lördag, november 21, 2009

Dumb, dumberer, dumberestest!


Vilken dramatisk cirkus det är som utspelar sig i Blekinge! Så många excentriska svängningar, så många handlingsförlamade och krystade upp-och-ner-pendlanden har vi inte sett sedan den amerikanska filmindustrin tog tillvara idén att göra nyinspelningar av utländska filmer som redan var bra. Jag har vid ett flertal tillfällen under de gångna veckorna satt eksoppan och purjolökstilltugget i halsen, och allt är Helene Sturefelts fel! Nu har prosten tagit tillbaka sin ursäkt, eller närmare bestämt, hon förklarat att hon överhuvudtaget inte bad om ursäkt. Vad hon är ledsen för är att hon har använt sig av en ”dålig” översättning av koranen, men detta bedömer hon som en undanfallande obetydlig detalj eftersom ”sakfrågan”, och ”inte enskilda muslimer”, som är hennes ”fokus” står ändå kvar i dess ursprungliga skick. Alltså: hennes uppfattning, argument och slutsatser, som hon har baserat på den undermåliga översättningen, står sig eftersom fokusets gemensamma beröringspunkt med översättningen är bortfallande liten. Och vad var hennes fokus? Jo vars, det har fått sig en präktig ansiktslyftning sen första artikeln. Från att ha varit en varnande kyrkoringare som gjort det nödvändiga och ringt in ”de naivas” uppmärksamhet mot besten islam är det nu en Voltairisk riddare som slår sig för bröstet. Sturefelt slår tokraskt om och verkar vara obekymrad om att hon fortfarande sitter fast med kappan i föregående debattartikels utgångsport. Där var snacket hur bra kristendomens Sverige är och hur illa de kontrasterande vildingarna, muslimerna, med sin islam är. Där låg fokuset på att inte låta islam komma undan dess destruktiva natur som stod i grav kontrast till kristendomen. Att ta på sig en tredje kappa, istället för att använda huvudet – öppna porten och släppa loss den första kappan, ser mycket löjligt ut.

Åkessons länsmoster och moraliska bordsgranne passar även på att gråta en skvätt för sin arma missförstådda person som får ta emot så mycket orättvis åsiktsstryk. Allt hon har gjorde var att hon ”startade debatten om islam” med frågan ”vad islam är” och för det behandlas hon på detta sätt eftersom det är ”politiskt inkorrekt” i dagens Sverige at ställa sådana frågor. Jag känner mig som en fet unge ensam i en godisbutik – jag vet inte ens var jag ska börja härja! Absurditeten slår till med all sin kraft på samtliga av hennes försvarspunkter och för att komma någonstans behöver man börja med att bryta ner hennes alltför höga tankar om hennes debattartikels åstadkommanden. Huruvida Sturefelt syftar på furstendömet Blekinge när hon tar till sig skammen (sic!) för att ha ”startat debatten” framgår inte, men oavsett vad det är hon menar så är det så långt ifrån verkligheten som det kan komma. ”Debatten”, som hon kallar sitt missriktade och irrationella påhopp, har varit i gång så länge världen vetat om islam och muslimers existens. De har bespottats, rivits, jagats, tjärats och fjädrats, förföljts, fängslats, torterats, mördats och lemlästats – även inne i hjärtat av det kristna Sverige och fromma Blekinge. Enda sättet att försöka sätta sig över detta är att utmåla allt i antigen svart eller vitt – det som hon säger är destillerat fakta och de motargument som hon stöter på syftar endast till att dra henne i flätan. Det är så förargligt att muslimer inte kan passa sig in i ett endaste led så att världen, med Sturefelt, kan utöva sin moraliska överlägsenhet över det.

Vad jag ändå inte kan släppa är – om nu Sturefelts sakargument fallerat med den dåliga översättningen hon medger att hon har haft – vad är det som driver henne till att härma Madonna och dyka upp på nya estrader gång på gång? Den här gången blir det den tredje gången hon visar upp en fasad som inte påminner om varandra mer än i dess offensiva men argumentslösa attityd mot islam och muslimer. I samma banor väcks en annan tanke vars motivation brukar vara alltför förekommande i liknande cirkus – det återkommande polemiska skinnömsandet är vid första anblick en desperat åtgärd att komma ifrån uppdagad tafflighet. I dess verkliga karaktär brukar det vara ett spel för galleriorna, likt ett barn när hon känner att hon är på ett tryggt avstånd. Då vänder hon sig om och skriker ”jag ljög – du är fortfarande dum!”. Detta gör Sturefelt lagom nog till hennes sorti ur ”debatten” samtidigt som hon släpper loss kyrkans nödbroms. Det finns säkert folk, kollegor och arbetsgivare, som river sina hår över hennes beteende. För oss muslimer är hon en i raden Åkessondubbletter. Hennes andra artikel är inte en fortsättning av hennes tidigare två utspel, det är ett helt nytt anfall där. Det var gudsföreställaren, den ödeläggande Khanen, som introducerade sig. Den stolta Khanen blev en kissekatt när hon blev omringad med ord hon inte kunde förklara eller besvara. Hon tog sig tid och gjorde en tredje återkomst – i trilogins uppföljare möter vi martyren som har ett helt nytt band på pannan med ett helt nytt budskap – nu vill hon ha mediemassorna med sig. Låt mig plocka fram min luftfiol och spela denna melodi för dig, Sturefelt:

För varje artikel och uttalande har du fortsatt gräva ner din polemiska hederlighet och trovärdighet. Bara det att du svänger om så kraftigt, att det fordras helt nya matematiska koncept för att kunna beräknas, är oroande nog. Diskussionen löses inte med denna inställning, hur många manjis än du väljer att ta din tillflykt till. Visst är det inte enskilda muslimer du ger dig på, inte när kollektivet muslimer finns att tillgå. Du ser in i spegeln och kanske tänker att omvandlingen var lyckad: läpparna är omformade, hyn är utsträckt med en ny färgton, ögonen ser annorlunda ut, linserna bringar ut livligheten, rynkorna är borta. Du kanske tror att folk inte kan se bortom ansiktslyftet, men det är enklare än du tror. Den stora näsan är lika sensationell som tidigare och den smäcknysande snorkranen, vår uppseendeväckande prost, är din bestialiske betjänt.

Inga kommentarer: