Inget är så frustrerande som när ens mentala utopi pulveriseras. Länge trodde jag, i min optimistiska naivitet, att i framskridna samhällen med öppna möjligheter för alla fanns det en ordning som var en mäktig bidragsgivare till dess utveckling - rätt person på rätt plats. Denna konsensus var i min bedömning både skapare och ett resultat av den materiella och facilitetsanknutna framgången samtidigt som den påvisade den sociala mognaden i en nation. Samhällsengagemang i sig är en potent succékomponent och förstärkt med plikttrogenhet och hög arbetsmoral är den en oslagbar säkring av framgångsströmmen. Topparna nås när detta kombineras med principen öppna möjligheter. En helhjärtad arbetsmyra med genuin förkärlek för sin profession är rätt person på rätt plats och det trodde jag var rutin utan förbehåll. Tji fick jag. Vården var min första arbetsplats och redan där halshöggs min blåögda föreställning. Människor som inte ens borde få ta i skyltdockor hade befogenheter över sjuka människor. Vårdgivare med lika stort engagemang för sina uppgifter som hittas hos en livstidsdömd interner med en sopkvast i handen. Halsbrytande fördomar om patientkategorier - var det inte en styvnackad hypokondriker så var det en oduglig alkoholist, var det inte en trögfattad överspelande utlänning så var det en petig pensionär, gärna ett fruntimmer, som i sin övergivna ensamhet botade sin sällskapssjuka genom att upptaga dyrbar vårdtid.
Jag började se mig omkring och märkte att det inte handlade om ett enskilt fenomen utan en utspridd farsot. Poliser talade om medarbetare med fullödigt människoförakt och lärare besvärade sig över kollegor med noll intresse för de enskilda elevernas utveckling. Ett område som enligt ett flertal vittnesmål är särskilt drabbad är socialtjänsten. Människor som arbetar med människor i behov av nödvändig hjälp. När erfarna vänner talade om att de mest skrämmande smygrasisterna ofta var handläggare med ansvar för flykting- och invandrarfrågor trodde jag att det handlade om isolerade erfarenheter. När familjemedlemmar upptäckte samma sak blev det mer än enstaka rötägg i kommunens verksamhet. Det är då föga förvånande att ett "flyktingombud" öppnar sitt hjärta på Newsmill och ut rinner det SD-pasta. Det handlar dock inte om ett ombud i dess statsklassiska bemärkelse utan om en högerinitierad rörelse med unilateralt tolkade slutsatser om Sverige, migranter och den energibefriande kombinationen. I en debattartikel snärtar Wager till vad hon tror är missbruk av syftet med DO och den svenska fegheten som på grund av en abnorm konfliktsrädsla parerar alla kollisioner, även nödvändiga sådana. Värdefulla skattepengar hamnar i snikna fickor vars bärare man egentligen borde ta i örat och dressera till kulturell underkastelse.
Förutom en vulgär upprepning av vad man får och inte får göra i “offentliga svenska sammanhang” lutar sig Wagers argumentation mestadels mot ett välkänt högersyndrom som ger sig till uttryck som myndighetsförakt. Det svider att en myndighet, när den finns, tar sig an fall som vanligt hederligt svenskhet kan lösa med jante-lags-förnuft. Det kan då inte upprepas nog hur det är i Sverige och vad alla osvenskar ska vara framfusigt medvetna om. För Wager och hennes liksinnade föreligger det inte någon logisk paradox med den läckra kakan. Å ena sidan är Sverige ett fritt land med individualismen som ledstjärna - något man gärna påpekar och gnider in världens näsa i. Å andra sidan finns det en gräns för en av dess mest basala attribut, klädseln, och den går vid det som uppfattas som kulturellt utmanande. Utlåtanden från myndigheter med expertis i sakfrågan är värda vatten, särskilt när klirr-klirr kommer in i bilden. Visst, få saker gör en högerbevingad så enrollerat som slantar och kapital men detta är bara löjligt. Vilandes under ett parasoll av flyktingvänlig speudoalibi undergräver flyktingombudet DO:s funktionsutövning genom att statuera ett exempel som biter sig själv i stussen. Det blir inte bara en principiell kollaps av idén med Sverige utan även en kollaps av de signaler man försöker sända ut med sitt påtalande flyktingengagemang.
Wager kunde ha fattat sig kort för hennes blogg fyller i de fåtal tomma luckor som finns mellan raderna. Det sorgliga är att angreppet handlar överhuvudtaget om rent DO-förakt utan förargelse över utrymmet dessa kvinnors klädsel fått i deras fack. Frågan hon borde utmana sig själv på är ifall hon ser den konflikt som byggt upp hennes syn och som lamslagit högerns empati. En konflikt som bygger på ifall Sverige ska vara en del av världen eller inte. Ifall den ska engagera sig i en mänsklig integrering som globen genomgår för tillfället eller om den ska isolera sig som den norrliggande bondbyn vissa vill få den att se ut som. Det som Wager ger klart sken av är att Sveriges uppgift i sammanhanget är att vara ett kulturdefensivt fort med ett passivt tillstånd av piska i luften. Ges det plats ska det ske med klara förbehåll där monokulturen poängteras som truistisk lag. Man kan då inget annat än beklaga hur Wager omväxlande undergräver sina tidigare uttalanden - mellan artiklar och inom samma artikel. Av kritiken mot DO blir det inget kvar av argumentativt sakvärde där något konstruktivt kan födas. När en överträdelse har ägt rum ska det beivras med allmänna medel inom ramen för enheter med myndighetsutövning. Något vanligt folk begriper och som borde uppfattas även tidigare, ombudsman till “ombudsman“.
Är det då en yrkesskada att folk börjar antagonisera sig mot sitt eget funktionella syfte i yrkesutövningen eller kan det handla om att de har varit malplacerade från början? Kanske utvecklar personerna en passivitet med tiden, en immunitet med hög tröskel för vad som rimligt bör tolereras. Man kan bara spekulera i vad anledningen till det patologiska fenomenet är. Slutsatsen kan endast vara att det, under inga omständigheter, ska accepteras. Skadan som personerna via sina medvetna felsteg orsakar skallrar längre bort än vad en viftande niqab kan visa. Jag har bott i 4 länder i hjärtat av mellanöstern. Första gången jag träffade på niqab och burka var det i vuxen ålder i Sverige. Även om båda plaggen inte har sin rot i islam och även om jag inte har personlig association eller anknytning till dem så angår det mig lika mycket som en politik som gynnar antagonismtänkandet att förbjuda det. Motståndet blir alltmer skrupellöst och har det sagts a och kommer det följas upp med b. Vi måste ge uttryck för hur illa a är. Kul att vara annorlunda klädd tjej nu för tiden. Är man inte för dum för sitt eget bästa är man för feg för det, och är man inte det så är man en guldgräverska. Ett problem som Sverige inte hade behövt ta itu med om det inte var för gringolotto...
Jag började se mig omkring och märkte att det inte handlade om ett enskilt fenomen utan en utspridd farsot. Poliser talade om medarbetare med fullödigt människoförakt och lärare besvärade sig över kollegor med noll intresse för de enskilda elevernas utveckling. Ett område som enligt ett flertal vittnesmål är särskilt drabbad är socialtjänsten. Människor som arbetar med människor i behov av nödvändig hjälp. När erfarna vänner talade om att de mest skrämmande smygrasisterna ofta var handläggare med ansvar för flykting- och invandrarfrågor trodde jag att det handlade om isolerade erfarenheter. När familjemedlemmar upptäckte samma sak blev det mer än enstaka rötägg i kommunens verksamhet. Det är då föga förvånande att ett "flyktingombud" öppnar sitt hjärta på Newsmill och ut rinner det SD-pasta. Det handlar dock inte om ett ombud i dess statsklassiska bemärkelse utan om en högerinitierad rörelse med unilateralt tolkade slutsatser om Sverige, migranter och den energibefriande kombinationen. I en debattartikel snärtar Wager till vad hon tror är missbruk av syftet med DO och den svenska fegheten som på grund av en abnorm konfliktsrädsla parerar alla kollisioner, även nödvändiga sådana. Värdefulla skattepengar hamnar i snikna fickor vars bärare man egentligen borde ta i örat och dressera till kulturell underkastelse.
Förutom en vulgär upprepning av vad man får och inte får göra i “offentliga svenska sammanhang” lutar sig Wagers argumentation mestadels mot ett välkänt högersyndrom som ger sig till uttryck som myndighetsförakt. Det svider att en myndighet, när den finns, tar sig an fall som vanligt hederligt svenskhet kan lösa med jante-lags-förnuft. Det kan då inte upprepas nog hur det är i Sverige och vad alla osvenskar ska vara framfusigt medvetna om. För Wager och hennes liksinnade föreligger det inte någon logisk paradox med den läckra kakan. Å ena sidan är Sverige ett fritt land med individualismen som ledstjärna - något man gärna påpekar och gnider in världens näsa i. Å andra sidan finns det en gräns för en av dess mest basala attribut, klädseln, och den går vid det som uppfattas som kulturellt utmanande. Utlåtanden från myndigheter med expertis i sakfrågan är värda vatten, särskilt när klirr-klirr kommer in i bilden. Visst, få saker gör en högerbevingad så enrollerat som slantar och kapital men detta är bara löjligt. Vilandes under ett parasoll av flyktingvänlig speudoalibi undergräver flyktingombudet DO:s funktionsutövning genom att statuera ett exempel som biter sig själv i stussen. Det blir inte bara en principiell kollaps av idén med Sverige utan även en kollaps av de signaler man försöker sända ut med sitt påtalande flyktingengagemang.
Wager kunde ha fattat sig kort för hennes blogg fyller i de fåtal tomma luckor som finns mellan raderna. Det sorgliga är att angreppet handlar överhuvudtaget om rent DO-förakt utan förargelse över utrymmet dessa kvinnors klädsel fått i deras fack. Frågan hon borde utmana sig själv på är ifall hon ser den konflikt som byggt upp hennes syn och som lamslagit högerns empati. En konflikt som bygger på ifall Sverige ska vara en del av världen eller inte. Ifall den ska engagera sig i en mänsklig integrering som globen genomgår för tillfället eller om den ska isolera sig som den norrliggande bondbyn vissa vill få den att se ut som. Det som Wager ger klart sken av är att Sveriges uppgift i sammanhanget är att vara ett kulturdefensivt fort med ett passivt tillstånd av piska i luften. Ges det plats ska det ske med klara förbehåll där monokulturen poängteras som truistisk lag. Man kan då inget annat än beklaga hur Wager omväxlande undergräver sina tidigare uttalanden - mellan artiklar och inom samma artikel. Av kritiken mot DO blir det inget kvar av argumentativt sakvärde där något konstruktivt kan födas. När en överträdelse har ägt rum ska det beivras med allmänna medel inom ramen för enheter med myndighetsutövning. Något vanligt folk begriper och som borde uppfattas även tidigare, ombudsman till “ombudsman“.
Är det då en yrkesskada att folk börjar antagonisera sig mot sitt eget funktionella syfte i yrkesutövningen eller kan det handla om att de har varit malplacerade från början? Kanske utvecklar personerna en passivitet med tiden, en immunitet med hög tröskel för vad som rimligt bör tolereras. Man kan bara spekulera i vad anledningen till det patologiska fenomenet är. Slutsatsen kan endast vara att det, under inga omständigheter, ska accepteras. Skadan som personerna via sina medvetna felsteg orsakar skallrar längre bort än vad en viftande niqab kan visa. Jag har bott i 4 länder i hjärtat av mellanöstern. Första gången jag träffade på niqab och burka var det i vuxen ålder i Sverige. Även om båda plaggen inte har sin rot i islam och även om jag inte har personlig association eller anknytning till dem så angår det mig lika mycket som en politik som gynnar antagonismtänkandet att förbjuda det. Motståndet blir alltmer skrupellöst och har det sagts a och kommer det följas upp med b. Vi måste ge uttryck för hur illa a är. Kul att vara annorlunda klädd tjej nu för tiden. Är man inte för dum för sitt eget bästa är man för feg för det, och är man inte det så är man en guldgräverska. Ett problem som Sverige inte hade behövt ta itu med om det inte var för gringolotto...
0 kommentarer:
Skicka en kommentar