4 shades of blindness

Det inre hotet mot Schweiz etniska suveränitet...

Min tyske kollega berättade något för mig som jag blev förvånad över. Detta var för någon månad sen och ämnet var rasism i centrala Europa. Det ska nämnas att även om min kollega egentligen är ”bara” halvtysk (resten är svenskt) så har han bott större delen av sitt liv i Leipzig. Sverige kom man till bara under somrarna och den permanenta flytten kom för något år sen när kärleken tog överhand. ”Schweizarna är mycket konservativa” säger min östtyske vän. ”Den etniska befolkningen håller sig strikt för sig själva. Förutom ansträngda leenden och minimalt ströprat när man dricker te på jobbet så är det inte så mycket socialisering som man kan förvänta sig tillbaks. Flera släktingar som flyttat dit pratar om liknande upplevelser och till slut blir det så att de inflyttade umgås bara med varandra och då är grupperingarna ett faktum.” Huruvida detta kan tas som en allmänt gällande observation är diskutabelt. Internt kan ett land skilja sig åt betydligt i tradition, etnicitet och politisk/ideologisk sympati. Vi formas inte bara av nuet utan även av vår historia och det kollegan talat om kan lika gärna vara en "tysk" grej, eller rentav Östtysk nedvärdering, som att det skulle kunna vara sammanträffande tillfällen eller en systematisk sanning. Det förvånande är ändå att det är så uppenbart även för blonda tyskar. Finns det oroande element i bakgrunden som påvisar en politisk mobilisering i denna anda?

Ja, det anser Rolf Büchi som är Schweizisk statsvetare och sakkunnig i politiserad främlingsfientlighet i Schweiz. Landet har sedan 70-talet haft en växande andel av vad man kallar för ”invandrare” och idag utgörs ca 22 % av befolkningen av denna kategori. Under samma period har man haft 5 folkomröstningar initierade med målet att begränsa invandrarantalet till ett visst procenttal i jämförelse med den etniska delen av nationen. Eftersom landet tillämpar direkt demokrati kan varje medborgare med tillräckligt mycket stöd utmana landets juridiska struktur vilket förklarar varför frågan varit uppe på högsta valnivå så många gånger. Samtliga omröstningar har resulterat i att förslagen har blivit nedröstade även om i några fall har det varit med knapp marginal. Den höga andelen invandrare och valresultaten skulle i sig kunna tolkas som argument mot anklagelser om utbredd/systematisk främlingsfientlighet men det anser Büchi är en förenklad hantering av fakta. Även om valutfallen inte har varit nedslående så ser man andra politiska mönster både på kanton- samt federal nivå. Resultaten har format om både attityden och politiken mot valmålet och föreställningarna om ”den hotade kulturen” är på sin starkaste nivå i modern tid.

Med närmare titt på faktorerna blir huvudfrågan ifall ”invandraren” överhuvudtaget har en chans att göra sig tillgodoräknad. Enligt Büchi har den Schweiziska direkt demokrati-styrda kanton- och federala politiken ända sen sekelskiftet präglats av den outtalade ”inget medborgarskap utan assimilering”-mentaliteten. Styrd av den tidens rasbiologiska, rashygieniska och kolonialistiska tänkande var listan över de kategorier av människor som inte förtjänade att få vistas i Schweiz relativt lång. Med tiden har den reviderats och i vissa fall har de bokstavliga formuleringarna tonats ner i ordval, dock inte i praktik. Snarare får man betrakta dem beröra faktorerna som raffinering av den ”kultur- och identitetsbevarande” kontra überfremdung-balansen ur en demografisk aspekt. Av landets ca 1,67 miljoner invandrare är hela 1,44 miljoner européer. Av dessa 1,44 miljoner utgörs ca 1,03 miljoner av EU- och EFTA-medborgare. Italienare, tyskar, serber och portugiser är de största undergrupperna. Siffrorna innehar omfattande proportionerlig position i statistiken om landet, men detta tilltrots måste de tolkas i relation till landets regelverk för medborgarskap för att förstås bättre. Schweiz är ett av länderna i Europa som har den hårdaste politiken när det kommer till beviljande av medborgarskap. Förutom federal lagstiftning är ärendet under ytterligare styrning i kantonförsamlingarna vilket kan innebära att en enskild ansökan om medborgarskap kan i vissa fall fordra parlamentets eller tom folkets direkta röststyrda medgivande.

I sammanhanget gör man inte ämnet rättvisa utan att påpeka att immigrationsaspekten givetvis är 1 del av regelverkets omformande. Centraleuropeisk historia och politisk turbulens har i sig varit geografiska, politiska och juridiska skulptörer av kontinenten. Detta är dock ingen nyckelförklaring till renodlingen av det som Büchi ser som medveten etnisk och kulturell isolationism. Etnisk identitet är en diskussion som står högt i kurs i Schweizisk politik och liksom den övriga kontinentens radikaliserade syn på utlänningen har den geografiska distansen till ursprunget fått en avgörande roll. Terminologiskt och praktiskt råder det en omvänd situation mot vad vi är vana vid – där har integration blivit ett fult ord och assimilation är termen för framgång. I termer med övriga Europa finns det, givetvis, en aktuell bov över vilka man kan spela ut sina frustrationer. Den geografi- och etnicitetsstyrda fientligheten har varit det lyckande receptet som gett det främlingsfientliga SVP dess framgångar. I senaste valet blev partiet landets största parti och en av de mest använda valaffischerna (med det uppenbara budskapet) var denmed de vita fåren som sparkar ut det svarta ur det Schweiziska territoriet.

Dagens val, som enligt bedömare lutade åt att röstas ner men som uppenbarligen blivit motbevisade, är inte ett första steg i en trend, det är en strategisk fortsättning. Med en troligen lika ogenomtänkt statistisk uppskattning av ”vem som är muslimen i landet” som i Sverige deltar Schweiz befolkning i hets- och smutskastningsfabriken som har blivit västs nya varumärke. Hot-, hat- och föraktpolitiseringen om utlänningen syns åter i den pyramidform där muslimen befinner sig i den absoluta toppen. Ju längre upp desto mer främmande – Arab? Afrikan? Mörkhyad afrikan? Tredje/andra/första generationens invandrare? Med en attityd som talar om ”en gång invandrare alltid invandrare” är samhällets nationella dörr stängd för de främmande och ju mer du uppfattas som det desto fler lås hängs det på insidan. De som är på plats göms undan och målas över, och med politisk propaganda har muslimens livsstilsassocierade moské fått folkets likställande med övertagande och kontroll. Islamismen har blivit världens kryptonit och numera räcker det gott och väl med ett påstått sken för att majoriteten ska falla ner på knäna. Är rivning av de 4 existerande minareterna nästa steg? Man ska inte fördumma sig. Det är den utländska muslimska identiteten som sticker i ögat. Det är den explicita existensen av den som förblindar till hat. Faktumet att den inte har neutraliserats i städskåpet, i diskavdelningen eller i verkstadsuniformen får hatet att koka. Diverse organisationer och skamsna rikspolitiker har försökt motarbeta SVP, men folket har sagt sitt – precis som det gjorde 2007. Rasismens röst - directly from the horse’s mouth. Überfremdung für alle.

Uppdat 091130: nu börjar de oroliga magarna puttra och man varnar för att de elaka muslimerna kan bli sura. Vilket sk*tgöra alltså - man ska kränka, förbjuda och förtrycka - men det ska inte komma några protester, reaktioner eller ens sura miner. Ställer folk inte upp på rösten som har talat så är det dem felet är på - de borde svälja kådan och le tillbaka mot det snälla Schweiz som om inget har hänt. Min förhoppning är att extremister och terrorister får mental och handlingsparalys och inte ställer till med något för någon någonstans. Samtidigt hoppas jag att världens muslimer gör sin röst, vilja och köpkraft hörd och ger Schweiz det fredligaste men monetärt smärtsmmaste protestfingret de någonsin har fått.