The template ghost whisperer

Ohmmm.....Ohmmm.....Boyakaasha! Det var väl ändå en tidsfråga innan Demirbag skulle in och kommentera saken. Att hon skulle klara av att hålla sig på distans när muslimer grillas är lika sannolikt som att se en åsna rabbla upp multiplikationstabellen för siffran 0. Och då är det den snälle sidan av mig som talar. I henne finns det en transkriberad fascination för eländet, ungefär som en dysfunktionell unge som aldrig får nog av att slänga stenar på katter. De som träffar förgyller dagen och övergår i skrytmoment inför häpna klasskamrater. Man överdriver om man menar att det i nuläget finns hopp om att få se journalistiska truismer som objektivitet, saklighet och mångfacetterad problematiseringsförmåga som fru Stens professionella ledstjärnor. De krystade försöken som uppenbarar sig sporadiskt genom texterna påminner starkt om dekorativa såsslingor på lyxkrogsserveringar. Ett nödvändigt ont som kocken hoppas ska höja gästens matupplevelse men som vi vet att vi debiteras ett alldeles för högt pris för.

Det passar liksom inte ihop med kärnan i uttalandet. En skogsbrand blir inte mindre miljöfarlig bara för att man väljer anlägga den med hjälp av återvunnet papper och miljövänliga tändstickor. Det som uppfattas som försonande eftergifter till muslimerna är i en kulör som inte är klädsam den Dilsa hon valt att visa sig som. Huruvida man väljer låta detta istället falla under genuina ansträngningar att kompensera tidigare otydlighet är upp till var och en. Jag är inte så värst hoppfull. Ämnet är som bekant flickan som är i konflikt med sin skolledning gällande bärandet av ansiktsslöja i skolan. Dilsa extenderar det så pass att hon rubricerar om det till islamistisk invasion. Den gröna (sic!) tråden, som i fru Stens fall rullats ihop till en nysta och hackats i mindre bitar spritt över hela manuset, är att flickans ambitioner ska tolkas korrekt i sitt rätta sammanhang: det är softcore-islamism som iscensätter en beslöjad (haha!) offensiv med mört vatten. Detta malware kan gömma sig under de mest transparenta täckena och dess infiltrativa agenter kommer i många olika skal. Teorin framläggs som en mischmaschig kompott där islamismen utges för att vara den förenande faktorn.

Demirbag har länge uppvisat en svaghet för att leka goodwill-ambassadör för liberalismen, både som ideologi och som allmän inställning. Det hon inte uppvisar (offentligt?) är medvetenhet om att den oäkting hon och hennes liksinnade gullar med är något de flesta av oss andra tar avstånd ifrån. En snobbigt rik fascist har förgripit sig på liberalismen och bedrivit otukt med henne. Efter flera plågsamt långa år avlades det fram en avkomma som försköts av liberalismen med detsamma - liberalfascismen. Budskapet strålar ut ur orden och med sin lilla text hinner Demirbag byta namn till Ekeroth. Allt som luktar "Muslim No. 5" läggs upp på en hylla som förutspås bli tung nog inom snar framtid att falla ner på västerlänningens huvud och knocka henne ur hennes sjufjädra godtrogenhet. Flickan, slöjan (medvetet odefinierat och likaså jämt nedsvärtat), Halal-tv, Iran, Salman Rushdie-affären, araberna, muslimkramandet inom vänstern, hatobjekt inom muslimska organisationer (och organisationerna själva för den delen), Durban II-diskussionerna, demokrati - på en och samma bräda. Puh, en imponerande konspirationsteoretisk kaskad på DN:s bästa sändningstid.

Konklusionen av fru Stens tankekarta är att i och med att "islamisterna flyttat fram sina fronter" på ett skrämmande brokigt sätt så är vi redan inne i ett avgörande moment - man måste kuva friheten för att säkra den. Islamisterna söker sig överallt och den liberala generositeten ska ej tillåta sig utnyttjas. Personens (i detta fall flickans) rättigheter sätts under en perverterad lupp och argument om arbetsplatsuniformeringens helgedom och fräcka opassande intrång i privata religiösa sfär används för att agitera för selektivt förtryck inom offentlig omsorgsverksamhet. Någon borde kanske påminna Demirbag om att den skattefinansierade skolan inte är en liberalfascistisk egendom eller lekplats och är det någonstans som barn får utvecklas på egna bejakade villkor så är det där. Den individualismtribut som hon inledningsvis graderar sig med framstår som ett hån av densamma när hon ägnar resten av artikeln åt att selektivt misstänkliggöra och göra undantag för den hemska flickagenten. Att flickan själv har ordnat med praktik- och arbetsplats passar inte in i självisoleringstesen därav berörs den inte av Dilsa. Det är principen att få bär plagget under gemensam tak som är irriterande och som måste bekämpas i de liberala värdenas namn. Ofattbart att hon har bokstäver över till att skryta om fristad för samma personer som hon uppviglar emot. Det är ändå Dilsa med sin stympade liberalism som uppvisar sitt konspirationshysteriska förakt för den religiösa människan.

Det finns ytterligare en stämpel tvärs över hela artikeln, något som vid det här laget kan betraktas som en obligatorisk disclaimer, ett självproklamerat varumärke från henne sida - demokratins inkorporering i tid och otid. Vi talar då inte om demokrati i dess stilrena definition och utövning, utan som en titel för en massa andra undertitlar som följer efter den som kycklingar efter hönan. Texterna, med den aktuella i spetsen, manifesterar en oförmåga att dissociera demokrati från andra önskvärda attribut i samhället och vi matas jämt och ständigt med föreställningen att demokrati är garant för frihet, fred, mänskliga rättigheter och individualism. Det sker inom samma omfång där hon argumenterar för diskriminering av ett fåtal individers individuella rättigheter inom ramen för vår gemensamma pott. Att det sker så flagrant ger upphov till specifika spekulationer. Är det meningen att vi ska blidkas från att se kärnan när vi har politiskt korrekta solkatter i ögonen när skribenten själv slår undan benen på den demokratititel hon serverat för oss? Eller mån det vara liberalfascismen som viftar med sin svans?

Utfallet blir detsamma. Konspirationsteorierna Demirbag tar till för att demonisera människan som inte stämmer överens med den liberalfaschistiska personschablonen är inte unika. De är inte de första eller de enda av sin sort. Dilsa vill överhetta marken under fötterna för alla hon föraktar och hennes sånger syftar till att isolera, torka ut och alienera människor i deras eget hem. När det följs upp med oemotsagda anspråk på liberalism hamnar en del av skammen på de politiskt bundna liberalerna. Jag tror dock inte att det bekommer dem särskilt mycket. Der Volkspartei följer modell Danmark inte bara genom att imitera Venstre utan även genom renodlade drag att legitimisera Svärjedetonanterna och göra deras anda rumsren. Partiet och dess ideologiska publicister gör sitt bästa för att utgöra stödparti för SD-manifesationen, samtidigt som SD håller sina händer rena (i dagsläget har de ingen reell makt). De genomdriver deras politik under egen fana och man undrar om det kan sammanfattas som endast makthunger. Hyckleriet är en bitter bismak som kommer fram varje gång liberalismen agerar förkläde för liberalfascismen. Om man tror att man kan bränna ner sin egen stad i rädsla för att en utomstående ska göra det och samtidigt hoppas på att ingen märker det så blir i alla fall jag mållös....men inte ordslös.

Den vanställda liberalismens selektivitet är det verkliga hotet som har flyttat fram sina fronter. När vi har ett fall där alla potentiella konsekvenser till klädseln har bearbetats så står kärnan i motståndet kvar. Säg det som det är fru Sten - flickan, de som tycker som henne och de som tycker att människor har rätt att leva ut sin icke-invasiva individualism icke är önskvärda i ditt Sverige. Då tar du åtminstone bladet ur munnen och står för den begränsade valfriheten. Du har ju fått Skolverket och lärarförbunden på din sida. Att sällskapet tar denna ställning och håller för munnen om övrig klädsel i skolan - alla kategorier - uppvisar det samma tankemönster. När barnen går runt som skyltdockor och levande reklamplakat för företagen, när de utsätts för grupptryck som förmedlas vidare till slitande föräldrar som tvingas betala hutlösa överpriser för reklametiketter för märkena, när detta hetsas till bisarra kroppsmodifikationer, sminkuppgörelser, ideal och modeller - då kvarstår individualismen som det viktigare liberala kortet. Detta överdos i liberalfascistiskt hyckleri slår kolesterolproblematiken med hästlängder. Med denna utgångspunkt kan steget till Frankrikes sjalförbud inte vara långt, inte när den har varit uppe för diskussion hos samma gamla rävar. Demirbag upprepar sig själv och muslimföraktarna älskar henne.