Lex Sturmark

GUD vad tröttsamt det är med Sturmarks tjuriga försvarstal. Det föll honom inte i smaken att föreningens extrema hybris sattes under debatt inifrån och att nedtystandet av detta har kommit i allmänhetens kännedom. Det föll honom inte i smaken att föreningshumanisterna har fått avhoppare som ifrågasätter den falska fasaden föreningen så skenheligt basunerar ut. Det föll honom inte i smaken att organisationen har fått en dissident som från säker mark drar ner föreningens trasiga byxor. Han väljer att bemöta detta på ett, även för Humanisterna, generande ynkligt sätt. Meningsfränder stämmer in i hans vibrato och tillsammans pumpar de ut ett budskap som kritiska hjärnor sett sedan läge - föreningshumanismen är Sturmark, Sturmark är föreningshumanismen.

I ett flertal repliker, med samma återkommande innehåll, slår det besvansade ordförandet kategoriskt ifrån sig all kritik mot föreningen och kampanjen med en femårings trumpna kolerik och en autokrats översittarton. Humanisterna är inte vad alla andra säger utifrån vad de läser av föreningens representanter. Det är bara när Sturmark&co personligen godkänt andras inblick som dessa får äran att vara korrekta. Under tiden hinner han med att både håna föreningsförrädare och opponenter samt hålla lektioner i semantik. Denna ständigt felbedömda rörelse får stå ut med så mycket (trots representanternas dagligt levererade tomma vidrigheter) att man emellanåt måste dra av sig silkeshandskarna och behandla påhoppen såsom de förtjänar. De måste ständigt förklara självskrivna detaljer för omgivningen och det är nästan synd om Sturmark trots hans och hans kamraters illa maskerade grova munnar.

Att föreningshumanismen har blivit ett tillhåll för extrema religionsföraktare och antiteister med smak för konfliktslågor framhävs främst genom dess mediefrekventerande ansikten med just Sturmark i spetsen. Ett tydligt mönster som påvisar detta är skribenternas patologiska behov av definitionsföreträde och semantiska spetsfundigheter. Sturmark läxar upp folk gällande definitionen av ateism, agnosticism och humanism. Tidigare har representanter klagat över att människor är för flytande i sina livsstilar för att kunna parenteras och därmed bombarderas. Lena Andersson har vid upprepade tillfällen kondolerat att människor är för mångfacetterade och de vägrar vara sociala och ideologiska slaktare. De kombinerar sig på sätt som varken Lena eller Sturmark hittar ord för i sina ordböcker och då spricker ekvationen. Att människor är teister, har en religion och inser vetenskapens värde står i direkt kollisionskurs anser skribenterna. Humanismen, som enligt föreningen är en ovillkorlig förort till den moderna vetenskapliga revolutionen, följer sin centrala ort överallt som en skugga. Där det råder ovetenskaplig/ohumanistisk stämning, såsom teistiska och religiösa samlingar, äga humanismen/vetenskapen ej tillträde.

Detta går hand i hand med tidigare avgörande motiv för rörelsens idkande - föreningshumanismens kontrollbehov raderar medvetet ut all utrymme för nyansering. Istället ligger tryggheten i framvållade friktioner. Föreningshumanismen ser sin chans i konflikter uppkomna inom och mellan definitioner, tankesätt, livsstilar och grupper. Överlappningar tolereras inte då föreningshumanismens existensberättigande stridslusta förutsätter välavgränsade baracker. Vi är vi och vi är här, de är fienden och de är där - aldrig mötas de två. När Sturmark skryter med muslimers beröm av kampanjen som mångfaldsbejakare så lyser den raljanta drygheten så att man bländas. Med vetenskapens fynd om människan, med den kartläggning av dynamiken inom människan, mellan människor, i samhällen och mellan samhällen, med den historiska evolutionen vi känner till idag så förefaller det som en oförlåtlig synd att någon skulle bryta mot detta.

Det grövsta övertrampet tordes ändå vara, och nu vet jag åter att jag upprepar mig, monopolinstitutionaliseringen (jajamensan) av humanismen. Detta ligger på samma faktiska nivå som att institutionalisera social kompetens eller empatisk människosyn. Sturmark är snäll nog att tillåta andra använda ordet samtidigt som han förbehåller sig rätten att rigidinstitutionalisera den inom ramen för föreningshumanismen. Med en apokalyptisk världsåskådning där det endast finns konflikter och lågor som äter av varandras bråten slår sig Sturmark&co för bröstet för en definition och praktik som påminner om färgat vatten - det tillåts rinna dit det kan och fukta så mycket omgivning som det bara kan. En gud som är välintegrerad i människors religiösa livsstilar är för vattenbeständigt för att hederliga metoder ska funka. Eftersom Sturmark&co verkar vara de enda som blånekar till de klara referenserna så finns det inga andra alternativ klar - föreningshumanismen är blott ett verktyg i antiteismens tjänst.

Hur ska man då tolka hans typade lismanden över religiösa människors beröm av projektet? Min uppfattning är att konsekvenserna av det för föreningshumanisterna blir det bästa av två världar. En hel del människor verkar dessvärre ha förtrollats av en photoshoppad variant av svenska flaggan med Seljukiskt motiv. Många ser detta bara som en acceptans- och toleranskampanj och glömmer vilka islamföraktare det är som står bakom den. De behöver vakna ur sin ljuva dröm om att se detta som en mångfaldsmanifestation i miljonbelopp. Vi har inte inkorporerats i detta för att dela det söta med det sura med alla andra. Det är bara förakt och fientlighet som är målet. Det är bara smutskastning och alienering som idoliseras. Inget speciellt sker i vår sargade favör, mer än en antiteistisk antiislamisk uppväckelse. Föreningshumanismens användande av muslimska symboler är ideologiskt, taktiskt och strategiskt sett på samma nivå som högerextremisternas användande av Mona Sahlins bild med sjal och förvållar därmed lika mycket sympatisk kärlek. 2 flugor i en smäll.

Den kritik som har framförts har tillsynes trampat på ömma ömma föreningshumanistiska tår. Därav är Sturmark&co tydligare än någonsin med sin konfliktssträvan. Kanske var det omedvetet men nu är det allmänt känt. Med antiteismen och den antireligiösa fundamentalismen som föreningens stomme faller då allt lätt i sitt rätta sammanhang. Verksamheten haussar sitt värde med rådande konfliktshärder, därför ligger det i deras intresse att inte bara underblåsa utan även framkalla nyttiga sådana. Tack, men nej tack. Gör inte oss andra till medel och vapen i er perverterade kampanj och vi ska inte heller tillåta det.
Med tanke på vilka konsekvenser sådana egenmäktiga förfarande kan få för rörelser så kunde man tänka sig att Sturmarks bravader kanske börjar bli lite väl obekväma för kollegorna. Problemet är bara att den jönsige Sturmark faktiskt är gräddan av föreningshumanismen, så icke sa nicke. Med tanke på styrelsen så tror jag knappast att en ändring är på g, snarare tvärtom. Inte undra på att tonårsfanklubben applåderar så vilt när Sturmark gör helikoptern på debattsidorna. Att en förening är en man och en man är en förening är vad jag skulle definiera som humanitär impotens - humanen får stå tillbaka som tertiär faktor och ge plats för en imaginär batalj i huvudet på extremisterna. Kanske borde jag egentligen definiera dem som mentala humanoider - en tydligt falsk image om ett behjärtansvärt ämne dock helt i andra syften och med andra konsekvenser. Eller så krånglar jag bara till det onödigt mycket. Föreningshumanismens är ett derivat ur hummus. En specialvariant av hummus. En salig sörja bestående av 1 liter fond efter makthunger, 4 delar opastöriserat taktiskt martyrskap, 2 delar idiotförklaringspulver, 2 delar propagandasmet, 3 delar sjuklig förhävelse i torkad form, 3 stora gudakomplexbollar, en stor skopa mediahoressens, ett kryddmått götaländskt kändisskapsmissbruk, ett kryddmått kulturkidnappningsblad och en nypa hästsvans. Serveras kallt med ett nedgnisslat svart leende. fy fabian vad jönsig Sturmark är.

Tidigare text om detta.