söndag, december 20, 2009

Elephant with a side dish of salad



Hur äter man en elefant? Det ska jag återkomma till, men först ska jag läxa upp en klok person: Liberalfascister Andreas, liberalfascister! Äkta liberaler har inte så mycket med dagens kultur-, debatt- och ledarspaltskådespelare att göra. Minnena har förträngt hur den politiserade liberalismen föddes in i det allmänna medvetandet. Den systematiska ideologin väcktes som en idé som prioriterade individbaserad humanistisk åskådning (får under inga omständigheter förväxlas med föreningshumanismen). När detta utvecklades i efterhand till ett brett element för statsstyre tillkom de juridiska och ekonomiska aspekterna såsom vi känner till dem idag. Numera anser en hel del nyliberaler att närlinslivets välbefinnande är det enda reella måttet på samhällets hälsa och därför bör alla beståndsdelar i det benämnda samhället anpassas efter marknadssjälen. Liberaler är det många som anser sig vara och för en del verkar det räcka med en vilja att kväsa sin butiksgranne med omänsklig konkurrens för att se sig företräda liberalismen som helhet. Grupperingar kan vara den fördomsfulles vrede som förintar allt i sin väg precis som det kan vara flyktvägen undan skuld och ansvar.

Jag talar natürlich om Andreas Malms (annars) suveräna påminnelse om de bekanta signalerna i för- och efterspelet av Schweiz folkomröstning. Dagens västerländska islam- och muslimhatande rörelse består av ett politiskt och ideologiskt eklektiskt pack förenade under hatets skugga. Man kan hata muslimer med flera utgångspunkter och de flesta undergrupper är lättskådade eftersom deras ideologiska och politiska fallenhet och aktiviteter tenderar komma i obrytbara kollin. Den konservativa extremisten lever ut de flesta av falangströmningens idéer och muslimhatet t ex går hand i hand med det generella invandrarhatet. Den specifika rasismen står ut i egenskap av att det är föremål för den specifika hatanalysen. Även om samhällets dynamiska strukturskiftande bevisligen haft sin uttalande effekt, något som kan ses i den moderna historien, så är de tillskotts- och reduceringsmönstren solklara – hatet i ideologierna står fast i sina positioner, det är folket som vandrar mellan ideologierna. Den grupp som idag kan ses som medialt starkaste underkategorin är den azurbruna liberalfascismen. Malm var fräck nog att peka på dess opportunism som rest upp sitt huvud i Expressens kultursidor, och för det får han en obeskrivlig mängd med dynga.

Närmast träffade är Expressens nuvarande respektive före-detta kulturchefer Björn Wiman och Per Svensson. Textpixlarna förkroppsligar en tredimensionell ilska och ställvis undrar man om det kan se ett uns av moget praxis när vuxna skribenter ockuperar debattutrymme till det personliga Vendettabladet. Varken Wiman eller Svensson har särskilt mycket att säga om det som är Malms budskap. Det som får båda skribenterna att tappa fattningen är att deras forum har blivit inblandade i skuldskaran. ”Det må vara såsom Malm skriver, men så allvarligt är det inte och vi har inget med det att göra!” Det är som vanligt alltid någon annans barn som är busigast, bråkigast och stökigast. De azurbruna änglarna yrkar på en transcendental skuldfrihet i en värld tät av människor. Ramen för det är givetvis liberalismen – som självutnämnda liberala företrädare finns det ingen möjlighet att deras intressen och konsekvenserna av deras agerande sammanfaller med andra utanför ramverket. Expressens håg för det islamofobiska förekommer inte bara i anslutning till frikännandet av de egna alstren utan även i trivialiseringen av samhällets övriga inslag av samma slag. Dessa två fenomen roterar kring varandra när de azurbruna falangisterna uttalar sig och tanden som väcks är om företrädarna är så kvickt dumma eller om de spelar det på så uselt sätt.

The Daily Show With Jon StewartMon - Thurs 11p / 10c
Oliver's Travels - Switzerland
http://www.thedailyshow.com/
Daily Show
Full Episodes
Political HumorHealth Care Crisis

Man måste inte äta ur samma tallrik bara för att man älskar en maträtt och det gäller samtliga inblandade. Hatet kan flöda på sina håll utan att handsvetten smetas samman. Faktum är att detta kan ses som mekaniken bakom modern tankelansering, indoktrinering och framgång. Ideologisk delegering kallar jag det och vare sig det är medvetet eller omedvetet visar resultatet att konsekvenserna kompletterar varandra som handens fingrar i handsken. Upptagningsområdet räcker gott och väl till att sprida islamofobin in i de förment rumsrena ideologierna och alla Knådar de sina till förakt – I Sverige, i Europa, i världen. Den liberala median är en frizon för detta och medlen som brukas för att behålla denna ordning är lika uttänkta som långvariga. Vi kan t ex betrakta slugheten att attackera Malms observation av diverse kvinnliga debattörers alltid prioriterade alster. Malm blir en kvinnoföraktande oseriös och onyanserad bråkmakare som avfärdar all kritik med husnegeranklagelser. Samtidigt framlägger duon sin egen version av den islamkritiska nyanseringen – de kvinnliga debattörerna bär med sig sitt heliga martyrskap och liberala alibi med östrogenet i blodet. Allt annat anses vara överflödigt i diskussion med Malm (i slutändan den undrande muslimen.)

När dessa summeras samman ser mysteriet med Wimans och Svenssons reaktioner är inte så enigmatisk ut. Malm har fångat essensen av liberalfascismen och duon försöker späda ut den. Malm ritade en spegel i sin text. Wiman och Svensson såg in i det, och de kände igen sig själva och dem de har hållit som föredömen utan att se ansiktena. Både artikeln och boken ”hatet mot muslimer” innehåller nakna bilder på dem, in på skinnet, med allt fläsk dallrande i fullt sving. Det är inte i förnekelsens bransch de rör sig, det är i självförnekelsen som de gottar sig. Med sig har liberalfascisterna dragit ner liberalismens skelett i den mörka hatgraven, och dess media arbetar för fullt i dess tjänst. Sätter man det i ett större perspektiv är det sorgen själv att betrakta. Europa höll sig i 50 år innan man rev minareterna över muslimerna i Bosnien. Nu är nästa generations hatskörd här där man gömmer sig bakom större ideologier och mediala fasad samtidigt som man odlar sin beskärda lott. Svaret på frågan hur man äter en elefant är – en tugga i taget.

4 kommentarer:

Hossein sa...

Liberalimen är ett stendött begrepp idag som i praktiken är synonym med "höger" eller "konservativ". Ingen vill ju gärna säga att "jag är höger och därför tycker jag att..." för att det låter lite osympatiskt. Inte för att jag är någon anhängare av den liberalistiska ideologin. Jag tycker att den alltför mycket präglas av att dess grundare levde i en bubbla som avskilde dem från vanligt folk, men utöver några väldigt ytliga ställningstaganden så används ordet idag nästan bara som ett tecken för att man förespråkar ett traditionellt västeuropeiskt samhälle som går ca 300 år tillbaka, fritt från negerkramande vänster/hippieflum.

THE Banana sa...

Det ligger mycket i det du säger Hossein. Liberalismens initiala form sågs som en frihetssträvan mot den hårdförda maktens struktur. Idag används den av de förmenta liberalerna, aka liberalfascisterna, som en dissocierande titel. Det är mest en mish mash av paleokonservatism och selektiv pseudoliberalism som man tycker sig se.

Fazeela Selberg Zaib sa...

Tack för att du la upp debatten! Hade annars aldrig sett den. Så intressant och talande för den diskurs som finns idag kring islamofobi.

THE Banana sa...

Fazeela:
varsågod! Det är också bara nyligen jag själv råkade se den. Den är, som du säger, så självtalande. Alla bejakar att det finns ett problem men väldigt få vill gå med på vart och hur stort problemet är. Det är alltid någon annan som startar elden, eftersom de egna ungarna är så väluppfostrade så...