Lovely eid-commendations by the socialists

Vilken trevlig överraskning! Vilket förtjusande initiativ! Vilken härlig plan för samhörighet och motarbetande av extremistiska och rasistiska krafter! Tidigare har kommersialismen fått upp ögonen för och uppmärksammat den muslimska köpkraften under ramadanmånaden och det efterföljande firandet. Vi har dock inte sett någon moralisk förbrödring likt det vi ser ske utomlands. Amerikanarna brukar vara bra på dessa vänliga och subtila gesterna som betyder mycket. Nu har ett gäng socialdemokrater brutit denna tystnad genom att öppna upp en vänlig broderlig famn på första dagen av ramadanavlutningsfirandet. Man blir rörd över denna åtbörd i gemenskapens och försoningens tecken. Lyckönskningar under detta härliga firande, vilket charmerande incitament för broderskap. Socialdemokratins själ pulserar ut samhällssolidaritet i chockvågor.

Det tragiska är bara att det inte är sant. Inte det minsta. Snarare har läsare fått erfara det omvända. Ett gäng ur S-kvinnor publicerar idag en artikel som får mig att bli bra bekymrad över ifall det rödgröna blocket kommer att göra sig förtjänt av min röst vid nästa val. I början försöker texten ge sken av att vilja problematisera de gnistor som kan uppkomma i multikulturalismens fogar och därmed ge förslag på förbättringar för allas bästa. Det dröjer dock inte längre än till sista raden innan man har begripit att skriftpubliceringens timing inte var av gunst. Det var inte för att sträcka ut en hand att skaka under denna underbara dag. Nej, enligt damerna är risken stor att vi, de muslimska männen, kommer att låta deras utsträckta händer frysa i vädret eftersom vi är programmerade efter könsisolationistiska integraler. Budskapet är helt enkelt att det finns en (oviss mängd med) extremister som fått fria händer i samhället och som utövar sina förkastliga livsstilar genom att tvinga sina rutiner på alla andra. Samtidigt är dessa riskfaktor som inte bara förstör för sig själva utan även för de andra, snällare folkhemsmuslimerna.

Om det inte redan framgår av texten så har jag valt att inte hymla med min irritation. Att gå in under en tid av generell glädje eller sorg för en fraktion av samhället, oberoende av dess spridning över politiska, socioekonomiska eller etniska måttstock, och forechecka sin egen ideologi är för mig inte bara okänsligt och opassande utan även ouppfostrat och opportunistiskt. Detta kan man ärligt tillhandahålla utan minsta ställningstagande i något av de nämnda frågorna. Samhällsfiranden är godhetens och gottgörelsens tider. Det är då fiender kramar om varandra och glömmer bitterheten i det förflutna. Det är felande personer försöker förlika sig med sina misstag. Vettet att se detta verkar inte finnas hos detta sossepack och relevansen av timingen ligger på samma nivå som att använda sig av julens grace för att moraliskt skuldsätta nationen för att det råkar finnas ogillade grupper som också firar jul.

Ett sådant osmidigt klavertramp kan kompenseras av ett tydligt och solidariskt budskap. Detta fall är budskapet tydligt men samtidigt flaxande osolidariskt och inskränkt. Det hjälper inte att använda politiskt korrekta nödrim som bulkmedel mellan de pregnanta raderna då dessa synligt skyr och dissocierar sig från varann som olja i vatten. För i skribenternas huvud går det som de hänvisar till som "extremism" hand i hand med det som de menar är "tvång". Vi talar då om händer som ej går att separera på eftersom det är bundna via (manliga) handklovar. Ett klassiskt exempel på manlig onyanserad grymhet som dominerar kvinnlig oreflekterad skräckslagen hjärntvättad obegåvning. Mannen som inte vill skaka hand är en chauvinistisk gris och kvinnan som inte vill göra det är för dum för att inse det vakuum som applicerats runt henne och som berövar henne förmågan att se över sitt eget bästa.

Det finns en annan skugga över denna sossifierande uppläxning. Även om det finns ett försök till att ympa texten med välklingande uttryck om det "mångkulturella samhället" och det förkastliga i "fördomsfulheten och rasismen" så hamnar en betydande del av bördan av muslimföraktet och dess olagliga manifestationer enligt sossepacket på de inkompatibla muslimerna. Det är ironiskt att det är just S-kvinnor som på allvar menar att dessa grupper och andra muslimer har dem att skylla på för det ökande föraktet och att de måste ändra sig för att inte råka illa ut. S-kvinnor, som river väggar och hus över idéer som på minsta lilla sätt misstänks skuldbelägga våldtagna kvinnor för det de råkat ut för. Ändock förefaller det som ett fascinerande ställningstagande att samma analogi tillämpas, eftersom de har själva definierat, fiende- och omyndigförklarat den åsyftade gruppen.

Min upplevelse är att detta är den trend vi har hoppats inte ska missta av sig från Danmark som börjar synas. Det vi i Sverige kritiserade Danmark för händer just här, just nu. Dansk folkepartis enorma makt är primärt inte resultatet av sitt väljarkår utan snarare den politiska atmosfärens anpassning efter dess program. Från ideologiska konfrontationer och medvetna kollisionskurser på den politiska arenan övergick den öppna agendan i ett tävlande om vem som kunde överträffa Dansk folkeparti i dess egen fientlighet. Kjaersgaard&co tillhör onekligen världens lyckligaste folk när de andra utför deras önskemål utan att de för den delen kan hållas ansvariga. Svärjedetonanterna är på frammarsch, liberalfascismen har sprungit dess ärenden ett bra tag tillbaka. Kampen om vem som nyper mångkulturen hårdast i örat har börjat. Har dessa två fått sig en lillasyster som döpts (borgerligt, förstås) till sossefascismen? Eller är det ett återupplivande av gamla blodröda spöken som går i samma spår? Det återstår att se under det kommande året (och framåt).

Samtidigt som den ansiktstäckande seden är något främmande för mig och de kulturer jag har i mitt liv så respekterar jag de (ytterst få) brukare som önskar ha plaggen och jag litar på att de har intelligensen att fatta ett självständigt beslut. Att beröva människor deras individuella och mentala integritet är inte att tillmötesgå, det är att dumprovocera. Det är då inget underligt att bland kommentatorerna hittas ett applådkår som vanligtvis hör till sidans SD-hyllande lynchmobb. Monokulturen har fått ivrare av kvasisubtil karaktär. De använder sig av samma metoder för samma delmål inom ramen av samma argumentation. Blir det mera suggestivt för att talarna viftar med varsin röd ros? Ett förledande som vänder på magen. Det var inga känslosmekningar av eid som de bjöd på. I det receptet sockrade man kakan med populistiskt guldsocker för att få det att glimra extra fint. Man har lagt in en muslimbrandvägg bland underskrifterna och den sossifierade mångfalden verkar åter ha förpassats till pizzeriorna, CD-hyllorna och TV-n*g*rn. Snälla, kom om fem år och säg att jag överdrev.