Divine encore intervention

Varning - lång text!

Min "ekonomiskt-bojkottad-skribent-pga-himmelsvid-arrogans-och-egenmäktighet"-lista har precis utökats. När föreningshumanisternas antireligiösa pro-ateistiska mångmiljonskampanj nu har lanserats följs den upp av ett pudrat kallskuret manifest på bästa sändningstid. DN öppnar upp sin förgård för där leka barnen bäst. De utvalda barnen alltså. Huruvida det var Bergström som drog i några trådar är en tanke som tål att grillas. Faktum kvarstår att vi inte har sett detta förut. Reklam för livsskådningar av artikelns kaliber har varit främmande för DN-debatt, som annars varit ett respektabelt forum för politiker, forskare och intellektuella att lansera sina idéer i. Man kan spekulera i om DN hade välkomnat samma typ av utslag från någon annan livsåskådning, särskilt en religiös sådan. Nu bryter man en lyckad svit genom att överlåta sin arena i sekteristiska händer och föreningshumanisternas ambitioner låter sig givetvis inte begränsas av en fjuttig mångmiljonskampanj. Man har valt att ta sängvägen till extra uppmärksamhet. Med DN-debatts Shrekiska burdusa fumlighet lär det dröja ett tag innan redaktionen upptäcker att deras journalistiska trovärdighet hedersbrändes till sot - Såvida detta egentligen inte var ett medvetet drag.

Föreningshumanisternas konstanta mission till monopoliserade samhällsbegrepp är det som manifestet står på. Som i tidigare utspel från prominenta föreningsmedlemmar gör skribenterna anspråk dels på en perverterad definition av vad religion/religiositet är dels på humanismen som idé och som praktisk hållning. Beviljas detta oreflekterat av den kritiske opponenten så har denne likt ett lamm överlämnat sig själv i deras argumentativa våld. Som de huvudrubriker båda klasserna av livsåskådningar är insisterar föreningshumanisterna på deras inkompatibilitet. De beskrivs som konstitutivt repellerande motpoler, naturligt obligata fiender, idéernas hund och katt. Där ena finns hittar man inte spår av den andra. Detta stöds av den omistliga och jordade separeringen mellan klasserna. Både som egna rubriker och under samma tema dryftas religion och humanism som stumt fristående enheter separerade av ett vakuum. Föreningshumanismen vidhåller att dessa är suveräna åskådningar med tydlig avväpnad zon som skiljer dem åt. Inga luftbroar, inga flyktingar och för inga allt-i-världen överlappande gråzoner. Det går vanligtvis inte att debattera med folk som har ett patologiskt behov av att definiera spelets regler utifrån egna idéer. Vi är dock bortom regelmakeri och finkänslighet, ty, det är något som vi aldrig har serverats av föreningshumanister. Ett bevis på det är att FN:s organets gemensamt beslutade slutsatser duger bra när de stimulerar den föreningshumanistiska mellangården, men inte annars. Enda kriteriet här är den per definition mer tilltalande religionsförtryckta världsbilden.

För en intakt neurokraniell verksamhet med förmåga till klartänkande förefaller det som en självklarhet att det råder en stor skillnad mellan humanism och föreningshumanism. Det är stor skillnad mellan vad humanism är samt hur den breddar sig i människor och vad föreningshumanisterna står för. När det inte går att förneka någon mer eller mindre humanistiska åsikter och synsätt är det en ryggmärgsreaktion att man reagerar mot att andra gör det. Särskilt om det sker på ett ohederligt sätt. Pockarna strävar efter separationen eftersom den förser dem med en handlingsfrihet av bibliska proportioner. De nöjer sig inte med att se sig som enda världsalternativet med tolkningsföreträde av neutralitet som patenterat och registrerat varumärke. Att få definiera inte bara sig själv utan även det/dem man föraktar och som man förklarat krig mot, att få definiera vad religion/humanism är, inte är och använda detta som ett generellt giltigt verktyg mot allt man klassificerar där, att få göra en Lausannefördragsstympning av vad som hör hemma var och vad som ska separeras från dess hem - det är denna totalitära synens våta dröm. Föreningshumanismen skäms inte för sig med denna böjelse utan snarare intensifieras kartellbeteendet.

Verkligheten visar att det rådande handlingsplanet syftar till det omvända, för ur det kommer de associationer och förbindelser som utgör skrämselpropagandan. Religioner orsakar abortrelaterade dödsfall, religioner orsakar hedersrelaterade brott, religioner orsakar kvinnoförtryck. Ett exklusivt allreligiöst fenomen. Vidare en bisarr nollgradig och irrationell normalisering och förenkling av en stor värld med stora dynamiska samhällen. Den gudaförklaring av sig själva och sin livsstil som pockarna tillämpar är den ateistiska totalismens arkitekt. Instrumentet används för det fräcka russinplockandet av historien och samtiden samtidigt som alla andra mäts med andra måttstock. Inte heller detta kan tillämpas om man själv inte tillåter det. När de ändå, sin vana trogna, normaliserar och idealiserar extremisternas akter över massornas moderation så ska vi här inte vara bättre tillbaks. Jag får dock skära ner på exemplen på felslagna ateistiska sekularister eftersom det finns så oerhört många - Sovjet, Kampuchea, Kuba, Kina, Egypten, Syrien, Nordkorea, Burma. USA:s ekonomiska militarism. De sekulär-ateistiske despoterna Shah Pahlavi, Ataturk med efterföljande system, Saddam Hussein. I det av humanisterna godkända icke-religiösa Sverige har vi Europas högsta våldtäktsstatistik. Tack för det, televerket.

Till saken hör att varken föreningshumanismen eller utspelet är så avskalade öppna böcker som de vill framhäva sig. Det samhälle som föreningshumanisterna förespråkar och tar kred för är inte det sekulära samhället efter förment modell. Det kallas för ett hälsosamt samhälle och är inte synonymt med den falskt vittnesbärande sekularism som företräds av föreningshumanisterna. Den grova skillnaden ligger i människosynen som individ och som komponent av kollektivet. Föreningshumanistiska representanter menar att det egentligen inte existerar något som heter religiös identitet, utan att den förvärvas via indoktrinering och dupering. Människan med den religiösa livsstilen förutsätts då bli en individ som personifierar humanismens motsats och en företrädare för det onda i det som föreningshumanisterna motsätter sig. Denne är antingen för dum, för egennyttig eller för ond för att dissociera sig och därför måste farbror ateistisk sekularism komma in och uppfostra eländet. Den låga synen på religiös livsstil och dess innehavare genomsyrar allt som gänget i fråga publicerat i sin kallelse. Den religiösa människan är omyndigförklarad och ämnas att raderas från offentligheten. Största hotet mot det hälsosamma samhällets mångfald kommer från likströmsentusiaster. Med ett mål att oreflekterat och grovhugget skära av attribut som är grundligt sammanflätade ur kulturell, religiös och etnisk aspekt är man inget annat än en social slaktare. Attributens kollektiva förankring påvisar att dessa inte är siamesiska tvillingar med chans till separat överlevnad. Snarare handlar det om att ifall de överlever så modifieras de, med inverkan av utifrånkommande krafter, till andra saker. Föredragsvis timida immobiliserade slavar. Vid medveten användning av metoden, vilket allt talar för i föreningshumanisternas fall, är den lika gammal som människan - divide and conquer. Människan separeras och isoleras från kollektivet som ett byte från flocket. Där är hon undergrävd och bortom räddning.

I sammanhanget blir allt tal om “respekt” för religioner givetvis av samma skrattretande värde som konstverk gjort av använt toapapper. Vad det är för säregen definition av ordet som ligger bakom detta ständigt återkommande disclaimer är okänt. Någonting säger mig att det är samma neuronkrets som definierat de andra orden som även är framme här och lurar. Resultatet är en orättvis devalvering av ordets tunga mening och sociala betydelse. Det abstrusa ordspelet är till för galleriorna i den i landet rådande konflikträdslans och diplomatins tjänst. Man är ju svensk och man ska få bli förbannad, aggressiv och självisk - så länge det rör sig inom jantelagens ramar. Föreningshumanisterna är tydligen i behov av en enkel påminnelse. Respekt är inget man säger, det är något man gör. Det verbala yttrandet av respekt är ingen helgradering eller brandvägg, särskilt inte när det är tätt följd av flagrant och medvetet smutskastning, demonisering, förtal och fientlighet. Du är dallrande cellulitfet, obeskrivligt ful, infernialiskt äcklig, omåttligt korkad, svimmande illaluktande, kriminellt osocial, grymt argsint - men jag respekterar dig - sa han till sin fru tvärs över bordet på släktmiddagen.

DN:s förbryllande ställning bör vålla huvudbry i redaktionen. Hade någon annan medial enhet brutit denna kampanjtabu hade DN nog rostat dem för det. Denna degradering av debattklass till reklamutrymme är något som chefsredaktören bör sänka sitt huvud över. Om dagens debattartikel ska ha åstadkommit något för de fritänkare som läst den så är det att föreningshumanismens hyckleri biter sig själv i rumpan. Den är inte en provokation a la Vilks för att se vad samhällets fogar tål. Den är heller inte en ansiktslyftning, en reviderad version av förgången otydlighet. Den är definitivt inte ett ärligt skrik för bevarande och försvar av mänskliga rättigheter. Åskådningens utopi är inte det stall med fritt betande livsstilar som det skönmålas som och den lurar ingen som inte låter sig luras. Lik vilda tigrinnor med ungar skyddar föreningshumanisterna sin föreningsbundna livsåskådning samtidigt de tillämpar djungels lag över alla andra. Det är ingen slump att gänget oroas över religionen i Sverige. Det sekulära Sverige av alla platser. Vilket enormt hot är det som överskuggar det trygga Sverige, om inte sådant som är produkten av föreningshumanismens antipatiska och demoniserande inbillning. Dumb-it-Down-strategin med enkla artiklar och bebisspråkskampanjer gör inte profilerna ett dugg mer humanistiska. Det blir inte mer än orden de skriver och det är just dessa som vrålar att humanismen är underordnad föreningshumanismen. Den genuina humanismens offentliga ansikte är alltför dyrbart för att anförtros föreningshumanismen och vi måste lära oss att trycka tillbaka denna moralterritoriella annektering innan den har besudlat ännu mera av humanismens egentliga neutralitet. Ensamma är vi inte starka, därför behöver kollektivet försvara sig - för att bevara dess grundstenars rättigheter. Alla människors rättigheter. Giftspetsad honung är bara så bra som själva giftet. Det gäller att här, som i religiösa och politiska extremistiska fall, inte tappa blicken på det relevanta. Det måste vara länge sen sist föreningshumanisterna betraktade sig själva i spegeln. De bör tvingas se sig och förstå vad de har blivit, ty, de utgör det de menar sig förakta mest. Polera bråkhumöret - it's hammer time!