”Vore jag Bengt Westerberg skulle jag tälta på en öde ö och aldrig någonsin visa upp mig i civiliserande sammanhang igen”. Med den där självsäkra provocerande rivstarten hade jag tänkt inleda detta inlägg. Jag ångrade mig när tänkte genom fortsättningen och insåg att jag inte kunde stå för den. Jag förutsatte att Westerberg var samma sak som person och som politisk karaktär. Jag tänkte tillbaka till nittiotalets liberala mod som sammanfattades i initialerna BW och FP. Vi tyckte oss se Bengts respekt för människovärdet sända en chockvåg genom hans kropp när respektslösa rumpor kom kontakt med samma soffa som honom i tv-studion. I min naivitet utgick jag ifrån att mannen, myten, politikern var som en diamant, lika skinande, stabil, pålitlig och värdefull som alltid. Foget saknas, och där fallerar min bombastiska första rad. Folkpartiet har ömsat sitt förlegade humanistiska skinn och Westerberg har omformats till en tyst affirmativ partikamrat. Det stämmer inte överens med den omtyckta Westerbergs reaktiva frispråkighet och spinala hållning i stål. Man räds att förändringarna behagar honom och likväl förstår man hur illa det ligger till för den folkliberala själens nedbrytning när inte ens Westerberg vill vara Westerberg längre.
Der Volkspartei ådagalägger sitt politiska emblem på samma sätt som många andra etablerade partier gör ute i världen – budskapet underställs budbärarens ansikte i förhoppning att manövern kanaliserar om de svåra frågorna. Man anammar och implementerar essensen av en dagordning vars upphovsmän man annars fördömer offentligt. Skillnaden bedöms ligga i vem det är som håller i micken. Ifall man har en obefläckad förfluten politikhistoria kan detta missbrukas i förtroendebyggande syfte. Till exempel anser betecknade liberalfascister att det råder flagrant principiell och politisk skillnad om det är Jimmie Åkerlund eller en folkpartist som motionerar om eller agiterar för en viss politisk diskurs. Detta tycks stå sig även om bakgrundmaterialet, realsyftet, besluten, ändringarna, konsekvenserna och de önskade effekterna sammanfaller med millimeternoggrannhet. Det finns ingen mening med att ett parti och dess representanter lurar sig själva genom att intala sitt eget ego att det är fött med moraliskt företräde. Frågan är om de faktiskt tror att vi observatörer är så dumma som vi behandlats efter.
Bara man är villig att observera så ser man hur läget är. Westerberg förskjuter gärna extrempolitiken i kritiserade partier genom att urskulda det egna partiets snarlika politik, men som alla redan har fattat så finns det ingen rök utan eld. Der Volkspartei utgör med sitt maktstrategiska faktum en signifikant politisk faktor med inflytande utöver dess valprocentuella proportionalitet. Partiets nutida liberalfascistiska agenda i kombination med dess ledningsposition lockar till sig vad man tidigare såg som ideologiska ärkefiender såsom flugor lockas till hästskit. Tidigare har partiet fått oförväntad välsignelse från NyD-pampen Bert Karlsson för sin politik. Nu senast slöt sig Ian Wachtmeister till hyllarna av sina ideologiska bröder. Ironin är så graverande. Man kan roa sig själv med tankar gällande ifall det är folkpartiet som har blivit främlingsfientligt eller om det är NyD-duon som har grott ett människovänligt samvete över åren. Den villige observerar det uppenbara. Det hälsosamma Sverige trodde att andemeningen i fientligheten dog med tokarnas politiska karriärdöd. Verkligheten är att Der Volkspartei har valt axla NyD:s ideologiska mantel, något som numera betecknas som partiets varumärke och bland dess främsta väljarlockbeten. När jag försöker se vad Westerberg har att säga om nutida folkpartiet utan att leka advokat får jag läsa att tv-studions reaktion var något annat än det som vi uppfattade. Han ombads lämna plats för de nyanlända NyD-gästerna av produktionspersonalen och lämnade aldrig stället i protest. Vi var hade vilselett oss själva: Westerberg var tydligen aldrig Westerberg, han höll bara sitsen varm tills idédrabanterna kom. För honom finns det inte att våndas över.
Der Volkspartei ådagalägger sitt politiska emblem på samma sätt som många andra etablerade partier gör ute i världen – budskapet underställs budbärarens ansikte i förhoppning att manövern kanaliserar om de svåra frågorna. Man anammar och implementerar essensen av en dagordning vars upphovsmän man annars fördömer offentligt. Skillnaden bedöms ligga i vem det är som håller i micken. Ifall man har en obefläckad förfluten politikhistoria kan detta missbrukas i förtroendebyggande syfte. Till exempel anser betecknade liberalfascister att det råder flagrant principiell och politisk skillnad om det är Jimmie Åkerlund eller en folkpartist som motionerar om eller agiterar för en viss politisk diskurs. Detta tycks stå sig även om bakgrundmaterialet, realsyftet, besluten, ändringarna, konsekvenserna och de önskade effekterna sammanfaller med millimeternoggrannhet. Det finns ingen mening med att ett parti och dess representanter lurar sig själva genom att intala sitt eget ego att det är fött med moraliskt företräde. Frågan är om de faktiskt tror att vi observatörer är så dumma som vi behandlats efter.
Bara man är villig att observera så ser man hur läget är. Westerberg förskjuter gärna extrempolitiken i kritiserade partier genom att urskulda det egna partiets snarlika politik, men som alla redan har fattat så finns det ingen rök utan eld. Der Volkspartei utgör med sitt maktstrategiska faktum en signifikant politisk faktor med inflytande utöver dess valprocentuella proportionalitet. Partiets nutida liberalfascistiska agenda i kombination med dess ledningsposition lockar till sig vad man tidigare såg som ideologiska ärkefiender såsom flugor lockas till hästskit. Tidigare har partiet fått oförväntad välsignelse från NyD-pampen Bert Karlsson för sin politik. Nu senast slöt sig Ian Wachtmeister till hyllarna av sina ideologiska bröder. Ironin är så graverande. Man kan roa sig själv med tankar gällande ifall det är folkpartiet som har blivit främlingsfientligt eller om det är NyD-duon som har grott ett människovänligt samvete över åren. Den villige observerar det uppenbara. Det hälsosamma Sverige trodde att andemeningen i fientligheten dog med tokarnas politiska karriärdöd. Verkligheten är att Der Volkspartei har valt axla NyD:s ideologiska mantel, något som numera betecknas som partiets varumärke och bland dess främsta väljarlockbeten. När jag försöker se vad Westerberg har att säga om nutida folkpartiet utan att leka advokat får jag läsa att tv-studions reaktion var något annat än det som vi uppfattade. Han ombads lämna plats för de nyanlända NyD-gästerna av produktionspersonalen och lämnade aldrig stället i protest. Vi var hade vilselett oss själva: Westerberg var tydligen aldrig Westerberg, han höll bara sitsen varm tills idédrabanterna kom. För honom finns det inte att våndas över.
4 kommentarer:
Om folkpartiet någonsin hade en själ så har man helt klart sålt den för ett stycke brun skjorta. Att Greven och Bert ger sitt stöd kan inte annat än bekräfta tesen.
Jag tror att det är oundvikligt att SD tar sig in i riksdagen 2010 och när de gör det kommer jag att skicka en officiell kommuniké till president Obama och be honom att invadera Sverige. Som svepskäl kommer jag att ange att vi har ett urananrikningsprogram.
Mitt största hopp står till att SD floppar politiskt på samma sätt som NyD gjorde. När partiet väl får mandat att tala i riksdagen visar det sig att politiken är innehållslös och byggd på fantasier.
I Bästa fall en fyra år lång influensa för oss som är "nysvenska" eller "kulturellt icke-svenska". I bästa fall...
...annars kan jag se en fortsatt alliansregering med SD som utomministerligt stödparti. På FP:s initiativ, då har ju nästan samma politik ändå!
Bouhamza:
jag tror, precis som Du, att vi tyvärr kommer att se SD i riksdagen efter nästa val. Även om mina förhoppningar sammanfaller med Dina så ser jag inte på prognosen lika positivt. Jag tror att SD är här för att stanna av samma anledningar som övriga Europas SD:are etablerat sig i de politiska finrummen. Fientligheten har alltid funnits där, det har bara gällt att illustrera det i ord, handling och politik – via rätt person med påbackning från rätt organisation som står för ett fullständigt partiprogram. Periodvis har diverse andra nationella prioriteringar lett till att partier, som betraktats som regeringsmässigt inkompletta, inte kunnat komma ända fram. Enfrågepartistämpeln är under sådana förhållanden en dödskyss för politisk karriärism. Den gemensamma nämnaren för Europas SD:are är som jag ser det att man har ny framgångsrik strategi (med visst vatten på kvarnen) där man når ut till många väljare, i synnerhet förstagångsväljare och ungdomar, på ett helt annat sätt. Man pratar om många frågor samtidigt, såsom ett parti förväntas göra. Man motiverar sin fientlighet med förankring i tiden och nuet. Man ställer fram en social dynamik där allt, till skillnad från tidigare förbannade enskilda personers galla över enskilda händelser, hänger ihop som gör så att det uppfattas som naturligt att kulturer är inkompatibla. Denna taktik är så pass framgångsrikt att partiet i sig inte behöver ha regeringsmakt, vilket vi har sett i Danmark t ex. Man har den moraliska och andliga makten i den politiska atmosfären utan att för den delen behöva smutsa ner sina fingrar. Att vi ser samma tendenser här är inläggets kärna – alliansen med FP i spetsen är numera SD:s megafon.
http://absolutebanana.blogspot.com/2009/09/lovely-eid-commendations-by-socialists.html
http://absolutebanana.blogspot.com/2009/09/sleeper-cells-united-part-1.html
http:/
/absolutebanana.blogspot.com/2009/09/bird-to-nerd-its-shock-and-awe-part-2.html
Om vi nu får rätt, säg att SD tar mandat 2010, hur tror du de andra invandrargrupperna kommer att reagera. Finnarna röstar ju i mångt redan på SD, men de andra? Hur kommer latinamerikaner, sydeuropeer, slaver, kristna araber etc att reagera?
Tar man skydd bakom muslimerna, så som europa tog skydd bakom polen 1937 och hoppas att bara muslimernas rörelsefrihet inskränks så kommer högersopskyffeln att nöja sig, eller?
S har ju redan tendenser till utspel där muslimerna skyddas på villkoret att S-kvinnor får diktera vilkoren för skyddet.
Här i min lilla miljonprogramsenklav går vi säkra, men vad händer när vi tar oss ut utanför, kommer vi då vara legitima måltavlor för trakasserier? Vi väljer ju att "våldsamt kämpa mot att integreras" genom att hävda rätten till att bära vilka kläder vi vill.
Jag har funderat på strategin att alla sveriges muslimer blir medlemmar i SD och helt enkelt kapar partiet på nästa partistämma, avsätter Åkesson och spenderar hela valbudgeten på U-landshjälp.
Bouhamza:
Mycket intressant och angelägen fråga. Om vi för en stund accepterar en kulturell, etnisk och human linje mellan ”svenskhet” och ”muslimhet” såsom SD menar - vad kan vi förvänta oss av våra ”närmaste” i utsatthet? Finns det stöd att förvänta sig eller kanske rentav risker att frukta? Jag försöker se hur det är ute i Europa och jag räds att du kanske får rätt. När kedjorna dras åt och man sätter igång en social ”fight or flight”-stressituation så blir det en del protester, men samtidigt finns det ett vardagsliv att sköta. Jag tror att principen ”var man för sig själv” blir den dominerande kursen. Folk lär uppfatta förändringarna som drabbar muslimerna (exklusive dem själva) som rimliga ur ett helhetsperspektiv - det ser vi redan nu. Det är inte sällan jag hör invandrare med icke-muslimsk livsstil bruka språk som ”åk till Saudiarabien om det är svårt här”. Man anser att muslimer bör acceptera unika begränsningar som rimliga eftergifter i samlevnadens namn. I detta finns även en anklagande varning om att muslimerna må sjunka men de ska för Skånes skull inte dra med sig alla andra. De muslimska protesterna tolkas som absurd defensiv uppstudsighet och i denna stressituation är det inte ovanligt att de som ser sin chans låter sin egoism styra denne.
Det finns ett stort potentiellt spelrum för opportunister av Avci-typ att missbruka i ett kirurgiskt sterilt politiskt spel, något vi redan har sett. Personerna kommer med ett inbyggt slugt alibi – de befinner sig i ett lojalitetens ingenmansland som är svåråskådligt för den enskilde personen. Behandlas de med silkeshandskar kommer de undan med sin fallenhet för rasism, trycker man åt dem precis på samma sätt som man trycker åt alla andra anklagas man för att vara orättvist hätsk bara för att det är en hon/en invandrare/etc.
Vad tror Du själv, Bouhamza? Din infiltrationsstrategi är guldvärd och jag är på som bara den!
Skicka en kommentar