskapets ursprung, och även med islam i sig. Det fordras inte många kalorier för att hitta en svensk källa som sopar bargolvet med Göndörs propagandism. Gardells bok “Bin Laden i våra hjärtan” är en kategorisk bok som tydligt redogör för muslimska brödraskapets ursprung, politik och ffa - divergens. Alla fraktioner av den politiska tolkningen är inte en och samma, särskilt när det handlar om länder och omständigheter som skiljer sig mer sinsemellan än vad Göndör vill medge. Det ligger en hel del i att hat förblindar, men Göndörs fall på trappan är ändå märklig eftersom han, i sin Hamas-antagonism, underlåter sin forskarplikt - att förmedla sanning.
Det är samma Hamas-antagonism som blir föresats för karbonkopian över IDF:s utlåtande till folkmordet och sönderbombandet av Gaza: “Hamas gömmer sina vapen bland civila avsiktligt för att få dessa mördade, så att de kan göra argument av deras död för politiska landvinningar. Detta har sitt ursprung av en påbjuden islamisk teologisk plikt, och Hamas nyttjar just denna som rättighet.” Vem behöver islam- och muslimföraktande SD-rasister när en doktorand missbrukar sin forskarposition på detta sätt? Jag vet inte hur många flugor det var Göndör hade tänkt sig slå med en enda smäll, men i detta fall blir transparensen till nackdel även för honom. Synen på islam är direkttagen från rasismens mörkaste vildmarker där bestar duellerar i vem som har mest blod på händerna och stoltserar med tälvarinstinkt i människoförakt.
Ämnets kärna blir jihad och martyrskap, och Göndör väljer att politisera synen på det till en vansinnig tolkning, där allt ställs till förfogande för Hamas ambitioner. Detta är inte sant, rimligt, rationellt, logiskt eller förnuftigt. I synnerhet tjänar detta inget objektivt syfte, utan återigen är det Israels hustrumisshandlarmentalitet som skyddas. I detta ingår pulpan av artikeln, som ämnar att göra spektrat av mellanösternmoståndet till måltavla. Vad är bättre än det islamiska spöket? Man har nog aldrig begripit islam förrän en IDF sergeant har tolkat det för en….
Eli vill förmå oss att hans orubbliga skyddpredikan över Israels krigsbrott, folkmord, ockupation och rasistiska världssyn motiveras av Hamas attityd, som är ett med muslimska brödraskapets ursprung, och även med islam i sig. Det fordras inte många kalorier för att hitta en svensk källa som sopar bargolvet med Göndörs propagandism. Gardells bok “Bin Laden i våra hjärtan” är en kategorisk bok som tydligt redogör för muslimska brödraskapets ursprung, politik och ffa - divergens. Alla fraktioner av den politiska tolkningen är inte en och samma, särskilt när det handlar om länder och omständigheter som skiljer sig mer sinsemellan än vad Göndör vill medge. Det ligger en hel del i att hat förblindar, men Göndörs fall på trappan är ändå märklig eftersom han, i sin Hamas-antagonism, underlåter sin forskarplikt - att förmedla sanning.
Det är samma Hamas-antagonism som blir föresats för karbonkopian över IDF:s utlåtande till folkmordet och sönderbombandet av Gaza: “Hamas gömmer sina vapen bland civila avsiktligt för att få dessa mördade, så att de kan göra argument av deras död för politiska landvinningar. Detta har sitt ursprung av en påbjuden islamisk teologisk plikt, och Hamas nyttjar just denna som rättighet.” Vem behöver islam- och muslimföraktande SD-rasister när en doktorand missbrukar sin forskarposition på detta sätt? Jag vet inte hur många flugor det var Göndör hade tänkt sig slå med en enda smäll, men i detta fall blir transparensen till nackdel även för honom. Synen på islam är direkttagen från rasismens mörkaste vildmarker där bestar duellerar i vem som har mest blod på händerna och stoltserar med tälvarinstinkt i människoförakt.
Ämnets kärna blir jihad och martyrskap, och Göndör väljer att politisera synen på det till en vansinnig tolkning, där allt ställs till förfogande för Hamas ambitioner. Detta är inte sant, rimligt, rationellt, logiskt eller förnuftigt. I synnerhet tjänar detta inget objektivt syfte, utan återigen är det Israels hustrumisshandlarmentalitet som skyddas. I detta ingår pulpan av artikeln, som ämnar att göra spektrat av mellanösternmoståndet till måltavla. Vad är bättre än det islamiska spöket? Man har nog aldrig begripit islam förrän en IDF sergeant har tolkat det för en….
tisdag, januari 13, 2009
"Hamas did not break truce" - Jimmy Carter AND Israeli government
Massmedior har sagt det, insatta har sagt det, ögonvittnen har sagt det, och nu erkänner Israel att svepskälet till folkmordet egetligen var en - lögn:
Ändå fånar sig en av europas tråkigste clowner. Desvärre är hat styrmedlet i många huvuden. Folk är mer israeliska än israelerna, mera hängivna anhängare av statsterrorism än statsterroristerna, ivrigare hejare på folkmord än folkmördarna. Sanningen har blivit - yada yada yada...
Källa
Läs mer på: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6
Ändå fånar sig en av europas tråkigste clowner. Desvärre är hat styrmedlet i många huvuden. Folk är mer israeliska än israelerna, mera hängivna anhängare av statsterrorism än statsterroristerna, ivrigare hejare på folkmord än folkmördarna. Sanningen har blivit - yada yada yada...
Källa
Läs mer på: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6
söndag, januari 11, 2009
Why do honour murderers usually become media kurds?
Det slog mig när jag läste denna artikel - var är kurderna? Var är den svensk-kurdiska “kultureliten” och varför är det så tyst om den? Var är de skaror efter skaror debattartiklar som gänget spottar ur sig med jämna mellanrum i alla möjliga ämnen som de sticker in huvudet i? Hur ska denna medvetna tystnad tolkas? Var är Mustafa Can, Sakine Madon, Nalin Pekgul, Kurdo Baksi, Dilsa Demirbag-Sten, Sara Mohammad, Shan Atci, Özz Nujen?
Som kurd som genomgått Saddams helvete vet jag hur det är att ha fötryck, etnisk resning, ockupation och krig ständigt närvarande i ens liv. Från att som barn ha paniksprungit in i hemmet och skyddkällaren då flygsirenerna dragit igång, vettskrämt över ännu en Iransk flyganfall, till att ha paniksprungit in i hemmet då ljudet från stampande stövlar och rullande tankrar fyllt hela området när Baathisterna fick för sig att de skulle rensa det från “kollaboratörer” - läs kurder. Efter flykten, en flera år lång och utmattande sådan med stopp och anhalt på alla möjliga mindre vänliga platser, var kroppen äntligen i säkerhet och behåll. Själven och hjärtat var dock kvar på samma fläck som tidigare. En tioårig som ständigt oroar sig för släktens säkerhet, för det som han inte längre drabbas av men som är vardag för alla nära och kära. De kodade samtalen och breven var ett gissel att dechiffrera i sig - vad menar morbrorn med att dottern Latifa har gift sig med äldsta mosterns son? Han har inga döttrar, och äldsta mostern har flytt till Turkiet. Menar han att hans äldsta son har också lämnat landet? De få gånger det kom ett samtal nerifrån så bar de med sig budskap om stora tragedier.
Kontakten var så delikat att de positiva minnena hade omvandlats till drömsekvenser med glorifierad tillvaro. Egna hemmet var ett sagolikt slott, morbrorns bakgård, där favoritkusinen sparkade boll med mig, var ett av de vackraste tavlorna i mitt huvud. Efter första gulfkriget lyckades en del av Irakiska Kurdistan knoppa av sig till en form av fristående republik - till alla grannars förtret. Vägen till dagens Kurdistan har varit lång och det återstår en lång sträcka på många fält innan livskvalitén för folk har normaliserats igen. Dock är läget numera mycket bättre än vad det har varit. Under mina få besök där har jag inte bara kommit i underfund med detta, utan även med hur jordnära människor är och hur de nyttjar sin livserfarenhet. Det är med anledning av detta som jag häpnas över hur människor, som påstår sig ha genomgått statsförtryck, ockupation och etnisk resning, ändå håller tyst - eller kommer med opportunistiska verk som sätter allt på skam! När man svart på vitt ser ett orättfärdigt folkmord, när man tydligt ser det enorma brott mot mänskligheten som Israel utövar mot palestinierna, när man själv är av en nation som genomgått och genomgår samma sak - hur anstår det en att vara så illa tyst? Att hålla tyst är att samtycka till folkmord, så enkelt är det. Inga andra förklaringar kan ges när det pågår ett sådant just nu - ingens uppmärksamhet kan ha undgåtts av det. Speciellt inte när denna enorma upprop pågår. Vet någon om dessa namn finns där?
Mig veterligen är Tara Twana den ende offentlige kurden som hittills gjort ett utlåtande. Närmare bekantskap har hon instiftat genom att vara en av undertecknarna av fascismluktande hatiska anti-Halal-TV-artikeln. Man kanske inte kan förvänta sig något objektivt, något faktabaserat och något kultiverat med den artikeln i kännedom, men det var bara att läsa Newsmillalstret - ock sedan skämmas för att ännu en kurd ha gjort sitt bästa för att skämma ut folket. Nog har hon en del att säga om kvinnors tillstånd ur ett globalt perpektiv, det bisarra kommer in när hon helgraderar sig med guldsträngar - igen. I linje med Goodwins law gör hon nazireferenser, för att få in nazismen någonstans i bilden, samtidigt som hon även lägger in den sekuläre baathisten Saddam Hussein. Vidare korsbefruktas detta med talibaner i Afghanistan och Pakistan (jovars) och libanesiska Hizbullah, för att komma till slutklämmen - Hamas bär skulden för hela karusellen! Jädrar, hur många flugor var ämnade att slås i detta smäll? Att exemplifiera det med fakta anser hon sig ej behöva göra, för hennes generalisering ska man ta som det är. Det förefaller sig naturligt för henne att bunta ihop ideologier, rörelser och nationer kors och tvärs över mellanöstern utan minsta tanke på rannsakan - när vi vet att hon är aktiv i politisk rörelse som skulle vara först med att skrika sig hesa ifall en blond svensk hade gjort det. Det är sådant beteende som driver isär människor, när hyckleriet tar över styret och svensken hålls ett gisslan i sitt eget huvud.
Hennes skott i mörket och vårdslösa beskyllningar har egentligen ett stadigt stomme som tyvärr många går på, och det är att satsar allt hon menar på ett “fundamentalistisk” samband. Det bara att lägga in kvinnor - förtryck - islamist i samma mening så är halva jobbet gjort! Den demonisering hon tillämpar på Hamas, utan bevis - fakta - referenser, kunde lika gärna ha varit karbonkopierad av Israeliska propagandamaskineriets uttalanden. Det är då hennes ondgörande över palestiniernas läge blir så trivial när hon bygger upp ett argumentsslott av ett kortlek. Att nyttja ett katastrof i en mening för att tjäna enga syften - det är gränslöst förkastligt och anti-humant!
Men varför just kurderna? Varför ger jag mig på dem? Svaret är enkelt - för att jag förväntade mig ett vettigt reaktion från dem, med tanke på de erfarenheter folket har. Många av de offentliga kurderna har beklagat sig över att kurderna inte har vänner eller stödjare i världssamfundet. Visst är det så, men för ärligheten skull bör man levsom man lär. Är man själv inte vän av några mänskliga principer så förtjänar man inga vänner eller. En som är emot mord på oskyldiga, etnisk rensning, folkmord och förtryck är det oavsett var det pågår. Annars är man inget annat än en hederlös hyckare, och det är det intrycket jag får av dessa tysta bejakare. Det är så tragiskt - de få gånger kurder gör rubriker i Sverige är det oftast pga hedersmord. Antingen på sina döttrar och söner, eller på den egna hedern. Skamligt, ociviliserat, vidrigt fördömligt på alla nivåer! När man har mördat sitt eget sinne för solidaritet, rättvisa och ärlighet så sällar man sig i samma skara utan skillnad. Jag dissocierar mig från denna opportunistiska ohederliga mentalitet som orsakat inte bara drabbade grupper utan även kurdiska befolkningen massor av lidande. Det egna jagets suveränitet tolkas som ett medel att trycka ner människor med. Alla vi kurder är inte så, och jag skäms aldrig för att vara en stolt kurd-svensk. Jag skäms dock oerhört att sådana typer flaggar med sitt kurdiska ursprung som bakgrund till attityden. Det är lustig när Sakine försöker motivera sin tystad med att reducera Gazaslakten som ett av flera pågående konflikter. Gurgin backar hennes ”neutralitet” genom att påpeka sin egen. Jag antar att Gurgins blogg skriver själv alla selektiva inlägg om de pågående händelserna…
Tillägg: en kommentar har informerat om att Özz Nujen har idag publicerat en dikt om händelserna på sin blogg. Dast xosh, barez Özz! Man behöver inte dela alla åsikter om alla detaljer, den som tar ställning mot massmord har tagit ställning för mänskligheten!
Läs mer på: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8
Som kurd som genomgått Saddams helvete vet jag hur det är att ha fötryck, etnisk resning, ockupation och krig ständigt närvarande i ens liv. Från att som barn ha paniksprungit in i hemmet och skyddkällaren då flygsirenerna dragit igång, vettskrämt över ännu en Iransk flyganfall, till att ha paniksprungit in i hemmet då ljudet från stampande stövlar och rullande tankrar fyllt hela området när Baathisterna fick för sig att de skulle rensa det från “kollaboratörer” - läs kurder. Efter flykten, en flera år lång och utmattande sådan med stopp och anhalt på alla möjliga mindre vänliga platser, var kroppen äntligen i säkerhet och behåll. Själven och hjärtat var dock kvar på samma fläck som tidigare. En tioårig som ständigt oroar sig för släktens säkerhet, för det som han inte längre drabbas av men som är vardag för alla nära och kära. De kodade samtalen och breven var ett gissel att dechiffrera i sig - vad menar morbrorn med att dottern Latifa har gift sig med äldsta mosterns son? Han har inga döttrar, och äldsta mostern har flytt till Turkiet. Menar han att hans äldsta son har också lämnat landet? De få gånger det kom ett samtal nerifrån så bar de med sig budskap om stora tragedier.
Kontakten var så delikat att de positiva minnena hade omvandlats till drömsekvenser med glorifierad tillvaro. Egna hemmet var ett sagolikt slott, morbrorns bakgård, där favoritkusinen sparkade boll med mig, var ett av de vackraste tavlorna i mitt huvud. Efter första gulfkriget lyckades en del av Irakiska Kurdistan knoppa av sig till en form av fristående republik - till alla grannars förtret. Vägen till dagens Kurdistan har varit lång och det återstår en lång sträcka på många fält innan livskvalitén för folk har normaliserats igen. Dock är läget numera mycket bättre än vad det har varit. Under mina få besök där har jag inte bara kommit i underfund med detta, utan även med hur jordnära människor är och hur de nyttjar sin livserfarenhet. Det är med anledning av detta som jag häpnas över hur människor, som påstår sig ha genomgått statsförtryck, ockupation och etnisk resning, ändå håller tyst - eller kommer med opportunistiska verk som sätter allt på skam! När man svart på vitt ser ett orättfärdigt folkmord, när man tydligt ser det enorma brott mot mänskligheten som Israel utövar mot palestinierna, när man själv är av en nation som genomgått och genomgår samma sak - hur anstår det en att vara så illa tyst? Att hålla tyst är att samtycka till folkmord, så enkelt är det. Inga andra förklaringar kan ges när det pågår ett sådant just nu - ingens uppmärksamhet kan ha undgåtts av det. Speciellt inte när denna enorma upprop pågår. Vet någon om dessa namn finns där?
Mig veterligen är Tara Twana den ende offentlige kurden som hittills gjort ett utlåtande. Närmare bekantskap har hon instiftat genom att vara en av undertecknarna av fascismluktande hatiska anti-Halal-TV-artikeln. Man kanske inte kan förvänta sig något objektivt, något faktabaserat och något kultiverat med den artikeln i kännedom, men det var bara att läsa Newsmillalstret - ock sedan skämmas för att ännu en kurd ha gjort sitt bästa för att skämma ut folket. Nog har hon en del att säga om kvinnors tillstånd ur ett globalt perpektiv, det bisarra kommer in när hon helgraderar sig med guldsträngar - igen. I linje med Goodwins law gör hon nazireferenser, för att få in nazismen någonstans i bilden, samtidigt som hon även lägger in den sekuläre baathisten Saddam Hussein. Vidare korsbefruktas detta med talibaner i Afghanistan och Pakistan (jovars) och libanesiska Hizbullah, för att komma till slutklämmen - Hamas bär skulden för hela karusellen! Jädrar, hur många flugor var ämnade att slås i detta smäll? Att exemplifiera det med fakta anser hon sig ej behöva göra, för hennes generalisering ska man ta som det är. Det förefaller sig naturligt för henne att bunta ihop ideologier, rörelser och nationer kors och tvärs över mellanöstern utan minsta tanke på rannsakan - när vi vet att hon är aktiv i politisk rörelse som skulle vara först med att skrika sig hesa ifall en blond svensk hade gjort det. Det är sådant beteende som driver isär människor, när hyckleriet tar över styret och svensken hålls ett gisslan i sitt eget huvud.
Hennes skott i mörket och vårdslösa beskyllningar har egentligen ett stadigt stomme som tyvärr många går på, och det är att satsar allt hon menar på ett “fundamentalistisk” samband. Det bara att lägga in kvinnor - förtryck - islamist i samma mening så är halva jobbet gjort! Den demonisering hon tillämpar på Hamas, utan bevis - fakta - referenser, kunde lika gärna ha varit karbonkopierad av Israeliska propagandamaskineriets uttalanden. Det är då hennes ondgörande över palestiniernas läge blir så trivial när hon bygger upp ett argumentsslott av ett kortlek. Att nyttja ett katastrof i en mening för att tjäna enga syften - det är gränslöst förkastligt och anti-humant!
Men varför just kurderna? Varför ger jag mig på dem? Svaret är enkelt - för att jag förväntade mig ett vettigt reaktion från dem, med tanke på de erfarenheter folket har. Många av de offentliga kurderna har beklagat sig över att kurderna inte har vänner eller stödjare i världssamfundet. Visst är det så, men för ärligheten skull bör man levsom man lär. Är man själv inte vän av några mänskliga principer så förtjänar man inga vänner eller. En som är emot mord på oskyldiga, etnisk rensning, folkmord och förtryck är det oavsett var det pågår. Annars är man inget annat än en hederlös hyckare, och det är det intrycket jag får av dessa tysta bejakare. Det är så tragiskt - de få gånger kurder gör rubriker i Sverige är det oftast pga hedersmord. Antingen på sina döttrar och söner, eller på den egna hedern. Skamligt, ociviliserat, vidrigt fördömligt på alla nivåer! När man har mördat sitt eget sinne för solidaritet, rättvisa och ärlighet så sällar man sig i samma skara utan skillnad. Jag dissocierar mig från denna opportunistiska ohederliga mentalitet som orsakat inte bara drabbade grupper utan även kurdiska befolkningen massor av lidande. Det egna jagets suveränitet tolkas som ett medel att trycka ner människor med. Alla vi kurder är inte så, och jag skäms aldrig för att vara en stolt kurd-svensk. Jag skäms dock oerhört att sådana typer flaggar med sitt kurdiska ursprung som bakgrund till attityden. Det är lustig när Sakine försöker motivera sin tystad med att reducera Gazaslakten som ett av flera pågående konflikter. Gurgin backar hennes ”neutralitet” genom att påpeka sin egen. Jag antar att Gurgins blogg skriver själv alla selektiva inlägg om de pågående händelserna…
Tillägg: en kommentar har informerat om att Özz Nujen har idag publicerat en dikt om händelserna på sin blogg. Dast xosh, barez Özz! Man behöver inte dela alla åsikter om alla detaljer, den som tar ställning mot massmord har tagit ställning för mänskligheten!
Läs mer på: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8
fredag, januari 09, 2009
Video: Israeli women arrested for anti-war protests inside Israeli consulate
Conversation between mr. Israel and Mr. Sensibility about the school massacre
Watch CBS Videos Online
Ett för tillfället pågående samtal mellan folkvettet och Israel:
- Israel! Ni har bombarderat en skola när ni var fullt medvetna om att det var en skola utan Hamasanhängare i närheten! Dessutom tillhörde skolan FN!
- vi blev beskjutna därifrån och besvarade elden!
- det är ju osanning! Det finns inga bevis på att fallet var så! Snarare hade vi påpekat det för er mycket tydligt att det inte fanns några Hamaskrigare där och att vi var en distinkt byggnad!
- Vi har filmbevis. Det där är skolan, 3 personer som påstås ha gått ut för att kissa springer runt och beskjuter oss.
- men….filmen är daterad 29:e oktober 2007...och byggnaden är inte ens samma byggnad…ni använder en gammal film för att påstå att det är nuläget....
- …. aja….ska det vara så petigt så tar vi tillbaks det då! Vi har inga bilder på incidenten, men vi har bevis och vi gör en oberoende intern utredning.
- ok, då kan vi genomföra en oberoende utredning där alla kort läggs på bordet?
- uteslutet!
- Varför? Sanningen måste väl komma fram till varje pris?
- alldeles rätt, men en opartisk utredning är inte möjlig på Hamasterritorium. De censurerar, förvanskar och förhindrar det. Vi å andra sidan är för sanningen och vill därmed beskydda den till varje pris!
- hur ska ni då få till en sådan om ingen annan klarar av det? Er egen personal har redan medgett det grava misstaget, som till och med fått ert bästa vän att blunda för den åthutning FN:s säkerhetsråd serverat. Ni vägrar släppa in journalister, er egen HD tilltrots. Reporters without borders placerar egna Israeliska territoriet på 46:e plats och det ockuperade Israel på 149:e plats på pressfrihetsindexet. De vädjar till er att släppa in journalister och anmärker på diverse hycklerier från Israels sida. Hur ska vi då få veta sanningen när ni lägger fram en enda version utan fakta, utan vittnesmål, utan bilder, samtidigt som ni förhindrar oberoende parter att utreda fallet och utländska journalister vägras tillträde för att förmedla information? Detta är återkommande i alla ifrågasatta incidenter där Israel attackerat och bombat sönder allt som rört sig och kommer med halsbrytande förklaringar!
- …… ……. ……
- hur sa? Vi hörde inte riktigt…
- …..JÄVLA ANTISEMIT!
Det skrämmande är att samtalet har genomförts fast med mycket allvarligare konsekvenser. Ingen respekt för folkvettet, ingen respekt för humaniteten, ingen respekt för rättvisan.
Mer att läsa: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6
torsdag, januari 08, 2009
“No civilian casualties in Gaza” - Tzipi Livni, ambassador of peace Israeli-style
Jag begriper inte att vissa fortfarande inte ser detta. Det känns som att även om man tatuerade in det bokstavliga budskapet i mördarmaskineriets ord så skulle de ändå förneka det. Livni säger det som många har sagt och agerat ut förut under det 60 åriga slaktet av det palestinska folket - det finns inga civila, endast fiender som vi ämnar att likvidera. Inga människor, bara bombmål. Lägg märke till videouppläggarens fina anmärkning på hennes motsägelser. Som om svensk media skulle se över något sånt.
Denna barbariska terrorinställning delas av många, som ser sig som moraliska kompasser utan minsta tanke på självinsikt eller sunt förnuft. Som modern till en barnamördare uttrycker sin sons verk:
"He's on a mission for peace."
Denna barbariska terrorinställning delas av många, som ser sig som moraliska kompasser utan minsta tanke på självinsikt eller sunt förnuft. Som modern till en barnamördare uttrycker sin sons verk:
"He's on a mission for peace."
Fortfarande, och det tänker jag upprepa så länge jag känner det, finns det hopp!
onsdag, januari 07, 2009
Another megalomaniac quasi-Oedipus neutralised - many more still running amok
När Oidipus upptäckte sanningen om Laios och Iokaste straffade han sig själv med att skära ut sina egna ögon och sedan landsförvisa sig. Vad tjänade ögonen till när de inte såg det dom borde ha sett. Det Oidipus gjorde fordrar något hjärta, samvete och intellekt. Han gjorde godheten en tjänst.
DN rapporterar idag att tingsrätten slagit fast att omplaceringen av Lennart Eriksson var olaglig. Tydligen anser man att en fullfjädrad rasistisk bloggare med smak för religiös indignation och hatideologi är en man kapabel att fatta neutrala beslut gällande ödet för den hatade gruppen i fråga. Detta är som att ge en dömd och “rehabiliterad” pedofil rätt att få jobba kvar på sitt gamla jobb på dagis. En person som öppet deklarerar en inställning, som strider mot allt som den organisation personen jobbar i tilltänkts arbeta för, innehar en perverterad bundenhet som bör få alla klockor att slå vilt. Handen på hjärtat - vem skulle släppa honom nära sitt, eller någon annans barn? Anser man att en person med paranoida demoniseringsföreställningar om människor är lämplig som chef för asylprövningsenhet så bör man torrt finna sig i att vara lika emotgående på andra fält.
Samtidigt är det ynkligt hur Lennart försöker decimera vidden av hans åsikter och iscensätta en damage-Control. Han vill försäkra oss om att hans åsikter inte färgat av sig på hans beslut. Varför ljuger karln för, det mesta står ord för ord på hans egen blog! Det tog inte speciellt lång tid att se en del texter som får hans “demokratiska” och “humana” självplädering att implodera. Jumboordlekar (islamonazism? Jovars, visst blev han så stolt över sin fyndighet att han la 2 sockerbitar i kaffet för att belöna sig själv!) beblandas med infäst propagandamantra, där han i ett svimfärdigt skådespeleriet förfasar sig över handrörelser. När han samtidigt motiverar folkmord (krig - hamas fel, mördade palestinska barn - hamas fel, skörden slog fel i Laos - hamas fel, Lennart har tandvärk och någon har “stulit” hans parkeringsplats - hamas fel), när han samtidigt lägger alla uttalanden som vågat nyansera bilden av världens politiskt medvetna muslimer i sin svarta låda, när han demoniserar muslimer som om han får kudos för det (vem vet?), när han slår sig för bröstet för demokrati (första meningen våldtar alla hans bedyranden) - då anser han sig fortfarande vara felbehandlad. Nej, han har inte gjort något, hans samvete är lika vit som en kaninsstjärt!
Jag kan inte heller låta bli att se det patetiskt farliga i hans påhängsliga attityd, denna sorgliga och skamlösa fastklamrande på en position där man har förklarats vara oönskad. Man kan se skälet vara en karriärsdegradering, en “tack för en lång och trogen tjänst”-lön eller trivsel på jobbet. Baloney! Är man dum i huvudet kan man också tro att det beror på hans engagemang för flyktingar och hans entusiasm för migrationspolitiken. Jag tror att det mesta ligger i hans förlust av en maktposition, där hans inflytande haft ödesdigert genomslag för många människors framtid. Jag kan inte misstänka något annat med sådant makt i händerna på en explicit antihumanist. Vem vet, kanske återfinns vederbörande som näste moderat som hamnat på SD-lista inom en nära framtid. Hans C Pettersson gjorde det så grovt illa, rasistiske domaren gjorde det så grovt illa, Lennart har nog mer skelett i garderoben än vad ha någonsin kommer att erkänna.
Vi har sett det åtskilliga gånger för att förneka det - makthungriga typer med barbariskt rasistisk människosyn utnyttjar sin position för att fylla personliga syften. Lennarts åsiktsfränder har gjort det på många plan. Problemet är att detta är den verklighetsförankring dessa människor har. Den stympade världsbilden där de själva utgör en intellektuell, politisk och profetienrande elit är den sanning de ser och som de arbetar för att göra till en världsordning. Oidipus straffade sina ögon för att de hade svikit honom och inte gjort det de borde ha gjort - visat verkligheten precis som den var. Han värderade sanningen högre än något annat, och han var sökaren av sanningen. Ögonen skulle ha gett honom det han behövde för att bestämma sig. Lennart, Hans och den anonyme domaren har själva plockat ut sina ögon, för de anser sig redan veta sanningen. De behöver inte konfronteras med något annat och därpå sätta sitt hjärta, samvete och intellekt i gungning. Dessa är nu uppdagade och de ligger skamfilade på internets sophög. Dock finns det fler. Fler som behöver få sina byxor neddragna. Fler som behöver göra dem sällskap i de maktlös elitisternas interna klubb. Sanningen förtjänar detta, och det är bara du och jag som kan göra det. Oidipus förtjänar så mycket respekt.
tisdag, januari 06, 2009
"To the residents of the Gaza Strip - you hold the responsibility for your own fate!" - IDF
Alla med ett mänskligt sinne och sunt förnuft har sett det i årtionden. Alla med en IQ högre än en cykelsadels IQ har förstått innebörden i det när det kommer till den senaste folkmordsoffensiven. Detta påminner bara om det ännu en gång. IDF lägger upp det, svart på vitt, på ett flygblad man strött över Gazainvånarna där man lägger allt ansvar på befolkningen i Gaza. Alla är lika skyldiga, alla är lika ansvariga - därmed är alla fiender. Lyssna gärna till samtalet (om Du kan arabiska) även om jag reserverar mig tillvidare gällande dess autenticitet. Inget som sägs där tillhör dock det övernaturliga.
Förresten, nu har tom självaste CNN valt att erkänna att Israel bröt vapenvilan. Vad det nu spelar för roll i efterhand. Återigen Goebbels mentalitet - upprepa, upprepa, upprepa...
måndag, januari 05, 2009
The true face of state terrorism (Warning!)
Autentiska bilder inifrån Gaza. Den som inte ser Israeliska statsterrorismens tentakler borde självmant blunda och aldrig öppna ögonen igen, för personen förtjänar inte att ha syn...
söndag, januari 04, 2009
2 halfs of one rotten apple of terror or how I proudly assign Andreas Malm to speak for me - part II
Andra delen skulle handla om Federleys Newsmillalster. Jag hade tänkt beröra hur han valde taktiken ”ska det bli grovt övertramp mot sunt förnuft så får det väl bli det med musik”. Jag hade tänkt diskutera hur han samtidigt tillämpar den patologiskt medfödda demoniseringen av palestinierna, där inget - från civilt leverne till politiska drag till enskilda till fallen - lämnas till egna förklaringar, utan allt utgörs i ett maskineri av palestinsk arvssynd. Jag hade tänkt belysa hur han väljer att kopiera IDFs uttalanden till punkt och pricka. Jag hade tänkt påpeka hur lätt Federleys PK-inspirerade avståndstaganden från döda civila och upphaussande av islam ”freds budskap” faller undan när han spenderat de mesta av sitt textutrymme till att bejaka folkmord. Idag såg jag att allt detta och mycket därtill hade gjorts med kirurgisk förträfflighet av ingen mindre än - Andreas Malm.
Andreas Malms artikel är kanske den enda, om man lägger borts Bjerelds mera formella kategorisering, som lägger värde på sunt förnuft och human intellektuell människosyn. Synnerligen en raritet på Newssmill. Många platser på nätet har omvandlas till otäcka tillhåll för människor med bestialisk kultdyrkan av en etnisk grupp/politisk falangist där fascism och terrorism av större eller mindre slag ses som obligatoriska nödvändigheter i alla skur och väder. Sidan som man väljer att förakta avhumaniseras och demoniseras bortom kännedom, gemensamma lagar/överenskommelser och flagranta uppgifter. Federley väljer att blunda för samma fakta som Malm och dessa 2 är av samma skrot och korn. Inga mystiska figurer, inga pk-skärmar att görra sig bakom - transparensen avslöjar allt och deras retorik, liksom deras åsiktsfalangisters, är som öppna böcker.
Min användning av benämningar som folkmord och folkmordsstödjare stöds uppenbarligen av fler.
Mer att läsa: DN1, DN2, DN3, DN4
Andreas Malms artikel är kanske den enda, om man lägger borts Bjerelds mera formella kategorisering, som lägger värde på sunt förnuft och human intellektuell människosyn. Synnerligen en raritet på Newssmill. Många platser på nätet har omvandlas till otäcka tillhåll för människor med bestialisk kultdyrkan av en etnisk grupp/politisk falangist där fascism och terrorism av större eller mindre slag ses som obligatoriska nödvändigheter i alla skur och väder. Sidan som man väljer att förakta avhumaniseras och demoniseras bortom kännedom, gemensamma lagar/överenskommelser och flagranta uppgifter. Federley väljer att blunda för samma fakta som Malm och dessa 2 är av samma skrot och korn. Inga mystiska figurer, inga pk-skärmar att görra sig bakom - transparensen avslöjar allt och deras retorik, liksom deras åsiktsfalangisters, är som öppna böcker.
Min användning av benämningar som folkmord och folkmordsstödjare stöds uppenbarligen av fler.
Mer att läsa: DN1, DN2, DN3, DN4
lördag, januari 03, 2009
A new chapter of death
Bombandet fortsätter. Iranska PressTV rapporterar att enligt Hamaskällor har man slagit tillbaka ett Israeliskt försök att korsa gränsen in till Gaza. Sanningshalten i detta får man kanske hålla i relation till risken med Israeliska mobiliseringen på fronten. Världens ledare fortsätter att fåna sig med sin enfald. Medan folkmordet fortsätter är de upptagna med att dividera om vem so ska sitta bredvid fönstret. Dock finns det hopp. Även om Nima Daryamadj våndas över osmakliga kommearer från hemsidor så vet vi att Israel har ett helt politiskt och militärt system med övermänsklig inställning:
Uppdatering: fler kändisar reagerar mot ockupationens och masslaktens ideologi!
Uppdatering: fler kändisar reagerar mot ockupationens och masslaktens ideologi!
fredag, januari 02, 2009
Insult Israel - demand civility, justice and humanity!
Israel dikterar sina vilkor och menar att läget för de civila i Gaza är tipp-topp. Israel erbjuder den sargade palestinska befolkningen ett val - att agera aparheidregimens agenter och slavar, eller bombas in i konsekvenserna. Världen reagerar, men som bekant är folkviljan densamma som viljan hos den som har största vapnet. Det Israeliska vardagsmodet bygger upp sig till skyhöga nivåer och får denne att ge sig på hatobjekt nummer 1 - en moské:
Att räkna upp terrorstaten Israel brott mot mänskligheten vore som att räkna upp alla år, månader, veckor och dagar i varje palestinsk människas liv. Allt från barnamord till krypskytteslek med människors barn och nära och kära.
Det ligger på dina axlar hur detta ska fortsätta. Bli aldrig tyst, låt dig aldrig skrämmas till tystnad. Det kunde ha varit Du. Det kunde ha varit jag. Det kunde ha varit alla som ser verkligheten och sanningen
Att räkna upp terrorstaten Israel brott mot mänskligheten vore som att räkna upp alla år, månader, veckor och dagar i varje palestinsk människas liv. Allt från barnamord till krypskytteslek med människors barn och nära och kära.
Det ligger på dina axlar hur detta ska fortsätta. Bli aldrig tyst, låt dig aldrig skrämmas till tystnad. Det kunde ha varit Du. Det kunde ha varit jag. Det kunde ha varit alla som ser verkligheten och sanningen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)