Fighting fire with fire

Ingen bör spela dummare än vad vederbörande är. Vissa saker säljer helt enkelt som smör i ett svenskt midsommarregn. De går aldrig ur tiden och varje nyskrivet ord om dem mottas av allmänheten med tacksamhet och en äventyrslysten femårings nyfikenhet. Sex, mat, kändisskvaller och så hedersrelaterade ämnen. Folk studerar dem från topp till tå. De fascineras av varje ny aspekt och äcklas av det som är alltför främmande. Som kära barnsagor läser de texterna i nya kläder om och om igen. Om det inte är Aftonbladets välrenommerade survey-undersökningar om unga kvinnors hemliga sexdrömmar så är det specialnumret "sommarsopporna du inte klarar dig utan". Om det inte är Biyoncés tuttchock på MTV-galan så är det beställda chockrapporter om ungdomshederier på svensk mark. Mellan guldkornen är läsarna villiga att svälja massiva mängder med spån. När de sedan hostar så är det omgivningen som får allt slibbigt slem på sig. Lik en drakes giftiga andedräkt fräter den bort oskyldig hud. Urskillningslöst och orannsakat. Obeprövat och svepande. Sverige, har det visat sig, ha detta mer gemensamt med världen än vad världen har det gemensamt med Sverige.

2003 publicerades en bok som blev ett internationellt fenomen och en för många brutal ögonöppnare. I Förlorad heder (alternativa internationella titlar Forbidden love eller Honor lost) hade den Jordanske författaren Norma Khouri skildrat sin bästa väninnas tragiska levnadsöde med förbjuden kärlek, religiös tyranni och patriarkalt hedersvanvett. Muslimflicka (Dalia) träffar och faller för kristpojke (Michael), muslimflickas familj blir rasande och tar livet av folk till höger och vänster. Den kristna Norma, som under lång tid har agerat kurir, alibi och medlare kärleksduvorna emellan, hamnar på muslimisternas dödslista och måste fly hals över huvud till the land of opportunities. Alphasubstansen i verket är givetvis lämpligt omvärvd med adekvat bulkmedel - vildvuxen social mekanik, boskapsinspirerad kvinnosyn, premierande och välsignande juridiskt system samt uppmuntrande statlig flathet. Den som utsätts för denna kvinnofientliga bestrålning kommer ut på andra sidan med antingen gigantiska känslotumörer eller som en gravt ärrad superhjälte. De flesta som tog till sig boken föll på knäna av de snabbväxande tumörernas tyngd. En del andra band en mantel runt halsen och gav sig ut på en blodig jakt efter randiga bovar. Normas suggestiva skildring av denna flåsande bestialitet fick håret på västs nacke att resa sig. Över natten blev hon en världsprofet i ämnet. Ögonvittnet reste världen över för att hålla bokträffar och föreläsningar om hedersmord, det islamiska systemet och samspelet däremellan. Boken blev en bästsäljare och den förärades en plats som den 55:e viktigaste favoritboken som någonsin skrivits. Australien öppnade famnen med omedelbar asyl och mediebolagen slogs om att gästas av fru Khouri. Nu planerade hon uppföljaren.

Ett år senare stannade tiden av för ett ögonblick. Den australiensiske journalisten Malcolm Knox hade greppat tag i en utslängd ankare utan vetskapen att med den följde det ett jätteskepp. Kvinnoorganisationer i Jordanien hade med egna stämband försökt göra sina röster hörda utan att attrahera minsta gehör från världens media. När Knox lånade dem ett öra fick han upp ögonen för något som skulle leda till ett prestigefyllt pris i grävande journalistik. Knox såg till att 23:e juli 2004 blev en svart dag i Khouris liv. Det var då hans exposé publicerades. Norma Khouri uppdagades med att vara en bluffmakerska. Hennes bok var en lögn, ett påhitt, en sinnesrubbad fabrikation. Sågningen omfattade såväl huvuddramat som hennes dom över det jordanska samhället. Dalia och Michael hade aldrig existerat och Khouri var en amerikanska som inte hade bott i Jordanien sedan 3 års ålder. För att göra en lång och pinsam redogörelse kort - bokens upplägg var fel, huvuddragen var fel, detaljerna var fel, faktareferenserna var fel - till och med hennes namn hade fabricerats utan att vara ett pseudonym. Khouri bestämde sig för att gå i svaromål och rentvå sitt litterära namn men varje motangrepp fick motsatt effekt som verkade gräva ner henne djupare och djupare. 2007 gav regissören Anna Broinowski henne chansen att med egna ord, en gång för alla, stilla alla tvivel. Filmen Forbidden lies, som för övrigt har flerfaldigt prisbelönats och som är en av de mest välgjorda dokumentärerna jag sett, följer Khouri i hennes jakt på upprättelse från Australien till USA vidare till Jordanien. För att inte avslöja för mycket för den som vill se dokumentären så säger jag så här (spoilervarning): den grop som hon tidigare hade grävt ner sig i formar hon om till en prydlig och djup grav. Hon lägger ner sig själv i den för att sedan, med egna händer, dra ner all jord över sig och hermetiskt försluta sin existens. Hon graverar sin egen gravsten och på den skriver hon - här ligger Norma Khouri, en FBI-efterlyst söndertrasad kameleont, en manipulativ bedragerska med många godtrogna människors smärtor på sitt samvete.

Boken blev ganska snart en besvärlig historia för dess internationella utgivare. Ett flertal förlag valde att dra tillbaka boken medan andra slutade sälja den. Numera är bibliotek, andrahandsförsäljningar och antikvariat de enda möjliga tillhållen för de kvarvarande kopiorna. När jag kontaktar dess svenska utgivare Prisma så får jag veta att boken inte längre finns att tillgå "av olika anledningar". Nyheten om avslöjandet spred sig och vissa valde att erkänna sitt skam. Andra ryckte på axlarna och menade att de autentiska fallen bekräftar verkligheten i bokens anda. Den som såg sig som hederlig med sakligheten som ideal valde att distansera sig från denna produkt av manipulativ demonisering. Vikten av sanningens prioritering värdesattes som en basal värdering och moralisk ståndpunkt. Den skulle inte få störas av fördomarnas nycker eller enkelhetens väg. I Sverige anser tydligen vissa att resonemanget är för nollor, därför har man valt att helt bortse från det. Ett axplock:

Bibliotek efter bibliotek efter bibliotek annonserar fortfarande ut boken som den "sanna berättelsen" den en gång i tiden lanserades som. Recensenterna hyllar Khouris mod. Såväl högstadier som gymnasieskolor har boken på sin litteraturlista för eleverna. Boken används som sanningens referens vid kommunala personalutbildningar i genusvetenskap och hedersrelaterad problematik. Länsstyrelsen i Stockholm har den som kurslitteratur under utbildningen av resursteam och annan personal (socialtjänst, skolan, vård, polisen) i kontakt med misstänkta fall av hedersbrott. Brottsofferjouren använder sig av och hänvisar till boken som en korrekt källa för upplysning om hedersbrottets karaktär och som informativ vägledning. Likaså gör kvinnofrid, kvinnoforum och självaste skolverket - samtliga i samband med utbildning. Åklagarmyndigheten vill inte vara sämre utan använder sig av samma förevändningar som motivering för att källhänvisa till boken i interna utbildningar.

Jag skriker mycket ogärna men KÄLLKRITIK NÅGON? Samtliga ovanstående exempel är dokument som har framställts långt efter att avslöjandena blev faktum. Samtliga myndigheter har jag, vid mån av praktisk möjlighet, kontaktat med redogörelse - utan att få ett enda svar. Den som har kraft att producera fram källhänvisningar och listor till angelägna utbildningar bör milt sagt ha belastats med att ha kraft att rannsaka dem innan de har offentliggörs. Istället modifieras budskapet ut i ett missbrukstillstånd och det vi får är viktig personal som har traumatiserats bortom sans av ett fantasiverk. Man kan dividera med sig själv i all oändlighet över vad som är mest upprörande - enheternas och myndigheternas kravlösa acceptans eller deras likgiltighet inför konsekvenserna av denna falska demonisering. Slutresultatet måste bli varken eller det andra - eftersom det överhuvudtaget inte existerar någon insikt till självrannsakan i frågan. För att se hur oroande och långskridet detta problem är kan jag lägga till ett 15-poäng stort examensarbete som presenterades vid Malmö högskolan våren 2009. Arbetet har analyserat självbiografier med hedersproblematik som huvudtema. Förlorad heder är en av 3 analyserade böcker. Uppsatsen godkändes av handledaren, examinatorn och examenskommittén. Studenten kom ut i läraryrket med gravt haltande förmåga till källkritik och en jättesäck med hedersfördomar. Ett övergrepp på svensk universitetsutbildning och en loska i ansiktet på vetenskaplig saklighet. Nej, inte ens här ville någon svara mig. Jag skäms åt handledarens vägnar.

Det som jag skäms mer över är hur grova övertramp som ovanstående exempel fortgår med ansvariga personers blida intresse. Jag skäms över hur allmänna medel missbrukas i kontraproduktivt syfte. Verklighetens Dalia och Michael förtjänar bättre än fabrikat vars ingrediensförteckning visar tomma kalorier för tomma tankar. Även om det är favorithatobjektet. Hedersrelaterade brott är inget som nöjer sig med ett barns nyfikenhet och en medeltida munks avsmak. Det som behövs mest är det som fattas mest och det som skadar mest är det som styr allt. Sexdrömmarna behöver inte levas ut av alla, sommarsopporna kan sparas till senhösten, Biyoncés nakenbilder flyger inte in i munnen om man själv inte ber om det. Hederskulturens ständiga plats på anslagstavlan däremot - det är något som inte följer mönstret. Hur ska man kunna hantera hederskulturen med sådant rådande ohederskultur?