Tiden går och hyckleriet växer och mognar. Hyckleri är ett ord som står högt i kurs för tillfället på denna blogg. Hyckleri är det som slår mig när jag läser högerpopulisternas texter eller frånvaro av texter. Jorå, frånvaron av yttringar från en annars überengagerad opinionsbildare är ett budskap i sig att läsa, begrunda och tolka och den är minst lika viktig som en skriftlig opinion. Många av de som annars brukar skrika sig sterila har idag svalt tungan och/eller håller en låg profil. Eller så kläcker de ur sig dumprovokationer. Man försöker leka med tanken ifall händelseutvecklingen initierade ett chocktillstånd så oväntat, oförutsägbart och otänkbart att det sände en passiviserande tryckvåg genom opinionsstropparnas högerflank med påföljande moraliskt slaganfall. Det kan dock inte vara hela förklaringen. Avhållsamheten från engagemang i ett ämne som detta, när det vid tidigare tillfällen har varit luft och vatten för dem, är ett starkt ställningstagande som bekräftar dubbelmoralen. Eftersom både den häftiga debatten och de diplomatiska kryssdragen i grund och botten sammanfattas som en dragkamp om yttrandefrihet och moralisk korrekthet (sic!) så kan inte en tystnad accepteras lättvindigt. Jag talar givetvis inte med hänvisning till artikeln utan Israels reaktion.
En anklagelse i en artikel riktar sig mot en armé tillhörande en stat som beskriver sig själv som sekulär. En politisk anklagelse mot regeringens militära makt. Så långt är det fakta som presenteras. Längst vägen morfas kärnan av anklagelsen om till ett etniskt trakasseri, en generaliserande anstormning mot en befolkning. Den politiska aspekten raderas och istället ersätts den av en orörbar global folkslagsspecifik angelägenhet. Det är inom denna ram som hyckleriet uppdagar sig självt. När dubbelmoralen inte ser till att anföraren snubblar över sin egen intellektuella tafflighet så får den tystnaden att tala för sig själv. Ett färskt exempel är Birgitta Ohlsson som är en av de som drabbats av sig själv och tillsynes gjort ämnet relativt obekväm att hantera. I Jerusalem Post är hon radikal och tydlig med sin yxa:
I svensk media hade hon dagen innan (sick igen!) varit helt annorlunda:
Även om den sista meningen är i sammanhanget en fullkomligt malplacerad och intetsägande mjuklandning så framstår citaten som varandras poler. Helle Klein reagerade på JP-uttalandet och i en intern mailväxling har Ohlsson förklarat att hon har varit "lösryckt och kreativt citerad", något hon försökt informera Jerusalem Post om som dock visat svalt intresse för förtydligandet. Huruvida vi kan ta detta som trovärdighetssänkande minuspoäng för det konservativa JP eller Birgitta Ohlsson är något att diskutera. Det är givetvis välkommet att Ohlsson förtydligar sina ord men jag kan inte gräva mig ur hur den kreativa citatfriseringen ska ha gått till. Är man felciterad så är man felciterad, och det påstår hon sig inte vara. Det subtila mailandet och den krypterade förklaringen luktar mer bortförklaring än genuin korrigering. Det är troligen inte meningen att verkligenheten ska nå oss riktigt ännu och så länge den offentliga tystnaden håller sig står citatpolerna och häcklar varandra.
Det är ändå inte här dubbelmoralen når sin kulmen. Under händelseutvecklingen med de danska karikatyrbilderna och Vilks rondellhund fanns det betecknande initiativ från denna högerflank som nu lyser med sin frånvaro. I och med att principiellt så är det samma kärnfrågor som står upp för diskussion är jämförelsen med dom händelserna varken främmande eller orättfärdiga. Givetvis förs tankarna dit. I botten dock råder det klara skillnader: teckningarna var inte några politiska anklagelser om statliga förbrytelser utan tjänade egna syften. Dessa var oberoende av gensvar från dom människor vars livsstil och religiöst-kulturella bakgrund den riktade sig emot. Man kan betrakta det som att i detta fall gick saker och ting åt det motsatta håller jämför med AB-artikeln - betraktelsen av oppositionen från befolkningsspecifik angelägenhet till en politisk ställning. Muslimerna var nu en unison generell politiserad fiende och man skulle tydligt visa och upprepa sitt ställningstagande.
Under den sista veckans händelser har det skett en utveckling som stadigt stiftar de dubbla måttstocken. Av någon anledning tillåts inte muslimer vandra för långt bort från ämnet utan släpas tillbaka av högerpopulisterna och placeras i en lämplig position för att användas som ett motargument. Muslimerna delges en roll och får en hel del av det sura när kärnfrågans beröringspunkt egentligen inte är en muslimsk angelägenhet. Förvisso har detta en kraftig del av sin rot i något som har berörts tidigare - händelsen har delat Sverige utefter de traditionella politiska färgrollerna och högerpopulisterna anser sig ge igen på Kvällsblaskan (läs vänstern) genom att klämma dess gosenalle "Musse". En totempåle att krossa vänsterns huvud med. Med tidigare händelser i minnet och högerpopulisternas skenhelighet i hand skulle nästa steg egentligen ha varit krav på att svenska och europeiska judar tar avstånd från den israeliska statens beteende. Vi skulle ha sett dem förbryllas över stödet som europeiska och svenska judar visat Israel och vi skulle bevittna dem grämas över tystnaden hos de "interna" organisationerna, föreningarna och profilerna. Vi skulle ha hört den rikta skarp kritik mot dessa som borde vara ute och hagla fördömanden över Israels groteska angrepp på den svenska yttrandefriheten. Det blev aldrig så. Man skulle kunna tro att beror på att de utvalda högerpopulisterna har grott ett samvete som börjar göra skillnad mellan rätt och fel oberoende av vem det är som nyttjas av det. Man skulle kunna tro att de egentligen fattat att man inte kan lägga en broders skuld på en annans axlar. Man skulle kunna tro att de har insett tidigare misstag med kollektiva krav. Man skulle kunna tro att de har öppnat ögonen och insett att en vacker dag kan det mycket lätt komma tillbaka. Dessvärre påvisar dumprovokationerna, råmotiverade musliminvolveringen och den övriga tystnaden att det handlar endast om spel där allt är tillåtet mot fienden, inklusive ohederliga metodik. Med skiftande moralfokus beroende på vem det är man diskuterar har högerkaraktärerna ännu en gång visat vad de är gjorda av.
En anklagelse i en artikel riktar sig mot en armé tillhörande en stat som beskriver sig själv som sekulär. En politisk anklagelse mot regeringens militära makt. Så långt är det fakta som presenteras. Längst vägen morfas kärnan av anklagelsen om till ett etniskt trakasseri, en generaliserande anstormning mot en befolkning. Den politiska aspekten raderas och istället ersätts den av en orörbar global folkslagsspecifik angelägenhet. Det är inom denna ram som hyckleriet uppdagar sig självt. När dubbelmoralen inte ser till att anföraren snubblar över sin egen intellektuella tafflighet så får den tystnaden att tala för sig själv. Ett färskt exempel är Birgitta Ohlsson som är en av de som drabbats av sig själv och tillsynes gjort ämnet relativt obekväm att hantera. I Jerusalem Post är hon radikal och tydlig med sin yxa:
"I think it's devastating and totally unacceptable," Swedish MP Birgitta
Ohlsson, who sits on the parliament's committee on foreign affairs, told The
Jerusalem Post. "It's not the first time that we've seen similar stories in this
paper. Of course independent newspapers in a liberal democracy should have the
opportunity to criticize other countries, but this is crossing the line."
I svensk media hade hon dagen innan (sick igen!) varit helt annorlunda:
– Jag är absolut inte emot publiceringen av artikeln. Vi lever i ett fritt
samhälle och pressfriheten är en grundsten för vår levande demokrati. Men för
att den ska vara levande krävs en livfull debatt och diskussion, säger Birgitta
Ohlsson till Nyheter24.
Även om den sista meningen är i sammanhanget en fullkomligt malplacerad och intetsägande mjuklandning så framstår citaten som varandras poler. Helle Klein reagerade på JP-uttalandet och i en intern mailväxling har Ohlsson förklarat att hon har varit "lösryckt och kreativt citerad", något hon försökt informera Jerusalem Post om som dock visat svalt intresse för förtydligandet. Huruvida vi kan ta detta som trovärdighetssänkande minuspoäng för det konservativa JP eller Birgitta Ohlsson är något att diskutera. Det är givetvis välkommet att Ohlsson förtydligar sina ord men jag kan inte gräva mig ur hur den kreativa citatfriseringen ska ha gått till. Är man felciterad så är man felciterad, och det påstår hon sig inte vara. Det subtila mailandet och den krypterade förklaringen luktar mer bortförklaring än genuin korrigering. Det är troligen inte meningen att verkligenheten ska nå oss riktigt ännu och så länge den offentliga tystnaden håller sig står citatpolerna och häcklar varandra.
Det är ändå inte här dubbelmoralen når sin kulmen. Under händelseutvecklingen med de danska karikatyrbilderna och Vilks rondellhund fanns det betecknande initiativ från denna högerflank som nu lyser med sin frånvaro. I och med att principiellt så är det samma kärnfrågor som står upp för diskussion är jämförelsen med dom händelserna varken främmande eller orättfärdiga. Givetvis förs tankarna dit. I botten dock råder det klara skillnader: teckningarna var inte några politiska anklagelser om statliga förbrytelser utan tjänade egna syften. Dessa var oberoende av gensvar från dom människor vars livsstil och religiöst-kulturella bakgrund den riktade sig emot. Man kan betrakta det som att i detta fall gick saker och ting åt det motsatta håller jämför med AB-artikeln - betraktelsen av oppositionen från befolkningsspecifik angelägenhet till en politisk ställning. Muslimerna var nu en unison generell politiserad fiende och man skulle tydligt visa och upprepa sitt ställningstagande.
Under den sista veckans händelser har det skett en utveckling som stadigt stiftar de dubbla måttstocken. Av någon anledning tillåts inte muslimer vandra för långt bort från ämnet utan släpas tillbaka av högerpopulisterna och placeras i en lämplig position för att användas som ett motargument. Muslimerna delges en roll och får en hel del av det sura när kärnfrågans beröringspunkt egentligen inte är en muslimsk angelägenhet. Förvisso har detta en kraftig del av sin rot i något som har berörts tidigare - händelsen har delat Sverige utefter de traditionella politiska färgrollerna och högerpopulisterna anser sig ge igen på Kvällsblaskan (läs vänstern) genom att klämma dess gosenalle "Musse". En totempåle att krossa vänsterns huvud med. Med tidigare händelser i minnet och högerpopulisternas skenhelighet i hand skulle nästa steg egentligen ha varit krav på att svenska och europeiska judar tar avstånd från den israeliska statens beteende. Vi skulle ha sett dem förbryllas över stödet som europeiska och svenska judar visat Israel och vi skulle bevittna dem grämas över tystnaden hos de "interna" organisationerna, föreningarna och profilerna. Vi skulle ha hört den rikta skarp kritik mot dessa som borde vara ute och hagla fördömanden över Israels groteska angrepp på den svenska yttrandefriheten. Det blev aldrig så. Man skulle kunna tro att beror på att de utvalda högerpopulisterna har grott ett samvete som börjar göra skillnad mellan rätt och fel oberoende av vem det är som nyttjas av det. Man skulle kunna tro att de egentligen fattat att man inte kan lägga en broders skuld på en annans axlar. Man skulle kunna tro att de har insett tidigare misstag med kollektiva krav. Man skulle kunna tro att de har öppnat ögonen och insett att en vacker dag kan det mycket lätt komma tillbaka. Dessvärre påvisar dumprovokationerna, råmotiverade musliminvolveringen och den övriga tystnaden att det handlar endast om spel där allt är tillåtet mot fienden, inklusive ohederliga metodik. Med skiftande moralfokus beroende på vem det är man diskuterar har högerkaraktärerna ännu en gång visat vad de är gjorda av.
3 kommentarer:
Det är Europa och USA:s fullständigt vänstervridna journalistkår som är att skylla: i sin demonisering av Israel, judar - och den ensidiga islamofili som genomsyrar Västerländsk media (ironiskt nog EFTER 9/11...). Det och självhatande judar som Gideon Levy och alla Dror Feilers och Chomskys därute, som gör allt för att bli 'accepterade' och 'älskade' av icke-judar, trots att icke-judar, numera i princip lika med muslimer och Västerländska vänstermänniskor (och en hel del brittiska och skandinaviska f.d. statskyrkomänniskor - uppenbarligen...), HATAR allt som har med judar att göra. Att Vänstern idag helt övertagit nazismens roll som främsta judehatare borde bli varningsklocka för alla de människor som kämpar mot hat i världen, dagens kryperi för islamisterna från deras sida påminner rätt starkt om europeiska eliters rövslickeri för nazismen på 30talet. Vänstern ger nya kläder åt medeltida antisemitiska legender om judar som offrar ickejudars blod. Vad vacker vår Vänster är idag...Men högern är inte utan kritik: när Lars Wilks höll på så var svensk regering snabb med att ta avstånd från honom med meningen att "detta står för honom, inte oss". Kan det bero på att när muslimer känner sig "kränkta" så brukar folk ha en otrevlig vana att dö i massor? Judarna bryr sig ingen om - de ska ju helst bo i ghetto och vara pittoreska klezmermusiker, och absolut INTE ha en egen stat och militär (trots att muslimer har 40+ stater...). Inte sant?
4 filmer är redan beställda från Hollywood ;)
Bra inlägg, läsvärt!
Nu kommer väl pistolen riktas mot muslimer under denna heliga period. Sen är kriget igång igen....
OlbaP:
jaaa, kära nån. Vänsterfolk är ett släkte för sig kan jag intyga! Varför kan de inte bete sig som vanligt folk och hata, demonisera och attackera muslimerna i tid och otid som alla andra gör? Istället går de och kärar ner sig i dem och ska vara sådär lagom mesigt "fredliga", "broderliga" och "sakliga" med dem. Jag vet inte om du begrep det själv men du exemplifierar det jag talar om på bästa möjliga sätt. Gärna orättfärdig demonisering, helst med sjukliga konspirationsplaner om etniska och religiösa övertaganden, tacksamt ifall det baseras på rasistisk syn som inte går att klä, tvätta eller sminka bort. Fina grejer så länge de kan användas mot muslimer och vänsterfolk i 100%-iga proportioner. Israel däremot, och speciellt den israeliska maktstrukturen, är omöjlig att kritisera för det kan endast ske som ett uttryck för rasism eller självhat. Det är så ironiskt att du skriver detta under ett inlägg som handlar om hyckleri och om hur en del högerpopulister särbehandlar muslimer på detta vidriga sätt, för genom din helvetes människosyn bekräftar du hur illa det är. Tänk då hur detta beter sig när det levs ut bland politiker. Du klarar inte av att muslimer inte kvalificerat in på några som helst grunder i detta fall utan måste bara dra in dem i gyttjan, av ingen annan anledning än rent rasistiskt förakt. Därav skyr du inga metoder som sätter hedern och samvetet på spel utan lever ut en demonisk bild av lögnprosa bara för att låta din ilska gå ut över någon, och vem passa bättre än muslimer. Hur sinnesrubbad är inte detta?
Barbarpappa:
tack! Jag tror dock inte att pistolen har någonsin fått vila. Möjligen laddats om, försetts med ljuddämpare eller uppgraderats, men den har aldrig lämnat sitt sikte.
Skicka en kommentar