söndag, december 13, 2009

Simple and humble


För några år sedan när jag var på besök i Kurdistan hände det katastrofala. En nära släkting som knappast var i utbrunnen ålder dör hastigt i en hjärtinfarkt. Personen hade haft en krasslig hälsa under en längre period men lyckats återhämta sig till i princip återställt skick för en 60-åring. När ödet vill annorlunda så har ingen av oss någon motståndskraft. Vid 5-taget på morgonen hade han väckt frun med ett tryck mot axeln och andfått sagt ”hjälp mig, det är illa!” Drygt en halvtimme senare väcks vi i vårt hushåll av telefonen om att han har förts till akuten. Samtliga studsar hastigt ur sängen, tar på oss vad vi kan ta på oss och rusar ner till Rezgarysjukhusets akutavdelning. Runt 6 på morgonen är vi framme och gården tillhörande ingången är fylld med ledsna män i olika åldrar. Släktingen hade precis dödsförklarats och överläkaren på plats hade fastställt dödsorsaken till det nämnda. Vi hade missat honom hans kortege hem då det hade avgått minuterar innan vår ankomst. Det snabbarrangerade schemat var att en del av oss närstående skulle åka hem till den avlidne och se till att saker och ting kommer igång och att en annan del skulle bege sig till begravningsplatsen och lokalerna dit de sörjande skulle komma. Jag åkte med den senare gruppen och i detta fall sammanföll händelserna eftersom familjen har en innesluten familjegård som är i anslutning till den ärvda samlingsplatsen (samlingsplatsen var ursprungligen utrymmen med rum och hallar för diverse religiösa aktiviteter såsom gruppböner, meditation och fördjupning i det andliga).

Runt klockan 7 är samlingsplatsen öppnad och gravgrävare i full gång med att skapa hans sista viloplats. Gäster börjar komma in i sakta med säker takt och nyheten om hans frånfälle har ännu inte spridit ut sig som det ska göra. Hemma hos den avlidne har det samlats betydligt fler som ämnar följa med den tidiga kortegen. Liktvaggningen görs enligt den kurdiska traditionen i hemmet och den som önskat utföra det är hans bästa vän. I enlighet med den islamiska traditionen rekommenderas det att denna sista process utförs av en närstående, vilket historiskt sett har tillämpats på många sätt – profetens dotter Fatimah tvättades av sin älskade make Ali och Abu Bakr fick sin tvagning av sin älskade hustru Asmaa. När processen är avslutad sveps liket i vita tygstycken som är av bomull och förs över till likbilen med bärare i enkelt trä. När vi står och tar emot den avlidnes kropp och kortegen har klockan hunnit bli 9. Det blir ett känslomässigt men behärskat mottagande när bäraren förs ner till gården och vidare till den stora hallen med den enkla människan i sin slutfas på den. Nyheten har vid det här laget nått ut till samtliga inom den nåbara släktkretsen i Hawler och det är runt 100 personer på plats. Slutbönen för den döde utförs av de som deltar och under massans farväl och böner förs det svepta liket ner i vilostaden. Klockan 10 är släktingen begravd och begravningsprocessen är över - snabba ryck, bestämd ordning och miljövänligt. Nu var det sorgeprocessen som kvarstod och till skillnad från dess föregångare kan den inte förutses, planeras, komprimeras eller certifieras. Kan man göra en av processerna så kort och miljövänligt som det bara går så är hälften vunnen.

Inga kommentarer: