Doves with beaks of steel

Tycka vad man vill om Donald Boströms senaste artikel. Killen har förmåga att röra om i ett hönshus så det regnar fjädrar i veckor efteråt. Utan att gå in på själva ämnet finns det en enda rimlig konklusion av debatten - saken måste utredas. Ifall anklagelserna stämmer, även om det handlar om ett enda fall, så är det årets scoop och då har vi än en gång med en skurkstat att göra som slår ett nytt ruskigt bottenrekord i etiska överträdelser samt kränkningar av mänskliga rättigheter. Ifall Boström har fel har han då inte bara fört evigt skam över sitt eget och kvällsblaskans rykte utan även begått karriärsjälvmord. Är det någons ord som i sammanhanget inte ska tas för givet utan rannsakas snarare med enorm försiktighet så är det den israeliska statsapparaturens. Med en bakgrund i total förnekelse av bevisade grova brott och förbrytelser samt som regissör av en folkmordisk omänsklig ockupation är reaktionen förutsägbar. Bara det bör rimligtvis framvålla en distansering från dess testosteronstinna genmäle och med tanke på den statssanktionerade checklistan över själabrännande övergrepp på mänskligheten i form av mänskliga sköldar, klusterbomber, etnisk utrotning, lönnmord, apartheid och alla de andra fyndiga grymheterna föreligger det rimligtvis en verklighetssannolikhet som intuitivt inte är lika med noll. Den skrupellösa israeliska staten har fromt använt alla medel tillhands för att upprätthålla den transparenta illusionen av hur den behandlar palestinier och man skyr inte ens att bryta sin egen ryggrad för att hindra den från att fallera. En illusion som fallerat för länge sen.

Av särskilt intresse här är de reaktioner som en del särskilt intressanta karaktärer visat mot artikeln. När samtliga debattörer fäktas om micken där de bedyrar sin lojalitet mot den svenska grundlagens yttrandefrihetsbalk så bryter skenheligheten hos en del av dessa rakt genom deras tillgjorda anlete. Det är givetvis välsett att folk håller vid sina principer i vått och torrt men när detta sker i falska toner med allmänhetens goda minne så kan i alla fall inte jag hålla tyst. Den som vanligtvis skriker högst och som gärna är framme och flaxar moralfingret i ansiktet på alla andra är den som förtjänar grillas för sitt hyckleri. Ja, ujjja! Här får vi smaka på en härligt buffé av regelrätt hyckleri, styvmoderlig husmorskap och falskt vittnesmål lagom till fastebrottet. Återigen finnes bland andra liberalfascismens taltrattar i täten. På så sätt behöver man egentligen inte anstränga sig för att hitta dubbelspelet och genomskåda det otäcka som döljer sig under sminket. De pekar ut sig själva med "falskhet pågår"-skyltar.

Avci får explosivt "ont i magen" av Boströms artikel som påminner henne om "medeltidens" judeförföljelse. Hon är ödmjukt empatisk inför att människor är "kränkta, upprörda och förbannade" och menar att aftonbladet borde egentligen ha "hivat" denna "antisemitiska bråte som demoniserar Israel" och som "smädar judar" men förstår samtidigt att publiceringen är bara ett "uppsåtligt vädrande av brun morgonluft" från Lindeborgs sida. Visserligen är Avci sina falangister trogen som i samsyn regisserat en långvarig offensiv mot vänstermedia med en sjuklig fixering vid Lindeborg. Här bryter hon en egen vana för att framställa sig som mildare än bevisat. Att både hon och Demirbag-Sten agerar lagvrängare för Israel mot sans, konvenans och oväld är inget konstigt men man behöver inte sälja sin professionella integritet för det. Båda debattörerna medger förvåning över israeliska statens reaktion eftersom dess egen hantering av pressen är en fjäder i dess hatt att hyllas för. Vi får veta att Sverige och Israel har "lika fri yttrande-, tryck- och pressfrihet", något som inte ens kan ses som ett dåligt skämt. Antagligen glömde Reporters without borders rådfråga den azurbruna duon när de publicerat sitt pressfrihetsindex (2008) - Sverige 7:e plats, Israel (Israeliskt territorium) 46:e plats, Israel (ockuperat territorium) 149:e plats - ett förhållandemönster som är relativt oförändrat sedan statistiken framtagits. Det gjorde nog även Freedom house som också publicerar ett årligt index över pressfrihet. År 2009 återfanns Sverige på 4:e plats medan Israel hittade man först på 71:a pallen och det av Israel ockuperade Palestina ända ner på 184:e trappsteget. Även här är förhållandemönstret konstant. Allvaret i denna tillsynes medvetna desinformation överträffas endast av den otjänst de gör de icke-israeliska judarna. Genom att implicit och öppet insistering gör de sig skyldiga till att synonymisera utövare av judendomen med Israel, något som många, särskilt judar, länge försökt att sanningsenligt separera. Frågan är om det är en debattstaktik för att parallellisera skuldfrågan.
Argumentet om uppsåt blir en intressant tes när Avci kläcker det. Hon menar på att vi har fått bevittna en brun provokationen med det solitära syftet att demonisera Israel och judar. Den om läser artikeln får ett helt annat intryck av innehållet. Det förblir dock sekundärt eftersom Avcis hållning går hand i hand med hennes framhävda syn att judar och Israel är icke-skiljbara. Lögn med särskilt uppsåt som värdegrund lyser upp av egen kraft när vi utvärderar det utifrån Avcis andra uttalanden:

Enligt islam är kvinnor och barn mannens egendom. Mannen har rätt att ta
kollektiva beslut, aga och bestraffa familjemedlemmar om de inte underordnar sig
eller vanärar familjen och släktens rykte och heder. Det gäller särskilt flickor
och kvinnor (Politikerbloggen).

Vi kan säkerligen finna motivation i att Avci hade i särklass mest sakliga, faktabaserade och hederliga intentionen med uttalandet. Av just den anledningen upprepar hon sig med liknande leveranser. Avci har som angivet gått hårt ut mot AB för deras publicering. För att få ett magnifikt exempel på hennes förmåga att särskilja politikens roll från yttrandefriheten som motiverade just det behöver vi bara se på hennes inställning under Vilksaffären:

Jag lägger ingen värdering i om huruvida det var lämpligt eller ej av NA att
publicera bilden. Det är upp till varje tidningsredaktion att göra den
bedömningen. Politiker ska hålla fingrarna i styr (Avcis blogg).

Fingrar som Avci själv var så noga med att demonstrera tidigare. Det är betryggande att se principfastheten hos riksdagspolitikern, eftersom hon förmår sig läxa upp Mehmet Kaplan gällande en politikers uttalanden om vad som kan ses acceptabelt:

Men om dialogen ska föras utifrån miljöpartiets utgångspunkter att publiceringen
är oacceptabel så är det snarare en ideologisk konfrontation som behövs. Att
miljöpartiet kräver självcensur är ett bra skäl för att fortsätta rösta för
alliansen (Expressen).

Avcis dubbelmoraliska uppsåtsretorik får sig ett allvarligt knäck när man beaktar reaktionerna efter publiceringen av Ingmar Karlssons bok "Kurdistan, landet som icke är". Avci ingick i gruppen debattörer som yttrade sig om boken (som hon inte hade läst) och utifrån den även om Karlsson som en blivande ambulerande Turkiet- och kurdexpert vars argument inte skulle få vara oemotsagda. Att en stor portion av Avcis&co:s offensiv egentligen bottnar i vänsterförakt samt medvetet införskaffande av alibimandat för anti-islamisk och anti-vänster retorik förklarar den dubbla standarden i hennes argument. Det blir två flugor i en smäll för henne när hon utmanar aftonbladet och Lindeborg att publicera Vilks teckning som genuin pressfrihetstecken samtidigt som hon demonstrativt gör det själv på sin egen blogg. Avci endosserar en förkärlek för dikotomisk världsbild där hon håller på sina judar samtidigt som hon petar på kommunisternas mussar för att se om den röda bjässen reagerar. Snoppmäteri där ovetande och ofrivilliga människor används som insats. Det är givetvis samma mängd empati som kryper ur henne i försoningens förtecken. En uppvisning av Avcis azurbruna respekts- och hedersbetygelse på första dagen av Ramadan.

Detta uppträdande i dubbelmoral i detta läge är givetvis inget unikt för Avci. På högersidan är detta moraliskt pendlande ett frekvent förekommande fenomen, och den senaste i raden är moderatstrutsen Hökmark (någon som givetvis ingår i Avcis hyllningskategori). Denna selektiva etik, denna ohederlighet i vrängt behandlande av sak och fakta, denna snikna opportunism och föraktsretorik kan vi tolerera från icke-officiella enheter. När detta infiltrerar storpolitiska korridorer på Rosenbad och i Bryssel har vi överlämnat makten till demoner med demokratiska makter. Varken världen eller Sverige består av fronter med muslimer mot judar som naturligt föds till varandras fiender. Personer som med egna ord medger vinst i detta tänkande ska man hålla flera vakande ögon på. Personer som vägrar dissociera judar som människor från Israels regering som maktapparatur är personer som medvetet skapar en konfliktbild utan reell existens. Verklig antisemitism måste hivas överbord tillsammans med skräp som islamofobi. Vad borde vi då egentligen göra med politiker som iglar ut skattepengar för azurbrunt propaganda?

Uppdatering 090823: I utvecklingen av de israeliska reaktionerna får vi idag läsa om förutom israelisk offensiv mot svensk media och näringsliv att ledarskribenter i Israel hånar Sverige och påminner om landets reaktion under profetskarikatyrkrisen. Med det menar man givetvis att Sverige borde reagera på samma "hårda" sätt som man gjorde då. Att detta är en infantil substanslös anklagelse om hyckleri framgår bara av dom raderna. Att tidningarna inte kan skilja på en anklagelse, som Israel sin vana trogen bara slår ifrån sig med anklagelser om antisemitism, och en hånande provokation som teckningarna var är en sorglig syn att betrakta hos en medial redaktion. Faktafelen gör inte saken bättre. De svenska tidningar som så önskade publicerade teckningarna, både då och när Vilks teckningar kom. Mycket syftas till Sverigedemokraternas server-nedsläckning. Den som har 2 minuter över kan även idag gå in och se teckningarna hos dem. Det mest skrattretande faktorn blir i alla fall bigotteriet redaktionerna visar upp, som i sina bästa dagar själva publicerade profetskarikatyrerna. Givetvis är muslimer en lämplig grupp att hacka på. Samma kaliber av falskhet och dubbelmoral som hittas hos Avci - saker och ting är ok så länge jag själv gör det.

Uppdatering 090824: nu uppdateras den israeliska bilden av det ohyggliga Sverige. Landet definieras tydligen utifrån en korrumperad sossestyrd media utan pressfrihet med favoritsysslorna att attackera Israel och att statsfinansiera antisemitiska grupper. En del av denna självinsikt blir vi inlotsade i tack vare att vandalen Mazel kommit tilltals om sitt favorithatobjekt. Hörru Zvi, du kan öppna munnen med heder i behåll när du har betalat skadorna för din vandalisering. Fram tills dess är det bäst att knipa igen. Säg det som det är Arvidsson (och kryp inte i den egna hyckleri-avföringen som kollegan Gudmundsson) - Israels agerande visar på patologisk hybris.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11, SvD12, SvD13, SvD14, SvD15, SvD16, SydS1, SydS2, SydS3, SydS4, SydS5, SydS6, SydS7, SydS8, SydS9, SydS10, SydS11, SydS12, GP1, GP2, GP3, GP4, GP5, Dagen1, Dagen2, Dagen3, Dagen4, Dagen5, Dagen6, Dagen7, Dagen8, Dagen9, Dagen10, Dagen11, Steves blogg